Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Bonden, »Knallen» och den Onde.1
Det var en gång en Bonde, som en tid var rik, men derefter blef han snart genom många olyckor så fattig, att han egde hvarken häst eller oxe, så att, när han skulle plöja, måste han sjelf draga plogen. Under detta tunga arbete, tittade han upp, såg der en fin Herre stå vid gärdesgården och betrakta hans arbete. Denne frågade då: »Hvarföre är du så ledsen?» Bonden omtalade då alla sina missöden och hvarigenom han blifvit så utfattig. »Intet annat än det», sa' Herrn: »i sju år skall du få önska dig allt möjligt godt, men då kommer jag och gör dig sju frågor, och kan du ej besvara dem, så hörer du mig till.» Bonden tackade, Herrn gick sin väg och Bonden önskade sig genast och efter hand hela tiden allt det han bäst tyckte vara: han önskade sig rikedom, och det fick han genast till öfverflöd; han önskade sig en god och vacker hustru, och det fick han också; o. s. v.: allt hvad han önskade sig af denna verldens goda, det fick han genast. Men, när de sju åren började lida till slut, började den nu rike Bonden blifva alltmera ängslig, ty han anade att den fina Herrn, han gifvit sig i våld, var ingen annan än den Onde sjelf. Nå, den sista dagen på det sjunde året kom. Bonden vardt hjertängslig, skickade bort från huset både hustru, barn och allt sitt tjenstefolk och var alldeles ensam för att taga mot den ovälkomne gästen. Det led redan till afton; och sent på qvällen bultade någon på dörren, och en bekant röst ropade utanför: »Kära far, lät mig få qvarter öfver natten; kära far, lät mig få komma in —, öppna!» Bonden tyckte eller hörde tydligt att det var en bekant »Knalles» (Westgöta-handlandes) röst, men han misstänkte, att det ganska väl kunde vara den Onde sjelf, som bara förställde rösten, och som nu kom för att släpa af med honom. Men, efter flera förnyade knackningar, lät han dock upp dörren, och det var då verkligen den bekante »knallen». Denne bad att der få hvila sig öfver natten, om det också vore blott på en stol; och det fick han då slutligen. Men klockan 12 om natten blef det ett hiskligt larm på dörren. Bonden låtsade som han sof och snarkade grufligen. Ändtligen vaknade »Knallen» och sade: »Far, det är nu någon som larmar på dörren och vill in»; men Bonden gjorde sig till som han sof och bara snarkade. Då gick »Knallen» till dörren och öppnade. In steg en fin Herre, djefvulen sjelf, som tänkte att det var Bonden som öppnat, hvarföre han genast började med sina frågor: »Hvad är ett, du?» »Ett öga på en nål», svarade genast Knallen; men tillade: »det må du väl veta förut din dumme djefvul —; men här står jag i bara skjortan och fryser så att jag må bli förderfvad!» »Hvad är två, du?» frågade vidare den onde. »Två ögon i ett hufvud», svarade straxt knallen, som åter sade: »Det må du väl veta din frågvisa stackare, men här står jag i bara skjortan och fryser!» »Hvad är tre, du?» frågade nu den Onde. »Tre fötter på en gryta; men det måtte du väl veta för ut, din dumma fan! och här står jag ännu och fryser ihjäl i bara skjortan», sad' knallen. »Hvad är fyra, du?» frågade åter den Onde. »Fyra hjul under en vagn», svarade »knallen» utan betänkande: »det måtte du väl veta förut — —; men här står — —» tillade han. »Hvad är fem, du?» frågade sedan den Onde. »Fem fingrar på en hand», svarade i ögnablicket knallen; »men det måtte du väl veta förut —, och här står jag ännu i bara skjortan och fryser som en hund», tillade han åter. »Hvad är sex, du?» frågade ändtligen den Onde. »Sex krukor i Cana», svarade hastigt knallen, men sade allt otåligare: »det måtte — — här står jag — —». Slutligen frågade då den Onde: »Hvad är sju, du?» På blixten svarade knallen: »Sju Böner i Fader vår; men det måtte du väl åtminstone veta förut, din dumma Djefvul, så att jag ej behöfde stå här i bara skjortan och frysa mig förderfvad för att säga dig det», utropade »knallen» otålig. När djefvulen hördt att den frågade riktigt besvarat alla frågor, vardt han så vred att han tog hus-taket med sig och for grinande der-från. Men Bonden, som alltmer qvicknade till och rnorgnade sig vid »knallens» svar, blef så glad öfver sin befrielse från den Onde, att han genast skänkte »Knallen» den gård, de då voro uti; och sen lefde de hvar på sitt håll glada och lyckliga. genom Elis.2 Bolin.
»Drömmen är som strömmen, min jungfru!»1
Det var en gång en mycket skön Irincessa, som ock fick en förnäm vacker friare, som sade sig vara en furste, och så ståtlig såg han ock verkligen ut. Efter många böner hade Princessan lofvat att genom en lång, lång skog och villande stigar göra honom ett besök; men, på det att hon ej skulle gå vilse, skulle han till sitt hem, ett stort grannt slott, strö med ärter. Men Princessan gick tidigare än som var öfverenskommet; men i alla fall hittade hon till hans slott, fast han, såsom oförberedd att så tidigt ta' emot henne, då ännu icke var hemma. Ty hade den sköna Princessan gått den ärt-beströdda vägen, hade hon väl vandrat för sista gången. Men nu trädde hon in i slottet fastän ingen kom henne till mötes. Hon undrade väl härpå; men hon gick in i den granna förstugan och der hängde kappa vid kappa och klädning vid klädning; men ingen menniska syntes till; hon gick ur det ena och i det andra stora granna rummet, gemaket eller salen efter den andra —, men ingen själ syntes till. Slutligen kom hon till en innersta kammare: der fann hon mycket gods och många dyrbarheter, som tydligen voro röfvade; och i det aldra innersta rummet fann hon till sin fasa en — bila och en stupstock! Hon blef grufligt förskräckt, men hörde i det samma någon komma, hvarföre hon genast kröp under sängen och gömde sig. Hennes fästman, som i sjelfva verket var en ryslig röfvare, kom der insläpandes med en ung skön qvinna, halfdöd af gråt och hjertångest: hon bad på sina knän, att hon skulle få lefva; men röfvaren, hård och omensklig, döf för hennes böner, högg först hennes fingrar utaf henne (då ett flög in under sängen) och sedan hennes oskyldiga hufvud. Sedan röfvaren försvunnit ur rummet, tog Princessan det afhuggna fingret, smög sig ur röfvare-slottet, kom lyckligen hem och omtalte allt för sin fader. Denne lät snart derefter göra ett stort gästabud, hvartill den till-ämnade ståtliga mågen ock inbjöds. Vid bordet samtalades om ett och annat; men slutligen sade Princessan till den förklädde röfvaren: »Min Prins! jag hade en förunderlig dröm i natt.» »Ja», sade denne, »drömmen är som strömmen, min Jungfru!» Men Princessan fortfor: »Ack, mig tycktes att jag gick till Er på en väg som var beströdd med ärter, och när jag kom till Ert slott, var Ni inte hemma; jag genomgick alla rummen tills jag kom i en sal eller förmak, och der hängde det kappa vid kappa och klädning vid klädning.» Röfvaren inföll då: »Drömmen är som strömmen, min jungfru!» Hon fortfor: »och der-efter kom jag in i ett rum, der det låg en oändlig mängd dyrbarheter af guld, silfver och ädla stenar.» »Drömmen är som strömmen, min jungfru», afbröt röfvaren. Men hon fortfor: »Och derpå kom jag in i ett rum, deri det fanns många döda menniskokroppar, lik-kistor, en stup-stock och en bila.» Då sade röfvaren igen: »Drömmen är som strömmen, min Jungfru!» Hon fortfor: »Jag blef grufligt förskräckt, men då jag hörde någon komma, gömde jag mig under sängen. Man inkom, och det var — Ni ! med ett ungt, obeskrifligt skönt fruntimmer: hon såg ädel och god ut, hon var rikt klädd, och hade ringar på alla fingrar, halsband och andra dyrbarheter på sig.» »Drömmen är som strömmen, min Jungfru!» sad' röfvaren; men Princessan fortfor: »Hon bad på sina knän för sitt lif, så, att det kunnat röra en sten, men Ni rördes ej deraf.» »Drömmen är som strömmen, min jungfru!» sad Röfvaren; men hon fortsatte igen: »Och sedan Ni stoppat en duk i hennes munn, började Ni den gräsliga gerningen, först att afhugga hennes fingrar, af hvilka ett trall in under sängen, der jag låg, och sedan högg Ni af hennes hufvud.» »Drömmen är som strömmen, min jungfru!» sade åter röfvaren. Men då reste sig Princessan och sade: »Ingalunda, ty här är fingret med ringarna på och här sitter mördaren!» Bofven ville då fly, men vakt var utställd till hands som genast grep den brottslige, som ock genast befordrades till välförtjent straff. Ur Röfvarns slott släpades nu alla röfvade skatter och dyrbarheter att användas [till] något godt och nyttigt; men sjelfva borgen blef för alltid öde, ty ingen menniska ville bo på detta rysliga ställe. genom Elis.2 Bolin.
