Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Kreaturen skulle ha havre och hö om julottan, men först och främst om annandag jul på morgonen. Man talade om för julen att det var julotta eller annan- dag jul. Så lagade en till deg och lade "orsten" i. Så "la en i nô mer". Degtullarna gavs åt korna. De skulle bli friska då kommande år. "Dyvelstreck" användes och så var det något som kallades "bäverjälm."
Arbetsordning, daglön, skörd m m.
Arbetet började kl:5 och slutade vid solnedgången 12 skilling om dagen betalades för ett dagsverke. I "slottarna" kl: 3 på morgonen, det söktes efter att komma först ut på gärdena, liksom även att få först gjord ifrå sig anna. Synnerligast de "större" bönderna trakterade arbetarna, i synnerhet efter en "stri" och lyckad skördedag med bränvin å "tilltugg" (något att bita i) All redskap var hemgjord från träanringsläden (?) som häst kördes in på, till liestickorna av trä med "sänna" på sidorna. Det lassades med handräfsa, ofta av två kvinnor som stående emot varandra tog en "dubbelkämma" å lade på lasset. På denna tid var mycket litet odlad jord i Töcksmark mot nu. Råg till större delen svedjeråg (s.k. brôteråg) Det mesta av skörden skars med handskära, och "nekarna" (kärvarna) gjordes mindre än nu, så blev det flere trävar (1 träve 24 neker) Böndernas rikedom bedömdes ofta efter hur många trävar havre eller höstlor (?) de skördade / Det brukades att hjälpa varandra "byteshjälp" Det var som en slags högtid och glädje när "hjälpefolket" kom, och bättre mat om något fans, men tyvärr var det inte ont om nödår, och de fins i Töcksmark som ätit barkbröd, folk levde för det mästa av havre och potatis. Lin såddes av alla som hade jord, och var tron angående skörden derom, liksom annan skörd ungefär lika som i angränsande socknar. Av linet lades en del sedan kärvarna avrepats, i sjön der det fick ligga i tre veckor, det kal- lades för "dräkkjelin". Sedan utbreddes ock detta lin på marken att rötas, av detta lin blev mycket fint och vitt garn. Före 1848 var ingen kommunalskatt i Töcksmark. Anders Simonsson har berättat. I Rassmusstugan vid Töcksfors, der skulle alltid sista träven göras väl å vära av de finaste kärvarna, det var vaktaren för de andra trävar- na. sista neken läktenek större och väl gjord göm- des till jul, det ansågs att alla både folk å kreatur skulle ha något av kornet ur densamma. Haren togs som vanligt. Det troddes att sista skåren kallades "gråtarskåren" derför att den föll alldeles ner på marken så den som tog upp den måste böja sig så djupt.
Renlighet. Hemmet. ULMA T9
Det var inte så noga med att tvätta sig förr i världen. Om det blev en gång i veckan så skedde det inte mer. De brukade inte tvätta händerna före måltiderna å det tror jag inte de gör än i dag för så vida de inte sysslat med sådant att de äro alldeles tvungna. Ibland och det var ganska of- ta under min första tid som lärarinna här i socknen, kom bar- nen otvättade och okammade till skolan. De kunde ha tvättat sig litet mitt i ansiktet å händerna kanske, men halsen, nacken och öronen var otvättade. Det kunde gå så långt så det var 'talle' på nacken och bort efter öro- nen. Föräldrarna tvättade vanligen barnen. Men det fanns ju föräldrar som inte var så noga med barnen om de var tvättade eller inte. Till midsommar och jul tvät- tade de sig bättre än vanligt och särskilt på julaf- ton, för då tog de in ett kar å ställde mitt på / golvet, å då skulle alla tvätta sig grundligt i det. Eljest brukade de tvätta sig på lördagskvällen eller sön- dagsmorgonen, för så vitt de skulle någon vägen, eljest fick det kanske vara då också. Jag mins gamla gum- mor, som tvättade sig på det viset, att de spottade på en trasa å torkade sig i ögonen och ansiktet med den, så spottade de i handen å strök upp håret med den, sedan tog de en kam å kammade till det litet. Somliga spottade på händerna och torkade dem med en trasa. Det var allt. Om händerna var spruckna tvättade de dem i urin. Det var allt mycket brukligt att kvinnorna tvät- tade karlarna i huvudet. De skulle tvättas som barn. Kvinnorna använde kammen flitigare än karlarna. För kvinnorna brukade allt ta sig en stund på söndagen att kamma håret. Männen kammade sig inte annat än då de skulle någon vägen. De var inte alls noga med håret. Det fanns 'luskammar' å 'grovkam- mar'. 'Luskammen' användes att kamma lössen ur huvudet med. Förr i världen så brukade män- nen ganska långt hår. Det föll över rockkragen / i nacken. Det klipptes tvärt av i nacken. Kvinnor- na satte upp sitt hår. Det flätades till en fläta å sedan rullades det upp bak i nacken till en rulle och fastsattes med kammar och nålar. Näsduk användes inte i vardags. Till kyrkan hade de näsduk. Men jag tror inte de nändes använda den utan de snöt sig allt i näven. Näsduken var med mer för syns skull. Så länge jag minns har de badat i öppet vatten här. Det förekom knappt bland kvinnorna, men männen brukade allt ta sig bad ibland på sommaren. Å en del av dem kunde simma. (A.P. Johansson i Krakstad, f. 1855, simmade som ung pojke tvärs över Krakstadstjärnet enl. hans egen be- rättelse. Uppt. anm.) Mycken