Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Växttiden. Jordbruk. ULMA M 22
Det vet jag att de gamle hade för sig att en inte skulle köra ut gödsel, gräva i gödselhögen eller bry sig om gödseln något mellan jul och ny- år. Det skulle inte vara bra för det som skulle växa. Om rågen gick sent i ax blev det dåligt år. På slutet växer havren bäst. Till att börja med "står han i sta." Vid midsommar "stod han i sta". Då var "järnnätterna", tre nätter före och tre nätter efter midsommar. Man var rädd för frost.
Renlighet. Hemmet.
I min barndom var det inte noga med "rens- liheta" i stugorna. Det var allt som det kunde litet varstädes då. Då tvättade sig inte gubbarna var dag. Det kunde allt få gå fjorton dagar å tre veckor in- nan en vasskvätt fick komma i ansiktet. Om det var så att de inte skulle till kyrkan eller till annat stäl- le där det var noga, så kunde det allt få gå vec- kor. Det var mest när det började på att bli nå- gon ordning på skolan, som folk började å vilja tvätta sig litet mer, för barnen blev tillsagda av lärarna att de skulle komma tvättade å rena till skolan. Om inte de var tvättade på halsen å nac- ken, så fick de stå i skamvrån. Det var mest så, att när de skulle tvätta sig så blev det mitt i ansiktet, halsen, nacken å öronen fick vara / "tallite". I regel brukade de nog tvätta sig på lördagskväll eller söndagsmorgon. Pojkarna brukade tvätta sig innan de gick ut till jäntorna på lördagskväll å de äldre kunde allt tvätta sig den kvällen också, eljest fick det väl också vara tills på morgonen, innan de gick till kyrkan. Till julen skulle en tvätta hela kroppen ("jul- lôga"). På sommaren kunde en gå till en damm eller vattenhåla å tvätta sig. Kvinnfolken hjälpte karlar- na att tvätta huvudet, öronen å halsen. När en hade tvättat sig, så brukade en ju också kam- ma sig litet. Det blev inte så väl gjort. Kammar- na var inte så bra den tiden. Å det fanns allt de som inte hade en kam i huset. Då fick de låna kam i grannstugan när det var något riktigt noga så att de "lutte" kamma sig. "Luskam" hade en, som en kammade bort lusen med. Klippningen av håret var ingen konst förr i världen för det var bara att klippa av det i nacken å runt huvudet. Håret skulle hänga på axlarna den tiden. / Aska, såptvål, sand, gräs o.d. begagnades vid tvättningen för att en skulle bli ren. De som ville bli vackra skulle ha "pess" eller björksav i vattnet. Finnar å andra utslag skulle gå bort av det. Näsduk begagnades inte annat än vid högtidliga tillfäl- len. Kvinnfolken hade särskild näsduk som de hade med sig när de gick till kyrkan ("körknäsduk"). Småbarnen tvättades med en trasa som blöttes i vatten. Jag mins jag såg någon gång att modern inte ens använde vatten utan spottade på trasan å torkade barnet i ansiktet. På sommaren brukade de allt gå till sjön å "lôgge säj". Kvinnfolken brukade inte bada så mycket. Någon gång kunde de smyga sig till det. Men de var så rädd för att någon karl skulle komma å få se dem nak- na. I "basta" tog en bad till julen. Eljest var det van- ligt att en tog in ett stort kar på julafton å öste vatten i. Så badade alla i huset. Ohyra. Det fanns de som var så väl van vid lus å loppor / så de blev onda om någon ville hyfsa dem ren. De trivdes inte, om inte de hade fullt med lus å loppor i kläderna. Lusen kammades ur håret med "luskam". Fanns inte sådan kam, så brukade någon "löske" hu- vudet. Lusen plockades ur huvudet å släpptes i elden eller ock dräptes de mellan tumnaglarna. För det mesta dräptes de med tumnageln. Så brukade de att hjälpa varandra med att "löske" i kläderna. Nå- gon hjälpte till med att brätta upp skjortan på ryggen, undersöka alla sömmar å ta dö på lössen som fanns där. Det var kvinnfolket som hjälp- te till med det. Råttorna togs med fälla, så hade de kattor i husen. Matskålar o.d. diskades allt en gång om dagen. Det fanns ju de som inte var så noga, utan åt fle- ra gånger ur fatet innan det diskades. Grytan brukade de turas vid att skrapa. När hon var skrapad, så diskades hon med varmvatten. Grantvaga användes vid diskningen. Sänghalm byttes när det blev så litet i / madrassen att en fick ligga på sängbotten. Det var inte så gott efter halm den tiden så en fick va- ra sparsam. Före jul och före midsommar bruka- de de allt byta halm. Det som tömdes ur madras- sen användes till strö under kreaturen. Skinn- fällen lades ut ibland för att lopporna skulle kom- ma ur den. Ibland tog man den till bastun å gjorde ren den. På sommaren vädrades sängkläderna ett par gånger men inte på vintern. Skjorta byttes var åttonde eller fjortonde dag. En ville gärna ha en vit å ren skjorta att ta på sig om söndagarna ("söndasskjorte"). Det talet hade de allt att "vränge skjorta", när hon blev för svart på ena sidan, men jag mins inte om någon gjorde det. Kläderna befriades från mal genom att lägga malört i dem. Helgdagskläderna borstades när en hade tagit på dem. Fläckar borstades bort med kaffesump. Skosmörjan bestod av talg och tjära. Så fanns blanksvärta att få köpa i handeln. Av sot å / socker blev skorna blanka. Stortvätt brukade de göra höst å vår. Både linne och garn lades ut till blekning på våren. I febr. el mars månad brukade de lägga ut å ble- ka. Då fick det ligga till dess snön gick av marken. Det lades på snön. Det fick ligga ute natt och dag. När kläderna blev torra efter tvättningen så ströks de min- dre plaggen och lakan och dyl. "kavlades". På lördagen gjorde de rent i stugan. Lördagsafton var det vanliga. Då brukade de vänta till inemot kväl- len. Det var kvinnfolken som gjorde det. Karlarna del- tog inte. Golvet sopades med kvast. Förr i världen gjordes kvastarna av smidigt björkris. Enris och få- gelvinge användes också. Den senare anvädnes mest att sopa i spisen med. Det var många ställen där de inte sopade var dag. I andtiderna kunde allt so- porna få ligga över golvet i flera dagar. Blev golvet sopat en gång om dagen så var det allt stort. Sopor- na samlades i en vrå. Somliga var noga med att ta bort dem andra lät dem ligga undan för undan / tills högen blev så stor att inte kvasten kunde skyla den. Golvet skurades av kvinnorna. Som hjälpmedel vid skurningen hade de grantvaga å skurtrasa eller vitmossa. Med mossan ("skurmôse") torkades gol- vet. När golvet var skurat "barades" det. Hackat granris ströddes på. Det fick ligga över helgen. Stolar, bänkar, soffor o.d. som fanns i "kôven", ren- gjordes före skumringen. Sofflocken skurades ävenså sitsarna på stolarna. Bordet ("slagbord") skurades. Rengöring av väggar å tak förekom inte mer än till midsommar å jul. Var taket vitlimmat så limma- des det på nytt. Var det utan limning så tvätta- des det el. man nöjde sig med att sopa det. Väg- garna vitlimmades. Det var vanligt med vita väggar förr i tiden. Spindelväven togs bort med kvasten. Men det var nästan så att de var rädd för att ta bort spindelväv förr i världen. Vädring av stugan förekom rätt som det var. Då rök- te en med enris å lät röken gå ut genom dörren. / Röken tog den dåliga luften med sig ut. Det var häl- sosamt att röka med enris. Det blev friskt efter. Hönsen hade de inne i stugan. Men på den tiden hade de inte mer än ett par tre höns var sig. Smådjur, såsom kalvar o.dyl. togs in i stugan om de var sjuka. Gården rengjordes på våren och till midsommar. Då sopades den, å allt skräp bars bort.
