Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Jag har hört gasten skratta i skogarna. Där någon hade blivit mördad blev det en gast.
död och begravning.
I min ungdom var jag med på en begravning i Årjäng. Då mins jag, att när de tog den döde av långstolen, så sparkade käringen till långstolen så att benen stod i vädret. På begravningar var fruntimren klädda i svarta klänningar och vita förkläden och en vit krage om halsen. På senare tider hade de svarta för- kläden. Ett svart silkekläde på huvudet. De gamle hade ett vitt kläde om halsen till sorgklän- ning. Det var en fabel med det att om en hade "gektsjuke" så tog en av svepen å band om foten eller där "gekta" satt. Det bars på krop- pen så länge det fanns något kvar av tyget. Det mins jag att mor gjorde. Å hon påstod / att "gekta" gick bort. Det var inte noga vems skjorta den döde sveptes i, men helst skulle det vara av egna skjortor. Gröna blomster å blad lades på bröstet av den döde. Å en näsduk lades över ansiktet. Det gick inte an att köra ett lik med en häst, för då blev hästen skämd. De bar liken på bår. Det var ett par skift som var med å bar. Det mins jag folk som var så vidskapliga. Vid varje portstolpe lades en ros av fint gran- ris. Så gjorde de över allt efter den väg som en skulle fara fram med liket på - d.v.s. vid varje stuga. Vid "gravhuset" satte man upp "lik- granar". Det var vid dörren å porten. Man bröt inte toppen av dem. Så hackade man granris å strödde på vägen en bit framåt vid sorgehuset. Inne på golvet ströddes hackat granris. Så hade man granbarr på likvagnen. På hästen, som drog liket hade man bundit en vit näsduk vid selkroken. Näsduken hang / ned. Om den döde var ett fruntimmer så hang han på vänstra sidan, en karl, så hang han på högra sidan. Men det var länge se'n de slutade med det, för hästarna blev skrämda. Graven skottades igen med detsamma. När jag var 20 år, så slutade de med det. Då blev det kyrkvaktarn som hade igen graven, förut var det begravningsfolket. Jag mins att det fanns tre spadar, så det var tre som öste ned jorden. Halmen, som den döde legat på, brändes upp. Sängkläderna tvättades - om inte det det hade varit smittosam sjukdom. Om det var en som hade sår på kroppen, så fick han inte gå till en öppen grav. Såret skul- le inte gro förrän den som låg i graven hade ruttnat upp. Om den döde var "usalig", så påstods det, att han skulle vara med på vagnen hem. Hästen drog så tungt hem, så det var mest omöj- ligt att komma hem. Han blev svett å skalv. / Det var en fru från Åseby som var med hem på det viset. Den människan hade varit lider- lig å elak. - När hon hade dött, så gick spjället upp å ned hela natten. När de fraktade Mattes i Glavsnäs till graven, så satt det ett svin på kistan. Det var gamla gummor som svepte liken. Det sveptes i gamla linnen som var begagnade. Soc- kerduksväv lades över den döde i kistan. Detta spi- kades fast i kanten på kistan med små nubb. Snickarn, som gjorde kistan, lade alla hyvelstic- korna i kistan. De skulle ligga under huvudet, för att inte den döde skulle gå igen. Hö lades också i botten på kistan. - Kistan svärtades med kimrök. Graven lades för öst och väst. Den dödes ben låg mot öster. Om det var en självspilling som skulle begra- vas, så gick det inte an att frakta honom ge- nom porten å över andra gravar, utan kistan / vältes över stängslet, så att en fick henne innan- för det. Där grävdes en grav för den döde. Det var på en plats där inga andra gravar fanns. Man skulle lägga handen på pannan på den döde, så skulle en inte bli rädd för honom. Jag stod å tittade på en död en gång, å då var det en käring som sade till mig det. Jag har en dunkel aning om en som inte skulle ha någon skugga, men var det var här i sock- nen, mins jag inte. Men folk hade den tro- na, att stora syndare inte hade skugga.
husbygge och flyttning.