ohyra fanns, loppor och löss höll på att äta upp folk. De fick gå åt skogen ibland sommartid å lusa av sig. Det var omöjligt att bli förskonad för sådant för den ene drog med sig till den andre. Det behövdes blott att en person satte sig på en soffa / eller en stol, så kunde han ha lämnat efter sig fler stycken på en gång. Det fanns inga andra medel att ta bort dem, än att lägga ut fällar å sängkläder å piska dem. Sänghalm byttes inte mer än ett par gånger om året. De kunde ligga men så litet halm i madrasserna så de låg på sängbottnen. Särk och skjorta byttes varje söndag eller lördagskväll. Det var vanligt bland mera ordentligt folk. Skosmörjan förr i tiden bestod av en blandning av tjära, vax och fett. Så blev det ju blanksvärta till de finare skodonen. Men för det mesta användes becksömsskor å till dem behövde man inte annat än 'Tjärsmörja'. 'Stortvätt' brukade de ha två gånger om året, höst å vår. Då tvättades alla 'lortiga' kläder. De bru- kade då 'laka kläderna' - lägga dem i en tunna å ösa het lut över dem upprepade gånger. Det var efter det de hade 'skrôbba' dem. Sedan de tagits ur heten, vreds luten ur dem å så sköljde de i en damm eller i sjön. Efter sköljningen vreds vattnet / ur dem å så var de färdiga att hängas upp till tork- ning. När kläderna voro torra 'manglades' de. Då hade de på en del ställen en stor 'stenmangel' som de manglade på men de flesta måste rulla plagget på en 'kavle' å mangla med mangelbräda. Brädet sköts fram på ka- veln så att den snodde runt. Så drogs kaveln till- baka å så klämde man till på brädet igen å sköt det framåt. Strykjärn fanns i min barndom. Det var sådana med 'lo' till eller ock ett helstöpt järn ("paschjärn"). Stuggolvet rengjordes genom sopning och skurning. Det var inte så säkert att golvet sopades varje dag. Men för det mesta så blev det ju så, att det so- pades fram efter middagen. På lördagen sopades ju golvet särskilt väl ifall det inte blev skurat, vilket ofta hände. De gamle hade minne på att golvet in- te skurades mer än två gånger på året å det var till midsommar och jul. Då var det så 'talligt' att de fick ta en träspade å skyffla bort det grövsta / med. Sedan slog de vatten på golvet å gnodde med 'tvagor'. I min tid har det allt varit regel att golvet skurats varje lördag. I senare tid på fredag. Förr i världen skul- le man alltid strö hackat granris på golvet strax efter det var skurat, så lade man granris utan- för 'trampen' som man skulle gno 'lorten' av skor- na på. Gårdsplanen brukade rengöras på våren när snön gått av marken. Då sopades den å allt skräp fraktades bort. Till midsommar brukade man också sopa den.
Annan slakt än häst
Slakt av nöt och får förekom i oktober och november månad. Får slaktade de allt mest vid den tid som de ställ- des in på hösten. Det var för att det inte skulle gå så hårt åt vinterfodret. Det brukades allt mycket med slakt på mån- dag. Fredag skulle inte vara bra att slakta på. Julgri- sen slaktades på lussemorgon eller vid pass 14 dagar före jul. De slaktade tidigt på morgonen för att inte någon främmande skulle komma å se på. Så behövde de att få slaktat i tid för att det skulle hinnas med rengö- ring av tarmarna. Så var det annat att beställa med på den korta dagen, såsom tröskning och vedhuggning. Man vil- le slakta på ny för att fläsket skulle bli drygt. Det hänger allt i de gamla än i dag. Djuret skulle dö med tom mage. Det var inte bra, om det hade ätit innan / det slaktades. Sovlet blev aldrig så bra, så var det värre att 'ta tur inmäten'. När tarmarna är fulla med mat så vill de spricka. Ett gammalt djur gav de litet brännvin för att köttet inte skulle bli segt. Litet tunn salt mjöldricka kunde de också ge djuret. En pinne kastades i det tom- ma båset. Slaktades ett svin, så kastades en stör eller pin- ne i svinhuset. Det var för att inte det skulle bli tomt å för att en skulle få tur att få ett djur i stället. Det gick inte an att svära när en slaktade, för då fick djuret svårt att dö. En skulle vara så stillsam å tyst som möjligt. De var inte noga med att äta köttet samma dag djuret var slaktat. Brukade inte skära av det förrän dagen därpå. Men blodet kunde de allt anrätta samma dag. Kött å speke började en äta när en fick höra mars- kråkan. Självdöda djur grävdes ned. huden flåddes av innan djuret grävdes ned. Men hann de att sticka dju- ret medan det ännu var något litet liv i det så togs allt köttet tillvara - åtminstone de köttigaste delar- na. Om någon ko eller ett kreatur var sjukt brukade de allt hugga kniven i lagårdsväggen så att de skulle / vara tillreds. Det skulle allt vara bra att hugga kniven i väggen, för då kunde djuret friskna till. Innan de stack så blåste de på kniven, för att det skulle bita bättre. Horn användes till kammar. Nöthår tog de tillvara å blan- dade i ull å spann garn av. Vävdes till hästtäcken. Som- liga kvinnfolk hade klänningar av ull å nöthår. Borst användes att stoppa kärrdynor med. Av taglet gjorde de rep och borstar. Urinblåsan blåstes upp å torkades. Hade spe- tor och annat småplock i den. Gallan togs tillvara, för den var så förmånlig att smörja på frostsår med.
