Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bonde, som en tid var rik, men derefter blef han snart genom många olyckor så fattig, att han egde hvarken häst eller oxe, så att, när han skulle plöja, måste han sjelf draga plogen. Under detta tunga arbete, tittade han upp, såg der en fin Herre stå vid gärdesgården och betrakta hans arbete. Denne frågade då: »Hvarföre är du så ledsen?» Bonden omtalade då alla sina missöden och hvarigenom han blifvit så utfattig. »Intet annat än det», sa' Herrn: »i sju år skall du få önska dig allt möjligt godt, men då kommer jag och gör dig sju frågor, och kan du ej besvara dem, så hörer du mig till.» Bonden tackade, Herrn gick sin väg och Bonden önskade sig genast och efter hand hela tiden allt det han bäst tyckte vara: han önskade sig rikedom, och det fick han genast till öfverflöd; han önskade sig en god och vacker hustru, och det fick han också; o. s. v.: allt hvad han önskade sig af denna verldens goda, det fick han genast. Men, när de sju åren började lida till slut, började den nu rike Bonden blifva alltmera ängslig, ty han anade att den fina Herrn, han gifvit sig i våld, var ingen annan än den Onde sjelf. Nå, den sista dagen på det sjunde året kom. Bonden vardt hjertängslig, skickade bort från huset både hustru, barn och allt sitt tjenstefolk och var alldeles ensam för att taga mot den ovälkomne gästen. Det led redan till afton; och sent på qvällen bultade någon på dörren, och en bekant röst ropade utanför: »Kära far, lät mig få qvarter öfver natten; kära far, lät mig få komma in —, öppna!» Bonden tyckte eller hörde tydligt att det var en bekant »Knalles» (Westgöta-handlandes) röst, men han misstänkte, att det ganska väl kunde vara den Onde sjelf, som bara förställde rösten, och som nu kom för att släpa af med honom. Men, efter flera förnyade knackningar, lät han dock upp dörren, och det var då verkligen den bekante »knallen». Denne bad att der få hvila sig öfver natten, om det också vore blott på en stol; och det fick han då slutligen. Men klockan 12 om natten blef det ett hiskligt larm på dörren. Bonden låtsade som han sof och snarkade grufligen. Ändtligen vaknade »Knallen» och sade: »Far, det är nu någon som larmar på dörren och vill in»; men Bonden gjorde sig till som han sof och bara snarkade. Då gick »Knallen» till dörren och öppnade. In steg en fin Herre, djefvulen sjelf, som tänkte att det var Bonden som öppnat, hvarföre han genast började med sina frågor: »Hvad är ett, du?» »Ett öga på en nål», svarade genast Knallen; men tillade: »det må du väl veta förut din dumme djefvul —; men här står jag i bara skjortan och fryser så att jag må bli förderfvad!» »Hvad är två, du?» frågade vidare den onde. »Två ögon i ett hufvud», svarade straxt knallen, som åter sade: »Det må du väl veta din frågvisa stackare, men här står jag i bara skjortan och fryser!» »Hvad är tre, du?» frågade nu den Onde. »Tre fötter på en gryta; men det måtte du väl veta för ut, din dumma fan! och här står jag ännu och fryser ihjäl i bara skjortan», sad' knallen. »Hvad är fyra, du?» frågade åter den Onde. »Fyra hjul under en vagn», svarade »knallen» utan betänkande: »det måtte du väl veta förut — —; men här står — —» tillade han. »Hvad är fem, du?» frågade sedan den Onde. »Fem fingrar på en hand», svarade i ögnablicket knallen; »men det måtte du väl veta förut —, och här står jag ännu i bara skjortan och fryser som en hund», tillade han åter. »Hvad är sex, du?» frågade ändtligen den Onde. »Sex krukor i Cana», svarade hastigt knallen, men sade allt otåligare: »det måtte — — här står jag — —». Slutligen frågade då den Onde: »Hvad är sju, du?» På blixten svarade knallen: »Sju Böner i Fader vår; men det måtte du väl åtminstone veta förut, din dumma Djefvul, så att jag ej behöfde stå här i bara skjortan och frysa mig förderfvad för att säga dig det», utropade »knallen» otålig. När djefvulen hördt att den frågade riktigt besvarat alla frågor, vardt han så vred att han tog hus-taket med sig och for grinande der-från. Men Bonden, som alltmer qvicknade till och rnorgnade sig vid »knallens» svar, blef så glad öfver sin befrielse från den Onde, att han genast skänkte »Knallen» den gård, de då voro uti; och sen lefde de hvar på sitt håll glada och lyckliga. genom Elis.2 Bolin.