Transkriberad uppteckning
Grönvåld var en ung vacker Prins, och nära slottet bodde en torpare, som hade en liten skön dotter som hette Gull-löfvet. Så länge de voro små fingo de leka fritt med hvarandra; men när de blefvo större, gick det ingalunda an, utan Kungen lät bygga upp ett högt plank, att barnen ej skulle råkas; men genom plank-»spjälarne» talte de dock med hvarandra, bytte leksaker och hade roligt af hvarandra. En dag syntes ett stort moln öfver trädgården, det sänkte sig och der med blef Guldlöf borttagen. Prinsen sörjde nu sin kära Guldlöf i många år; men då han blef stor och snart konung efter Fadern, råd-förde han sig med en troll-kärring, och denna sade, att Guldlöf var förd till berget af ett argt Troll. Han lurade sig då in i Berget, fick tala med Guldlöf och hon sade att det var en timme på dygnet då Bergstrollet sof, men att hon alldrig kunde komma ur berget. Då lånte Trollkärringen honom en fyrfotad häst: han kom till berget och flydde bort med Gudlöf. Bergstrollet vaknade, saknade Guldlöf, gick ut för berget, och en hvit sten som stod der ropade då: »Nu for Grönvall af med Guldlöf!» »Hvad för en häst ha' de?» »En med 4 fötter!» »Åh», sad' Bergstrollet, »då har jag god tid att sofva —, dem hinner jag nog!» Under tiden flydde Grönvall och Guldlöf: hon fick icke se sig tillbaka, men sade till Grönvall: »Ser du något?» »Jo, ett litet moln!» Det kom allt närmare, ty det var Bergs trollet, som snart upphann, hotade rysligt och slog Grönvall samt förde Guldlöf tillbaka i berget. — Nu beklagade sig Grönvall för Trollkärringen och fick låna hennes 6-fotade häst, och på den förde han bort Guldlöf. Stenen ropte: »Nu for Grönvall af med Guldlöf.» »Hvad för en häst — —?» »En med 6 fötter.» »Hå, då kan jag väl ännu sofva en god stund!» Bergstrollet tog dem också andra gången. — 3dje gången förde Grönvall bort Guldlöf på en tolffotad häst. Sten ropade: — —» »Jaså», sad' Bergstrollet, »då får jag väl ej sofva länge»; sen förföljde det de flyende. Men denna gången hade Guldlöf rådt Grönvall taga med sig Bergstrollets guldnyckel1, en ris-qvist, en flaska med vatten uti och en ask sand. »Ser du något?» sad' Guldlöf. »Ett litet moln, som kom allt närmare.» Slutligen kastade Grönvall qvisten efter sig: det blef en tät skog, den ej Bergstrollet kunde tränga sig genom. Det måste då vända om tillbaka till berget, få ut alla sina tjenare med yxor, spadar och knifvar att få bort skogen. — Ändtligen kom det genom. »Ser du något?» — — — Slog ut vattnet bakom sig — — — blef en stor sjö. Bergstrollet måste nu med sina alla tjenare ösa ur vattnet - »Ser du något?» — »Då», sade Guldlöf, »skall du kasta ut flaska[n], men akta hästens länd och kasta den gildt efter dig»; men Grönvall kastade flaskan framför sig: det blef ett glas-berg så högt: der stodo de! och Bergstrollet nalkades. Efter många försök förmådde dock hästen hoppa öfver, men dog dervid. Då blefvo de rätt förtviflade, ty Bergstrollet gräf de med alla sina tjenare ifrigt på glasberget; men då trollen nära hunnit med det, kom en råtta löpande med ett halmstrå. Guldlöf satte då det i hästens bakdel, blåste lif i honom; och sedan kommo de lyckligen hem i kungens fasta slott, då de genast drogo upp alla vindbryggor. — Men snart hann Bergstrollet efter dem fram till slottsvallen, men kunde ej komma in; det ropte till Grönvall, att få sin guldnyckel; men Gullöf bad honom för all del ej gifva den från sig. — Efter fåfänga försök mot det starka slottet, blef trollet splitt-rasande och återvände slutligen hem i sitt gamla berg med alla sina tusende tjenare. - Men Konungen höll nu med många gästabud och stor glädje bröllop med sin älskade Guldlöf! — Slut. Soph. Andersin, f. 1783 Lallerius.