Sådant virke som låg tyckte inte far om. Om han skulle ha till bygge eller att reparera med, så ville han allt ha riktigt virke. Han tog det på rot. Å då högg han det på första eller andra nyet under året. För det skulle hålla sig bättre då. Di ville ha stugan så, att när det var skugga på östsidan, så var det middag. Det var en stu- ga väst i Lia. När skuggan kom mitt på, så höll de för middag. De gjorde inte husen riktigt färdiga, för det skul- le inte vara bra om en gjorde det. Men myc- ket kunde ju bli ogjort för att inte det fanns me- del att göra det färdigt. Och det var inte så no- ga den tiden, om det var ett rum som inte blev färdigt, för det blev nyttigt ändå.
hemmet.
Den första måltiden en fick på dagen kallades för "frukost". Den fick en strax en kom upp eller vid 4- el. 5-tiden. "Kl. 4 på morgonen å 8 på kväl- len å passlie tider, när det inte är brått", var det en käring som brukade säga. "Dôggeln" fick en kl 9 på morgonen eller kl 8. Det blev som det passade. - Till frukost fick en brännvin å sambakad kaka å smör, å till "dôggeln" fick en välling å tunt sambakat haverbröd. Vällingen av skrämjöl eller samma- let havermjöl. - Mitt på förmiddagen kun- de en få en sup i stället för kaffet, som en får nu /"mällamål"/. "Meddan" kl. 12. Det var gröt. Eljest kunde det bli kött, fläsk, ärter el. rotsoppa å rotmos. / "Afteval" kl. 4 el 1/2 5 em. Då fick man en sup, smörgås, form, ost, sandost, korv, pannkaka. Ibland fick en det ena å ibland det andra. "Kvällsmål, kvällan" - det var gröt elle sopp- mat. Soppmat bara någon enstaka gång. Vassgröt - kokas av vatten å sammalet rågmjöl och sur mölk /kärnmjölk/ var vanligt till den måltiden. Så var det någon gång som en fick "motta" /"näve- gröt. Men det var mera sällan. Man smälte ister eller stekte fläsk å doppade gröten i. Den kokades så hård, att en kunde skära den i ski- vor. Sista biten av smörgåsen hörde jag inte annat namn på än "steckebeten". När smöret breddes ut över brödbiten med tummen, så kallades en sådan smörgås för "tômmesmörgås". När en var liten, så inbillade de en att det skulle vara mera kraft i en "tômmesmörgås" än i en annan. En fick inte lämna något av en smörgås. Det var att äta upp eller att bereda sig på stryk. / De skrämde ungarna för "kvällsbusen" i spisen å för att en skulle få se någon tomtgubbe i spi- sen. "Askefiser" var inte särdeles aktade. Det fick den heta som satt å rörde i askan. "Han var inte no för sig." Somliga kallades för "askeladd". Det var samma mening som med "askefis." - Det var en saga om "askefisen" men den mins jag inte nu.
husligt arbete.
Om mor satt i köket å kärnade, å det inte ville bli smör, så flyttade hon sig till ett annat rum. Hon tyckte inte om att det kom främmande, när hon höll på att kärna. Då satte hon gärna undan kärnan. Di hade det för sig att främmande kunde skämma - i all synnerhet, om det var tattare eller alldeles främ- mande. Tre vattendroppar eller tre saltkorn att ha i kärnan skulle också hjälpa.
husligt arbete.
Mor kärnade smör en gång. Det var omöjligt att hon kunde få smör. Då gick hon till en bäck å satte kärnan i bäcken å kärnade. Men då blev det smör. Hon satt i bäcken å kärna de många gånger, å det var allt fler än hon som gjorde så. - Eljest var det bra att ställa kärnan på en en sax eller en kniv. Det vet jag att mor gjorde också. Om hon hade tre saltkorn i kärnan så skar grädden sig. Vid brygd begagnades en "jästkôbb" av al. Det var jäst på den från den ena gången till den andra. Det skulle inte gå bra att få riktig dricka om en inte hade en gammal "jästkôbb" å lägga i. För den begagnades år efter år. Främmande fick inte komma å ta i ljusen, när / de stöptes, för då skulle de spricka. Om det var något slags drag, när de stöptes så skulle de komma att ryka å lysa dåligt. Om det kom främmande in, när en kokade korv, så sprack korven. Vi fick inte sitta i spi- sen, när man kokade korv. Mor påstod att korvar- na sprack, om vi satt där. Om en kom in på ett ställe där de höll på att sätta upp väv, så skulle en ta ett stort steg, för då fick de snart sätta upp väv igen. Så tog en långa steg för att väven skulle bli lång. Ingen främmande fick komma in, när de fällde väven.
tjärbränning.
