Transkriberad uppteckning

När jag var åtta, tio år, så gjorde de auktion och sålde de fattiga, som inte kunde reda sej själva. De fattiga köpte fattiga för en ringa pen- ning. Vi hade ett fattighjon, som far hade ropat in på fattigauktion. Hon fick mest reda sej själv bäst hon kunde. Det var ingen, som hade tid att se efter henne. Hon låg där hon låg i en soffa. Så kravlade hon sig upp och fick någ- ra matguslån ibland. Jag får säga att det var inte många, som hade tur att komma till så- dana människor, som hade barmhärtighet med dem. För det mesta fick de både frysa och svet- ta. När gumman kom till oss så hade hon så myc- ket lus, så de rann ner efter ryggen på hen- ne. Mor ställde så att hon fick rena kläder / både under och på. Så tvättade hon henne riktigt. Gumman var arg. Hon tyckte att det var onödigt allt- ihop. Det var det värsta med rotehjonen att de inte ville hålla sig rena. De hade fullt med lus och loppor på sig. Det kunde inte bli annat. De fick ligga i en soffa med gamla pottor i. Som- liga vätte ner sig, så att det stank ur bädden. Det var så môa 1) stôller som gick. De gick också bort på auktion. Det var inte så gott att hålla re- da på dem. De gick i stugorna. De fattiga, som bodde i små stugor med ett rum, fick hjälp av socknen så länge de kunde reda sig själva något. De fick spannmål, råg och havre. De hade mest havrebröd. De fick vis- sa halvtunnor om året. Många fattiga gick och tiggde, så att de fick litet till hjälp. Gamla kä- ringar vävde sihårsmattor. De fick sihår av bolaget. Somliga spann garn, vävde, gjorde kvastar och var till Arvika och sålde. De fattiga drog hem ved från sko- garna om vintern. De tog kvist och avfall. De hade 1) sinnesslöa o.d. / inget att betala med. Stora drängar gick i stugorna och bjöd ut sig för mat. Ba- ra de fick mat. Förr var de inte noga med. Det var så många tiggare, som kom med säcken på ryggen. Somliga var från denna trakt, men det kom också många uppifrån socknarna. Före jul kom den ene efter den andre. Det fanns bönder, som gjorde ett särskilt bak, som de delade ut åt sådana, som kom och tiggde. Detta är för omkring åttiofem år sedan. Det var inget kalas, när fattighjonen skulle begravas. Så många, som skulle bära, följde med. Klockringning var det som vanligt. Prästen gjorde sitt som han skulle göra, men inte ett dugg mer. Kistan spikades ihop av brädor. Hon målades inte. Det var så brått innan de fick rote- hjonet i graven. Den döde lades i kistan som han låg, när han dog. Locket spikades på. Särskild svepning vet jag inte att det förekom. Det som den döde hade på sig, när han dog, fick han ta med sig i graven.