Transkriberad uppteckning

Bäst skulle det vara om en började skörde- arbetet en fredag. Di gamle ville bra gärna hål- la på den dagen. Avslutningen fick ju bli när den blev. Farfar ville att en skulle låta di sista stråna stå. Med gräset var det inte så noga men havren och kornet skulle en få mer igen av ett annat år om en lät några fäxor stå kvar. Det blev inte så många, för det var noga med stråna den tiden. "Ta harn". Det var det sista en skar av t.ex. rågen eller havren. Då hade en så brått på slutet för att en skulle "ta harn". Bäst om en kunde "ta harn" före grannen. Det var ingen hare, men en skulle låtsas att det var en, / å så skulle en ta den. Då var det att skri- ka och håjta, så att det hördes lång väg. Det ville en alltid sträva efter att bli först. Det låg i en, för så ville både far och farfar. Men om det var något särskilt med det vet jag inte. Men det skulle liksom vara stort att vara den första. Di trodde allt närapå att en hade haft något osynligt som hjälpt en da. En ville allt gärna vara aktsam med lien, så att en inte skar sig själv eller någon annan, för det blev farliga sår som inte ville gro. Den sista neken kallades för "löktenek". Den bands som de andra. Men om han blev liten så skulle en få mindre med gröda nästa år. Blev han större än de andra så skulle en få mera och vackrare ett annat år. Men den neken gömde farfar till jul och sat- te upp åt sparvarna. Nu tar vi oss att en "pust" på detta brukade en säga när en var färdig t.ex. med / skäringa på ett gärde eller när en hade satt upp säden. Så satte en sig en stund och tog igen sig innan en gick därifrån. En skulle va- ra litet utvilad, innan en gick därifrån så att en fick styrkan med sig. Det hette att en "pusta", "pusta ut", "tog igen sä". En satte sig vid änden av åkern, på en dikesbacke eller dikeskant. Brukade att lägga allöv i botten på ladan för att inte råttorna skulle bli så befängda på säden. Så mins jag att det förekom att ost och brännvin lades i botten på ladan. När en hade tröskat de sista nekerna, så hade en det att fägna sig med. Några äpplen ville en ha sittande kvar på trä- det. Ju längre di satt kvar ju bättre var det för ju mer frukt skulle en få ett annat år. Det var efter den gamla läran. Vid tröskningen begagnade en "slaga". Det var två käppar sammanfogade med en rem. / Det var att stå på logen hela höstarna och "banke å slå". Först tröskade en brödsäden. En ville gärna ha tröskningen avslutad till jul. Det var den gamla taxan. Något skamligt vet jag inte att det var att slå det sista slaget. Det ville en allt i stället slå på blanka loggolvet. Och det blev ett hårt slag.