Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Maran
Vid marritt var det bra, om man kunde säga: "Mara, mara, kom igen i mara och fråga efter tre ting, som jag inte har". Den som var mara måste då komma, man fick då se, vem som var mara. Sade man då: "Du är mara", "så slapp mara ifrån eländet". Om en kvinna inte hade hår omkring blygden eller i armhålorna, så var hon mara.
Mara
Mara - det var ett tal att här skulle vara sådana, som vöre mara. Det var ett "olsle" . "Långt och kallt te Knäre´," det skulle en mara ha sagt. Knäred - det är borte vid Små- landsgränsen.
Mara
Mara var onda andar, som var i luften. Det kunde vara elaka kvinnfolk, som skickade ut mara. Och troll- käringen kunde förvandla folk till mara. Det kunde vara manfolk också. "Jag ser att du har röda trådar i tänderna", var det en som sade åt en annan. Du har varit mara och ridit någon. De satte järn över hästarna för att inte mara skulle rida dem.
Förvandlade
De trodde att det var människor, som vara mara. Jag kommer ihåg att de sa: "Den och den är mara."
mara.
"Mara" var ett elakt fruntimmer. Det fanns fruntim- mer som var "mare". Om de hade mycket och rakt hår under armarna och stora ögonbryn, så var de sådana att de kunde skicka "mara" på folk som sov. Om de ville plåga någon så satte de maran på den personen.
Mara
Mara satt i bladet. Om en fick av en annans blod på sig, så kunde en få ma- ra i kroppen.
Mara
Hästarna stod svetta i stallet ibland på morgnarna så att det lackade av dem. Då hade mara ridit dem. Ett litet träkors med nubbar och spik i sattes över dem. Mara skulle inte kunna rida dem då. Men det hän- de allt ändå, att hon hade varit åt dem. Mara var som ett ludet djur. Hon red folk också. Alla röd- håriga skulle ha mara. Det var ett tal. De visste inte om det. Om en satte en lie över hästen, så fastnade hon på den om hon inte såg den.
Mara
"Vi trodde att mara va rene den one." Det är något som klämmer. Omöjligt att röra en led el. få fram ett ord. När jag hade mara - jag har haft henne tre gång- er - så var det som att en person skulle sitta bak mig å klämma över bröstet och annama. "Maretall" var bot för mara, sa de gamla. Mara kunde kom- ma in genom nyckelhålet. Det var bäst att ha nyc- keln i det.
Mara
Jag har inte hört annat än talas om "mara". "Le som mara", brukade de säga. Det var något tungt som kom på bröstet på folk, när de sov. Det skulle vara ett elakt fruntimmer. Fruntimmer som var elaka i livstiden fick bli "mara". De fick hålla på med att göra det som ont var.
Mara
Mara var ett fruntimmer med långt hår på kroppen. Fruntimmers om var mycket håriga, var inte säkra , än de kunde skicka mara på en. Sådana skulle en akta sig för. Vad det var för en sär- skild makt de hade, vet jag inte, men råka- ade man utför dem, så blev en klämd. Mara red hon tog tag om bröstet och klämde.
Mara
Jag har varken sett eller hört mara. Men jag vet det för att far hade en "markost" i stal- let för att inte mara skulle röra hästen.
Mara
Mara var själve "den eländie", det trodde folk. Mara red djur och folk. Hon var tung som en sten, när hon kom på ens bröst. Jag minns de talade på, att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som mara brukade vilja åt, så hade hon inte makt. Om man skrev Guds ord på en papperslapp och stack den, där de trodde att mara kom in, så tog hon sig inte igenom.