Kard-, Spinn- och Wäfkärringen.1
Det var en gång en Tenn-gjutare som hade en mycket vacker Dotter, som en en dag satt och trallade i fönstret. Då gick en ungersven förbi (det var en förklädd Prins); och han frågade hvad hon sjöng för en visa. Flickan svarade att hon sjöng: »Jag kan spinna sju tenar garn Mens mor min bäddar sängen åt Far!» »Nå, det var märkvärdigt», sad' Prinsen; »men är du ock verkligen så snäll?» »Det är jag», svarade Flickan. »Då», sad' Prinsen, »skickar jag en vagn efter dig och du, skall komma till mig och vara hos mig.» Dagen derpå kom en grann vagn för Tenngjutarens dörr och en lakej frågade om Mamsell ville fara åstad. Flickan blef då förskräckt; men Modren gaf henne ändå lof att resa, efter som hon lofvat. När hon kom fram visade Prinsen (ännu förklädd) henne alla rummen; hon tyckte att var mycket grant, men fruktade bara att få se kungen sjelf; ty hon kunde nu veta, att hon var kommen till ett slott. Nu blefvo de unga snart vänner, och hon lofvade att gifta sig med honom. Nu skulle det snart bli bröllop; men hon fruktade nu att hon ej skulle visa sig så duglig i hushållet med spinning och annat, som hon lofvat i visan, och derför gick [hon] engång hemligen ner i byn, deri bodde en kärring som i all sin lifstid kardat ull, så att hon deraf hade grufligt oformliga stora händer. Flickan bad henne om råd att komma från detta hennes öfvermodiga löfte. Kärringen lofvade hjelpa henne från hela kardningen om hon bjöde henne på sitt bröllop (sjelf n. b.); det lofvade Flickan gerna. Flickan bekände nu att hon lofvat spinna sju-tenar under det Mor bäddade fars säng, men att hon visst icke kunde, utan bad nu Kard-kärringen om råd äfver deruti. Hon bad henne då gå in till hennes grannhustru som spunnit all sin lifstid. Spinnkärringen, som hade fasligt stora oformliga läppar, deraf att [hon] vätt och fuktat linet under spinningen. Spinnkärringen lofvade att befria Flickan från all spinning om hon sjelf personligen bjöde henne på bröllop. Hon lofvade detta, men beklagade nu sitt löfte om väfningen. Spinnkärringen bad henne gå in till hennes grann-hustru, som väft all sin tid. Väfkärringen, som af den ständiga dunkningen i väfven hade en oformligt stor och bred bakdel och var derigenom oformligt liten, lofvade befria henne från all väfning om hon sjelf bjöde henne på bröllop. — Flickan kom nu hem på slottet och försökte sin brudklädning. Dagen före bröllopet bjöd Prinsen alla gästerna och Flickans föräldrar, men flickan gick i hemlighet sjelf och bjöd de 3 gummorna, Kard-kärringen med labbarna, Spinnkärringen med läpparna och Väfkärringen med breda baken. Dessa och alla gästerna kommo; då först fick hon se sin grann-klädda brudgum och förstod nu att han var en Prins. Hvad hon blef hjertängslig för de fula kärrngarne hon bjudit! När gästerna kommo blefvo betjenterna rådlösa att ta' emot de 3 fula kärngarne; men de voro nu så sidenklädda och guldsmidda att de fingo inträde. I alla fall var Prinsen så glad att han långt efter vigseln ej märkte dem. Men sedan gick Prinsen kring och talade med alla: han kom då äfven till Kard-kärringen, som svarade bra och anständigt för sig; men slutligen yttrade Prinsen sin förundran öfver hennes stora händer? »Jo», svarade Kard-kärringen, »jag har gjort nytta med mina händer, jag har kardat i 80 år dagligen; och låt bara Princessan karda några år, så får Prinsen se hur det blir med hennes vackra händer!» »Nå», utropade Prinsen, »så skall min Princessa då alldrig få se ett par kardor, långt mindre bruka dem!!» Sedan kom Prinsen till Spinnkärringen, talte med henne och förundrade sig öfver hennes stora läppar? »Jo, jag har så mycket spottat på linet; får Nådig Princessan spinna några år bara, får hon lika oformliga läppar,» »Nej», utropade Prinsen, »alldrig får hon se, mindre bruka en spinnrock!» Wäfkärringen sade samma, och Prinsen gjorde samma löfte. — Sedan dansade Prinsen med alla 3 kärringarna, men den lilla korta, breda Väfkärringen flög kring såsom en fjäder; och de gåfvo stora bröllops-gåfvor. Om ett år fick Princessan en liten Son, och nu skulle bjudas fadder. Prinsen kunde ej undvika bjuda åtminstone en af kärringarna till fadders, och han valde dertill den skapligaste nemligen Kardkärringen, ty man fruktade att [ej] någon af Hofherrarna ville stå fadder mot slika djur. Men som Princessan blifvit af dem frälst från sina vådliga arbetslöften, skref hon i hemlighet och bjöd dem alla tre. Nå, de kommo alla ock till barnsölet. Prinsen hade bjudit en hög Hofman att stå emot Kardkärringen, men Princessan hade i hemlighet bedt ene andra för de tvenne andra gummornas räkning. De voro ock så granna och ståtliga och de visserligen blefvo väl mottagna. Slutligen, då man skulle gifva faddergåfva, testamenterade de 3 kärringarne, som voro ganska rika på silfver, guld och egendom, all sin engång efterlemnade egendom till den lille nyfödde Prinsen. En så hederlig faddergåfva hade ingen förut gifvit; och Princessan slapp både att karda, spinna och väfva, bevarade sålunda sin utmärkta skönhet och hedrade kärringarne för all deras godhet så länge de lefde. — Slut. Engel Lisa Kahl, född 1773.
