Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung och en Drottning, hvilka hade allt godt i verlden, men inga barn, hvaröfver de begge voro mycket bedröfvade. — Så inkom då till Drottningen en Fé och frågade hvarf öre hon var så sorgebunden. Drottningen svarade med en djup suck: »Jag har allt godt i verlden, är ung och har en god herre, men, ack! inga barn att glädja mig åt, och derf ör har jag ingen glädje här på jorden!» Féen tröstade henne och sade, att Drottningen skulle stiga ned i det djupaste källar-hvalfvet under slottet och der till höger ur löke-tunnan, som står der, taga en stor vacker och frisk lök, äta upp den och hoppas. Så snart feen var borta, skyndade Drottningen sig ned, ryckte till sig den första lök hon såg, och först när den var uppäten, påminde hon sig Feens ord, att leta efter en skön lök; hvarföre hon genast ut såg sig en mycket vacker lök, och åt äfven upp denna. Om en rund tid fick Drottningen 2:ne döttrar, och vardt der öfver grufligt glad och lycklig; men hon såg snart, att den ena var skön som dagen, men den andra var tjock, knubbig och ful. Derföre, när hon först tog den nyfödda lilla sköna princessan i sin famn, lät hon den andra falla under sängen. Men denna, genast begåfvad med stort förstånd, ropade då: »Ingen bryr sig om lilla Nunna!» Så vardt hon ock alltid kallad och blef ett stöd för sin tvilling-syster, hvilken, så skön hon var, kunde hon ej alls tala. Konungen och Drottningen älskade dem begge, och de gjorde allt i verlden för att få deras sköna dotter att tala, hvarföre Landets vise och spåmän tillfrågades; men ingen visste hvarken råd eller bot. Slutligen, sedan Konungen utlofvat de största belöningar till den som kunde skaffa den stumma princessan tale-gåfvan, framkom slutligen en gammal skrumpen gubben [!], som sade, att om denna lilla Princessan ej komme under bar himmel förr än hon fyllt 15 år, så skulle hon få sin tungas bruk; men i annat fall, skulle med henne ske en stor olycka. Nå, den lilla sköna Princessan växte till och blef allt skönare, man1 roade henne inom slottet med de aldra grannaste leksaker af guld, men alla vid hofvet voro vid lifsstraff förbjudna att låta henne komma ut under bar himmel, och mångdubbla vakter sattes vid slottets alla dörrar. Men, som denna lilla Princessan var så skön, kommo många prinsar att fria till henne, och många ville henne också ondt; men lilla Nunna vakade trognare än någon annan öfver sin syster, så att intet skulle vederfaras henne. När nu blott ett par dagar återstodo innan den sköna Princessan skulle fylla sitt 15:de år, satt hon ensam i ett fönster: hon greps då af en alldeles oemotståndelig längtan, att komma ut, att få spatsera i slottets trädgård, eller att åtminstone få andas frisk luft —, att hon ett, tu tre öppnade fönstret och stack ut sitt sköna hufvud. Men, med det samma vardt hufvudet hugget af henne. När lilla Nunna straxt kom in, låg systern[s] kropp på golfvet vid fönstret, men hufvudet var försvunnet. Lilla Nunna sprang ur det ena slottsgemaket, ropade och gret, Konungen och drottningen ville sörja sig till döds, man letade efter mö[r]daren, men förgäfves, ehuru Konungen utlofvade, att den som återfinge hufvudet och kunde upptäcka gernings-mannen, skulle få halfva konunga-riket i belöning —, men allt var förgäfves. Den lilla princessans döda kropp, som var och blef utan hufvud, sveptes mellertid i guld och silke och bevarades mycket väl. Förr än olyckan skedt, var det isynnerhet tvenne Prinsar, som voro bröder, hvilka med aldra största ifver hade sökt den sköna Princessans hjerta och hand. Båda regerade