Transkriberad uppteckning
Det var en gång tvenne Bröder: den ene älskade »Sanning», den andre »Lögnen», hvaraf de fingo sina namn. När föräldrarne dödt, delade de smulorna efter dem och gingo ut i verlden, att söka sin lycka. De kommo ändtligen till en kors-väg, och det var en Midsommars-dag: nu kommo de öfverens om att här åter råkas om ett år. Men, innan de skildes, påstod »Lögn» att »Sanning» hade fått för litet af arfvet; och då denne sednare beskedligt öppnade sin påse, ryckte »Lögn» till sig allt sammans, klöste brodren rysligt, ryckte ut hans ögon, ställde honom så mot ett träd och gick sin väg. Straxt derefter kommo trenne korpar och satte sig i det samma trädet, derunder den blinde stod. Den förste korpen sade: »Nog kan jag tala om något!» Den andre korpen krasade sig och sade då: »Nog kan jag tala om något!» och den tredje korpen, som ingalunda ville vara sämre, sade ock: »Nog kan jag tala om något!» Sedan började då den förste Korpen säga: »Jag vet, att Drottningen är spetälsk, men det fins i Kungens trädgård ett träd, hvars frukt kan bota det.» Den andre sade: »Princessan är blind; men om hon samlade i sin näsduk de daggdroppar, som falla från himmelen och tvättade sina ögon dermed, så blefve hon hulpen!» och den tredje korpen sade: »Kungen har intet vatten i sin trädgård; men han vet icke, att under ena hörnet af hans lada rinner en klar källa!» När de tre korparna sagt detta, så flögo de sin väg. »Sanning», som stod under trädet och hörde allt detta, samlade straxt i sin näsduk dagg-dropparna, som fallit från himmelen, tvättade der-med sina svullna ögon, hvaraf han fick sin syn igen, så att han nu åter såg himlen, solen, de gröna träden och längst der borta ett stort, grannt kungligt slott. Nu gick han in till Konungen, omtalade allt, botade Drottningen för hennes spetälska, återskaffade Princessan synen och gräfde en brunn uti Konungens trädgård. Kungen blef öfver allt detta så glad, så att »Sanning» blef prins och fick Princessan till gemål. Året derpå, midsommars-dagen, reste Prins »Sanning» i sin kungliga vagn efter öfverenskommelse till Korsvägen, der han såg »Lögnen», sin broder, stå usel och eländig: han omtalade då för honom allt, och denne nedföll ej blott och bad hjertligt om förlåtelse för all sin ondska, utan han bad ock sin broder, Prins »Sanning», att han till bot för hans synder skulle behandla honom på samma sätt, som han gjort med honom för ett år sedan. »Sanning» ville alls icke göra så illa, men »Lögn» bad och tiggde honom så länge derom och att han skulle göra det honom till synda-bot, att Prinsen slutligen verkligen gjorde så som denne önskade, ställde syndaren i hans uselhet under samma träd, tog ett ömt afsked af honom och for så tillbaka till slottet.1 Snart kommo nu de tre korparna susande i luften, men under ett fasligt skrik och kraxande, stridande och hackande den ene den andra så att fjäderna röko om dem, ty de beskylde hvarandra för att hafva omsqvallrat sina hemligheter för kungen. När de då fingo se »Lögnen» stå vid trädet, ropade de alla: »Se, der står sqvallraren, låtom oss döda honom!» och så flögo de på honom, drogo stycke för stycke köttet från hans ben-knotor, så att snart af hela lögnen fans intet qvar. — Men »Sanning» regerade såsom konung öfver sitt stora rike länge med visdom och klokhet. Johanna Friberg (uti Flickskolan i Wisby), genom Elisabeth Bolin.