Tjära användes att stryka på dörrar och redskap. När kon hade kalvat skulle hon ha en tjärad sill. Om påskafton gjordes tjärkors på stall- och ladu- gårdsdörren. - Tjära å beck klentes i självsprickor på händer å fötter. Tjärlag var hälsosamt att dric- ka. Sådant vatten fick kreaturen att dricka. Lukt av tjära var hälsosam. - Beck lades på bölder, för att det skulle dra ur "gôre". Det gick inte an att en högg eller väsnades något vid tjärgropen efter det solen gått ned. Då kunde det hända olycka med tjäran å veden, så att allti- hop brann upp. "Skogråa" var inte säker än hon ville hålla till där en kolade å brände tjära. Uttryck i samband med tjärbranning: Han går som en lus på en tjärsticka /om någon gick / sakta eller han utförde arbetet "småfâligt"/. Han lôr ve som tjäre /han är efterhängsen/. Dä kan du tro å lägge bek på så drar dä /om en tvivlade på något som sades/. Segt som tjäre. Han ä som han skulle ha rulle säj i tjäre å aske. Tomma tjärtunnor hissades upp på en stång om påskkvällen å brändes upp.
vagnen och kärran.
Benämning på vagns- och kärröverreden (häcker) som användes vid inkörning av hö och säd: häck, vagnshäck, kärrhäck - plur. häcker - Vid sand- och gödselkörning: "Skrôv, dyngkârrskrôv". Överredets olika delar: framsija å baksija, framstöc- ke, bakstöcke, tvârträ, "bôtten", "vagnsbôtten" "kär- rebôtten". Stången som som man binder fram- och bakvagn: "tistelstång, vagnsstång". Det trä vari hjulaxeln är infälld: Oke. Den del i bakre axelträt som som vagnsstången genomlöper: "tistelhôle" "vagnsstångshôle", "hôle te vagns- stånga." Den sprint som sitter utanför hjulet och hindrar detta att falla av: "hjulnål." / Namn på de olika delarna av ett vagnshjul: Jär- net runt hjulen: "Skoning". För länge sedan var in- te "skoningen" hel utan i "lôtter". Träet som sit- ter innanför "skoningen" kallas "hjullotter". "Hjul- köbben" - den som "hjulbössa" sitter i. "Hjul- pinner" - ekrarna som sammanbinder "hjulkôbben" med "lottera". En "löt" flera "lôtter". Ytterdelen av "kôbben" kallas "hjulnav." "Nav", pl. "nava". Draganordningarna för vagn: "Skäcker, vagns- skäcker" el. "vagnsgaffel". "Skåk", plur. "skäc- ker". Samma benämning på draganordning till kärra. Alltså "skåk", "tjärreskåk"; plur. "skäcker" "tjârreskäcker". Släde: sing. "skåk, släskåk"; plur. släskäcker". Vagn i flertal: "vanger", best. form plur. "vangra". Släden och drögen. Benämning på de tvärträn som sammanbinda de båda medarna: "bank, släbank"; plur "ban- ker". Benämning på medarnas uppåt svängda delar: / hôve, mehôve, nos". Benämning på de stöd och klossar som samman- binda mede och tvärträ: "bank, klôss". Benämning på tvärträet mellan medarnas uppåt- svängda delar: "dragträ" Benämning på de överreden som kunna användas på en släde el. en kälke: "Skömme", "ryss" ex. "kolryss", "rysseskömme". Benämning på de stakar som utgöra stöd för las- set på vagn: "vagnsstak". Släde: "Slästak." Benämning på den spjäla som går från medens nos till det främsta tvärträet: "rem".
husdjuren.