öfver land och folk, båda voro de unga och sköna och båda voro de bröder; men de voro dock ganska olika: den ene var god, kärlig och hjerte-huld, men den andre grym, hård och elak på allt sätt. Derföre var det ej underligt att den sköna stumma Princessan älskat den fromme Prinsen; och deras bröllop var redan utsatt att firas på hennes 15de födelse-dag. Den elake Prinsen visste detta alltför väl, och full af hat och hämnd hade han rest bort från kunga-borgen. Af allt detta trodde sig Lilla Nunna nog förstå hvarifrån missgerningen utgått, och beslöt hon att sjelf leta och ej ge sig ro hvarken natt eller dag för än hon åter fått systems hufvud, rädda henne eller åtminstone fått veta gernings-mannen. Nå, Lilla Nunna gaf sig så ut i vida verlden att leta, och så gick hon långa, långa vägar tills hon kom in i en stor [skog?] Hon fick der höra ett ohyggligt jämmer-rop: hon skyndade dit, och fick se tvenne korpar som slogos, så nemligen att ena korpen blott försvarade sig mot den andra som anföll honom med största bitterhet och tillfogade honom många sår och stor skada. Lilla Nunna frågade då hvarf öre den ene af dem så rysligt anföll den andra: den ene hade tagit den andras princessa, sade de, och nu hade de begge blifvit lagda under förtrollning, derf ör att den ene ville icke afstå henne och den andre ville icke låta henne lefvande blifva den andras tillhörighet. Nu tog Lilla Nunna sitt svärd och högg hufvudet af den grymme korpen; men se, när denne då nedföll död, vardt det den grymme prinsen. Den andra korpen sade då genast: »Tag hans vingar och sätt dem på dig, så skola vi flyga bort tills vi återfinna Princessans hufvud.» Så gjorde hon straxt; och Lilla Nunna flög nu med den beskedlige korpen långt, långt bort genom luften tills de slutligen nedföllo på en klippa i hafvet. Der satt en gammal gubbe i djupa tankar. När Lilla Nunna frågade hvarpå han grundade så starkt, svarade han, att han tjent en mycket grym Prins och att han slutligen uträttat hans befallning att taga hufvudet af en skön princessa, och när han kom till honom var han död, och nu fick han hvarken belöning eller tack för det stor-verk, som han tyckte sig hafva gjort. Lilla Nunna erbjöd honom då en hel hop perlor och guldpengar om hon finge Princessans hufvud: nå, det fick hon, och derjemte en liten ask med en smörjelse uti af den förunderliga kraft, att, när man smorde den på såret skulle hufvudet straxt åter fastna på den döda kroppen. Nu blef lilla Nunna hjertligt glad. På klippan fans en tunna; den [!] denna fästade lilla Nunna korp-vingar, satte sig sjelf med korpen uti den, så upplyftes tunnan småningom från jorden, vingarne flaxade allt starkare, och på det sättet ilade de genom luften tills de kommo öfver konungens gård, der de då lyckligen nedstego. Då skyndade Lilla Nunna glad in i slottet med den beskedliga korpen, framtog systern[s] hufvudlösa kropp, smorde det ryskliga såret med smörjelsen och satte det sköna hufvudet der på, då det genast fastnade. Den sköna Princessan lefde nu åter till en obeskriflig glädje för Konungen, Drottningen och alla. Hon kunde nu också tala; och vid hennes första ord: »Stor tack, min kära syster! och välkommen gode Prins!», vardt korpens förtrollning häfd, han rann upp för dem såsom en skön och ståtlig furste, och med all kunglig ståt och med den hjertligaste glädje firades snart den sköna konunga-dottrens och den ädle Prinsens bröllop på slottet i stor härlighet; och den trogne och hjerte-goda Princessan Lilla Nunna blef deras skyddande ande. genom Mamsell Eli[sa]beth Bolin (Lärarinna i Wisby Flick-skola).