Landsmålsarkivets kutfrågelista 11/b/. Vardagsbrödet.
a. Brödet kallades för "grov kake". b. Det brödet var jäst. c. Till degen användes grovt osiktat rågmjöl. d. Kakan var rund till formen. Somliga gjorde hål mitt i kakan och somliga inte. Kakan var ungefär 5 dm rätt över och 1/2 tum tjock. (se skiss) Samma storlek på kaka med hål i mitten. Så användes havrebröd till vardagsbröd. a. Grödets benämning: Hâllebrö, flabrö. b. Brödet ojäst. c. Endera bakades det av enbart havremjöl, eller / man blandade någon nypa sammalet grovt råg- mjöl i det. d. Form: rund. Storlek: Omkr 90 cm i diameter och tunnt som ett löv. Intet hål i kakan. (se skiss) a. Så bakades s.k. knäckebröd. b. Brödet var jäst. c. Till detta slags bröd användes grovt sammalet råg. d. Form: rund. Storlek: omkr 70 cm i diameter och och 5 mm tjockt. Hål i mitten, så att man kun- de spetta det i taket. e. "Grov kaka" lades ut över ett bord. Där fick brö- det ligga och torka i några dagar. Men det brö- det åts mjukt. Knäckebrödet åts hårt likaså hallebrödet. / Det mjuka brödet förvarades i stora kistor/brökista/. Det mjuka brödet skar man i skivor /delade kakan i fyra de- lar/ och åt. Flabrödet lade man också i en kista i tråget. Men man fick inte lägga det på fuktigt stäl- le, så att det "slog igen sig". Det bröt man i styc- ken och åt. Knäckebrödet hängdes på spett i ta- ket att torka. Man bröt ned kakorna direkt från spettet. f. Matbröd bakades så där en gång i månaden. Gammeldags var det vanligt att baka så mycket tunnt, hårt bröd till julen att det varade till fram på våren. Så då bakades inte sådant bröd mer än två gånger om året. --- Jästen brukades på det viset, att man tog litet av degen, vanligen av den deg man skrapade ur bak- tråget och rörde litet jäst i den, såpass en ha- de. Den fick stå i en kopp eller i ett glas o. torka. Så förvarades den i ett tätt kärl. När den skulle användas så löste en upp den i litet / ljum mjölk eller vatten. Knäckebröd, grov kaka gräddades /stektes/ i bak- ugnen. Man hade många kakor inne i ugnen på en gång. Hallebrödet gräddades på en malm- hall. Den hade man stående i spisen på en trekantig "brandring." Då eldade man under hallen med tallved. Björkved användes aldrig till bakved, för det blev för hett av den. Brödet brändes. Beteckningen "flabrö" har nog kommit från Norge. Men här gick hallebrödet också under nam- net "flabrö."