Princessan, som blef stum
Det var en gång en Konung som miste sin drottning, som han hade en dotter (Therese) med, gifte om sig med en elak drottning och fick äfven med henne en dotter, som hette ... När Konungen skulle fara i krig bad han sin Drottning var[a] god och beskedlig mot begge hans barn, som älskade hvarandra, men hon blef grufligt elak mot sin styfdotter, Therese, slog och svälte henne. Men då Therese högt beklagade, jemrade och gret, beslöt Drottningen att bota henne för sådant. Hon talte då vid [en] Trollkärring i granskapet, och denna sad' att Drottningen skulle skicka Princessan Therese till henne, så skulle hon nog bota Therese för att klaga sig; men hon skulle nödvändigt vara fastande. Men, då Drottningen om morgonen sände Therese ned till Trollkärringen att höra efter om garnet vore färdigt, anade hennes beskedliga syster oråd, och gaf henne oförmärkt sin morgon-bulle att äta på under vägen. När Therese kommit till Trollkärringen, befallte hon henne gå ut i köket och se efter spisen om »påttu» (grytan) kokte; men hon skulle lyfta locket af och se nära till genom imman om grytan riktigt kokte. Om en stund kom hon ur köket; och då Trollkärringen frågade henne om grytan kokade, svarade Therese: »Ännu kokar hon inte!» När Trollkärringen förnam att hon ändå kunde tala, blef hon mycket vred, mumlade sig sjelf att Drottningen bedragit henne och körde Princessan hem igen. Äfven blef Drottningen ond, då hon frågade den hemkomna Therese om garnet vore färdigt, och hon ännu kunde svara att garnet ej voro färdigt, och drog nu misstanken på sin eget dotter att hon gifvit The-rese något att äta. Andra dagen vaktade Drottningen så noga på begge sina döttrar, att Therese ej fick äta en smula innan hon åter gick till Trollkärringen; men Systern fick ändå tillfälle hviska Therese i örat att hon på vägen skulle ta ett sädes-ax hvaraf hon åt 3 korn och tugga på: det hon och gjorde. Trollkärringen befallte åter Therese se efter grytan; men det verkade nu ej heller. Nu blefvo Trollkärringen och Drottningen ännu mer onda, och begge Princessorna blefvo 3dj e dag så utvaktade, att systern blott i hemlighet kunna råda Therese att tugga på sin förklädesfåll under det hon gick till troll-kärringen. När då Therese såg i grytan, der i allt giftigt otyg kokade, blef hon ändtligen riktigt stum. Då blefvo Trollkärringen och Drottningen mycket glada och pinade och svälte Therese grufligt, ty hon kunde nu hvarken skrika eller beklaga sig, och fick dertill uträtta de svåraste och smutsigaste sysslor. Långt derefter blef det ändtligen fred och Konungen kom då hem till sitt rike: han frågade då efter sina begge sköna, älskade barn, Princessorna. Drottningen framhade då först sin egen dotter, och Konungen blef mycket glad och kysste henne; men han bad förgäfves att få se Therese. Ändtligen fick Konungen se Therese i smutsiga kläder gå och bära ved och vatten och befallte att man skulle föra henne upp till sig. Drottningen kastade då på Therese en duk och ett förkläde, men Konungen fann att hon var — stum! och anade att man varit hård emot henne. Therese föll på knä, såg obeskrifligt på Fadren och teg. Men Drottningen påstod att det var bara elakhet och envishet af henne att ej vilja tala; fast han nog såg huru det verkligen stod till. Han vardt slutligen så hjertängslig öfver Thereses ömkliga tillstånd att han ej hade hjerta att så se henne för sig hear dag: han lät då utrusta en grann glas-båt mede guld-krona och sitt kongliga sköldemärke derpå, och ville att hon skulle resa långt bort i verlden. Men då fick Systern Drottningens tillstånd att ett stycke ut i fjärden eller från hamnen följa systern. Men då roddarne fört glasbåten ett litet stycke ut, ropte Drottningen att hennes egen Dotter nu skulle återvända; men hon bad dem svara, att Princessan redan vore i land. Emellertid ryckte stormen båten långt till sjöss med både Princessorna, och de kommo efter många faror till ett främmande land och [en] grann konunga-stad. Der voro Konungen och folket just i kyrkan; men sedan kommo många och de ene unga Prinsarne att se den granna glasbåten och de tvenne sköna flickorna som kommit till hamnen. Man bad Konungen sjelf gå ned och bese allt detta. Konungen kände då genast igen sin grann-konungs namn och vapen och förstod att flickorna voro hans döttrar. Den af dem som kunde tala berättade, att hennes Syster var stum född och att de för ro skull rest ut för [att] se sig om i verlden. Men Konungen anade oråd, tog sjöfolket som rodt glasbåten i förvar och förde Princessorna till slottet på middag. Der blefvo de på allt sätt undfägnade och en af Prinsarna blef snart förtjusta i den stumma Princessan och alla beklagade hennes missöde. Denna sednare blef bjuden de skönaste äplen, då det genast lossnade litet i bröstet. Emellertid ville icke hvarken Konungen eller Drottningen att deras son skulle gifta sig med en stum Princessa. Om aftonen fick Therese åter äplen och blef nu mycket mera lätt i bröstet. — Men andra dagen på middagen, då mycket förnämt folk var befaldt på slottet och Systern alltjemt talade för Therese, bjödos henne åter äpplen; då tackade Therese till allas förvåning Systern och sade att hon nu kunde tala sjelf. Nu förstod Konungen att Therese alldrig varit stum född, utan att en stor ogerning blifvit begången emot hans bäste väns och grannkonungs dotter. Nu talte Princessan om en stor del af det onda som träffat dem och Therese allt för sin älskare; och nu blef Therese riktigt förlofvad med Prinsen och Systern med en stor Hof-herre. Deras föräldrar bjödos jemte många kungliga personer till bröllops; men dessa förra fingo ej veta hvilka brudarna voro. Alla gäster kommo; men de kungliga föräldrarna kommo seglande med mycket ståt, kände ej igen sina döttrar. Vid bröllops-bordet omtalde Wärden (Konungen) för den främmande Drottningen, som satt jemte honom, att hans sons brud varit stum och att hon af sin elaka mor blifvit så olycklig och sedan utjagad i verlden. Den elaka Drottningen höll god min, förundrade sig och sade att en sådan Mor måtte ha' ett hjerta af sten. Nu framkommo och igenkändes ringarne. Wärden (Prinsens Far, Konungen) tog vid middagsbordet af sig sin ring, den han sade sig fått till faddergåfva: man beundrade den, lade den på en tallrick och sände den kring hela laget; brudarna och brudgummen lade ock dit sina fadder-ringar. Då igenkände Konungen (värden) de ringar han gifvit såsom faddergåfva åt Princessorna, och den främmande (elaka) Drottningen kunde ej heller neka att hon ej igenkände den ring, hon till faddergåfva gifvit Prinsen, som nu var brudgum. »Och då är det säkert Ni, Fru Drottning, som har ett sten-hjerta; ty min unga sköna Son-hustru der är Princessan Therese, som I af elakhet gjort stum och så misshandlat.» Nu blef det en gruflig uppstakelse, och Konungen och förstar vill kasta den onda, trollska Drottningen i björngården eller spike-tunnan; men Princessorna bådo så vackert för henne och isynnerhet den fordom stumma Therese, att Drottningen verkligen slapp med lifvet, men blef för all sin lifstid inspärrad på en fästning. De öfriga kongliga personerna lefde länge och lyckligt. — Slut. Engel Lisa Kahl, född 1773.