Juldagen
En julotta vid Köla Kyrka 1870, när jag var 8 år gl. När vi, jag och min 10 år äldre broder Olov vid 5 tiden på morgonen kommo ut på den "biväg" som vi hade att gå fram till "stora landsvägen" som ledde till kyrkan, funno vi att under julnatten hade fallit närmare en halv aln snö. Allt efter som vi närmade oss "stora vägen", fingo vi höra "bjeller" allt flera (dombjeller å pinkebjeller) De som hade många bjellror, sades ha "sangvârk". Dätta var de som åkte till "ottan" efter häst. Så småningom blev väglaget bättre efter det att alla hästskjutsar kört förbi de som gingo till fots. Framme vid kyrkan löpte fyra "kyrkväga" tillsammans, där mer än ett 50 tal Kyrkskjut- sar kom på varje väg. Ett mycket stort antal av gående, och även åkande hade ljuse-lôge (en 3 alnar lång sticke- låga av furustickor hopbundna med vridna björkvidjor. / När de som hade jullôger kom i närheten av kyrkan satte de "lôgene" med den ända som ej brann i snön efter vägkanten, dessa stod då tjogtals och brun- no fortfarande, en mängd av dem kastades i en stor hög på talebacken utanför kyrkomuren, där ett väl- digt bål brann tills full dag inträdde. När jag kom in i kyrkan där hundra tals juleljus voro tända i ljuskronor, samt även i bänkraderna tyckte jag att grannare kan det väl inte vara i himlen. I sockenstugan brann i den stora "longgrunespisen" en väldig brasa, helar rummet var packat av män gamla och unga, och från större delen av dem osade det brännvin. Där pratades, och där trängdes de om att komma fram till "spisen" ty många voro otroligt dåligt klädda, och kyrkan, som ofta i dessa varga- vintrar var uppe i bortåt 40 gr celsius. När hemfärden fram mot middagen skulle ske blev det liv å rörelse innan alla fingo sina hästar försatta, och vid sockenstugan där, körsvennera skulle ha reda på kvinnfolken som de då skulle ha med sig rådde ett fruktansvärt virrvarr / av frustande gnäggande hästar ur vilkas munnar imman stod som en vit rök. Hästarna som i kylan stått ute bundna under flera timmar, voro nu vita av rimfrost, voro nu som galna, innan de kom- mo iväg hemmåt. Till närmare denna tid, troddes det att den som kom först hem från kyrkan på juldagen, fick sin skörd först mogen och in- bergad. Denna tradition "hang" nog ännu i många, varför ännu "kappköring" och omkör- ning förekom tills in på 1870 talet. Det har berättats att en Eda bo som körde över en sjö på hemvägen från kyrkan välte så både "käringa hans å en pojke föllo ur. Men strax efter honom kom en annan bonde från samma hemman, och för att inte denna skulle komma före hem kasta- de han upp släden samt körde ensam hem samt fick i hast i sig en sup och en bit bröd, ty om det skulle gälla fullt ut så måste de hinna att få något i sig innan nå- / gon annan granne inom hemmanet hann hem. Sedan for Eda bonden ned på sjön efter käringen och sin pojke. Det berättas även om en Elgå bo, att när han kappkörde en juldag hem från kyrkan tappades en selpinne en fjerdings från hemmet men det hjepte inte utan "lellepetter" körde hem före den andre fast han hade blott en fimmelstång, till följd varav släden låg tvärs över vägen så den andre kunde ej av denna anledning komma förbi och så kom Petter först hem, fast han blott hade en selepinne. I Hälle Köla sn skulle varje ko ha en havrenek och en halv kaka blandbröd av årets skörd, i lögvatt- net lades blommor, som plockats om midsommar, kreaturen gavs på julkvällen något av lögvattnet (överföring av kraft för kommande år till djuren)
Frieri och bröllop
När en pojk ville fria riktigt på allvar till en jänta så skickade han en "böneman" som skulle tala vid jäntans far å mor. Om han kom överens med dem så var det färdigt för de unga att gifta sig. Men fästman- nen skulle också fråga jäntans far å mor, om han fick henne. När de hade fått "lôven" att ta varandra så gick de till prästen å tog ut lysning. Det skulle vara på ny. När det lystes för dem så "trilla de ner från predikstolen". Vännerna gick å gav dem käppar å kryc- kor, som de skulle ha att stödja sig på. Det var bara skämt. De ville aldrig gå till kyrkan å höra på sin egen lysedel. De var rädda för att folk skulle titta på dem. På jul och midsommar brukade de hålla bröllop förr / i världen. På julen hade de god tid. Somliga brud- gummer tog häst å släde å for omkr i gårdarna å tigg- de. Det var spannmål som tiggdes. Den som skulle bli brud for omkr å tiggde lin å blånor å ull. Det hon fick kallades för "fästepigtôtten". De skulle hjäl- pa sig fram med dessa gåvor, när de skulle sätta bo. Säden skulle hon ha till säskorn när våren kom. Alla släktingar och grannar bjöds till bröllopet. Minst åtta dagar i förväg blev de bjudna som skulle vara med på bröllopet. De som skulle till bröllopet skickade "förning" till bröl- lopsgården. Den skulle vara i bröllopsgården dagen fö- re bröllopet. En piga skickades med den. I den kor- gen skulle det vara "klengås" (smör och riven sand- ost klent på fin kaka), kött, fläsk, smör, ostpannka- ka, fårlår o.d. Det var tilltaget efter vars och ens råd. Jag hörde mormor talade om att brud och brudgum ha- de ridit till kyrkan, när de skulle vigas. Men det skall vara länge sedan. Förr i världen brukade de / helst vänta till en söndag, å då for de till kyrkan å vigde sig. Då var de i kyrkan å blev vigda innan gudstjänsten började, så satt de kvar till dess att den var slut. Ett par spelmän var med till kyrkan. De började spela en marsch när brudparet skulle gå in i kyrkan å så gick de före å spelade ända fram till altaret. När brudfolket gick ut ur kyrkan så gick spelmännen före å spelade. Så gjorde de i mormors barndom. När de kom hem till bröllopsgården så spelade de än- da från den plats där brudparet gick ur åkdonet å till dess de kommit in. När de hade kommit in så skulle gästerna skåla med bruden å brudgummen. Då var det någon bland gästerna som kunde prata bra som höll ett litet tal å önskade dem lycka, att de skulle få många barn o.d. Fram mot kvällen så fick alla sitta intill ett stort bord å äta middag. Det var potatis, fläsk, kött, flera sorters korv, sylta, smör, bröd, ostpannkaka å allt de kunnat hitta på. Bränn- vin / dricka å öl skulle det vara fullt upp. När de hade ätit sig mätta (värden och värdinnan fick truga på dem maten), så kom de fram med en rätt som skulle vara "lickerst" av allt ihop. Men när de skulle ta sig av den, så kanske det låg en gammal slev eller sko. Litet grädde el. d. hade strukits på för att de skulle tro att det var riktigt. Vid middagen satte värden fram en skål eller tall- rik å i den lade gästerna pengar åt bruden ("brur- skåla") I den lade de som de hade råd till. Den första bröllopsdagen på kvällen så var det en del ungdom utanför bröllopsstugan å sköt. Alla skulle dansa med bruden. Tidigt andra dagen åkte brudparet omkring i byn å bjöd på en var sin sup å smörgås. Det som skulle vara något till bröllop varade i tre dagar.
