Transkriberad uppteckning

I min ungdom var jag med på en begravning i Årjäng. Då mins jag, att när de tog den döde av långstolen, så sparkade käringen till långstolen så att benen stod i vädret. På begravningar var fruntimren klädda i svarta klänningar och vita förkläden och en vit krage om halsen. På senare tider hade de svarta för- kläden. Ett svart silkekläde på huvudet. De gamle hade ett vitt kläde om halsen till sorgklän- ning. Det var en fabel med det att om en hade "gektsjuke" så tog en av svepen å band om foten eller där "gekta" satt. Det bars på krop- pen så länge det fanns något kvar av tyget. Det mins jag att mor gjorde. Å hon påstod / att "gekta" gick bort. Det var inte noga vems skjorta den döde sveptes i, men helst skulle det vara av egna skjortor. Gröna blomster å blad lades på bröstet av den döde. Å en näsduk lades över ansiktet. Det gick inte an att köra ett lik med en häst, för då blev hästen skämd. De bar liken på bår. Det var ett par skift som var med å bar. Det mins jag folk som var så vidskapliga. Vid varje portstolpe lades en ros av fint gran- ris. Så gjorde de över allt efter den väg som en skulle fara fram med liket på - d.v.s. vid varje stuga. Vid "gravhuset" satte man upp "lik- granar". Det var vid dörren å porten. Man bröt inte toppen av dem. Så hackade man granris å strödde på vägen en bit framåt vid sorgehuset. Inne på golvet ströddes hackat granris. Så hade man granbarr på likvagnen. På hästen, som drog liket hade man bundit en vit näsduk vid selkroken. Näsduken hang / ned. Om den döde var ett fruntimmer så hang han på vänstra sidan, en karl, så hang han på högra sidan. Men det var länge se'n de slutade med det, för hästarna blev skrämda. Graven skottades igen med detsamma. När jag var 20 år, så slutade de med det. Då blev det kyrkvaktarn som hade igen graven, förut var det begravningsfolket. Jag mins att det fanns tre spadar, så det var tre som öste ned jorden. Halmen, som den döde legat på, brändes upp. Sängkläderna tvättades - om inte det det hade varit smittosam sjukdom. Om det var en som hade sår på kroppen, så fick han inte gå till en öppen grav. Såret skul- le inte gro förrän den som låg i graven hade ruttnat upp. Om den döde var "usalig", så påstods det, att han skulle vara med på vagnen hem. Hästen drog så tungt hem, så det var mest omöj- ligt att komma hem. Han blev svett å skalv. / Det var en fru från Åseby som var med hem på det viset. Den människan hade varit lider- lig å elak. - När hon hade dött, så gick spjället upp å ned hela natten. När de fraktade Mattes i Glavsnäs till graven, så satt det ett svin på kistan. Det var gamla gummor som svepte liken. Det sveptes i gamla linnen som var begagnade. Soc- kerduksväv lades över den döde i kistan. Detta spi- kades fast i kanten på kistan med små nubb. Snickarn, som gjorde kistan, lade alla hyvelstic- korna i kistan. De skulle ligga under huvudet, för att inte den döde skulle gå igen. Hö lades också i botten på kistan. - Kistan svärtades med kimrök. Graven lades för öst och väst. Den dödes ben låg mot öster. Om det var en självspilling som skulle begra- vas, så gick det inte an att frakta honom ge- nom porten å över andra gravar, utan kistan / vältes över stängslet, så att en fick henne innan- för det. Där grävdes en grav för den döde. Det var på en plats där inga andra gravar fanns. Man skulle lägga handen på pannan på den döde, så skulle en inte bli rädd för honom. Jag stod å tittade på en död en gång, å då var det en käring som sade till mig det. Jag har en dunkel aning om en som inte skulle ha någon skugga, men var det var här i sock- nen, mins jag inte. Men folk hade den tro- na, att stora syndare inte hade skugga.