Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Odens jakt
Odens jakt har ja' hört talas om. Han jaga' troll å skogs- rå. Å dä va' en ute en kväll, å han mötte Odens jakt. Då hade han ett skogsrå på var sida om sadelknappen. Di va' skjutna. Bonnen ble' vettskrämd, men han försto', att dä va' Odens jakt.
Skogsväsen
Nej, Odens jakt har jag aldrig hört talas om. Det var vargarna, som jagade efter skogsrå. Farfar min såg en varg, som var efter ett sånt där skogsrå, och han tog hen- ne. Nu är det slut med både vargar och skogsrå.
Skogsrå
En käring fick påhälsning av skogsråa. Käringen hade kokat ett stort fat med kål. Det satte hon fram till skogsråa och bad henne äta. "Dette orker inte ja äte opp", sa skogsråa. "Det du inte kan äte upp i dag, får du gömme tills i morgon", svarade käringen. "Om jag hade vetat detta, så hade båda mina döttrar varit i livet", sa skogsråa. "Både Lippan å Snör-lippan åt ihjäl sig av kål."
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Skogsrå
Det var en pojk, som gick och mötte sin fästmö på kvällen. Det var klart månljus. Så kom det sig att han fick se, att det var skugga efter honom men inte efter henne. Då var det skogsråa, som hade skapat sig till hans fästmö, så att han inte kände skillnad på dem. Men eftersom hon inte hade skugga, så förstod han, att det var skogsråa.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Skogsrå.
Skogsrå fanns här förr, men sen en annan kom till att växa upp var sådant ihjälslaget av åskan. Min far talade om, att han och ett par andra gick ut bittida en morgon och skulle åt skogen och skjuta. När de gick förbi en kulle, fick de se en gammal gum- ma, som satt och spann. Det var en skogsrå. - Annars var skogs- råa så arga på skytterna, för se de var rädda om fåglarna. Så det var många de förvillte, så de gick vilse.
Skogsväsen
"Skogsråa" hade inte gått på den tiden som vargar- na fanns. För vargarna ville ta dem. Det var en gång som "e skogsrå" kom springande å hade en skock var- gar efter sig. När hon kom till en lada så hoppade hon upp å satte sig i gluggen. Så dängde hon med benen åt vargarna, som hoppade upp efter väggen å skul- le ta henne. I höet i ladan låg en dräng. Han blev rädd för "skogsråa" å slog till henne i ryggen, så att hon föll ned å blev vargmat.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
skogsväsen.
När de låg ute och kola i skogen, så väckte skogsråa dem, och knacka på dörren till kolkojan ö sa': "*** på mila!" Men de skulle vara sams med henne för att bli väckta så, annars väckte hon inte, utan milan fick brinna upp. Vände skogsråa ryggen till, så såg den ut som ett urgravet baketråg.
Skogsrå
Skogsråa kom till dem, när de låg vid kolmilan. Hon hade en lång svans som en hästesvans; så gick hon på sidan alltid. Hon hade fått makt med en karl, så han sprang ut till henne om nätterna. Hans käring gick ut i skogen och ropade: "Va ska jag göra? Jag har en tjur, som springer ifrån mej till andras kreatur." Då svarade skogsråa: "Ge'n salt å malt å sesslerot, dä ä tjurarnas bästa bot." Käringen gav sin karl de sakerna. Sen hade skogsråa ankat på, att hon lärt ut detta, för hon blev ju av med sin käraste.
Skogsväsen
Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.