Skörden.
Det var en gammal vana att skörden skulle va- ra inne till "Meckelsmäss." Det var så brått, för ingen ville just ha något ute efter den dagen. En sådan räknades för att vara en slarv. Man talade inte så väl om honom. Om det såg ut att bli frost så skar en hellre förtidigt än att frosten skulle få "sve" säden. Detta gällde särskilt om den säden en skulle ha till utsäde. Övrig säd gjorde inte så mycket. Det betydde ingenting, om han frös efter det han var skördad /havren/. - Men en var allt aktsam för att en skulle skära säden för grön. Om kornet small, när en bet av det, så kunde en ha det till utsäde. Om det var vackert väder annandag påsk / så fal en vackert bergningsväder för höet, är det vackert väder tredjedag påsk så får en vac- kert väder vid bergningen av säden. Men om "det regner om Petri fäng så mälter så rôgen på äng." Detta språk vet jag di gamle bruka att ha. Ingen särskild dag för skördearbetets början. Man brukade att följa någon av grannarna, som man litade på. Vid sädesskörden så begagnade karlarna lien. Kvinnfolken tog upp och band neker. Så fick de vara med och sätta upp säden. Ingen särskild klädsel. Av praktiska skäl kunde kvinnfolken ta gamla tröjärmar el.dyl. på armarna, för att de inte skulle sticka sön- der sig. Om någon skar illa, så skrattade man åt ho- nom och flepa. Om någon välte med ett lass under bergning- en, så fick han bestå "vältekanna" åt de som / var med vid skörden. Om en var ond på den som tog upp säden efter en, så skar en så fort en orkade, för att jaga henne, så lade en skåra så att den blev besvärlig att ta upp. Att skära sista stycket eller de sista stråna kallades att "ta har'n." Det sista skar en i rundel, och då hettes det att en skulle "ringa ikring haren." Det fanns riktiga harar i vallen och säden. Det var ba- ra ett skämt att en skulle "ta har'n." Det sista kärven kallades för "löckenek." Den gjor- de en som de andra. Men blev han mindre än de andra så fick en dålig gröda nästa år. Därför bru- ka di allt att räkna ut på slutat, så att de skulle få minst lika mycket i den som i de andra kärvarna. Om en nek blev över, när en satte upp säden, så fick den heta "horonge." Det var skam för ett kvinnfolk, om hon fick den, för det tydde på att hon hade varit i lag med karlfolk på / ett dåligt sätt. Då retades man med den som fick den neken. Det var inte något gott märke, om det blev udda nek. Om en fick dubbelax i säden, så skulle en få mycken råg året därpå. När en slutade att skära rågen eller havren, så brynde man lien. Den skulle vara vass till näs- ta år. Och så var det liksom ett tecken att en hade skurit färdigt. Var det flera, så bryna di liarna i kapp. En skulle se vem som kunde ha bästa slängen och handlaget med brynstickan. Det som blev sist med skörden i byn räkna- des som lat och mindre för sig. "Kan inte förstå, att dä ä så odrygt i laâ. Dä måtte vare nô ont, som drev ifrå en." Seder med sista lasset känner jag inga. När säden lades in i sädesladan, så försökte en att la så att inte råttorna skulle kunna ta till den så svårt. Man började att lâ mitt i ladan, och lade axändarna upp. Så lade man / så packat lätt som möjligt, och alltid så att rötterna kom mot väggarna. Den som lade säden kallades för lokatt." Di strävade efter att kunna få det första potatisko- ket till midsommar. Man satte på ###. Man vil- le ha dem uppe till Årjängsmarknaden. De sista "po- tätestånna" skulle stå kvar i backen. Det var som att en skulle vänta sig bättre skörd nästa år av det. När allt var skördat i hus, så hade en "skårgille". Då fick en "klingås". Det var en kaka med smör och riven sandost på. Gröt förekom också. På herrgårdarna, där hela laget var samlat, blev det dans.
Läkekonst
En fick blemma på öga, om en välte upp o. ned på en stol, och så fick en "storsteg" på öga. Skulle en bota sig, så skulle en antingen ta en flis ur stolen eller ta tre pinnar ur en al och tän- da eld på och hålla under ögonen, så att det sved riktigt. När en fick "fånga" i magen, så var det att vär- ma tegelstenar och grytlock och lägga på ma- gen. "Blemma på öga" fick en i skogen. Det var vissa som kunde bota den. Di gick in i ett hôlt med alvidjor, så spôtta di och täljde och muttra något för sig själv. Se'n tände de eld på vidjorna och höll dem, så att en fick röken i ögonen. "Nagel i öga." Det var som en liten kula i ögat. En / kleta spott i ögat för att en skulle bli bra. Och om ögonen ville rinna, så spotta en på fingrarna och kleta i ögonen. "Bleksot" hade kvinnfolken ont av - mest när di var unga. Di hade inte fått nog med blod i kroppen. Det var ingen annan hjälp än att di fick skaffa sig karlfolk. Di försökte att hjälpa sig med filspon. Tog av slagg vid smedjan och malde fint och tog in det i bröd. När en tog bort vårtor, så tog en litet fnöske och la- de över hela vårtan. Se'n tände en på fnösket. När det hade gått ett par dagar, så kunde en ta bort vår- tan. Den gick upp med roten. På ett annat sätt tog en bort dem, men då tog man en fläsksvål och gned dem med. Se'n lade en den svålen under en jordfast sten. Om en hade hosta så köpte en "kandisocker" och åt. Riktigt het vört tog en också. Det var bra mot "hosta och bröstvârk." Fruntimmer hade ofta huvudvärk och tandvärk. / Det försökte di allt så många medel mot. Man band ylle om huvudet, smörjde med "kamfer", ätti- ka, sprit, terpentin o.dyl. Så smörjde en med ljus under fötterna om kvällarna. "Orme bete." Om en inte var aktsam med vatten eller i jorden, så kunde en bli stucken, och då fick en en förskräcklig värk. Det var inte så lätt att bli bra av den plågan. Minns att de smörj- de med "kamfer. Så lades het tjära på såret, så att den skulle dra ut det onda. "Öreflôg." Jag vet att di var ute om midsommar och tog en blomma, som kallades för johannesört. Den tor- kades. När en skulle ha av den, så gned en sönder litet och hade i bomolja. Sedan hade en detta på bomull och stack i örat. "Ont i öra" fick en ge- nom drag. Om en skulle "stilla blog", när en hade skurit sig, så tog man ett kantjärn och höll över såret. Om en blödde näsblod, tog man en sten, ett mynt el.dyl. och höll vid tinningen eller i / nackgropen, tills blodet slutade att rinna. "Ansiktsros" försökte di bota med att di strödde kri- ta i såret och band om. Bölder fick en ute i luften eller om en fick tag i något som andra hade gjort av dem med. En kun- de göra av med dem, om en klämde ut var i en trasa och kastade den i en korsväg. Vet också att di malde käkbenet på ett svin till fint mjöl. Så tog en tillvara märgen som var i benet. Mjölet och märgen rördes ihop så att det blev en gröt. Denna lades på bölden. "Hôll och ryggvârk". Tog papper eller en handduk och strödde ingefära på och fuktade litet på och lade det över ryggen på bara kroppen. "Magknip". Om en hade känning av det, så tog en ett glas brännvin och hade stackpeppar eller ingefä- ra i det och tog in det. "Ormbett." Minns en gång att en lekkamrat till mig blev ormbiten. När han kom hem, så sprang mor hans efter en käring. Hon kom och satte ett kopp- glas / över såret och sög ur blod med det. Men först tog hon en årbit och högg i såret med. Käringen fråga mig, om vi hade slagit ihjäl ormen. Det svarade jag på, att vi inte hade gjort. "Det skulle ni ha gjort, sade hon, "för då hade inte värken blivit så farlig." Brännsår. En passa på att ta pingstliljor, när de blommade. En tog tillvara blombladen och lade i en burk, så hade en bomolja över dem. När en brän- de sig, så skulle en vara kvick att ta av bladen och lägga på såret. Om kokade enbär och drack det vattnet, så skulle det vara hälsosamt för kroppen och driva ut sjuk- dom. Om en hade sår som inte ville gå igen och gro, så lade en på bocktalg. Den skulle vara smält och fin. Mot "gikt" smörjdes med sprit och terpentin.