Grönvåld och Gull-löfvet
Grönvåld var en ung vacker Prins, och nära slottet bodde en torpare, som hade en liten skön dotter som hette Gull-löfvet. Så länge de voro små fingo de leka fritt med hvarandra; men när de blefvo större, gick det ingalunda an, utan Kungen lät bygga upp ett högt plank, att barnen ej skulle råkas; men genom plank-»spjälarne» talte de dock med hvarandra, bytte leksaker och hade roligt af hvarandra. En dag syntes ett stort moln öfver trädgården, det sänkte sig och der med blef Guldlöf borttagen. Prinsen sörjde nu sin kära Guldlöf i många år; men då han blef stor och snart konung efter Fadern, råd-förde han sig med en troll-kärring, och denna sade, att Guldlöf var förd till berget af ett argt Troll. Han lurade sig då in i Berget, fick tala med Guldlöf och hon sade att det var en timme på dygnet då Bergstrollet sof, men att hon alldrig kunde komma ur berget. Då lånte Trollkärringen honom en fyrfotad häst: han kom till berget och flydde bort med Gudlöf. Bergstrollet vaknade, saknade Guldlöf, gick ut för berget, och en hvit sten som stod der ropade då: »Nu for Grönvall af med Guldlöf!» »Hvad för en häst ha' de?» »En med 4 fötter!» »Åh», sad' Bergstrollet, »då har jag god tid att sofva —, dem hinner jag nog!» Under tiden flydde Grönvall och Guldlöf: hon fick icke se sig tillbaka, men sade till Grönvall: »Ser du något?» »Jo, ett litet moln!» Det kom allt närmare, ty det var Bergs trollet, som snart upphann, hotade rysligt och slog Grönvall samt förde Guldlöf tillbaka i berget. — Nu beklagade sig Grönvall för Trollkärringen och fick låna hennes 6-fotade häst, och på den förde han bort Guldlöf. Stenen ropte: »Nu for Grönvall af med Guldlöf.» »Hvad för en häst — —?» »En med 6 fötter.» »Hå, då kan jag väl ännu sofva en god stund!» Bergstrollet tog dem också andra gången. — 3dje gången förde Grönvall bort Guldlöf på en tolffotad häst. Sten ropade: — —» »Jaså», sad' Bergstrollet, »då får jag väl ej sofva länge»; sen förföljde det de flyende. Men denna gången hade Guldlöf rådt Grönvall taga med sig Bergstrollets guldnyckel1, en ris-qvist, en flaska med vatten uti och en ask sand. »Ser du något?» sad' Guldlöf. »Ett litet moln, som kom allt närmare.» Slutligen kastade Grönvall qvisten efter sig: det blef en tät skog, den ej Bergstrollet kunde tränga sig genom. Det måste då vända om tillbaka till berget, få ut alla sina tjenare med yxor, spadar och knifvar att få bort skogen. — Ändtligen kom det genom. »Ser du något?» — — — Slog ut vattnet bakom sig — — — blef en stor sjö. Bergstrollet måste nu med sina alla tjenare ösa ur vattnet - »Ser du något?» — »Då», sade Guldlöf, »skall du kasta ut flaska[n], men akta hästens länd och kasta den gildt efter dig»; men Grönvall kastade flaskan framför sig: det blef ett glas-berg så högt: der stodo de! och Bergstrollet nalkades. Efter många försök förmådde dock hästen hoppa öfver, men dog dervid. Då blefvo de rätt förtviflade, ty Bergstrollet gräf de med alla sina tjenare ifrigt på glasberget; men då trollen nära hunnit med det, kom en råtta löpande med ett halmstrå. Guldlöf satte då det i hästens bakdel, blåste lif i honom; och sedan kommo de lyckligen hem i kungens fasta slott, då de genast drogo upp alla vindbryggor. — Men snart hann Bergstrollet efter dem fram till slottsvallen, men kunde ej komma in; det ropte till Grönvall, att få sin guldnyckel; men Gullöf bad honom för all del ej gifva den från sig. — Efter fåfänga försök mot det starka slottet, blef trollet splitt-rasande och återvände slutligen hem i sitt gamla berg med alla sina tusende tjenare. - Men Konungen höll nu med många gästabud och stor glädje bröllop med sin älskade Guldlöf! — Slut. Soph. Andersin, f. 1783 Lallerius.
Den snåle Presten
Det var en gång en Prest, som var så ohyggligt snål, så att hustru och [barn] mäst skulle förgås af hunger och det ehuru huset var väl behållet och intet fattades. — Hustrun rådförde sig då med en »klok» gumma, och denna rådde henne bara få Presten ut på en resa af flere dagar, i tysthet ge drängen, Hans, god matsäck och hemlig tillsägelse att fördröja resan på allt sätt, men att deremot ge Presten efter hans snåla vana, blott den minsta och uslaste väga-kost. — Nå, den snåle Presten gaf sig då bittida om morgonen på gata med sin dräng. När de rest några timmar i en förskräcklig usel och bullerstenig väg, började det suga Presten: han tog sig då en liten gnista mat och drängen åt ock något på sitt håll. Som Presten ätit så litet, blef han snart hungrig, höll med hästarne och åt en liten bit; men på1 det sättet var hela hans matförråd slut redan straxt på eftermiddagen. Emellertid körde drängen fasligt sakta och gjorde sig tusen ärenden; Presten var hungrig som en räf, men hade ju intet att äta; hvarf öre han frågade Drängen, som han såg hade något att tugga på: »Hvad äter du?» »Häst-lortar, Kära Far!» svarade Drängen. Nog var Presten hungrig, men sådan traktering ville han ännu ej bita uti. Om en stund såg Presten åter Drängen sitta och mumsa på något och frågade: »Hvad äter du?» och drängen, som i hemlighet hade något rätt godt under tand, svarade åter: »Häst-lortar, Kära Far!» Nog var Presten hungrig, men slik spis hade han ännu ej maga till. Men då [han] nu rätt sent på qvällen såg Drängen äta på något och åter fick samma svar, var han så »uthöl», att han verkligen tog häst-citronerna till lifs. — Ändtligen långt om länge fick Presten sent på qvällen i djupa mörkret se eldsken från en byggd, der med hoppades få natt-läger och framför allt mat, — mat. Der hos ett Bondefolk fingo ock Presten [och Drängen] verkligen hus; men för att ej synas matsnål, hade han tillsagt Drängen att i hemlighet trampa sig på foten, såsom ett tecken att han höll på att äta för mycket. Komne till bords började Presten redan göra godt besked för sig i fatet, då drängen, som ätit godt hela vägen, trampade Presten på foten och lade skeden från sig. Prestens matlust var nu blott retad, men ingalunda tillfredsställd, lydde dock drängen, men gick alldeles uthungrad till sängs. Om natten låg bonde-folket, man och hustru, i en säng och Presten och Drängen i en annan i samma stuga. Men hungren tillåt ej Presten få en blund i ögonen, utan snart hviskade han till drängen: »Hvar skall jag få någon mat?» »Jo, Kära Far! gå ut i köket, der står en stor gryta gröt, tag en slef hit till mig också.» »Men, hur skall jag i mörkret hitta hit tillbaka?» »Jo, jag skall binda mina strumpeband såsom ledtråd mellan köket och vår säng.» Nå, Presten gjorde så: åt sig ett varg-mål gröt och åter vände med en slef till Drängen; men denne skalk hade i stället knutit strumpbandet vid bondens säng, och dit gick nu Presten och hviskade: »Hans, vill du ha' gröt? här är den nu!» Men då bondfolket sof och teg, slängde Presten gröten ned mellan dem. Snart vaknade Bonden och sade till hustrun: »Mor hvad är det för vått? gå ut och snygga dig.» Om en stund blef Presten så törstig, och frågade Hans sakta: »Hvar skall jag få dricka?» »Jo, Kära Far! stopet står på köksbordet.» »Men», sad' Presten, »hur skall jag i mörkret få veta om något dricka finnes den »Träd näfven ned i stopet, Kära Far!» sad' Hans. Presten gjorde som Hans sagt, men fastnade i det trånga driksstopet, och kom snart tillbaka till Hans och beklagade sig. Hans rådde Presten då att trefva sig utom dörren och slå näfven med stopet i en stor hvit sten, som står ute på gården, så skulle han väl bli fri från Stopet. Presten lydde Drängen; men som han dängde till med stopet för att krossa det mot stenen, skrek någon till med ett jemmer-rop: det var nämligen ingen hvit sten, utan kärringen i bara särken, som i hemlighet jemkat sig ut på gården för att, under många tankar öfver hvad det slippriga kunde vara hon fått på sig bak, der hon låg med Far i sängen, befria sig från den smörjiga gröten, som Presten slängt öfver henne. Efter dessa äfventyr och då hvar och en åter krupit under täcket och hvilat en stund, åter vände Presten andra dagen hem, och hade nu lärt sig hvad svält ville säga och alla följderna af hans snålhet, så att han derefter blef en helt förbytt menniska; och nu fick hans husfolk äta sig mätta af Guds gåfvor liksom andra menniskor. Soph. Andersin.