Tro och sed, vår och Midsommar
Om Askonsdagen skulle det antligen vara ask- onsdagsvälling, då framtogs ock askonsdagskakan, som legat i havrebingen sedan före jul. Om askonsdagen var första dagen att sova "unda" (middag). Det första djur de fick se när de vaknat, efter mi- dagsluren blev de lik under återstoden av året Exempel, häst, bra och förståndig. Skata, led tjuvaktig. o.s.v. För att få gott frukt år så togs slagan fram en dag på våren, och husfadern gick och tröskade på marken omkring aplar och bärbuskar om någon tanke härvid var förbunden med det, att slagan brukts att tröska säden med på hösten, och sålunda någon överföring av kraft från ett skördeår till ett annat viste berättaren ej. Andra ha sagt att det var för att fördriva sork och "uty" (otyg) ur jorden. / En sed som numera i tiotal av år har varit bortlagd förekom här att synnerligen vid pingst plockades en mängd blommor, med dessa pryddes hemmen. De lades på "fönsterhyllorna" (numera inte förekommande) i de gammaldagsstugorna, på skåpkransen, på den stora "spiskransen" Kransar bundos som barnen buro om huvudet, under det de lekte bruredansen och sjöng om brurekransen. Påsk, å Pingstbrud kunde ej sägas ha förekommit. 18de maj "lin-Erik" då skulle linet sås. I Midsommar veckan samlades någon kväll traktens ungdom, och kommo överens om förberedelserna till midsommarvakan. Ju högre Majstången räkte desto bättre var det. för att få den så lång å fin som möjligt, kördes den någon gång ända till en halv mils väg. Kransar jordes av blommor ock löv. En i spiral från rot till topp på stången, sedan kransar som fastbands kring stången hela vägen uppåt, mindre och mindre ju högre upp, ett kors på / mitten med tre särskilda kransar på, kransar gjordes av jäntorna i de flesta av soknens hemman, om midsom- mar afton kläddes och restes majstången av ung- domen, gammal och ung deltog i midsommar dansen och "vaket" vid Skillngmark stod "högt i ry" i omkring- liggande byggder, ända till Oslo i Norge Om midsommar drogs midsommar dagg. Vattnet troddes om midsommar ha en särkild kraft, om de vid högsta natten gick och tog vatten i ett vatten- drag som rann mot norr då var detta bot för många sjukdommar, somliga säga att om sådant vatten stäldes i ett fönster och fick stå en tid så blev det jäst av det. Det fins ett berg, som om de kom upp på detta om Midsommar natten vid solens upp- gång, då sågo de att solen dansade.
Seder och tro vid skördens tillvartagande
"Skårgäll" (skördegille) var allmänt brukligt till för cirka 40 år sedan, alla medlemmar i huset fick en hel "skårgås" en kaka av siktat rågmjöl med sand- ost på. I somliga hemman bjöds och alla grannarna till skårgillet, dessa fingo då, en "fjerndel" av en skårgås samt en sup å maltdricka, på senare tiden kaffe. Vid Mickelsmässa borde skörden vara inne derefter var farligt för snö. I soknarna Köla Jernskog och Skillingmark uttalades "Mickelsmess" så här: Meckjersmäss, Metjersmess å Meckersmess. Vid Mickelsmessatiden förekom också de flesta skörde fästena, och när det började lida utpå eftersommaren, så räknade gamla ofta efter, hur långt det var till Mickelsmäss. a Skördegröt (skårgällgröt) var det alltid vid skördegillena. / Tre kärvar bands ihop om hösten och gömdes till Julafton av dessa togs en till fågelnek, de andra två deltes mellan kreaturen om Julkvällen. Fjortonde Agusti ansågs som första dag för höstsädens utsåning, alldrig så i nordanväder, det var farligt att gå över fårorna ty då dog den som sådde, eller också någon annan inom familjen inom ett år. Om någon lyckades få fatt i ett korn, som en duva havt i krävan, så fick den person så god lycka med skörden, att han blev rik. Träplogen skulle smörjas med talg av ljus, som stöpts till Jul. Troligen var det bäst om det var av de ljusstumpar som blev kvar av dem som de havt för att lysa sig i kyrkan med om Julmorogonen. Det skulle sitta några - tre eller fyra äpplen kvar på aplarna, så troddes på gott frukt- skörd nästa år. Det sista potatisståndet togs ej heller upp, det skulle åkertomten ha / En som hette Anders Torsson i Påterud Jernskog sade till dem som togo "åpptaka" (upptagen) efter varje lass under slåtten att något skulle ligga kvar efter vid det sista lasset som togs på året (det sista hölasset som inkördes. Efter 88åriga Nils Sandberg, Jernskog. Femte veckan efter midsommar var det bestämt att slåttanna börjades på ett gammalt bondställe uppe mot norska gränsen (Skillingmark) Efter den första anna kom "hackeslåtta" som kunde vara till långt ut på hösten. "Det var så kallt ibland om morgonen att man strök isen av liarna så den föll som snö ned på backen"- Vid sådan efterslått hjälptes de åt gjörde arbetbyte. Det var ibland mycket roligt i sådana slåtterlag, då mat och bränvin medfördes i näverkontar, ut i skogsängar rabbar å myrer. Om nätterna låg slåttefolket i små lador som uppsatts här å där att förvara hö i, tills det kördes hem på skidkälkar på vintern. - ( Efter Olov Norder 76 år gammal.
Skörd och tröskning. (Frågelistan använd.)