Minnen från Wärmland
Minnen från Wärmland Under åren 1877-84 vistades jag på Sölje bruk i Wärmland. Jag fann där, bland de gamla, tron på det under- bara mycket mera almän än förhållan- var frå Dalsland. Så för exempel fanns vid bruket en gammal gubbe som kunde "stämma blogen och döva värken" genom läsning. Han var då jag såg honom över 70 år, och var en ganska beskedlig och skämtsam gubbe. Han hade förr varit glassmältare, så han vanligen gick under namnet Gamlesmältarn och har jag glömt hans namn. Läsningen till- gick så att han lade händerna på den sjuke och läste /bad/ tyst för sig sjelf, men det hade ingen värkan om ej den sjuka trodde. Wad han läste fick jag aldrig veta, men de belackare påstod han läste Fader Wår baklänges. Någon betalning för sin tjenst tog han ej. En gång hade jag tillfälle att se när han utövade sin läsning. En sågare Nils Hjärpe hade på kantsågen fått två fingrar avskurna. Gamlesmätarn blev i hast / efterskickad att stämma blogen och döva värken. Han kom, tog Nils sårade hand i sina och mumlade något för sig sjelf för några minuter och frågade sedan "Tror du nu Nils." "Ja, svarade han, kära smältarn, ja ä väl pockad att tro". Att dömma av tonen på rösten lät det ej som värken gått bort. Medan detta pågick stod alla arbetar- na stilla och andäktiga, somliga med hattarna av, och som detta hände mitt i natten, så såg det ganska mystikt ut. Nils mor letade upp de avsågade fingrarna, lade dem i en ask och begravde dem i Stafnäs kyrkogård, ehuru vägen dit var tämligen lång; tro- ligen för att NIls vid uppståndelsen ej skulle gå miste av sina fingrar. Wid Sölje fanns även en gammal mora "Kajsa ve Kvarna" benämnd som kunde göra "åt i vatten". Det tillgick så, att hon höll händerna över en vattenfyld skål och "läste". Det var bra för all sorts värk, om man blott trodde; att bota egentliga sjukdommar, försökte sig ej på, varken Kajsa eller Smältaren. En sågare, som var s.k. läsare, hade / en gång fått spån i ett av ögonen så han ej kunde öppna det. Han gick till "Kajsa ve Kvarna" att göra "åt" för det onda. Jag frågade honom om det hjälpte, ja han trodde så, är det ej trolleri frågade jag, "nej det är vid "gurs ol" hon gör det. Jag kan ge ett exämpel på, huru viktigt folket ansåg att bliva be- gravna i vigd jord. En flicka vid Sölje bruk hade straxt vid födselen kvävt sitt oäkta barn. Ehuru de hade en lång väg till Stafnäs kyrkogård gingo flickan och hennes mor dit, en natt, med liket, för att begrava det. De gjorde det ej bättre, än detta blev känt; länsman kom, och flickan fick fyra år. Wid Tångberg, ej långt från Sölje, fanns en källa, vars vatten var gott att dricka för helsan, om det skedde på midsommar afton och man offrade en penning. Wi ungdomar gingo dit för nöjes skull, men en del av dem förde hem i buteljer vatten till sina hemmavarande sjuka. / Ägaren av källan var ej stort belåten med att ungdomen samlades där så någon tid före det var brukligt for oss att samlas där, grumlade han upp vattnet för att göra det odrickbart men det hjelpte föga. Huru gammal seden att dricka brun där var, känner jag ej. Källan var en helt vanlig. Löjliga svar. Ett inbrått hade skett tidigt en Söndags morgon i en av järnbodarna på Sölje. En spiksmed Korp-Olle hade sett händelsen och var vitlye (?) vid rättegången härom. När han var frågad av dommaren, vid vad tid inbråttet skedde, svarade Olle helt oskyldigt: Wad tia le nådi dommarn kan ja inte rätt sije men sola va som e halv brökaka. En inbärspojke kom, när han gick och läste för prästen, till kyrkan nära nog lika svart som när han gick i arbetet, så prästen för att genom honom en pik sade: Det måste var'a bra ont om vatten på Sölje. Ja, sade pojken som ej ville förstå, det ä bare nog för tre höns å donken. (Tre spikhamrar och en smälthammare)
Dödstro och begravningssed
Att dödsfall skulle inträffa i huset var man aldeles säker på om t. ex. dörren sprang opp med en smäll eller om räven satt utanför huset och skrek. Liket sveptes i vitt av en kvinna. På händerna sattes vantar och på fötterna strum- por. Ofta lades psalmbok och glasögon med ned i kistan, eller också brännvin ost och limpa. Golvet i begravningsgården pryddes med hackat granris, ävenså gårdsplanen. På grindstolparna sattes små granar. På stänger, som voro i taket, hängde man kläder, hemvävda tygbitar, rutigt eller randigt, till prydnad. Begravningen varade i 3 dagar, och började på sön- dagen. Efter det man frukosterat inbars liket och ställdes på 2 stolar på golvet. Över ryggstödet på stolarna hängdes ett vitt tygstycke. 1 ljus skulle brinna på var sida om den döde. Locket spiktes igen, då det förr ej fanns några skruv till de hemgjorda kistorna. Liket bars ut och ställ- / des på en vanlig arbetsvagn. Till bärare utsågs 4 bekan- ta personer. De skulle vara lika långa, enär de skulle bära liket på en bår med skalmar som höllos på ax- larna. Prestaver funnos inte. Liket kördes först. I det- samma man körde från begravningsgården sjöngs en psalm. 2 av de duktigaste sångarna skulle då gå på var sin sida om liket och sjunga till dess psalmen var slut. Om det var en kvinna, som begravdes, skulle likhäs- ten ha ett vitt tygstycke fastknytet i den vänstra selkroken, om det var en man skulle tygstycket knytas i den högra. Var det en förnämligare begravning skulle alla hästarna ha vita band hängandes på var sida om munnen, alltså i betselringarna. Då man framkom till kyrkan, mötte präst och klockare vid porten. Liket bars fram till kyrkan, mitt för dörren, där det jordfästes. Sedan bars det till graven. Präst och klockare gingo först. Liket nedsattes i graven med vita linor. Om det var många lik, som nedsattes i en grav, brukade 2 man gå ned i graven och mot- taga likena. Sedan präst, klockare och en del av gäster- / na, gått in i kyrkan, stannade några kvar ute vid graven och öste igen den med detsamma. Kransarna vo- ro icke många. De, som medhavdes, lades icke i graven utan hängdes inne i kyrkan, där de kunde hänga i flera år. Vart och ett begravningslag hade sina bestämda platser i kyrkan. På de platserna hängdes även kransarna. Varje midsommar ombyttes platserna. Vid hemkomsten från kyrkan, skulle allting vara färdigt. Först emottogos gästerna av värden med en malörtssup och en sockerbit eller karameller. Därefter bjödos de på kaffe med dopp. Sedan framsattes ost, limpa och en sup på bordet till var och en. Till sist bars en bricka omkring med gåsar. De voro beredda på vanlig kaka med ett lager med smör först, sedan riven sandost. Efter detta intogs varmmaten. Den framsattes på bordet och gästerna placerades om- kring. De närmast sörjande bjödos först på maten. En "spandersmästare" var utsedd till att bära omkring matsuparna vid bordet. Om det uppstod någon öppning i likprocession- / en, skulle snart ett lik till, gå efter samma väg. Om en begravningsskjuts ej fick sin häst iordning lika fort som de andra vid begravningsgården, skulle snart ett lik komma från hans hem. Självmördare begrovos alltid på norra sidan om kyrkan. De fingo ej bäras genom porten utan skulle lyftas över muren. Här från Sunne har jag hört att man till avsked brukade stryka med 2 fingrar på den dödes panna, strax före avfärden till kyrkan. En spökhistoria, som jag tycker är värd att nedskriva bör i samband härmed upptecknas. Den är hämtad från Borås och har mig berättats av en 60-årig kvinna. Ett lik skulle bäras ned utav ett vindsrum, och som det var svårt att få det nedför trapporna måste flera tillkallas. Liket var nämligen en kvinna. En utav hennes närmaste bekan- ta nekade att hjälpa till, enär han var rädd för att få se henne död efteråt. En tid därefter, då han kom från sitt kontorsarbete, märkte han att någonting följde honom vid sidan. Då han närmare såg efter såg han att det / var samma kvinna som dog. Hon var utan huvud och hade en schal över axlarna. Då han kom till porten försök- te han att stänga henne ute men det gick inte. Först då han kom fram på gården till brunnen, försvann hon där. Elin Olsson, Rottnesund.