Om påskafton smetades tjärkors på ladugårds- och stalldörren. Jag mins särskilt en käring här som höll på med detta in i det längsta. Det var till mot för påskkäringar å annat ont. Om en köpte en ko, så ledde en in henne i stu- gan, när en kom hem med henne. Hon leddes in genom den ena dörren å ut genom den andra. Så fick hon traktering i en gryta eller pan- na. Det var bröd och all slags mat. Jag mins att bror min gjorde så. - Detsamma med en nyköpt häst. Den käringen som höll på med tjärkorsen hade en orm i tröskeln på ladugården. Den hade hon för att korna skulle må väl, å inte ha något far- ligt med sig in i ladugården. / När en ko hade kalvat så skulle hon ha mjöl- dricka å en tjärad sill. Det brukade mor ge. Ingen främmande fick gå in i ladugårdarna. Folk var rädda för att kreaturen skulle bli "skämda" å "mostôlne". Det var farligt för onda ögon. När kreaturen släpptes ut första gången om våren, så ställde käringen sig så högt i dörröppningen att kreaturen strök med ryggarna mellan hen- nes ben. Fåren skulle hoppa över en kniv eller lie. Om inte bina trivdes så hade det kommit mal i kupan. Snyltbin rotade ut de riktiga bina. Om myror och getingar lade sig åt sam- hället, så dog bina. En fick inte bina att stan- na i en kupa som det hade varit mal i. De skydde ut igen. Ovänskap om bin gjorde att de dog ut. Så kunde de svälta ihjäl på våren för att de hade för liten mat. Det var ingen som matade bina då. När bina svärmade så fick en passa på å ha / iordning vatten, så att en fick spruta över dem. Då begagnades kvastar å sprutor. När de hade satt sig, så skulle en skugga dem. Se'n tog man upp en tun kupa å började att kara in dem. Om det var en vek kvist de satt på, så skar man av den å hade hela klungan i kupan på en gång. Eljest så matades de in med en sked. Bara en fick en "vieln" så gick de andra in själv. Fåren tog man in i stugan å klippte dem. Man band ihop bakbenen på dem se'n låg de snällt. När de var klippta fick de en brödbit. En utlock lämna- des kvar under buken. Den skulle de ha, så att de inte skull frysa ihjäl.
husdjuren.
När en hade ut korna på våren så var det inga andra konster än att de skulle ha var sin brödbit som husmodern hade haft under armen. Det var för att de skulle bli hemkära å följa bjällkon. - När en köpte en ko eller häst, så var det bruk att djuret leddes in i stugan först. Det skulle ha något gott att äta där, innan det sattes på sin plats. Om en tog med en hödott eller av ströet därifrån en hämtade djuret å la- de i båset, så skulle det inte längta. Mjölken den första som en mjölkade, sedan kon ha- de kalvat, var det noga med. Den fick inte bä- ras ut bar. En stoppnål lades i det kärl som en mjölkade i. Det var för att inte mjölken skulle bli skämd. Kon fick dricka av den mjölken / för att hon inte skulle minska att mjölka. Strax efter det kon hade kalvat coh blivit ren, så lades ett par karlbyxor över ryggen på hen- ne för att hon snart skulle ta sig med kalv igen. - I juni började en att mjölka middag. Men en mjölkade inte fler än dem som hade kal- vat på våren. - Jag mins inte att mor ha- de något mer för sig än att hon lade en kniv i drickan som kon fick efter kalvningen. Den tog hon å satte i taket, för att han skulle vara till skydd för kon. Det var en gammal utsli- ten kniv. - Svarta å grå kor var bra. När fåret var klippt, så togs en tapp av den sista ullen å lades i en brödbit, så fick få- ret äta upp det. Det var för att det inte skul- le längta efter den ull en hade klippt av och för att ullen skulle växa bra igen. De som hade bi brukade att vakta på dem vid den tiden de skulle till att svärma. Det talade visen om ett par kvällar förut, innan / hon skulle ge sig iväg. Om en gick å lade örat intill kupan då, så fick en höra att hon skrek "ut, ut". När de började svärma, så var en färdig med en hink vatten å en soplim. Så kasta- de en vatten på dem. Då flög de inte högt el. långt. Bina trivdes inte om folk blev ovän- ner om dem. Då dog de eller blev borta. Bäst tur var det, om två stycken ägde om kupan å kunde vara sams om den.
bin och biskötsel. Husdjur.
