Transkriberad uppteckning

Det var en gång en kärring, som hade två döttrar: den ena var hennes egen dotter, och mot henne var hon mycket god; men den andra var hennes styfdotter, som hon ock behandlade med all elakhet. Då nu kärringen en dag hade bakat, bad styfdottren att hon skulle få en liten bulla. Styfmodren kastade då till henne en liten skrap-bulla, eller s. k. »ugns-trull», och sade: »Spring till Blåkulls och dit bullan trillar!» Och straxt trillade bullan före och styfdottren sprang efter tills bullan trillade ner genom ett gammalt rostigt galler. Ändtligen fick hon reda på dörren till källaren och kom in, der en gammal ful kärring låg i en säng, och sade barskt: »livad vill du göra här nere hos mig?» Flickan svarade ödmjukt att hon fått en bulla af sin styfmor och att bullan trillat här ner. »Den får du inte», sade kärringen, »med mindre du tjenar mig troget en tid.» Genast på morgonen skulle flickan nu gå i sin nya tjenst och klippa ett får, binda ullen vid hornen, men icke spilla ett hårstrå — deri hon lydde uti allt; derefter skulle hon skaka ned päron, men inga qvistar fingo skadas, intet päron ätas opp, utan all frukten läggas kring trädets rot — hvilket allt hon ock gjorde; sedan skulle hon gå ut och mjölka korna, men akta deras spenar, ej smaka mjölken, och isynnerhet icke gifva någon tår åt kattorna der, utan fast mer piska och slå dem men i detta sednare lydde hon icke kärringen. Utan hvar dag gaf hon alltid beskedligt kattorna en tår mjölk hvarföre de ock lofvade vara henne till återtjenst. En afton sade kärringen till flickan: »Här har du nu ull, hvilket du tills i morgon skall hafva ordentligt kardadt — men det skall vara väl gjordt och kardadt, eljest skall du ej glömma mig så snart!» Och så gick kärringen till sängs i god ro. Flickan, som såg sig ingen utväg att hinna med allt, satte sig att karda, men hon gret bitterligen. Då inkommo alla kattorna och sade: »Gråt inte så, lilla Jungfru, vi skola allt hjelpa Er och karda så, att Ni gerna kan gå och lägga Er att sofva tryggt, och vi skola lofva att väcka Er.» Flickan lade sig; och alla kattorna till att karda! Om morgonen inkom Gumman, allt var väl gjordt, och hon var nöjd; men undrade dock på att hon kunnat uträtta allt ensam, hvilket flickan påstod. Der-efter fick hon befallning att gå och mjölka; men med samma förbud för kattorna. Men hon gaf dock kattorna en god tår mjölk i smyg, det hon dock måste förneka för kärringen. Om aftonen fick hon befallning att till morgon [vardt] ljus skulle all den kardade ullen vara uppspunnen till vacker tråd — allt med sträng tillsägelse att det skulle vara väl gjordt; och dermed så gick gumman till sängs. Flickan började spinna och gråta; men kattorna kommo åter och hjelpte henne beskedligt, så att hon fick gå till hvila. Om morgonen, när kärringen uppstod, var allt väl gjordt och färdigt. Kärringen förundrade sig, puttrade en smula, men var nöjd med arbetet. Åter så skulle flickan göra från sig morgon-mjölkningen, hvarvid hon dock emot förbudet lönligen gaf kattorna mjölk. Tredje aftonen befallte kärringen att flickan skulle väfva upp all den spunna tråden: och gick så till sängs. Flickan satte sig att väfva och gråt. Då inkommo åter kattorna och hjelp[t]e henne vackert, och lofvade henne väfven färdig till morgonen, och att hon sjelf kunde få gå till ro. Om morgonen var allt färdigt och bra till kärringens nöje. Och nu tillsade henne kärringen att flickan för hennes trohet och arbetsamhet skulle få lemna hennes tjenst, hvarför hon dessutom skulle få sin belöning. Kärringen visade henne nu opp på loftet, hvarest hon bland flere olika målade skrin skulle få utvälja sig ett. Då hon nu der stod tvehågsen och valde mellan de röda, blå, gula, svarta och gröna skrinen tillropa[de] henne kattorna: »Tag det svarta, tag det svarta!» det hon ock gjorde. Kärringen förundrade sig väl, att hon icke tagit bland de grannaste skrinen eller det röda; men tillsade henne nu, att hon vid hemkomsten skulle af styfmodren utbedja sig ett eget rum, om ock intet annat än hönshuset, der hon först skulle få öppna sitt skrin. Flickan tackade, och gick så sin väg med sitt svarta skrin under armen. När flickan nu kom hem till Styfmodren, frågade denna hvar hon varit så länge och hvad hon hade under armen. »Då jag letade efter min bulla», svarade styfdottren, »kom jag in till en Gumma, och henne blef jag tvungen att tjena en tid, och detta skrinet är min lön; men nu ber jag bara att Mor ville gifva [mig] ett litet eget rum.» »Ja», sade Kärringen vresigt, »tag då det gamla hönshuset der nere!» Flickan tackade och öppnade först sitt svarta skrin ute i hönshuset. Men när hon nu öppnade sitt svarta skrin, så blef det usla hönshuset helt och hållet förgyldt, såsom det grannaste kongeliga gemak. Hon blef då öfvermåttan glad, och bad Styfmodren och hennes dotter komma och betrakta hennes herrlighet och det förvandlade hönshuset. När nu Styfmodren såg allt detta, blef hon förtretad och missunsam och sade, att hennes egen dotter skulle på samma sätt ut och söka sin lycka. Genast bakade kärringen, kastade en bulla åt sin egen dotter med utrop: »Spring till Blåkulls eller dit bullan trillar!» Bullan trall, flickan sprang, tills bullan trall ner genom samma galler, der nere hon råkade på samma kärring och blef utaf henne tagen i tjenst. Men alla kärringens befallningar uträttade hon illa: fåret klippte hon i skinnet, så att det bräkade och blödde, och ullen sölade hon bort till hälften ; päronen strödde hon kring marken, uppåt en stor del, och skadade grenarne; kon mjölkade hon med hårda händer att spenorna blefvo såra, och mjölk spilde hon på golfvet. Men hon efterkom härvid mycket nog kärringens befallning att icke gifva en mjölktår åt kattorna, dem hon i stället hatade och slog. Kärringen blef vred öfver alla pigans göromål; men blef belåten då hon hörde att hon hatat och slagit kattorna. När flickan om aftnarna fått befallning, först att karda, derefter att spinna och sedan att väfva, gjorde hon ingenting, utan lade sig att sofva; och som de förargade kattorna ej hjelpte henne, så var allt ogjordt om morgonen, och hon fick bannor och snubbor af den vreda matmodren, som till slut tillsade henne att genast lämna hennes tjenst. Flickan begärde ändå trottsigt någon lön. Kärringen sade då: »Ingen lön har du förtjent, men något skall du ändå få — gå opp på loftet och välj dig ett skrin, det du dock ej får öppna förr än du kommer hem och i din egen kammare.» Flickan valde då vid kattornas tillrop: »tag det röda, tag det röda!» ett rödt skrin, hvarmed hon glad återvände hem till sin Mor. Der hemma var nu bästa salen tillpyntad, och dit in gick nu den elaka Styfmodren med sin egen dotter för att öppna det röda skrinet; då till deras häpnad en eldröd fogel flög opp ur skrinet och tände eld på hela huset. — Slut. Engel Lisa Kahl.