Vallgång
Fast jag inte är äldre så mins jag att det brukade komma små vargflockar och stryka för- bi norra ändan av sjön Värmeln. Min far berättade att de kunde vara så närgångna att de beto eller sleto ur stänget för svinhusdörren. Så fanns det lodjur, kattlo och varglo. Kattlo var det minsta. De hade den egenskapen att de rev ihjäl fåren. De gav sig inte förr än de hade rivit ihjäl alla fåren i skocken, om de fick fortsätta ostörda. För dessa djur måste de jete el. akte sina kreatur på våren. Särskilt måste man ha uppsikt över fåren de första veckorna sedan man släppt ut dem. Fåren brukade man släppa ut på bete i mitten av april och korna i mit- ten av maj. I allmänhet var fodertillgång- en dålig. Men man ville inte gärna dröja / över mitten av maj. Det fanns de som måla- de tjärkors på korna innan de släpptes ut och inte nog med det, utan man målade även tjärkors över den dörr som de skulle passera. Somliga lade ut gamla utslitna liar, järn- skrot, saxar, knivar el. d. som kreaturen skulle gå över, innan de fick lämna gården första gången om våren. När man jetade fåren, så brukade man släppa ihop fyra eller fem skockar och så följdes vallgossarna och vallflickorna åt. Det var en pojke eller flicka för varje flock. Det blev ju inte så långsamt att valla då. Men of- ta blev dagen nog lång ändå. Det vill till att glömma sina vallår. Jag började valla då jag var åtta år gammal och höll på till dess jag var en 14 el. 15 år. Vallongane hade en liten fesäck på ryggen, i vilken de förvarade neste för dagen. Jag mins en pojk som åt upp sitt neste strax han / hade lämnat hemmet på morgonen. När de andra vallongane anmärkte på detta, så sade han: Då magen har så har han." Men när det led framåt kvällen så blev han så hungrig att han med nöd kunde gå hem. De andra retade honom. Men han gjorde inte om det mer. Vallongane bruka- de leka med varandra. Man klättrade i träd, gjor- de blåspipor av bark och byggde hus av stenar o.d. Gullsbyn, Åmåt och Takene hade sätervall. Bo- ningshuset kallades Säterbo. Det finns ett torp till Finnebäck som heter Nólitte. Det har ur- sprungligen varit sätervall till Finnebäck. Om- kring åtta dagar före midsommar eller något tidigare for man till sätervallen med krea- turen och så stannade man där med dem till dess att slåttanden var färdig. Vid den tid då man "drog iväg" till sätern med kre- aturen, så hade de hunnit bete tå gräset i hagarna invid gården. Och när man kom till- baka med dem, så hade man bete där / slått. Det var merendels ett par döttrar från huset som följdes åt till säterboden, vanli- gen en äldre och en yngre. Den äldre fick skö- ta förekommande sysslor och den yngre var me- ra som ett sällskap. Hon hjälpte ju till det hon kunde. Man beredde mycken ost, smör och mesost under den tid man hade kreaturen på sätern. Varje vecka for bonden till sätern och hämtade vad man tillvärkat och så hade han samtidigt proviant med sig till kullra. Krea- turen släpptes ut tidigt på morgonen, sedan man mjölkat dem och så drev man dem en liten bit från sätern och så fick de gå vilt i skogen. De sökte sig alltid fram dit där gräset växte. På aftonen eller fram mot kvällen släppte man in dem på säterval- len, vilken var inhägnad. Då kreaturen fått vana på att få komma in så där, så brukade de alltid komma hem till sä- tern på bestämd tid. På kvällen brukade / man stöka undan i tid. När man anlade en sätervall, så högg man ned en stor brôte och brände varefter man sådde gräsfrö i brôten. Så byggde man en liten säterbod vid ena kanten av brôten. Det fanns säterbodar både med ett och två små rum. Så hade man en liten smal käl- lare att förvara ost och smör i och så en la- dugård (sômmerlagål) att hysa kreaturen i om nätterna. Alla dessa byggnader voro ju ganska enkla. Stugan var timrad och försedd med utknuter (illustration). Ungdomarna voro alltid mycket intresserade av att gå till sätern om söndagarna. Särskilt hade pojkarna god lust att hålla till där. Och man dansa- de vid sätern och hade mycket roligt. Det fanns de kullor som kunde traktera sin näverlur eller bockhorn så pass att man kunde dansa efter den musiken.
