Transkriberad uppteckning

Det var en gång en yngling, N. eller Nils, som gick öfver en kyrkogård, der två gastar hade sitt tillhåll och slogos just då som aldravärst, så att den ene fick slag på slag af den andra gasten. »Hvad är här på färde», frågade Nils, och den gasten, som blifvit så illa slagen sade: »Medan jag lefde blef jag skyldig honom 6 styfver, som jag ej hann betala före min död, och derför lemnar han mig alldrig någon ro i min graf.» Nils tog då fram sin lilla peninge-börs och betalde ut penningarne; och dermed så försvunno gastarne. Några dagar derefter skulle Nils ge sig ut i verlden att söka sin lycka; men innan dess gick han på sin moders graf, för att der utbedja sig lycka och välsignelse. Då han uppstod från sin bön och just skulle börja sin vandring, stod bredvid honom en yngling, af hans ålder ungefär, som kallade sig liten Hans och som just också skulle ge sig ut i verlden, hvarföre han utbad sig att få bli hans följeslagare, dertill Nils gerna gaf sitt bifall. Nå, de begåfvo sig nu begge på vägen. Så snart något derunder fattades dem, var det alltid liten Hans, som visste råd derför, så att ingen ting fattades dem. Sedan de länge vandrat, kommo de omsider till en stad, i hvilken allt var klädt med svart, och det syntes att en stor sorg rådde der inne. De togo in på ett herberge och frågade genast hvad för en olycka hade händt der i staden. »Ären I då de enda», svarade värdshus-värden, »som ej veten, hvilken olycka drabbar oss och staden! jo, Konungen sörjer och vill ej låta trösta sig, ty hans dotter, princessan, är förhäxad och lefvande fallen i djefvulens våld. Men hon är dock outsägligt skön, så att många Prinsar friat till henne; men hvar och en af dessa olyckliga, som ej kan gissa tre gånger rätt af det som Princessan tänkt på —, och det har ännu ingen kunnat —, mister hufvudet under hennes hand, och sedan låter hon hänga upp den döda kroppen i den kungliga trädgården utanför sitt fönster. Alla träd äro nu der fulla med lik af de vackraste prinsar och förnäma Herrar, dem hon redan dödat, och ingen vågar sig ner i trädgården utom Princessan, som säger sig der lustvandra bland sina tillbedjare. Konungens sorg kan ej beskrifvas, och han har befallt att hela staden skall klädas i svart och att man skall bedja för Princessan i alla kyrkor och för de(ras) olyckligas själar2, som fallit offer för hennes ogudaktighet.» »Men vi gå nu i alla fall dit in i staden», sa' liten Hans, »och du, Nils! skall föreställa en friare till Princessan: jag skall följa dig; men ingen får veta af allt detta.» De gingo först bort till ett aflägset ställe, der i en djup grop låg en gammal gubbe, som legat der många år och väntat att någon barmhertig skulle komma och hjelpa honom upp. Liten Hans hjelpte honom ur gropen, och till ersättning fick han af honom hans gråa kappa, hans svärd och hans vingar, hvilka nu hvilat i många år. Medelst den gråa kappan blef man genast osynlig, allt som man högg eller vidrörde med svärdet fastnade straxt härvid, och med vingarne kunde man flyga så långt man önskade. Nå, nu gingo de begge vännerna genom hela staden fram till det kungliga slottet, hvilket, helt och hållet öfverdraget med svart tyg, såg hemskt och dystert ut. Vid allt detta vardt Nils dyster; men liten Hans var glad och modig. Framkomna måste Nils nu anmäla sig såsom friare och liten Hans skulle, alltid osynlig under gråa kappan, följa med såsom hans rådgifvare: alla mottogo dem med bedröfvelse utom princessan, som gladdes att åter få öka antalet af sina offer eller samlingen af än flera af-huggna hufvuden. Hon bad honom då stiga in i ett rum och under qvällen grunda ut hvad hon komme att tänka på, och det han nästa morgon skulle hafva gissat och då skulle säga henne. Mellertid tog liten Hans sin gråa kappa, sitt svärd och sina vingar, och smög sig så osynlig in i Princessans kammare; och, såsom osynlig, kunde han nu gifva noga akt på henne. Om qvällen öppnade hon fönstret och sade i det hon fäste ett par vingar på sig: »Upp här ifrån till blå-kulle!» och så bar det af genom luften med henne; men liten Hans sade för sig sjelf: »Liten Hans följer med!» och så flög han