Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Tenn-gjutare som hade en mycket vacker Dotter, som en en dag satt och trallade i fönstret. Då gick en ungersven förbi (det var en förklädd Prins); och han frågade hvad hon sjöng för en visa. Flickan svarade att hon sjöng: »Jag kan spinna sju tenar garn Mens mor min bäddar sängen åt Far!» »Nå, det var märkvärdigt», sad' Prinsen; »men är du ock verkligen så snäll?» »Det är jag», svarade Flickan. »Då», sad' Prinsen, »skickar jag en vagn efter dig och du, skall komma till mig och vara hos mig.» Dagen derpå kom en grann vagn för Tenngjutarens dörr och en lakej frågade om Mamsell ville fara åstad. Flickan blef då förskräckt; men Modren gaf henne ändå lof att resa, efter som hon lofvat. När hon kom fram visade Prinsen (ännu förklädd) henne alla rummen; hon tyckte att var mycket grant, men fruktade bara att få se kungen sjelf; ty hon kunde nu veta, att hon var kommen till ett slott. Nu blefvo de unga snart vänner, och hon lofvade att gifta sig med honom. Nu skulle det snart bli bröllop; men hon fruktade nu att hon ej skulle visa sig så duglig i hushållet med spinning och annat, som hon lofvat i visan, och derför gick [hon] engång hemligen ner i byn, deri bodde en kärring som i all sin lifstid kardat ull, så att hon deraf hade grufligt oformliga stora händer. Flickan bad henne om råd att komma från detta hennes öfvermodiga löfte. Kärringen lofvade hjelpa henne från hela kardningen om hon bjöde henne på sitt bröllop (sjelf n. b.); det lofvade Flickan gerna. Flickan bekände nu att hon lofvat spinna sju-tenar under det Mor bäddade fars säng, men att hon visst icke kunde, utan bad nu Kard-kärringen om råd äfver deruti. Hon bad henne då gå in till hennes grannhustru som spunnit all sin lifstid. Spinnkärringen, som hade fasligt stora oformliga läppar, deraf att [hon] vätt och fuktat linet under spinningen. Spinnkärringen lofvade att befria Flickan från all spinning om hon sjelf personligen bjöde henne på bröllop. Hon lofvade detta, men beklagade nu sitt löfte om väfningen. Spinnkärringen bad henne gå in till hennes grann-hustru, som väft all sin tid. Väfkärringen, som af den ständiga dunkningen i väfven hade en oformligt stor och bred bakdel och var derigenom oformligt liten, lofvade befria henne från all väfning om hon sjelf bjöde henne på bröllop. — Flickan kom nu hem på slottet och försökte sin brudklädning. Dagen före bröllopet bjöd Prinsen alla gästerna och Flickans föräldrar, men flickan gick i hemlighet sjelf och bjöd de 3 gummorna, Kard-kärringen med labbarna, Spinnkärringen med läpparna och Väfkärringen med breda baken. Dessa och alla gästerna kommo; då först fick hon se sin grann-klädda brudgum och förstod nu att han var en Prins. Hvad hon blef hjertängslig för de fula kärrngarne hon bjudit! När gästerna kommo blefvo betjenterna rådlösa att ta' emot de 3 fula kärngarne; men de voro nu så sidenklädda och guldsmidda att de fingo inträde. I alla fall var Prinsen så glad att han långt efter vigseln ej märkte dem. Men sedan gick Prinsen kring och talade med alla: han kom då äfven till Kard-kärringen, som svarade bra och anständigt för sig; men slutligen yttrade Prinsen sin förundran öfver hennes stora händer? »Jo», svarade Kard-kärringen, »jag har gjort nytta med mina händer, jag har kardat i 80 år dagligen; och låt bara Princessan karda några år, så får Prinsen se hur det blir med hennes vackra händer!» »Nå», utropade Prinsen, »så skall min Princessa då alldrig få se ett par kardor, långt mindre bruka dem!!» Sedan kom Prinsen till Spinnkärringen, talte med henne och förundrade sig öfver hennes stora läppar? »Jo, jag har så mycket spottat på linet; får Nådig Princessan spinna några år bara, får hon lika oformliga läppar,» »Nej», utropade Prinsen, »alldrig får hon se, mindre bruka en spinnrock!» Wäfkärringen sade samma, och Prinsen gjorde samma löfte. — Sedan dansade Prinsen med alla 3 kärringarna, men den lilla korta, breda Väfkärringen flög kring såsom en fjäder; och de gåfvo stora bröllops-gåfvor. Om ett år fick Princessan en liten Son, och nu skulle bjudas fadder. Prinsen kunde ej undvika bjuda åtminstone en af kärringarna till fadders, och han valde dertill den skapligaste nemligen Kardkärringen, ty man fruktade att [ej] någon af Hofherrarna ville stå fadder mot slika djur. Men som Princessan blifvit af dem frälst från sina vådliga arbetslöften, skref hon i hemlighet och bjöd dem alla tre. Nå, de kommo alla ock till barnsölet. Prinsen hade bjudit en hög Hofman att stå emot Kardkärringen, men Princessan hade i hemlighet bedt ene andra för de tvenne andra gummornas räkning. De voro ock så granna och ståtliga och de visserligen blefvo väl mottagna. Slutligen, då man skulle gifva faddergåfva, testamenterade de 3 kärringarne, som voro ganska rika på silfver, guld och egendom, all sin engång efterlemnade egendom till den lille nyfödde Prinsen. En så hederlig faddergåfva hade ingen förut gifvit; och Princessan slapp både att karda, spinna och väfva, bevarade sålunda sin utmärkta skönhet och hedrade kärringarne för all deras godhet så länge de lefde. — Slut. Engel Lisa Kahl, född 1773.