Folklekarnas förekomst
Numera äro inte lekar med el. utan sång i bruk. Det är bara i skolorna de leker nu för tiden, men där får barnen lära av lärare å lärarinnor. På julkalasen brukade de leka å vid midsommar. Vid ka- lastillställningar brukade de också leka. Då var det så god plats i de stora stugorna, så då fick en leka å dansa i dem. På julen brukade ungdomen göra "juldan- ser" i stugorna å då tog de med sig det de skulle ha att traktera med. Eller de "sköt ihop" några skillingar el. ören var å köpte det som skulle vara. På herrgårdsla- gen brukade herrsksapen låta tjänarna få det de skulle fägna med. Så fick de göra en bal å bjuda ett annat herr- gårdslag. På midsommarafton hade de majstång på en plan ett stycke norr om Prästbol, å då lekte de å / dansade där. Jag mins, att det var brukligt att de tog spinnrock el. karda med sig å gick till en grannstuga å spann på kvällarna. Sådana kvällar kallades för "spinnrekväller", sing. "spinn el. spônkväll". Då var det kalas på det stället de samlades. Somliga "kara å som- liga spann". På hösten gick de ihop å spann till "vam- la" (vadmal). På vintern hjälpte de varandra att spin- na lin å "blåner". Lin å "blåner" skulle vara spun- net till "vaffer". Vid "vâffertiden" skulle en börja att väva av lin- å blångarnet. - Då satt flickorna å "sang" vid spinnrockar å kardor. Frampå natten blev det dans för det kom pojkar, så det blev fullt hus. "Settle- ker" förekom också vid dessa tillfällen. Jag kan inte veta andra orsaker till att leken blev bort- lagd än att ungdomen fick så lättvindigt att kom- ma åt alla håll. Det blev ingen samhörighet. Den ene drog hit å den andre dit. Så blev det så, att de skulle bort på dansbanor å dansa. "Dä va inte rolit mä leker längre". Nu är det dansbana, bi- ografer, teatrar, bilar, motorcyklar så nu har de inte / tid att leka. De skall vara med på allt å över allt. Enskilda lektyper. "Bro bro breda ---". Den leken brukade vi leka när jag var ung. Både yngre å äldre ungdom lekte den. Å på den tiden fick vi lära lekarna av de gamle. "Bro, bro breda ligger under rygga. Vad fattas broa, stocker å stener. Ingen släpper här fram, förrän han säger sin fästemans (fästemös) namn." Ringen av lekande vandrar genom den "port", som två av de längsta deltagarna bilda med sina böjda armar. När de sjungit till orden "ingen släpper här fram" etc, så sän- ker de armarna, å ringen måste stanna. Så måste den, som blev stående främst säga ett namn el. kärestans namn. När namnet nämnts så börjar det på nytt igen. "Läse för prästen". Två "styrstolar" lades på golvet med "styrena" mot varandra. Ett lakan kastades över dem. Bakom den sat- te sig den som skulle vara präst. Han hade ett lakan / över sig, så att de inte kunde känna igen vem det var. När de föll på knä, så föll stolarna ned å de blev lig- gande på golvet. Då passade prästen på att spruta vatten på dem ("fästfolket"). Han hade vatten i mun- nen å sprutade ut. Ja' bär en puta full av fjär, full av fjär, lägger den för vännen kär, vännen kär. Vem ska' ligga uppå den? Jo det skall allra kärestan å vi ska' kyssas å klappas uppå den. En av deltagarna gick inuti ringen bärande en näsduk under det att deltagarna gick runt i ringen å sjöng. Vid orden "vännen kär" lade gossen (flickan) näsduken framför en flicka (gosse), å så föll de båda på knä å klappade å låtsades kyssa varandra. "Gömme ringen". Gömme ringen väl, väl. - Deltagarna satt i en "krets" å hade en ring, som de smusslade till varandra. En deltagare skulle gissa vem som hade ringen. Han / fick hålla på att gissa till dess han gissade rätt. Dröjde det för länge, fick hanlägga pant. "Låne vârme". Jag mins att de unga å äldre med brukade leka denna lek om julen hos överstlöjtnant Lövgren på Prästbol. Då var prästerna med i leken också. "Låne låne varme gå te näste granne. Se där ryker dä." Vid de sista orden passade de på att byta makar, då gällde det för den som gick å "låna vârme" att ta en plats, eljest fick han hålla på att gå.
Husdjur
Allmänna iakttagelser. Jag känner inte till att man mjölkat mer än "nötkröt- ter", men dessa har man mjölkat för att få mat i hu- set. "Mâremjôlk" är nyttig för bröstet. Om en får "bröst- vârk" så skall en dricka "mâremjölk" för det har de gjort förr i världen. Å barnen har de givit sådan mjölk när de haft kikhosta. När kon mjölkades första gång- en, så sattes en kniv över kon. Den höggs in i taket, å den fick sitta i flera dagar. Ingen ond makt skul- le rå med att "mostöle" kon då eller ta mjölken från henne. Det fanns allt gamlingar i min ung- dom som hade detta för sig, men nu är det för länge se'n bortlagt. Mjölken skyddades med nål och vig- selring. En ulltråd eller vad slags tråd som helst sat- tes i nålen och togs genom ringen, så att de inte / skulle komma bort, så knöts tråden fast i kan- ten på "mjôlkbötta". Där fick det hänga till dess att man hade mjölkat å silat upp mjölken. När de bar in mjölken så lades alltid något över byttan. Det brukade de allt göra ständigt när de hade mjöl- kat. För om en främmande person kom å såg på mjöl- ken, kunde den bli fördärvad. Å de kunde mista turen till mjölk. Mor talade om en käring som gjor- de ett tjärkors över ryggen på kalven strax han var född för att han inte skulle bli skämd. Inte bra om mjölk kokade över. Nog fick de väl sälja mjölk, men förr i världen hade de just aldrig nå- gon mjölk att sälja. Det var om någon granne blev utan mjölk, så att han måste köpa. Men det var ogärna som någon sålde. De sköt på, att de hade så liten mjölk själva. Att låna å byta mjölk var vanligt. Vid ostöl "bytte" grannarna mjölk med varandra, för att var och en skulle få så mycken ost som möjligt. När mjölk lämnades bort ur hu- set, så hade man eld eller salt i den först. / Man tog eld på en sticka å doppade den i mjöl- ken, så att hon slocknade. Intet ont skulle kun- na förstöra mjölken då eller ta den från korna. När smöret var färdigt så gjordes ett kors i det med kniven. Det var för att smöret skulle bli drygt. "Trollsmör" kunde de ta reda på om de hade en kniv med 9 slags stål och järn i. Den skulle vara smidd på i tre torsdagskvällar. Om det blev rött i smöret, när man hade skurit med den kniven, så var det "trollsmör". När smöret tjärnades, så skulle det saltas litet i grädden, för att ingen skulle kun- na skämma smöret eller grädden. I gamla kär- nor fanns det alltid stål i botten, endera en avbru- ten knivudd el. egg av lie. Det var för att inte kärnan skulle bli skämd. Salt skulle vara bra att ge korna, så att de inte skulle bli "mostôlne". "Orsten" brukades också. När kreaturen blev "mostôlne" så ville de varken äta eller dricka. Det var inget liv i dem. De blev mag- ra och eländiga. De orkade knappt stå på benen. / De som hade onda ögon kunde ta kraften med från an- dras till sina egna djur. Om de kunde komma åt att ta några tagelstrå ur rompan på hästen eller kon så kunde de maktstjäla på så sätt. Å då blev det alltid bättre med de egna djuren. Rönnpinnar var bra att sätta i redskapen å över allt där en kunde tro att trollkäringar kunde vara framme å för- därva. Vita hästar tyckte de inte om att ha förr i värl- den. När hästen gnäggade så var det inte långt till att det kom främmande. Fåren klipptes på hösten och frampå försommaren. Före midsommar bruka- de de också klippa får. Det var de yngre fåren som klipptes då. Hela fåren klipptes närsom att en "dôtt" lämnades på bröstet eller magen för att de inte skulle frysa. Gethår användes till raggsockor, van- tar o. dyl. Det var kvinnfolken som brukade sköta om fåren och getterna för de trivdes bäst med den skötseln. Fodret till får å getter brukade bäras un- der vänstra armen. Svinen fick en att trivas om de fick av skulorna. Hönsen fick vara inne i / stugan. De lades ned i en soffa, när de skulle värpa. Eljest så brukade de få hålla till under soffan, säng- ar och på muren. - När bien svärmade så hindra- des de att flyga bort genom att sprida vatten över dem med en visp. Honungen användes att ha på brö- det i stället för smör. Så användes den att ta in mot förkylning och hosta. Stall och lagård. I "fjuse" hade de knivar, gamla liar och yxor för att inte "kröttra" skulle bli "mostôlne". På dörren till la- gården gjordes tjärkors. Det gjordes före påsk å så fick det sitta hela året. En död skata hängdes över stalldörren. Hästsko var också vanligt. Då skul- le hästen må bra. "Mara" red somliga djur. Det var inte alla som var utsatt för henne. Det var al- rig annat än om natten. Vet inte vad maran är, men hon var svår, för när hon hade "re kon" om natten, så var "koa" inte mycket värd på morgonen. Det var som om hon hade varit i sjön, så svett var hon. Jag vet att de försökte få / bort maran genom att hänga "markvester" över kon. Dessa kvistar togs från björkar eller furor. De voro tätt sammanväxta som bollar. På somliga ställen släpptes ingen främmande person in i lagården. Det var så farligt om en person med onda ögon kom in i lagården. De gamla blev så onda om främmande kom in i lagården. Inte berömma kreaturen. Blev de berömda, så blev det något fel med dem. Betesgången. Kröttra släpptes ut omkr den 16 maj, om det då fanns något grönt strå. Fåren släpptes ut tidiga- re. Snön var inte riktigt av marken förrän de släpptes ut. De släpptes ut före middagen. Den första dagen fick de allt hålla sig hemvid. Det var alltid så att de skulle slåss med varandra den dagen. En deg av salt och mjöl lades i bjällan. Alla kreatu- ren skulle slicka ur bjällan innan hon hängdes på "bjällkoa". En yxa lades vid tröskeln eller höggs fast i tröskeln. Den skulle kreaturen gå över, för att de inte skulle få ont i benen under somma- ren. / Samma "bjällko" år efter år. När hon blev förgammal, så att hon måste slaktas, så valde de den kon som var sta- digast, och som gärna gått hem om kvällarna. Särskilda vallspön har jag inte hört talas om. "Köre medda" har jag inte hört talas om. Avel. Om en mötte en käring när en for till tjur med en ko, så tog hon sig inte med kalv.