Styfmodren och Bullan.1
Det var en gång en kärring, som hade två döttrar: den ena var hennes egen dotter, och mot henne var hon mycket god; men den andra var hennes styfdotter, som hon ock behandlade med all elakhet. Då nu kärringen en dag hade bakat, bad styfdottren att hon skulle få en liten bulla. Styfmodren kastade då till henne en liten skrap-bulla, eller s. k. »ugns-trull», och sade: »Spring till Blåkulls och dit bullan trillar!» Och straxt trillade bullan före och styfdottren sprang efter tills bullan trillade ner genom ett gammalt rostigt galler. Ändtligen fick hon reda på dörren till källaren och kom in, der en gammal ful kärring låg i en säng, och sade barskt: »livad vill du göra här nere hos mig?» Flickan svarade ödmjukt att hon fått en bulla af sin styfmor och att bullan trillat här ner. »Den får du inte», sade kärringen, »med mindre du tjenar mig troget en tid.» Genast på morgonen skulle flickan nu gå i sin nya tjenst och klippa ett får, binda ullen vid hornen, men icke spilla ett hårstrå — deri hon lydde uti allt; derefter skulle hon skaka ned päron, men inga qvistar fingo skadas, intet päron ätas opp, utan all frukten läggas kring trädets rot — hvilket allt hon ock gjorde; sedan skulle hon gå ut och mjölka korna, men akta deras spenar, ej smaka mjölken, och isynnerhet icke gifva någon tår åt kattorna der, utan fast mer piska och slå dem men i detta sednare lydde hon icke kärringen. Utan hvar dag gaf hon alltid beskedligt kattorna en tår mjölk hvarföre de ock lofvade vara henne till återtjenst. En afton sade kärringen till flickan: »Här har du nu ull, hvilket du tills i morgon skall hafva ordentligt kardadt — men det skall vara väl gjordt och kardadt, eljest skall du ej glömma mig så snart!» Och så gick kärringen till sängs i god ro. Flickan, som såg sig ingen utväg att hinna med allt, satte sig att karda, men hon gret bitterligen. Då inkommo alla kattorna och sade: »Gråt inte så, lilla Jungfru, vi skola allt hjelpa Er och karda så, att Ni gerna kan gå och lägga Er att sofva tryggt, och vi skola lofva att väcka Er.» Flickan lade sig; och alla kattorna till att karda! Om morgonen inkom Gumman, allt var väl gjordt, och hon var nöjd; men undrade dock på att hon kunnat uträtta allt ensam, hvilket flickan påstod. Der-efter fick hon befallning att gå och mjölka; men med samma förbud för kattorna. Men hon gaf dock kattorna en god tår mjölk i smyg, det hon dock måste förneka för kärringen. Om aftonen fick hon befallning att till morgon [vardt] ljus skulle all den kardade ullen vara uppspunnen till vacker tråd — allt med sträng tillsägelse att det skulle vara väl gjordt; och dermed så gick gumman till sängs. Flickan började spinna och gråta; men kattorna kommo åter och hjelpte henne beskedligt, så att hon fick gå till hvila. Om morgonen, när kärringen uppstod, var allt väl gjordt och färdigt. Kärringen förundrade sig, puttrade en smula, men var nöjd med arbetet. Åter så skulle flickan göra från sig morgon-mjölkningen, hvarvid hon dock emot förbudet lönligen gaf kattorna mjölk. Tredje aftonen befallte kärringen att flickan skulle väfva upp all den spunna tråden: och gick så till sängs. Flickan satte sig att väfva och gråt. Då inkommo åter kattorna och hjelp[t]e henne vackert, och lofvade henne väfven färdig till morgonen, och att hon sjelf kunde få gå till ro. Om morgonen var allt färdigt och bra till kärringens nöje. Och nu tillsade henne kärringen att flickan för hennes trohet och arbetsamhet skulle få lemna hennes tjenst, hvarför hon dessutom skulle få sin belöning. Kärringen visade henne nu opp på loftet, hvarest hon bland flere olika målade skrin skulle få utvälja sig ett. Då hon nu der stod tvehågsen och valde mellan de röda, blå, gula, svarta och gröna skrinen tillropa[de] henne kattorna: »Tag det svarta, tag det svarta!» det hon ock gjorde. Kärringen förundrade sig väl, att hon icke tagit bland de grannaste skrinen eller det röda; men tillsade henne nu, att hon vid hemkomsten skulle af styfmodren utbedja sig ett eget rum, om ock intet annat än hönshuset, der hon först skulle få öppna sitt skrin. Flickan tackade, och gick så sin väg med sitt svarta skrin under armen. När flickan nu kom hem till Styfmodren, frågade denna hvar hon varit så länge och hvad hon hade under armen. »Då jag letade efter min bulla», svarade styfdottren, »kom jag in till en Gumma, och henne blef jag tvungen att tjena en tid, och detta skrinet är min lön; men nu ber jag bara att Mor ville gifva [mig] ett litet eget rum.» »Ja», sade Kärringen vresigt, »tag då det gamla hönshuset der nere!» Flickan tackade och öppnade först sitt svarta skrin ute i hönshuset. Men när hon nu öppnade sitt svarta skrin, så blef det usla hönshuset helt och hållet förgyldt, såsom det grannaste kongeliga gemak. Hon blef då öfvermåttan glad, och bad Styfmodren och hennes dotter komma och betrakta hennes herrlighet och det förvandlade hönshuset. När nu Styfmodren såg allt detta, blef hon förtretad och missunsam och sade, att hennes egen dotter skulle på samma sätt ut och söka sin lycka. Genast bakade kärringen, kastade en bulla åt sin egen dotter med utrop: »Spring till Blåkulls eller dit bullan trillar!» Bullan trall, flickan sprang, tills bullan trall ner genom samma galler, der nere hon råkade på samma kärring och blef utaf henne tagen i tjenst. Men alla kärringens befallningar uträttade hon illa: fåret klippte hon i skinnet, så att det bräkade och blödde, och ullen sölade hon bort till hälften ; päronen strödde hon kring marken, uppåt en stor del, och skadade grenarne; kon mjölkade hon med hårda händer att spenorna blefvo såra, och mjölk spilde hon på golfvet. Men hon efterkom härvid mycket nog kärringens befallning att icke gifva en mjölktår åt kattorna, dem hon i stället hatade och slog. Kärringen blef vred öfver alla pigans göromål; men blef belåten då hon hörde att hon hatat och slagit kattorna. När flickan om aftnarna fått befallning, först att karda, derefter att spinna och sedan att väfva, gjorde hon ingenting, utan lade sig att sofva; och som de förargade kattorna ej hjelpte henne, så var allt ogjordt om morgonen, och hon fick bannor och snubbor af den vreda matmodren, som till slut tillsade henne att genast lämna hennes tjenst. Flickan begärde ändå trottsigt någon lön. Kärringen sade då: »Ingen lön har du förtjent, men något skall du ändå få — gå opp på loftet och välj dig ett skrin, det du dock ej får öppna förr än du kommer hem och i din egen kammare.» Flickan valde då vid kattornas tillrop: »tag det röda, tag det röda!» ett rödt skrin, hvarmed hon glad återvände hem till sin Mor. Der hemma var nu bästa salen tillpyntad, och dit in gick nu den elaka Styfmodren med sin egen dotter för att öppna det röda skrinet; då till deras häpnad en eldröd fogel flög opp ur skrinet och tände eld på hela huset. — Slut. Engel Lisa Kahl.