När man kom till de sista stråna, uppstod en livlig tävlan om vem som skulle hinna fram att meja den. "Ta haren", hette detta. "Det skulle vara lite stort det att ta den." Meddelaren anmärker, att det förr var mycket vanligt, att det kunde vara någon hare i de sista stråna. När han var liten, fick han av sin far en harunge, som han fångat i de sista stråna, dit han dragit sig undan. - Uttrycket "ta har´n" finns även i By. Den 24 oktober anordnades "löktekalas" - då var skörden gjord, och då var dräng- och pigflyttningen. På Kortlanda i Bro bjöd ägaren på kvällsvard vid 5-tiden. Det bjöds på "löktegröt", kaffe med bröd samt brännvin. Men de underhavande ville gärna fortsätta festen. Till den ändan hade karlarna skramlat till ett halvstop brännvin per man, och kvinnfolken bestod kaffe och bröd. Man dansade i drängstugan. - Förr var det vanligt, att man kör- de in säd efter kl. 1 på söndagen, om så behövdes. Det förekom då ibland, att gårdens ägare bjöd på en fest liknande "löktekalase" på kvällen. När man började köra in säden, lades en ost, en brödkaka och ett halv- stop brännvin i botten. När man tröskat färdigt, förtärde man det nedlagda. (Uppt:s anm.: Hur kunde brödet och osten få vara ifred för råttor?) Forts. / (Forts. på Skörd och tröskning, Bro sn.) Kom någon in på logen, när man stod och tröskade (med slaga), kunde man fråga: "Vill du läre dä lo-visa?" Jo, det kunde hända, att han ville det. Då satte man slagan om hans nacke och knep till. Offret skrek, och det var detta som kallades "lo-visa". (Slagans delar: dängel, handvalen och kola (som höll delarna samman.) [Uttal landsmål]. Tröskningen skulle vara slut före jul. Ingen fest förekom vid slutet av tröskningen. Betr. seden att lägga ned bröd, ost och brännvin, när havren började köras in: Karl Olsson, Hjälmerud, By sn., f. 1835, meddelar, att en ost grävdes ned i havrestacken vid samma tillfälle. Detta meddelande är tidigare upp- tecknat än det ovan, något brännvin var det emellertid inte tal om. (Med- delarens hustru tillägger, att hennes mor brukade lägga ned ost i en hav- rebinge för att den skulle stå sig.) Även Karl Olsson talar om "löktekalas" (i By sn). Härvid förekom, liksom på kalas i allmänhet, "klengås": hel, tjock brödkaka med påbrett tjockt lager av smör samt riven ost.
Slåtter, skörd och tröskning
Bäst skulle det vara om en började skörde- arbetet en fredag. Di gamle ville bra gärna hål- la på den dagen. Avslutningen fick ju bli när den blev. Farfar ville att en skulle låta di sista stråna stå. Med gräset var det inte så noga men havren och kornet skulle en få mer igen av ett annat år om en lät några fäxor stå kvar. Det blev inte så många, för det var noga med stråna den tiden. "Ta harn". Det var det sista en skar av t.ex. rågen eller havren. Då hade en så brått på slutet för att en skulle "ta harn". Bäst om en kunde "ta harn" före grannen. Det var ingen hare, men en skulle låtsas att det var en, / å så skulle en ta den. Då var det att skri- ka och håjta, så att det hördes lång väg. Det ville en alltid sträva efter att bli först. Det låg i en, för så ville både far och farfar. Men om det var något särskilt med det vet jag inte. Men det skulle liksom vara stort att vara den första. Di trodde allt närapå att en hade haft något osynligt som hjälpt en da. En ville allt gärna vara aktsam med lien, så att en inte skar sig själv eller någon annan, för det blev farliga sår som inte ville gro. Den sista neken kallades för "löktenek". Den bands som de andra. Men om han blev liten så skulle en få mindre med gröda nästa år. Blev han större än de andra så skulle en få mera och vackrare ett annat år. Men den neken gömde farfar till jul och sat- te upp åt sparvarna. Nu tar vi oss att en "pust" på detta brukade en säga när en var färdig t.ex. med / skäringa på ett gärde eller när en hade satt upp säden. Så satte en sig en stund och tog igen sig innan en gick därifrån. En skulle va- ra litet utvilad, innan en gick därifrån så att en fick styrkan med sig. Det hette att en "pusta", "pusta ut", "tog igen sä". En satte sig vid änden av åkern, på en dikesbacke eller dikeskant. Brukade att lägga allöv i botten på ladan för att inte råttorna skulle bli så befängda på säden. Så mins jag att det förekom att ost och brännvin lades i botten på ladan. När en hade tröskat de sista nekerna, så hade en det att fägna sig med. Några äpplen ville en ha sittande kvar på trä- det. Ju längre di satt kvar ju bättre var det för ju mer frukt skulle en få ett annat år. Det var efter den gamla läran. Vid tröskningen begagnade en "slaga". Det var två käppar sammanfogade med en rem. / Det var att stå på logen hela höstarna och "banke å slå". Först tröskade en brödsäden. En ville gärna ha tröskningen avslutad till jul. Det var den gamla taxan. Något skamligt vet jag inte att det var att slå det sista slaget. Det ville en allt i stället slå på blanka loggolvet. Och det blev ett hårt slag.