efter henne och slog och basade härunder Princessan dugtigt med sitt svärd, så att hon flere gånger ropade: »Usch, sådant väder!» Ändtligen framkom hon till blåkulla och gick in der; men liten Hans smög sig in med. Der i blåkulla voro blott onda andar, hvilka sågo ut såsom kål-hufvuden på käppar; och den förnämsta var den fulaste af dem alla, nemligen Helvetes-gubben sjelf. »Se, välkommen Princessa!» sade denne; »har det åter blifvit något rof för oss?» Hon jakade och bad honom säga hvad hon skulle tänka på till nästa dag. »På denna», svarade hin onde, och räckte henne en silfver-sked. Hon tog nu afsked och flög sin väg tillbaka; men liten Hans sade igen: »Liten Hans följer med!» Hemkommen till slottet skulle Princessan just lägga ned skeden i en kista, då liten Hans framräckte sitt svärd, vidrörde dermed skeden, som genast fastnade derpå, hvarefter han gaf den åt sin kamrat, Nils, som morgonen derpå gaf den åt Princessan, hvilken bleknade som ett lärft af förskräckelse, derför att hon råkat på någon, som tycktes bli hennes öfverman. Men konungen gladdes och hela staden med honom häröfver, och han befallde att hela staden genast skulle klädas i hvitt. Om aftonen stod Princessan åter i det öppna fönstret och flög af till helvetet och liten Hans följde med, och derunder slog och basade han henne grufligt med svärdet, så att hon ropade flere gånger: »Uch, usch, hvilket väder det är ute!» Framkomne tog Helvetes-gubben mot Princessan mycket väl; och när han fick veta, att den sednaste friaren gissat rätt, drog han en guldring af sin hand och gaf den åt Princessan med mycken lyckönskan. Nu flög Princessan åt hemmet igen och liten Hans efter henne ; men när hon derunder kom öfver hafvet, kastade hon ringen deruti, troende att den skulle sjunka. Men liten Hans utsträckte sitt svärd, på hvilket ringen straxt fastnade. När han kom hem, lemnade han den till sin kamrat, som på morgonen gaf den vid hennes fråga till Princessan, hvilken dervid bleknade som ett lik och nedföll från stolen. Men hennes fader, Konungen, blef ännu mera glad än förra gången och befallde, att hela staden genast skulle klädas i rödt. Om aftonen stod Princessan åter i det öppna fönstret, liten Hans följde henne under flygten till blå-kulla och basade henne alldeles förfärligt med sitt troll-svärd, så att hon gång på gång måste utropa: »Usch, usch, usch —, hvilket väder det är ute !» Då de voro framkomne, frågade den onde Princessan om friaren åter gissat rätt; och då hon sade ja dertill, yttrade helvetesgubben: »Om det är någon som lyssnar på oss, skall jag säga det när jag följer Princessan ut» ; och dermed så utstack han ur helvetes-gluggen sitt fula hufvud och sade: »Tänk på mitt hufvud !» Men i det samma högg liten Hans den ondes hufvud af som straxt fastnade på svärdet, och hvilket han vid sin ankomst till slottet lemnade åt sin vän och kamrat, Nils. Denne tog nu hufvudet, svepte det i en duk och lemnade det följande morgonen åt Princessan, som nu nedföll såsom död af förskräckelse. Men Konungen gladdes högeligen öfver den slutliga utgången3; och nu var det Princessan, som skulle undergå hvad hon gjort sina många friare eller åtminstone något förfärligt straff. Man rådgjorde nu härom med liten Hans, och hans råd blef, att man skulle sätta Princessan i sjudande vatten och under tre dagar å rad piska henne dugtigt med hassel-käppar, tills hon blefve befriad från alla onda andar. Nå, när hon utstått detta förfärliga straff och något hämtat sig der-efter, blef hon en bättre eller helt och hållet förvandlad menniska, blef omsider verkligen gift med den lycklige friaren, den fattige ynglingen, som nu blef med det samma upphöjd till prins och fick sig halfva riket med konungen. Nu kom liten Hans för att taga afsked och sade sig vilja gå vidare; men, då konungen icke ville släppa honom, sin nyss så olyckliga dotters befriare, sade han att han var den döde, hvilken hans kamrat, Nils, räddat från kyrkogårds-gasten och dermed för alltid skaffat honom ro i sin graf, dit han nu blott längtade. — Härefter blef en stor glädje i staden, hela landet och på hofvet, der alla nu blefvo glada och lyckliga. genom Elis.4 Bolin.