Liten Hans (eller Grå Kappan).1
Det var en gång en yngling, N. eller Nils, som gick öfver en kyrkogård, der två gastar hade sitt tillhåll och slogos just då som aldravärst, så att den ene fick slag på slag af den andra gasten. »Hvad är här på färde», frågade Nils, och den gasten, som blifvit så illa slagen sade: »Medan jag lefde blef jag skyldig honom 6 styfver, som jag ej hann betala före min död, och derför lemnar han mig alldrig någon ro i min graf.» Nils tog då fram sin lilla peninge-börs och betalde ut penningarne; och dermed så försvunno gastarne. Några dagar derefter skulle Nils ge sig ut i verlden att söka sin lycka; men innan dess gick han på sin moders graf, för att der utbedja sig lycka och välsignelse. Då han uppstod från sin bön och just skulle börja sin vandring, stod bredvid honom en yngling, af hans ålder ungefär, som kallade sig liten Hans och som just också skulle ge sig ut i verlden, hvarföre han utbad sig att få bli hans följeslagare, dertill Nils gerna gaf sitt bifall. Nå, de begåfvo sig nu begge på vägen. Så snart något derunder fattades dem, var det alltid liten Hans, som visste råd derför, så att ingen ting fattades dem. Sedan de länge vandrat, kommo de omsider till en stad, i hvilken allt var klädt med svart, och det syntes att en stor sorg rådde der inne. De togo in på ett herberge och frågade genast hvad för en olycka hade händt der i staden. »Ären I då de enda», svarade värdshus-värden, »som ej veten, hvilken olycka drabbar oss och staden! jo, Konungen sörjer och vill ej låta trösta sig, ty hans dotter, princessan, är förhäxad och lefvande fallen i djefvulens våld. Men hon är dock outsägligt skön, så att många Prinsar friat till henne; men hvar och en af dessa olyckliga, som ej kan gissa tre gånger rätt af det som Princessan tänkt på —, och det har ännu ingen kunnat —, mister hufvudet under hennes hand, och sedan låter hon hänga upp den döda kroppen i den kungliga trädgården utanför sitt fönster. Alla träd äro nu der fulla med lik af de vackraste prinsar och förnäma Herrar, dem hon redan dödat, och ingen vågar sig ner i trädgården utom Princessan, som säger sig der lustvandra bland sina tillbedjare. Konungens sorg kan ej beskrifvas, och han har befallt att hela staden skall klädas i svart och att man skall bedja för Princessan i alla kyrkor och för de(ras) olyckligas själar2, som fallit offer för hennes ogudaktighet.» »Men vi gå nu i alla fall dit in i staden», sa' liten Hans, »och du, Nils! skall föreställa en friare till Princessan: jag skall följa dig; men ingen får veta af allt detta.» De gingo först bort till ett aflägset ställe, der i en djup grop låg en gammal gubbe, som legat der många år och väntat att någon barmhertig skulle komma och hjelpa honom upp. Liten Hans hjelpte honom ur gropen, och till ersättning fick han af honom hans gråa kappa, hans svärd och hans vingar, hvilka nu hvilat i många år. Medelst den gråa kappan blef man genast osynlig, allt som man högg eller vidrörde med svärdet fastnade straxt härvid, och med vingarne kunde man flyga så långt man önskade. Nå, nu gingo de begge vännerna genom hela staden fram till det kungliga slottet, hvilket, helt och hållet öfverdraget med svart tyg, såg hemskt och dystert ut. Vid allt detta vardt Nils dyster; men liten Hans var glad och modig. Framkomna måste Nils nu anmäla sig såsom friare och liten Hans skulle, alltid osynlig under gråa kappan, följa med såsom hans rådgifvare: alla mottogo dem med bedröfvelse utom princessan, som gladdes att åter få öka antalet af sina offer eller samlingen af än flera af-huggna hufvuden. Hon bad honom då stiga in i ett rum och under qvällen grunda ut hvad hon komme att tänka på, och det han nästa morgon skulle hafva gissat och då skulle säga henne. Mellertid tog liten Hans sin gråa kappa, sitt svärd och sina vingar, och smög sig så osynlig in i Princessans kammare; och, såsom osynlig, kunde han nu gifva noga akt på henne. Om qvällen öppnade hon fönstret och sade i det hon fäste ett par vingar på sig: »Upp här ifrån till blå-kulle!» och så bar det af genom luften med henne; men liten Hans sade för sig sjelf: »Liten Hans följer med!» och så flög han efter henne och slog och basade härunder Princessan dugtigt med sitt svärd, så att hon flere gånger ropade: »Usch, sådant väder!» Ändtligen framkom hon till blåkulla och gick in der; men liten Hans smög sig in med. Der i blåkulla voro blott onda andar, hvilka sågo ut såsom kål-hufvuden på käppar; och den förnämsta var den fulaste af dem alla, nemligen Helvetes-gubben sjelf. »Se, välkommen Princessa!» sade denne; »har det åter blifvit något rof för oss?» Hon jakade och bad honom säga hvad hon skulle tänka på till nästa dag. »På denna», svarade hin onde, och räckte henne en silfver-sked. Hon tog nu afsked och flög sin väg tillbaka; men liten Hans sade igen: »Liten Hans följer med!» Hemkommen till slottet skulle Princessan just lägga ned skeden i en kista, då liten Hans framräckte sitt svärd, vidrörde dermed skeden, som genast fastnade derpå, hvarefter han gaf den åt sin kamrat, Nils, som morgonen derpå gaf den åt Princessan, hvilken bleknade som ett lärft af förskräckelse, derför att hon råkat på någon, som tycktes bli hennes öfverman. Men konungen gladdes och hela staden med honom häröfver, och han befallde att hela staden genast skulle klädas i hvitt. Om aftonen stod Princessan åter i det öppna fönstret och flög af till helvetet och liten Hans följde med, och derunder slog och basade han henne grufligt med svärdet, så att hon ropade flere gånger: »Uch, usch, hvilket väder det är ute!» Framkomne tog Helvetes-gubben mot Princessan mycket väl; och när han fick veta, att den sednaste friaren gissat rätt, drog han en guldring af sin hand och gaf den åt Princessan med mycken lyckönskan. Nu flög Princessan åt hemmet igen och liten Hans efter henne ; men när hon derunder kom öfver hafvet, kastade hon ringen deruti, troende att den skulle sjunka. Men liten Hans utsträckte sitt svärd, på hvilket ringen straxt fastnade. När han kom hem, lemnade han den till sin kamrat, som på morgonen gaf den vid hennes fråga till Princessan, hvilken dervid bleknade som ett lik och nedföll från stolen. Men hennes fader, Konungen, blef ännu mera glad än förra gången och befallde, att hela staden genast skulle klädas i rödt. Om aftonen stod Princessan åter i det öppna fönstret, liten Hans följde henne under flygten till blå-kulla och basade henne alldeles förfärligt med sitt troll-svärd, så att hon gång på gång måste utropa: »Usch, usch, usch —, hvilket väder det är ute !» Då de voro framkomne, frågade den onde Princessan om friaren åter gissat rätt; och då hon sade ja dertill, yttrade helvetesgubben: »Om det är någon som lyssnar på oss, skall jag säga det när jag följer Princessan ut» ; och dermed så utstack han ur helvetes-gluggen sitt fula hufvud och sade: »Tänk på mitt hufvud !» Men i det samma högg liten Hans den ondes hufvud af som straxt fastnade på svärdet, och hvilket han vid sin ankomst till slottet lemnade åt sin vän och kamrat, Nils. Denne tog nu hufvudet, svepte det i en duk och lemnade det följande morgonen åt Princessan, som nu nedföll såsom död af förskräckelse. Men Konungen gladdes högeligen öfver den slutliga utgången3; och nu var det Princessan, som skulle undergå hvad hon gjort sina många friare eller åtminstone något förfärligt straff. Man rådgjorde nu härom med liten Hans, och hans råd blef, att man skulle sätta Princessan i sjudande vatten och under tre dagar å rad piska henne dugtigt med hassel-käppar, tills hon blefve befriad från alla onda andar. Nå, när hon utstått detta förfärliga straff och något hämtat sig der-efter, blef hon en bättre eller helt och hållet förvandlad menniska, blef omsider verkligen gift med den lycklige friaren, den fattige ynglingen, som nu blef med det samma upphöjd till prins och fick sig halfva riket med konungen. Nu kom liten Hans för att taga afsked och sade sig vilja gå vidare; men, då konungen icke ville släppa honom, sin nyss så olyckliga dotters befriare, sade han att han var den döde, hvilken hans kamrat, Nils, räddat från kyrkogårds-gasten och dermed för alltid skaffat honom ro i sin graf, dit han nu blott längtade. — Härefter blef en stor glädje i staden, hela landet och på hofvet, der alla nu blefvo glada och lyckliga. genom Elis.4 Bolin.