Jätten som åt julkväll hos bonden
För mycket längesedan brukade bergfolk få hålla julekväll hos någon av sina grannar i bygden. En jätte hade fått lov att komma till en bonde för att "äte julekväll". Husfolket fick ej stanne hemma, för jättarna kunde inte vara under samma tak som de kristna. När det led mot kvällningen om julaf- ton, å de hade lagat i ordning mat å dricka åt bergfolket kom en man vandrande å bad om hus för natten, dä kan du inte få sa husbonden, vi måste sjelve bort för här kom- mer en jätte med sitt följe och skall jula här i kväll. Jag tror nog att ja skall reda mig, sa den främmande för ja har en så bra hund, han hade en slagbjörn som följde jemt som en hund vart han gick. Ja sa bonden om du tror dig lik så får du stanna, men du får skylla dig sjelv om det går galet. När folket gått kröp mannen upp på högsängen å bred- de väl över sig, björnen gick åt spisevrån å lade sig. Om en stund började det "dunnse" (dåna så stugan "darre" och jätten / en med sitt följe. Här luktar kristenmans blod sa jätten! Det är kanske derför att de kristne så nyss gått ut sa jättekvinnan, måhända dä sa jätten. Ett stort kar med starköl stod på golvet, jätten tog det med hän- derna satte det för munnen å drack, "ölet var bra sa han men dä va nå "småfjask" i det, de hade glömt att ta jästkubben ur drickat, utan den slank ner genom hakan på jätten. Jättekvinnan började att skä- ra av skinkan som låg på bordet, den är för litet stekt tyckte hon och gick å lade den över brasan i spisen, när det började att fräsa av den tog hon den och höll den över nosen på björnen så flottet droppa på hans näsa, "Kattepus ska få smaka på flottet sa hon. Björnen blev rasande, reste sig på bakfötterna, fnös å brummade samt slog med sin väldiga ram till "käringa" så hon stöp i väg- gen. När jätten å barnen hans såg detta blev de rädda, å hela följet satte ut genom dörren så fort de hunno. När husfolket kom hem var de mycket nöjda med att björnen jagat bergfolket, nu vill de kanske inte jula mer här sa de. Fram på våren gick bonden "gödade" då jätten kom till honom, hör du sa han: ska du ha den "hunn" länge som du hade sist vi var hos dej om julekvällen. Den ska ja ha så län- ge ja lever sa bonden. Då kommer ja allri å äter julekväll mer hos dej sa jätten.
Forna förhållanden.
När jag var åtta, tio år, så gjorde de auktion och sålde de fattiga, som inte kunde reda sej själva. De fattiga köpte fattiga för en ringa pen- ning. Vi hade ett fattighjon, som far hade ropat in på fattigauktion. Hon fick mest reda sej själv bäst hon kunde. Det var ingen, som hade tid att se efter henne. Hon låg där hon låg i en soffa. Så kravlade hon sig upp och fick någ- ra matguslån ibland. Jag får säga att det var inte många, som hade tur att komma till så- dana människor, som hade barmhärtighet med dem. För det mesta fick de både frysa och svet- ta. När gumman kom till oss så hade hon så myc- ket lus, så de rann ner efter ryggen på hen- ne. Mor ställde så att hon fick rena kläder / både under och på. Så tvättade hon henne riktigt. Gumman var arg. Hon tyckte att det var onödigt allt- ihop. Det var det värsta med rotehjonen att de inte ville hålla sig rena. De hade fullt med lus och loppor på sig. Det kunde inte bli annat. De fick ligga i en soffa med gamla pottor i. Som- liga vätte ner sig, så att det stank ur bädden. Det var så môa 1) stôller som gick. De gick också bort på auktion. Det var inte så gott att hålla re- da på dem. De gick i stugorna. De fattiga, som bodde i små stugor med ett rum, fick hjälp av socknen så länge de kunde reda sig själva något. De fick spannmål, råg och havre. De hade mest havrebröd. De fick vis- sa halvtunnor om året. Många fattiga gick och tiggde, så att de fick litet till hjälp. Gamla kä- ringar vävde sihårsmattor. De fick sihår av bolaget. Somliga spann garn, vävde, gjorde kvastar och var till Arvika och sålde. De fattiga drog hem ved från sko- garna om vintern. De tog kvist och avfall. De hade 1) sinnesslöa o.d. / inget att betala med. Stora drängar gick i stugorna och bjöd ut sig för mat. Ba- ra de fick mat. Förr var de inte noga med. Det var så många tiggare, som kom med säcken på ryggen. Somliga var från denna trakt, men det kom också många uppifrån socknarna. Före jul kom den ene efter den andre. Det fanns bönder, som gjorde ett särskilt bak, som de delade ut åt sådana, som kom och tiggde. Detta är för omkring åttiofem år sedan. Det var inget kalas, när fattighjonen skulle begravas. Så många, som skulle bära, följde med. Klockringning var det som vanligt. Prästen gjorde sitt som han skulle göra, men inte ett dugg mer. Kistan spikades ihop av brädor. Hon målades inte. Det var så brått innan de fick rote- hjonet i graven. Den döde lades i kistan som han låg, när han dog. Locket spikades på. Särskild svepning vet jag inte att det förekom. Det som den döde hade på sig, när han dog, fick han ta med sig i graven.
