Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung som miste sin drottning, som han hade en dotter (Therese) med, gifte om sig med en elak drottning och fick äfven med henne en dotter, som hette ... När Konungen skulle fara i krig bad han sin Drottning var[a] god och beskedlig mot begge hans barn, som älskade hvarandra, men hon blef grufligt elak mot sin styfdotter, Therese, slog och svälte henne. Men då Therese högt beklagade, jemrade och gret, beslöt Drottningen att bota henne för sådant. Hon talte då vid [en] Trollkärring i granskapet, och denna sad' att Drottningen skulle skicka Princessan Therese till henne, så skulle hon nog bota Therese för att klaga sig; men hon skulle nödvändigt vara fastande. Men, då Drottningen om morgonen sände Therese ned till Trollkärringen att höra efter om garnet vore färdigt, anade hennes beskedliga syster oråd, och gaf henne oförmärkt sin morgon-bulle att äta på under vägen. När Therese kommit till Trollkärringen, befallte hon henne gå ut i köket och se efter spisen om »påttu» (grytan) kokte; men hon skulle lyfta locket af och se nära till genom imman om grytan riktigt kokte. Om en stund kom hon ur köket; och då Trollkärringen frågade henne om grytan kokade, svarade Therese: »Ännu kokar hon inte!» När Trollkärringen förnam att hon ändå kunde tala, blef hon mycket vred, mumlade sig sjelf att Drottningen bedragit henne och körde Princessan hem igen. Äfven blef Drottningen ond, då hon frågade den hemkomna Therese om garnet vore färdigt, och hon ännu kunde svara att garnet ej voro färdigt, och drog nu misstanken på sin eget dotter att hon gifvit The-rese något att äta. Andra dagen vaktade Drottningen så noga på begge sina döttrar, att Therese ej fick äta en smula innan hon åter gick till Trollkärringen; men Systern fick ändå tillfälle hviska Therese i örat att hon på vägen skulle ta ett sädes-ax hvaraf hon åt 3 korn och tugga på: det hon och gjorde. Trollkärringen befallte åter Therese se efter grytan; men det verkade nu ej heller. Nu blefvo Trollkärringen och Drottningen ännu mer onda, och begge Princessorna blefvo 3dj e dag så utvaktade, att systern blott i hemlighet kunna råda Therese att tugga på sin förklädesfåll under det hon gick till troll-kärringen. När då Therese såg i grytan, der i allt giftigt otyg kokade, blef hon ändtligen riktigt stum. Då blefvo Trollkärringen och Drottningen mycket glada och pinade och svälte Therese grufligt, ty hon kunde nu hvarken skrika eller beklaga sig, och fick dertill uträtta de svåraste och smutsigaste sysslor. Långt derefter blef det ändtligen fred och Konungen kom då hem till sitt rike: han frågade då efter sina begge sköna, älskade barn, Princessorna. Drottningen framhade då först sin egen dotter, och Konungen blef mycket glad och kysste henne; men han bad förgäfves att få se Therese. Ändtligen fick Konungen se Therese i smutsiga kläder gå och bära ved och vatten och befallte att man skulle föra henne upp till sig. Drottningen kastade då på Therese en duk och ett förkläde, men Konungen fann att hon var — stum! och anade att man varit hård emot henne. Therese föll på knä, såg obeskrifligt på Fadren och teg. Men Drottningen påstod att det var bara elakhet och envishet af henne att ej vilja tala; fast han nog såg huru det verkligen stod till. Han vardt slutligen så hjertängslig öfver Thereses ömkliga tillstånd att han ej hade hjerta att så se henne för sig hear dag: han lät då utrusta en grann glas-båt mede guld-krona och sitt kongliga sköldemärke derpå, och ville att hon skulle resa långt bort i verlden. Men då fick Systern Drottningens tillstånd att ett stycke ut i fjärden eller från hamnen följa systern. Men då roddarne fört glasbåten ett litet stycke ut, ropte Drottningen att hennes egen Dotter nu skulle återvända; men hon bad dem svara, att Princessan redan vore i land. Emellertid ryckte stormen båten långt till sjöss med både Princessorna, och de kommo efter många faror till ett främmande land och [en] grann konunga-stad. Der voro Konungen och folket just i kyrkan; men sedan kommo många och de ene unga Prinsarne att se den granna glasbåten och de tvenne sköna flickorna som kommit till hamnen. Man bad Konungen sjelf gå ned och bese allt detta. Konungen kände då genast igen sin grann-konungs namn och vapen och förstod att flickorna voro hans döttrar. Den af dem som kunde tala berättade, att hennes Syster var stum född och att de för ro skull rest ut för [att] se sig om i verlden. Men Konungen anade oråd, tog sjöfolket som rodt glasbåten i förvar och förde Princessorna till slottet på middag. Der blefvo de på allt sätt undfägnade och en af Prinsarna blef snart förtjusta i den stumma Princessan och alla beklagade hennes missöde. Denna sednare blef bjuden de skönaste äplen, då det genast lossnade litet i bröstet. Emellertid ville icke hvarken Konungen eller Drottningen att deras son skulle gifta sig med en stum Princessa. Om aftonen fick Therese åter äplen och blef nu mycket mera lätt i bröstet. — Men andra dagen på middagen, då mycket förnämt folk var befaldt på slottet och Systern alltjemt talade för Therese, bjödos henne åter äpplen; då tackade Therese till allas förvåning Systern och sade att hon nu kunde tala sjelf. Nu förstod Konungen att Therese alldrig varit stum född, utan att en stor ogerning blifvit begången emot hans bäste väns och grannkonungs dotter. Nu talte Princessan om en stor del af det onda som träffat dem och Therese allt för sin älskare; och nu blef Therese riktigt förlofvad med Prinsen och Systern med en stor Hof-herre. Deras föräldrar bjödos jemte många kungliga personer till bröllops; men dessa förra fingo ej veta hvilka brudarna voro. Alla gäster kommo; men de kungliga föräldrarna kommo seglande med mycket ståt, kände ej igen sina döttrar. Vid bröllops-bordet omtalde Wärden (Konungen) för den främmande Drottningen, som satt jemte honom, att hans sons brud varit stum och att hon af sin elaka mor blifvit så olycklig och sedan utjagad i verlden. Den elaka Drottningen höll god min, förundrade sig och sade att en sådan Mor måtte ha' ett hjerta af sten. Nu framkommo och igenkändes ringarne. Wärden (Prinsens Far, Konungen) tog vid middagsbordet af sig sin ring, den han sade sig fått till faddergåfva: man beundrade den, lade den på en tallrick och sände den kring hela laget; brudarna och brudgummen lade ock dit sina fadder-ringar. Då igenkände Konungen (värden) de ringar han gifvit såsom faddergåfva åt Princessorna, och den främmande (elaka) Drottningen kunde ej heller neka att hon ej igenkände den ring, hon till faddergåfva gifvit Prinsen, som nu var brudgum. »Och då är det säkert Ni, Fru Drottning, som har ett sten-hjerta; ty min unga sköna Son-hustru der är Princessan Therese, som I af elakhet gjort stum och så misshandlat.» Nu blef det en gruflig uppstakelse, och Konungen och förstar vill kasta den onda, trollska Drottningen i björngården eller spike-tunnan; men Princessorna bådo så vackert för henne och isynnerhet den fordom stumma Therese, att Drottningen verkligen slapp med lifvet, men blef för all sin lifstid inspärrad på en fästning. De öfriga kongliga personerna lefde länge och lyckligt. — Slut. Engel Lisa Kahl, född 1773.