Solens och Månans Dotter, eller sju-stjernans födelse.1
Solen och Månan bodde i himmelen, och de hade tillsammans en Dotter, skön som en stjerna. Men, då hon väl sett all himlens härlighet, längtade hon att få komma ned och se jorden. Hon bad länge om lof att få komma ned till jorden, och det fick hon ock slutligen men med många förmaningar att väl akta sig för jordens barn: och nu nedsteg hon glad till jorden. Snart kom hon in till en fattig gumma, som genast blef alldeles betagen af hennes himmelska skönhet och gick straxt till hofvet för att tala om den sköna jungfrun som kommit till henne. Under tiden satt hon hos gumman ensam och spann, och tråden blef idel guld-tråd. Alla unge hofmän och mycket folk skyndade att få se henne; men hennes moder, Solen, som märkte dottrens fara, sken så skönt igenom fönstret, att dottren lätt glömde jorden och uppsteg oskadd till sitt hem och himlen igen, så att hofmännen och gumman funno stugan tom och blott den granna guld-tråden på gummans gamla spinn-rock. Men åter fick Solens och Månans Dotter lust att stiga ned till jorden. Hon fick nu ganska nödigt lof af sina föräldrar; och med de varmaste förmaningar att väl akta sig för jordens barn, nedgick hon då åter till jorden. Hon gick åter in till den fattiga gumman som nu blef ännu mer intagen af hennes skönhet och, enligt löfte till hofvet, skyndade dit att berätta om hennes ankomst; men, så mycket än hoffolket hastade att få se den himmelskt sköna jungfrun, hade solens så varma strålar väckt hennes hemlängtan, att hon, när de sökte henne i stugan, var försvunnen till sina föräldrar i himlen, så att gumman och hoffolket blott funno den skinande guldtråden på rock-tenen. Snart åter längtade solens och månans Dotter till jorden igen, och nu häftigare än tillförne; efter många böner fick hon nu äfven lof dertill, men först med de aldra varmaste förmaningar af solen och månan att väl akta sig för jordens barn. Så kom hon då åter in till gumman; men denna blef så betagen af hennes himmelska skönhet och hade fått så stora löften om belöning af hoffolket, att hon genast skyndade till hofvet och berättade hennes ankomst. Och nu kom hela hofvet med sådan hast till gummans stuga, att Solens och månans dotter än satt der och spann, och guldtråd vardt det allt samman. Hoffolket förvånades öfver hennes himla-rena skönhet; men isynnerhet en ung skön hofman nalkades henne med brinnande kärlek. Nu sken solen in genom fönstret så starkt på henne att hon skulle smälta af hetta, men ändock glömde Solens och Månans dotter sin moders varma varning och himlen, gaf sitt hjerta och hand åt en jordens son, den unge hofmannen, och blef så qvar på jorden; men alldrig någon kunde förmå henne att tala eller säga hvilkas dotter hon var. Emellertid var hon nu på jorden, var lycklig med sin gemål, hofmannen, som älskade henne outsägligt, och fick hon efter hand sex sköna barn; men hon teg alltjemt och talade alldrig jordens språk, så mycket hennes man än derom bönföll, och än mindre fick någon veta hvilkas dotter hon var. För att få visshet derom, anlade en spåman en skön blomsterparterre med alla de skönaste blommor under himmelen, och så dolde han sig sjelf bland dem. När då engång Solens och Månans dotter lustvandrade ensam i trädgården, såg de sköna blommorna och valde ut den vackraste, sade hon, såsom hon trodde, för sig sjelf: »Så sant som jag är Solens och Månans dotter, skall jag ha' upp den här blomman med rot!» Så fick man då veta hennes hemlighet, och glädjen deröfver var bland alla stor. Nu voro många år förgångna; och engång vandrade Solens och Månans dotter en afton med sina sex sköna barn ute på marken. När hon då såg sin fader, Månan, lysa så klar, grep henne en obeskriflig hem-längtan till himlen och hon nedföll ångerfull på sina knän och bad: »Fader, upptag mig och mina barn, att vi måga blifva vandrande stjernor på himlen!» Fadren hörde hennes brinnande böner, förlät henne och upptog henne och hennes barn till himlen, der de alltid blefvo tillsammans med Solen och Månan och skina i evighet såsom sju-stjernans strålande bild. Johanna Friberg (i flickskolan uti Wisby), genom Mamsell Elisabeth Bolin.
Lögn och Sanning
Det var en gång tvenne Bröder: den ene älskade »Sanning», den andre »Lögnen», hvaraf de fingo sina namn. När föräldrarne dödt, delade de smulorna efter dem och gingo ut i verlden, att söka sin lycka. De kommo ändtligen till en kors-väg, och det var en Midsommars-dag: nu kommo de öfverens om att här åter råkas om ett år. Men, innan de skildes, påstod »Lögn» att »Sanning» hade fått för litet af arfvet; och då denne sednare beskedligt öppnade sin påse, ryckte »Lögn» till sig allt sammans, klöste brodren rysligt, ryckte ut hans ögon, ställde honom så mot ett träd och gick sin väg. Straxt derefter kommo trenne korpar och satte sig i det samma trädet, derunder den blinde stod. Den förste korpen sade: »Nog kan jag tala om något!» Den andre korpen krasade sig och sade då: »Nog kan jag tala om något!» och den tredje korpen, som ingalunda ville vara sämre, sade ock: »Nog kan jag tala om något!» Sedan började då den förste Korpen säga: »Jag vet, att Drottningen är spetälsk, men det fins i Kungens trädgård ett träd, hvars frukt kan bota det.» Den andre sade: »Princessan är blind; men om hon samlade i sin näsduk de daggdroppar, som falla från himmelen och tvättade sina ögon dermed, så blefve hon hulpen!» och den tredje korpen sade: »Kungen har intet vatten i sin trädgård; men han vet icke, att under ena hörnet af hans lada rinner en klar källa!» När de tre korparna sagt detta, så flögo de sin väg. »Sanning», som stod under trädet och hörde allt detta, samlade straxt i sin näsduk dagg-dropparna, som fallit från himmelen, tvättade der-med sina svullna ögon, hvaraf han fick sin syn igen, så att han nu åter såg himlen, solen, de gröna träden och längst der borta ett stort, grannt kungligt slott. Nu gick han in till Konungen, omtalade allt, botade Drottningen för hennes spetälska, återskaffade Princessan synen och gräfde en brunn uti Konungens trädgård. Kungen blef öfver allt detta så glad, så att »Sanning» blef prins och fick Princessan till gemål. Året derpå, midsommars-dagen, reste Prins »Sanning» i sin kungliga vagn efter öfverenskommelse till Korsvägen, der han såg »Lögnen», sin broder, stå usel och eländig: han omtalade då för honom allt, och denne nedföll ej blott och bad hjertligt om förlåtelse för all sin ondska, utan han bad ock sin broder, Prins »Sanning», att han till bot för hans synder skulle behandla honom på samma sätt, som han gjort med honom för ett år sedan. »Sanning» ville alls icke göra så illa, men »Lögn» bad och tiggde honom så länge derom och att han skulle göra det honom till synda-bot, att Prinsen slutligen verkligen gjorde så som denne önskade, ställde syndaren i hans uselhet under samma träd, tog ett ömt afsked af honom och for så tillbaka till slottet.1 Snart kommo nu de tre korparna susande i luften, men under ett fasligt skrik och kraxande, stridande och hackande den ene den andra så att fjäderna röko om dem, ty de beskylde hvarandra för att hafva omsqvallrat sina hemligheter för kungen. När de då fingo se »Lögnen» stå vid trädet, ropade de alla: »Se, der står sqvallraren, låtom oss döda honom!» och så flögo de på honom, drogo stycke för stycke köttet från hans ben-knotor, så att snart af hela lögnen fans intet qvar. — Men »Sanning» regerade såsom konung öfver sitt stora rike länge med visdom och klokhet. Johanna Friberg (uti Flickskolan i Wisby), genom Elisabeth Bolin.