Om julen i min barndom
Om julen i min barndom den firades med all pomp och ståt hos de rika skulle slaktas en ko tvenne årsgamla grisar samt några får detta arbete varade veckan ut då skulle drängarna sitta å hacka köttet till korven ty köttkvarnar var ej i bruk Taljen skulle hänga i taket några dagar och torkas Sen skulle karlarna hacka den med yxan samt bulta ihop den till så kallade talgostar av den övriga talgen skulle göra ljus, så detta var mest på kvällarna ty då hade männen tid. så skulle vi mindre lysa med stickor ty fotogen var mindre i bruk / När så slagtet var färdigt skulle många närboende fattiga ha var sin del såsom långt tillbaka funnos många fattiga som tiggde till julmat. så kom det stora julbrygget som varade många dagar då skulle den fattige så väl som den rike ha dricka till jul om de ej hade maltdricka så var det enebärsdricka som var ganska god så bakades vörtlimpa när man bryggde, den var söt och god även skulle resekaka bakas männen skulle ut på arbete dagarna efter jul då skulle de ha kaka för nästan hela vintern / Derför varade bakningen många dagar det var ej många sorter såsom i våra dagar men det skulle vara mycke så det varade över tjugondedagen ty att taga in degtråg före knutdagen det var opassande så skulle bakas julhög det var ett bruk att tjänste-folk skulle smaka vart slag som bakats detta blev en hög lika som de i forna dagar fått bränvin vid vart brygg den som då sparat fick sälja någon kanna deräfter kom skurning då man fått skurat över allt, sen skulle råghalm dragas över hela golvet då vi barn hade ganska roligt när halmen kom in. / Så gjordes en krona av halm och äggskal som hängdes i taket över bordet. Ved skulle vi barn bära in så det räckte över häljen, ty på Juldagen finge man ej gå någon-stans, annat än till kyrkan. detta var något tråkigt för oss barn, om Julafton skulle allt kokas som skulle ätas under häljen både sovel, gryn och potatis / När så julafton kom skulle halmen af golvet samt duken på bordet och alla skulle sitta till bords så skulle det vara en matsup så lutfisk samt grisastik och gryngröt derpå kom julbocken med klapparna som mycket fröjdade de små derefter sjöngo far och mor en julsalm i Lagårn skulle korna trakteras med en kornnek samt säga några ord ät må väl det är julekväll så skulle sägas åt var ko ej att förglömma fåglarnas kornnek eller lyckoneka som man säger att gifta sig under julhelgen var något lyckligt särskilt om de hade friat en tid om det då hade varit slut som man säger men så börjat igen / då var man säker att de blevo lyckliga. brölloppet började annandag jul de blevo då vigda det skulle då vara tre hästar på den första åkte brudgummen samt en smådräng (marskalk) på den andra bruden samt en smådräng (marskalk) på den tredje hästen ett par som skulle vara som vittnen bruden skulle alltid gråta då hon gick ut hemma när de så skulle fara hem fick körsvennerna åka först, derefter brudparet sist de s.k. följesfolket det skulle då skjutas äreskott så hästarna blevo många gånger skrämda der dans och musik förekom speltes brudmarsen när de komma hem på gården men när de kommit in skulle det skålas för var och en gäst som kom / skulle brud och brudgum skåla, detta blev mången gång för mycke så bjöds på kaffe brudpigorna skulle bära kaffebricka laget runt deräfter en eller två med kaffbröd det var ej så mycket som i våra dagar men stort och duktigt bröd var det, samt bars en bricka med ost och limpa derförut gick en svenn med glas på en bricka så de skulle då få en sup, derefter smörgås-ätande, långt fram på natten skulle man sitta till bords högsta platsen satt brudparet så följesfolket derefter släkt och rika vänner i storbröllop kunde det bli ända till tre å 4 bordsättningar så skulle skålpängar ärläggas / vid bordet, därefter började dansen den som då dansade med bruden skulle ge danspängar så skulle de till bordet och få en sup detta fortgick ända till morgon när bruden sedan skulle dansa bort kronan det gick så till att de gjorde en ringlek med bruden i mitten det bands för ögonen på henne den hon då tog blev brud dernäst så kom andra dagen då skulle brur- gröten ätas som var god risgrynsgröt den 3 dagen skulle bruden dela ut skänker kvinnorna fingo huvuddukar eller förklädstyger männen fingo strumpor eller virkvantar med rosor på handbakarna. / Sedan vidtog Julkalasen i gårdarna som varade långt utpå vintern. Brudföljet skulle åtta dagar efter bröllopet till Kyrkan där skulle de sitta i en bänk detta kallades kåpbrur- folk