Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Prest, som var så ohyggligt snål, så att hustru och [barn] mäst skulle förgås af hunger och det ehuru huset var väl behållet och intet fattades. — Hustrun rådförde sig då med en »klok» gumma, och denna rådde henne bara få Presten ut på en resa af flere dagar, i tysthet ge drängen, Hans, god matsäck och hemlig tillsägelse att fördröja resan på allt sätt, men att deremot ge Presten efter hans snåla vana, blott den minsta och uslaste väga-kost. — Nå, den snåle Presten gaf sig då bittida om morgonen på gata med sin dräng. När de rest några timmar i en förskräcklig usel och bullerstenig väg, började det suga Presten: han tog sig då en liten gnista mat och drängen åt ock något på sitt håll. Som Presten ätit så litet, blef han snart hungrig, höll med hästarne och åt en liten bit; men på1 det sättet var hela hans matförråd slut redan straxt på eftermiddagen. Emellertid körde drängen fasligt sakta och gjorde sig tusen ärenden; Presten var hungrig som en räf, men hade ju intet att äta; hvarf öre han frågade Drängen, som han såg hade något att tugga på: »Hvad äter du?» »Häst-lortar, Kära Far!» svarade Drängen. Nog var Presten hungrig, men sådan traktering ville han ännu ej bita uti. Om en stund såg Presten åter Drängen sitta och mumsa på något och frågade: »Hvad äter du?» och drängen, som i hemlighet hade något rätt godt under tand, svarade åter: »Häst-lortar, Kära Far!» Nog var Presten hungrig, men slik spis hade han ännu ej maga till. Men då [han] nu rätt sent på qvällen såg Drängen äta på något och åter fick samma svar, var han så »uthöl», att han verkligen tog häst-citronerna till lifs. — Ändtligen långt om länge fick Presten sent på qvällen i djupa mörkret se eldsken från en byggd, der med hoppades få natt-läger och framför allt mat, — mat. Der hos ett Bondefolk fingo ock Presten [och Drängen] verkligen hus; men för att ej synas matsnål, hade han tillsagt Drängen att i hemlighet trampa sig på foten, såsom ett tecken att han höll på att äta för mycket. Komne till bords började Presten redan göra godt besked för sig i fatet, då drängen, som ätit godt hela vägen, trampade Presten på foten och lade skeden från sig. Prestens matlust var nu blott retad, men ingalunda tillfredsställd, lydde dock drängen, men gick alldeles uthungrad till sängs. Om natten låg bonde-folket, man och hustru, i en säng och Presten och Drängen i en annan i samma stuga. Men hungren tillåt ej Presten få en blund i ögonen, utan snart hviskade han till drängen: »Hvar skall jag få någon mat?» »Jo, Kära Far! gå ut i köket, der står en stor gryta gröt, tag en slef hit till mig också.» »Men, hur skall jag i mörkret hitta hit tillbaka?» »Jo, jag skall binda mina strumpeband såsom ledtråd mellan köket och vår säng.» Nå, Presten gjorde så: åt sig ett varg-mål gröt och åter vände med en slef till Drängen; men denne skalk hade i stället knutit strumpbandet vid bondens säng, och dit gick nu Presten och hviskade: »Hans, vill du ha' gröt? här är den nu!» Men då bondfolket sof och teg, slängde Presten gröten ned mellan dem. Snart vaknade Bonden och sade till hustrun: »Mor hvad är det för vått? gå ut och snygga dig.» Om en stund blef Presten så törstig, och frågade Hans sakta: »Hvar skall jag få dricka?» »Jo, Kära Far! stopet står på köksbordet.» »Men», sad' Presten, »hur skall jag i mörkret få veta om något dricka finnes den »Träd näfven ned i stopet, Kära Far!» sad' Hans. Presten gjorde som Hans sagt, men fastnade i det trånga driksstopet, och kom snart tillbaka till Hans och beklagade sig. Hans rådde Presten då att trefva sig utom dörren och slå näfven med stopet i en stor hvit sten, som står ute på gården, så skulle han väl bli fri från Stopet. Presten lydde Drängen; men som han dängde till med stopet för att krossa det mot stenen, skrek någon till med ett jemmer-rop: det var nämligen ingen hvit sten, utan kärringen i bara särken, som i hemlighet jemkat sig ut på gården för att, under många tankar öfver hvad det slippriga kunde vara hon fått på sig bak, der hon låg med Far i sängen, befria sig från den smörjiga gröten, som Presten slängt öfver henne. Efter dessa äfventyr och då hvar och en åter krupit under täcket och hvilat en stund, åter vände Presten andra dagen hem, och hade nu lärt sig hvad svält ville säga och alla följderna af hans snålhet, så att han derefter blef en helt förbytt menniska; och nu fick hans husfolk äta sig mätta af Guds gåfvor liksom andra menniskor. Soph. Andersin.