Lilla Nunna
Det var en gång en Konung och en Drottning, hvilka hade allt godt i verlden, men inga barn, hvaröfver de begge voro mycket bedröfvade. — Så inkom då till Drottningen en Fé och frågade hvarf öre hon var så sorgebunden. Drottningen svarade med en djup suck: »Jag har allt godt i verlden, är ung och har en god herre, men, ack! inga barn att glädja mig åt, och derf ör har jag ingen glädje här på jorden!» Féen tröstade henne och sade, att Drottningen skulle stiga ned i det djupaste källar-hvalfvet under slottet och der till höger ur löke-tunnan, som står der, taga en stor vacker och frisk lök, äta upp den och hoppas. Så snart feen var borta, skyndade Drottningen sig ned, ryckte till sig den första lök hon såg, och först när den var uppäten, påminde hon sig Feens ord, att leta efter en skön lök; hvarföre hon genast ut såg sig en mycket vacker lök, och åt äfven upp denna. Om en rund tid fick Drottningen 2:ne döttrar, och vardt der öfver grufligt glad och lycklig; men hon såg snart, att den ena var skön som dagen, men den andra var tjock, knubbig och ful. Derföre, när hon först tog den nyfödda lilla sköna princessan i sin famn, lät hon den andra falla under sängen. Men denna, genast begåfvad med stort förstånd, ropade då: »Ingen bryr sig om lilla Nunna!» Så vardt hon ock alltid kallad och blef ett stöd för sin tvilling-syster, hvilken, så skön hon var, kunde hon ej alls tala. Konungen och Drottningen älskade dem begge, och de gjorde allt i verlden för att få deras sköna dotter att tala, hvarföre Landets vise och spåmän tillfrågades; men ingen visste hvarken råd eller bot. Slutligen, sedan Konungen utlofvat de största belöningar till den som kunde skaffa den stumma princessan tale-gåfvan, framkom slutligen en gammal skrumpen gubben [!], som sade, att om denna lilla Princessan ej komme under bar himmel förr än hon fyllt 15 år, så skulle hon få sin tungas bruk; men i annat fall, skulle med henne ske en stor olycka. Nå, den lilla sköna Princessan växte till och blef allt skönare, man1 roade henne inom slottet med de aldra grannaste leksaker af guld, men alla vid hofvet voro vid lifsstraff förbjudna att låta henne komma ut under bar himmel, och mångdubbla vakter sattes vid slottets alla dörrar. Men, som denna lilla Princessan var så skön, kommo många prinsar att fria till henne, och många ville henne också ondt; men lilla Nunna vakade trognare än någon annan öfver sin syster, så att intet skulle vederfaras henne. När nu blott ett par dagar återstodo innan den sköna Princessan skulle fylla sitt 15:de år, satt hon ensam i ett fönster: hon greps då af en alldeles oemotståndelig längtan, att komma ut, att få spatsera i slottets trädgård, eller att åtminstone få andas frisk luft —, att hon ett, tu tre öppnade fönstret och stack ut sitt sköna hufvud. Men, med det samma vardt hufvudet hugget af henne. När lilla Nunna straxt kom in, låg systern[s] kropp på golfvet vid fönstret, men hufvudet var försvunnet. Lilla Nunna sprang ur det ena slottsgemaket, ropade och gret, Konungen och drottningen ville sörja sig till döds, man letade efter mö[r]daren, men förgäfves, ehuru Konungen utlofvade, att den som återfinge hufvudet och kunde upptäcka gernings-mannen, skulle få halfva konunga-riket i belöning —, men allt var förgäfves. Den lilla princessans döda kropp, som var och blef utan hufvud, sveptes mellertid i guld och silke och bevarades mycket väl. Förr än olyckan skedt, var det isynnerhet tvenne Prinsar, som voro bröder, hvilka med aldra största ifver hade sökt den sköna Princessans hjerta och hand. Båda regerade öfver land och folk, båda voro de unga och sköna och båda voro de bröder; men de voro dock ganska olika: den ene var god, kärlig och hjerte-huld, men den andre grym, hård och elak på allt sätt. Derföre var det ej underligt att den sköna stumma Princessan älskat den fromme Prinsen; och deras bröllop var redan utsatt att firas på hennes 15de födelse-dag. Den elake Prinsen visste detta alltför väl, och full af hat och hämnd hade han rest bort från kunga-borgen. Af allt detta trodde sig Lilla Nunna nog förstå hvarifrån missgerningen utgått, och beslöt hon att sjelf leta och ej ge sig ro hvarken natt eller dag för än hon åter fått systems hufvud, rädda henne eller åtminstone fått veta gernings-mannen. Nå, Lilla Nunna gaf sig så ut i vida verlden att leta, och så gick hon långa, långa vägar tills hon kom in i en stor [skog?] Hon fick der höra ett ohyggligt jämmer-rop: hon skyndade dit, och fick se tvenne korpar som slogos, så nemligen att ena korpen blott försvarade sig mot den andra som anföll honom med största bitterhet och tillfogade honom många sår och stor skada. Lilla Nunna frågade då hvarf öre den ene af dem så rysligt anföll den andra: den ene hade tagit den andras princessa, sade de, och nu hade de begge blifvit lagda under förtrollning, derf ör att den ene ville icke afstå henne och den andre ville icke låta henne lefvande blifva den andras tillhörighet. Nu tog Lilla Nunna sitt svärd och högg hufvudet af den grymme korpen; men se, när denne då nedföll död, vardt det den grymme prinsen. Den andra korpen sade då genast: »Tag hans vingar och sätt dem på dig, så skola vi flyga bort tills vi återfinna Princessans hufvud.» Så gjorde hon straxt; och Lilla Nunna flög nu med den beskedlige korpen långt, långt bort genom luften tills de slutligen nedföllo på en klippa i hafvet. Der satt en gammal gubbe i djupa tankar. När Lilla Nunna frågade hvarpå han grundade så starkt, svarade han, att han tjent en mycket grym Prins och att han slutligen uträttat hans befallning att taga hufvudet af en skön princessa, och när han kom till honom var han död, och nu fick han hvarken belöning eller tack för det stor-verk, som han tyckte sig hafva gjort. Lilla Nunna erbjöd honom då en hel hop perlor och guldpengar om hon finge Princessans hufvud: nå, det fick hon, och derjemte en liten ask med en smörjelse uti af den förunderliga kraft, att, när man smorde den på såret skulle hufvudet straxt åter fastna på den döda kroppen. Nu blef lilla Nunna hjertligt glad. På klippan fans en tunna; den [!] denna fästade lilla Nunna korp-vingar, satte sig sjelf med korpen uti den, så upplyftes tunnan småningom från jorden, vingarne flaxade allt starkare, och på det sättet ilade de genom luften tills de kommo öfver konungens gård, der de då lyckligen nedstego. Då skyndade Lilla Nunna glad in i slottet med den beskedliga korpen, framtog systern[s] hufvudlösa kropp, smorde det ryskliga såret med smörjelsen och satte det sköna hufvudet der på, då det genast fastnade. Den sköna Princessan lefde nu åter till en obeskriflig glädje för Konungen, Drottningen och alla. Hon kunde nu också tala; och vid hennes första ord: »Stor tack, min kära syster! och välkommen gode Prins!», vardt korpens förtrollning häfd, han rann upp för dem såsom en skön och ståtlig furste, och med all kunglig ståt och med den hjertligaste glädje firades snart den sköna konunga-dottrens och den ädle Prinsens bröllop på slottet i stor härlighet; och den trogne och hjerte-goda Princessan Lilla Nunna blef deras skyddande ande. genom Mamsell Eli[sa]beth Bolin (Lärarinna i Wisby Flick-skola).
Flundran
Det var en gång en gammal gubbe, som gick till strand att hemta vatten och dervid fick han en flundra i »spannet». »Släpp mig», sad' flundran, »så skall du få önska dig allt hvad Du vill!» Men gubben visste sig icke hafva någon önskan, och så släppte han flundran tillbaka igen i hafvet. När han kom hem och omtalade detta för sin gumma och hvad som flundran hade sagt, men att han icke kommit sig af med att önska något, blef hon förargad på Gubben och sade, att nog skulle hon kunna haft många önskningar att göra, bara hon hade haft ett så godt tillfälle att få dem uppfyllda; och slutligen ålade hon sin gubbe, att, om han åter finge tag i flundran, skulle han önska sig för dem dessa ting: först skulle han önska sig och .sin hustru ett vackert och trefligt hus, så att få sig ett grannt slott, vidare att han skulle bli kung och hon drottning, och helst, att han skulle bli kejsare och hon kejsarinna, och slutligen att han skulle bli Gud på det att hon ej skulle behöfva stå till svars på domedag. Nå, gubben inpräglade allt detta noga i sitt gamla hufvud, gick snart åter till hafsstranden att hemta vatten och sade då, sedan han framfört sin gummas önskningar, sålunda till flundran: »Flundra, flundra! titta opp Och uppfyll min gummas hopp. Hon det vill, men jag ej vill Hennes önskan lyssna till!» Men allt detta måtte väl varit allt för mycket begärdt af den storsinta gumman, så att flundran den gången inte alls syntes till för den beskedlige gubben; utan det gamla »folket» förblef derefter lika fattiga och obemärkta som de varit det förut. genom Elisabeth Bolin.1