de skulle då ha förpläg- nad med sig bruden hade Eaudecolångne å bjöd på den som satt i närheten blev då undfägnad, bruden var då klädd i svart klänning ljus silkesduk på huvudet samt en blomerad schal när bruden var klädd fick hon ej se sig i spegeln ty då blev hon ej lycklig. Brudgummen skulle ge en kr till kyrkan vilket Pastorn från predikstolen tackade för. / De gamle berätta även när småbarn skulle badas första gången skulle badvattnet kastas under farstun även skulle en stålbit läggas i vattnet så att inte någon bort-byting kunde komma i ställe, när så barnet skulle döpas vilket hände om åtta dagar skulle någon anförvant fara till Kyrkan då skulle någon karl i huset gå dem till mötes så det blev gott möte så skulle något bröd läggas i kläderna så inte barnet behövde hungra i sin tid blev sedan barnet sjukt då skulle de gå en torsdagskväll efter solens nedgång till någon smedja och blåsa över barnet så bleve detta friskt. / Under vaffer-heljen skulle de vara utklädda, en gosse i flickkläder en flicka däremot i gosskläder detta kallades trankväll de hade i bland brev s. k. tranbrev likaledes om påskväll skulle man vara förklädd. Men om långfredagsmorgon skulle någon gå ur hus å i hus med enris och piska den som låg voro de uppe var ej farligt. Om någon karl kom in då ett barn blev föddt sades det att han miste mössan han fick då komma igen och lösa den med en flaska brännvin. Om händelsevis något kommer i tidningen får det gå under namn Svenbyjänta
Julafton
Julaftons morgon. Den morgonen steg de upp tidigare för att de skull hinna med alla sysslor till middag den dagen. Vid två-tiden senast skul- le man vara färdig att 'ta hälja'. Julveden skulle allt vara huggen före julafton. Om en inte hunnit att hugga all den julved som beräknades så fick en ju stiga upp ti- digt hugga den. Julveden skulle räcka till nyår, om det var rätt. Julstänger. Har inte hört talas om sådana. Fågelkärven. 'Fôggelneka'. Den sattes upp på lagården eller på en stör utmed uthusen. Den uppsattes vid tvåtiden på dagen. Den som hade så mycken säd, att han hade råd att sätta upp två neker, så var det ju så mycket bättre. Men van- ligen / satte man upp en nek bara. Brukade se ut en av de bästa nekerna som låg i botten på ladan. Den gömdes då till julafton. Den brukade allt få sitta mest hela vintern. Fåglarna skulle ha den för att de inte skulle bli utan mat till julen. Det var så att alla djur skul- le ha litet fägnad, så att de visste att det var jul. Doppa i grytan. Inte länger sedan än jag var barn, så var det vanligt i var stuga att man doppade i grytan. Å det bruket har de in- te lagt bort ännu på orten. Men nu för tiden så står de väl inte runt grytan som då. De stod då å passade å väntade på att få doppa ned brödbiten i grytan. De åt så att flottet rann om munnen, för det var fett spad i den grytan. Det brukade allt ske så där vid 12-tiden på dagen. Man doppade limpa å kaka - mest tjockt bröd, så att det skulle förslå något, för en fick inte något mer mat till middag den dagen. Kreaturen. Kreaturen skulle ha hö på julkvällen. De fick var sitt fång i krubban. Hästen fick havre. / Julbadet. Det var nog ett gammalt bruk att alla i familjen skulle tvätta sig fram på aftonen å göra sig fina. Då skulle en allt tvätta både benen, fötterna å huvudet å sedan by- ta både under och över. Det var lika noga med barnen som med de äldre. Helst skulle man ha nytt på sig. Det hade man sedan hela julen. Stugans klädsel. Känner ingenting om det annat än att man skurat å gjort golv, väggar å tak så fint som möjligt. Julgranen. Julgranen fanns i min barndom. Men då kläddes hon inte så mycket som nu på senare åren. Vi ha- de några papper, hembakade pepparkaksgubbar, ringar och äpplen i den. Ljusen var hemstöpta. För länge sedan tillbaka så hade bara små buskar som sat- tes på bordet eller i ett hörn. Julhalmen. Den hörde jag talas om. För i mina föräldrars ung- dom så hade de haft halm på golvet, å då sov / barnen i den på julnatten. De lekte så att de låg å som- nade i den, å då fick de ligga. Julbrasan. Det skulle vara en stor julvarme, som lyste upp stugan. Det var far som skötte om den. Det var inemot en skul- le lägga sig, som en tände den, för att det skulle bli varmt å gott. Det skulle vara björkved till den. Julklappar. Det blev just inga andra julklappar än det en fick i klä- desväg å skoväg till julen. Julaftons kvällsvard. Då fick vi såsom det brukas ännu i dag, lutfisk, smör- gås, fläsk, kött å korv till den och gröt det sista.