Transkriberad uppteckning

Solen och Månan bodde i himmelen, och de hade tillsammans en Dotter, skön som en stjerna. Men, då hon väl sett all himlens härlighet, längtade hon att få komma ned och se jorden. Hon bad länge om lof att få komma ned till jorden, och det fick hon ock slutligen men med många förmaningar att väl akta sig för jordens barn: och nu nedsteg hon glad till jorden. Snart kom hon in till en fattig gumma, som genast blef alldeles betagen af hennes himmelska skönhet och gick straxt till hofvet för att tala om den sköna jungfrun som kommit till henne. Under tiden satt hon hos gumman ensam och spann, och tråden blef idel guld-tråd. Alla unge hofmän och mycket folk skyndade att få se henne; men hennes moder, Solen, som märkte dottrens fara, sken så skönt igenom fönstret, att dottren lätt glömde jorden och uppsteg oskadd till sitt hem och himlen igen, så att hofmännen och gumman funno stugan tom och blott den granna guld-tråden på gummans gamla spinn-rock. Men åter fick Solens och Månans Dotter lust att stiga ned till jorden. Hon fick nu ganska nödigt lof af sina föräldrar; och med de varmaste förmaningar att väl akta sig för jordens barn, nedgick hon då åter till jorden. Hon gick åter in till den fattiga gumman som nu blef ännu mer intagen af hennes skönhet och, enligt löfte till hofvet, skyndade dit att berätta om hennes ankomst; men, så mycket än hoffolket hastade att få se den himmelskt sköna jungfrun, hade solens så varma strålar väckt hennes hemlängtan, att hon, när de sökte henne i stugan, var försvunnen till sina föräldrar i himlen, så att gumman och hoffolket blott funno den skinande guldtråden på rock-tenen. Snart åter längtade solens och månans Dotter till jorden igen, och nu häftigare än tillförne; efter många böner fick hon nu äfven lof dertill, men först med de aldra varmaste förmaningar af solen och månan att väl akta sig för jordens barn. Så kom hon då åter in till gumman; men denna blef så betagen af hennes himmelska skönhet och hade fått så stora löften om belöning af hoffolket, att hon genast skyndade till hofvet och berättade hennes ankomst. Och nu kom hela hofvet med sådan hast till gummans stuga, att Solens och månans dotter än satt der och spann, och guldtråd vardt det allt samman. Hoffolket förvånades öfver hennes himla-rena skönhet; men isynnerhet en ung skön hofman nalkades henne med brinnande kärlek. Nu sken solen in genom fönstret så starkt på henne att hon skulle smälta af hetta, men ändock glömde Solens och Månans dotter sin moders varma varning och himlen, gaf sitt hjerta och hand åt en jordens son, den unge hofmannen, och blef så qvar på jorden; men alldrig någon kunde förmå henne att tala eller säga hvilkas dotter hon var. Emellertid var hon nu på jorden, var lycklig med sin gemål, hofmannen, som älskade henne outsägligt, och fick hon efter hand sex sköna barn; men hon teg alltjemt och talade alldrig jordens språk, så mycket hennes man än derom bönföll, och än mindre fick någon veta hvilkas dotter hon var. För att få visshet derom, anlade en spåman en skön blomsterparterre med alla de skönaste blommor under himmelen, och så dolde han sig sjelf bland dem. När då engång Solens och Månans dotter lustvandrade ensam i trädgården, såg de sköna blommorna och valde ut den vackraste, sade hon, såsom hon trodde, för sig sjelf: »Så sant som jag är Solens och Månans dotter, skall jag ha' upp den här blomman med rot!» Så fick man då veta hennes hemlighet, och glädjen deröfver var bland alla stor. Nu voro många år förgångna; och engång vandrade Solens och Månans dotter en afton med sina sex sköna barn ute på marken. När hon då såg sin fader, Månan, lysa så klar, grep henne en obeskriflig hem-längtan till himlen och hon nedföll ångerfull på sina knän och bad: »Fader, upptag mig och mina barn, att vi måga blifva vandrande stjernor på himlen!» Fadren hörde hennes brinnande böner, förlät henne och upptog henne och hennes barn till himlen, der de alltid blefvo tillsammans med Solen och Månan och skina i evighet såsom sju-stjernans strålande bild. Johanna Friberg (i flickskolan uti Wisby), genom Mamsell Elisabeth Bolin.