Slåtter samt skörd och tröskning.
Om sjön var hårt frusen, så fick man en sen vår. Och om isen låg länge och inte ville smälta, så hade en inte annat än kallt att vänta. Det blev sent med det en skulle skörda. Om en kunde komma åt att få börja med att slå eller skära en fredag, så höll di det för bäst efter gammalt. Eljest fick en lov att bör- ja, när säden stod mogen. Slåtteranden börjades omkring 14 dagar efter mid- sommar, för gräset var inte växt och moget förr. Avslutningen blev på den dag som det föll sig. Känner inte till att en lämnade strån kvar på åkern oskurna. En försökte i det stället att få med allt. Stod något strå kvar, / så var det bara förargligt att se det, så då tog en att lien och slängde av dem. En gjorde så väl rent så det var allt att gå och leta efter ax och halmstrå, om en skulle finna några. Det var sedan en börja att begagna maskiner, som det blev så vårdslöst. I de sista stråna skulle en "ta har'n". "Så ha vi toge har'n på dä el. dä jâle". Men den gam- la meningen var att en hade "toge har'n", när en hade skurit det allra sista för året. Den allra sista biten skar en runt, för att en skul- le ringa in haren, så att han inte skulle ta sig någon vägen. Om en var flera, så fick den som kom på tur skära det sista. Då försökte di allt att komma undan detta och fuska med var- andra. Men se'n hjälptes alla åt att fösa på haren. Han skulle jagas till grannen. När en hade "toge har'n", så satte en sig och vila en stund, innan en tog till att sätta upp säden. / En gång fick jag stryk för att jag gick och drog riva efter mig och hade tindlarna uppåt. Far hade sagt till mig, att jag inte skulle göra det, men jag tyck- te det var roligt. En skulle dra ned regn om en drog riva efter sig på det viset. - Om far hitta ett ax som var dubbelt så tog han det med sig och gömde. Han blev glad om han fick fatt på sådana, för säden skulle bli vacker nästa år. Om julafton satte en upp "e fôggelnek". Om en hade god råd, så satte en upp två och tre. Den skulle fåglarna ha till vinterkost, för att en skulle få god gröda nästa år. Kom inte fåglarna i den, när en hade satt upp hen- ne, så var en bekymrad för att skörden skul- le bli dålig kommande år. Men om fåglarna /gulsparvarna/ skocka sig i den, så var det bra. Att förstöra sig på lien skulle en akta sig för. En fick värre ont av det än efter annat eggverk- tyg. Det var detsamma med rakkniven. Den / skulle en också passa sig för. Det var ingen annan behandling av nybörjare än att en var elak vid dem till dess att de lärt sig att lägga skåren riktigt, att följa med och att kun- na ta ut skåren. För det mesta bruka di att ges upp. Men då fick di ta ett stycke för sig och skära på. Detsamma var det i slåttern. Då fick en slå ensam på ett ställe också såg far efter, om en hade gjort det bra. Hade en inte det så kanske en fick ett slag av brynstickan eller ett riktigt kok stryk. Om en var flera i skårgången, så fick nybörjaren eller nybörjarna gå sist. Den styvaste gick först. Den sista neken kallade en för "löktenek". Den fick inte var liten. En mätte till på slutet så att en skulle få den stor. Blev hon mindre än de andra så fick en gröda därefter ett annat år. Om en var hasti att gömma den för råttorna, så tog en den till "fôggelnek" om jul. - Det sista lasset skulle vara stort, annars / var det inte bra. Blev det så stort att en inte fick plats att åka i det, så var det bra. Det var också för nästa års skörd. Brukade vila ut litet på åkern, innan en gick hem. Det var som det inte skulle vara bra att ha brått därifrån. - Ibland sjöng en visor, när en gick till och från åkern. Den som arbetade i ladan kallades för "lokatt". Det första varvet en ladde i ladan skulle en la så väl som möjligt och det lade en så att rotändarna kom mot väggen. Axändarna lades uppåt. Ju bättre en lade ned säden, ju bättre var den skyddad för råttor. När en lade ned de första nekerna, kunde en säga som så, att "det skall katten ta den som rör detta". Vid "slåttkalas" fick en kaffe och bröd när en kom, sedan höll en på och slog till fram- på kvällen. Då fick en komma in och få gröt, smor, bröd, ost, pannkaka el.dyl. och brännvin. För det var brännvinet som lockade / mest vid sådana tillställningar. När en hade slutat höstarbetet, så skulle en ha "skårgäll". Till det bakades en kaka till var o. en av det bästa mjölet. Var och en i huset skul- le ha sin kaka. Tjockt med smör och riven sand- ost breddes på kakan. Söndagen efter det en ha- de avslutat arbetet fick en denna kaka. På Hytta och Korpåsen höll denna sed i sig länge. För det var lika på herrgårdarna. De som hade va- rit med vid skörden skulle fram och ha "skårgäll". Då fick de även ha roligt med dans och lek. Karlarna blev bjudna på brännvin och öl. Några särskilda upptåg hade di inte för sig som jag kan minnas. Men det var glädje över, att en hade kommit över denna arbetssamma andtid. Den som blev sist med skörden i byn kunde en flepa och kalla för "säcken". Ingen ville bli den sista. Det var alltid förnedrande. Största äran hade den som blev först. På så vis / höll grannarna jämn takt med varandra. Den som kom först hem till byn från kyrkan om julafton skulle bli först färdig med skör- den. För den skull så kappkörde de från kyr- kan. Den ene körde förbi den andre. Så fort di hann. När fruktträden hade stått så att de blev för- gamla, så slutade de att bära frukt. Men det kunde också ha kommit något ont över dem. Någon bar avund till en. Det var inte bra. Några äpplen brukade alltid få sitta kvar på trä- det om hösten. Då skulle försynen ge en mer ett annat år. De sista potatisstånden lämnades kvar i backen. Det skulle vara något till "frö åt det en inte såg." Tröskningen. Sädeskärvarna lades ut på logen och tröskades med slaga. Man kunde lägga upp ända till 25 kärvar åt gången. Så tröskade man över dem och vände dem, tröska och vände tills / kornen var urtröskade. När en hade slutat trös- ken, så fick en "tröskegröt" den kvällen. Den var kokad av vitt mjöl. Tröskningen borde vara avslutad till jul. Men inte alla hann med det. Man gick upp tidigt på morgnarna och tröska- de och höll på tills man såg av dagen. Då gick man till skogen och ställde om att man hade tjärved att lysa sig med till nästa morgon. Man eldade töre på en stenhall på logen, så att en skulle se att tröska. Det gick som lättast att tröska så där tidigt på morgonen mot på dagen. Om kvällen var det "kvällvart", så då ville en inte stå på logen och dundra.
