Transkriberad uppteckning

Arbetet började kl:5 och slutade vid solnedgången 12 skilling om dagen betalades för ett dagsverke. I "slottarna" kl: 3 på morgonen, det söktes efter att komma först ut på gärdena, liksom även att få först gjord ifrå sig anna. Synnerligast de "större" bönderna trakterade arbetarna, i synnerhet efter en "stri" och lyckad skördedag med bränvin å "tilltugg" (något att bita i) All redskap var hemgjord från träanringsläden (?) som häst kördes in på, till liestickorna av trä med "sänna" på sidorna. Det lassades med handräfsa, ofta av två kvinnor som stående emot varandra tog en "dubbelkämma" å lade på lasset. På denna tid var mycket litet odlad jord i Töcksmark mot nu. Råg till större delen svedjeråg (s.k. brôteråg) Det mesta av skörden skars med handskära, och "nekarna" (kärvarna) gjordes mindre än nu, så blev det flere trävar (1 träve 24 neker) Böndernas rikedom bedömdes ofta efter hur många trävar havre eller höstlor (?) de skördade / Det brukades att hjälpa varandra "byteshjälp" Det var som en slags högtid och glädje när "hjälpefolket" kom, och bättre mat om något fans, men tyvärr var det inte ont om nödår, och de fins i Töcksmark som ätit barkbröd, folk levde för det mästa av havre och potatis. Lin såddes av alla som hade jord, och var tron angående skörden derom, liksom annan skörd ungefär lika som i angränsande socknar. Av linet lades en del sedan kärvarna avrepats, i sjön der det fick ligga i tre veckor, det kal- lades för "dräkkjelin". Sedan utbreddes ock detta lin på marken att rötas, av detta lin blev mycket fint och vitt garn. Före 1848 var ingen kommunalskatt i Töcksmark. Anders Simonsson har berättat. I Rassmusstugan vid Töcksfors, der skulle alltid sista träven göras väl å vära av de finaste kärvarna, det var vaktaren för de andra trävar- na. sista neken läktenek större och väl gjord göm- des till jul, det ansågs att alla både folk å kreatur skulle ha något av kornet ur densamma. Haren togs som vanligt. Det troddes att sista skåren kallades "gråtarskåren" derför att den föll alldeles ner på marken så den som tog upp den måste böja sig så djupt.