Jag mins att far fick fatt på en bi- svärm i ett ihåligt gammalt träd i skogen. Han gick till ägaren å bad att han skulle få fäl- la trädet. Det fick han. Då högg han ned det, rökade ihjäl bina med svavel å tog honung- en. Det var förskräckligt med honung. Han fick dela hälften med till den som ägde trädet. Det var inte lovligt å gå å ta ett träd med bin i på en annans mark. Det var rent farligt. Det var inte många som höll sig med bi förr. Det kunde vara ett par ihop som hade tre fyra kupor. Visen var själva hövdingen som de andra bina rättade sig efter. Det blev ingen svärmning förrän han bestämde att de skulle ut. Drönare / var de som vaktade å höll rent i kupan. Ar- betsbi kom till kupan med vax å honung. De "spann ihop" honungen. Bistick hörde jag skulle vara bra för reuma- tism. Om inte bina fick vara i fred så blev de arga. När solen stekte varmt, så var de arga- re än vanligt. Somliga var det aldrig farligt för att de blev stuckna å en del kunde inte komma nära ett bi förrän de fick ett stick. Den yngste visen i kupan fick ge sig iväg med en svärm. Den gamle körde ut den yngre. Så tog denne en hop bin med sig.
husdjurens sjukdomar.
Vi hade en ko som höll sig så mager - det var när far å mor detta - Hon var brunstig rätt som det var. Vi for till tjur med henne rätt som det var men hon tog sig inte med kalv. Så kom mor å sade en dag - "nu ä koa brunstig igen". "Då skall jag fara med henne", sade pigan. Far å mor tyckte inte att det var lönt att fara bort med henne mer. Men pigan var envis. Nu skall jag fara med koa, sade hon, å nu skall hon ta sig med kalv. Hon tog koa å reste. Efter den dagen blev tjuren alldel- les obrukbar, men koa blev med kalv. Den pigan kunde konster. - De fick inte tjuren att betäcka en ko mer. - Kon kalvade å fick en stor, grann kalv. / Mofars-Per i Ulvesta botade sjukdomar på djur. Om det rann ur näsan på kon, så borra- de han ett hål i vänstra hornet på kon el. också i ryggen å läste i det. Han tog blod från henne å hade i brännvin å läste över det å gav kon. - Men han hade mest för sig att "åre" krea- turen för sjukdom. Han tog blod av dem. - En gång hade vi en halt ko. Då läste han i brännvin å gav kon. En annan gång fick hästen "rivarn" el "magrev". Då fick han brännvin. Det hällde han i vänstra skon sin. Se'n läste han över det å gav hästen. / Om djuren fick "blem- ma" på ögonen, så skar han bort den på alpinnar. Han hade tre alpinnar. Han gjorde ett täljande på var och en mitt för ögonen på den som hade sjukdomen, å talade om att han skar bort blemma. Det var samma bot för folk. När djur eller människor fick "blem- ma", så blev det värk på ögonlocket. Det blev som en pleta på det. / Finnskôtt vet jag ingen som var utför. Men det hörde jag talas om att det skulle vara far- ligt för kreaturen. - Om koa blev "mostôla", så var det inte något gry i henne. Men en skul- le ge henne sill, sillsälta å tjära. Salt var bra att få dem att bli krya av. - "Rösjuken" gav en koa sillsälta å rödfärg för. - Om hon fick "förstoppning", så skulle hon ha linfrö- mjölsvälling.
husdjurens sjudomar.
"Tusbast" användes åt korna. Det karvades åt dem. De fick det, om de stod å trånade å inte var bra. "Bävergäll" var också botemedel. När en botade med "tusbast", så skulle en ta "tusbasten" å gå tre gånger kring en jordfast sten, så skulle en göra en rand med sand runt stenen. Så skulle det vara en öppning i ringen. En fick inte gå över den öppningen, utan en löt vända om där. Om hästen fick "reva", så gav en honom pep- parbrännvin eller starkt kaffe. Så skubbade en honom över ryggen med halm. Om kon blev av med "imten" (?) så skulle en pas- sa på å ta imten (?) från ett får å ha i henne. "Finnskôtte" kunde en just inte göra något / åt. En kunde inte veta vad det var fatt med djuret förrän en hade slaktat det. Då fick en som en boll i magen på det. Den var hård som sten. Det var alle slaga i den. Hår å vasst å elände. Ormbett gick att bota, om en hade kött av en le- katt. En karvade av köttet å gav djuret. "Rösjuken". Bot för den var att ta av urinet som djuret gjorde ifrån sig å ge det att dricka. Om en hade rödfärg så var det bra att blan- da i drickan.