Religiösa föeställningar och kyrklig sed.
I en och annan stuga hade de Fjellstedts bibel. Den läs- tes som andakt. Det var utläggningar i den och förklaringar så att en fick veta vad bibelspråken betydde. Psalmboken lästes mycket. En bok hette ”Själaskatt”. Bönebok var en annan. Jag minns inte vem som hade skrivit dessa böcker. Luthers postilla hade de här och där i hemmen. Kate- kesen kunde många utantill. Och det fanns de som kun- de en hel hop psalmer utantill. Inga särskilda psalmer sjöngs i hemmet om julafton. Då skulle det i så fall vara ”Var hälsad sköna mor- gonstund”. I mitt hem förekom ingen psalm- sång på de stora helgdagsaftnarna. Kanske kunde det förekomma på något enstaka ställe. I kyrkan sjöng vi ”Var hälsad sköna morgonstund” på julottan. Med husandakten var det dåligt i hemmen. Inte före- kom / andakt både morgon och afton. Det var om söndagarna när någon läste ur bibeln eller postillan. Det ville inte bli tid till någon särskild andakt. Före begravningen hölls ett tal. Det hölls innan de for från hemmet med den döde, innan locket spikades på kis- tan. Det var någon äldre talför av gästerna som höll talet. Var prästen med så höll han talet. Den van- liga psalmen var ”Jag går mot döden var jag går min väg bland dolda skiften”. De sörjande satt under gudstjänsten. De reste sig inte någon gång. Jag var aldrig med på något kalas, där de sjöng en sång eller psalm efter maten. Det var inte brukligt på min tid. När de läste i bibel mer för ro skull, så läste de ”Breven”, Apostlagärningar och Uppenbarelseboken. Det var mycket som kunde tydas efter Uppenbarelseboken. Gamla testamentet lästes. Det var mer för ro skull. Det var någon enstaka familj som hade psalmodi- kon. Di tog upp psalmerna efter det. Det var bara / en sträng på det instrumentet. Klockarn hade psalmodi- kon. Prästen hade kalken med sig, när han kom och skulle ge nattvarden. Jag kan inte minnas något exempel från min tid att prästen förhörde paret, innan de fick lysning. Var det någon som var alltför dum, så fick han förmaning att han skulle läsa Guds ord. Prästen kände bra till var och en från husförhören. Kyndelsmässafton firades inte på något sätt inte heller andra gamla, nu försvunna helgdagar och helgdagsaft- nar. Någon gång på året var det roligt att komma till en främmande kyrka. Att det var allmän sed och viss sön- dag kan jag inte påminna mig. På botdagen och långfredagen ville de allt gärna vara svartklädda, när de gick till kyrkan. Men i hemmet gick de inte svartklädda. Det kunde vara någon gam- mal gumma som ville vara så klädd hela dagen. Om midsommar skulle det vara ljus dräkt åtmin- stone / brukade de yngre vara ljusklädda. Jag såg ingen böja knä när Jesu namn nämndes vid textläsning i kyrkan. För det mesta var någon från familjen i kyrkan. När den- ne kom hem så berättade han vad han hade i min- net av predikan. Särskilt lade de märke till vad prästen predikade om, vad han hade för ämne. Om man inte kunde tala om något ur predikan, så hade man suttit i kyrkan och sovit. ”Han satt i körka och snarka å sôv”. Ja, det förekom ofta att folk satt och somnade i kyrkan. Men stöten kom och puffade till den som sov, så att han vaknade. Det var i al- la fall skamligt, att sitta i kyrkan och somna. An- dra fick roligt åt det. Det blev allt omtalat att den och den satt i kyrkan och sov medan prästen predikade. Sämst var det om någon av de yngsta satt och somnade. ”Di kunne ligge inne om nättera å inte sette i körka å sômne”, sa’ di äldre. ”Mässa” brukade mor säga, när hon kom hem från kyrkan. Hon tog ingen i hand. De äldre brukade läsa någon stund / i bibeln, postillan eller psalmboken. Det kunde vara nå- gon stund både på förmiddagen och aftonen. Prästen läste på från predikstolen var husförhören skul- le hållas. Ingen särskild psalm nämndes. Prästen tog upp psalmerna på husförhöret om inte klockarn var med. Det var inga särskilda bruk under fastan. Det var fast- lagspredikningar i kyrkan. Långfredagen var det inga sär- skilda kyrkliga bruk. I min tid så tyckte att folk att det där, att kvinnfol- ken skulle gå i körka, när di hade fått en onge, han var en tom sed. Många förde spektakel av det. Men det var den ordningen att de skulle dit. Di var inte värdiga att gå in i Guds hus eller ta nattvarden förrän de had- de gått i körka. Den som skulle ta’s i körka gick fram i koret. Där stod en pall som hon fick knäböja på. Prästen mötte henne vid pallen. Medan hon låg på pal- len så läste prästen över henne ur boken. När han hade läst färdigt, så tog han henne i handen, och hon gick upp från pallen. Han önskade henne / Guds välsignelse. Karameller såg jag inte att de hade med sig och bjöd på. Ett kvinnfolk hade hon med sig fram till koret. De som hade fött oäkta barn fick gå in i sakristian och kyrkotagas där. De hade inte så stort värde att di fick gå fram i koret. Ja, det var nog så att vi fick sjunga de vanliga psalmerna på de stora högtidsdagarna. ”Den blomstertid nu kommer” fick vi sjunga om midsommardagen. ”Var hälsad sköna morgonstund” på julmorgonen, ”Upp min tunga att lovsjunga” på påskdagen. Vigseln skedde för det mesta i prästgården. ”Di for te prästen å vigde sä.” Det var ju mest smått och fattigt folk och det gick lättvindigare undan att fara till präs- ten. Det var att få ett par vittnen med och fara till honom, när han hade expedition. Det var bara di store som hade råd att ha kyrkbröllop. Det var inte något särskilt bruk att de nygifta skul- le gå till nattvarden den närmast följande nattvards- gången. Det var som de var sinnade själva. / De hade bestämda bänkplatser i kyrkan. Första söndagen i Advent byttes de. Till långt in på 1900 var det den seden, att kvinnorna skulle sitta på sin sida, till vänster (kvemfolks- sija), och manfolken skulle sitta på sin sida, till höger (kâresija). Det var ingen som tog fel på sida. Hade en karl gått och satt sig i kvinnfolksbänkarna så hade han blivit förlöjligad med en gång. Det var herrskapen som hade den seden från början. För dem passade det. Så har det också ändrats litet undan för undan. Nu sitter de om vartannat. Men ännu är det övervägande man på manfolkssija och övervägande kvin- nor på kvinnfolks-sija. De tre ringningarna till gudstjänst kallades försteringning, andraringning och tredjeringning. Ringningen, som sked- de när prästen kom till kyrkan, kallades för präst- ringning. Det var för att varsko att prästen hade kommit. Han skulle tagas emot med ringning. När kyrkklockorna började ringa så lyfte männen på mössan och kvinnorna neg. Det var bara gammalt / folk som gjorde det. Vi som var ungdom på den tiden gjor- de det inte. Vi tyckte bara att det var dumt. Jag minns flera som tog av sig mössan så snart de fick höra kyrk- klockor. Det var av vördnad för det heliga. Det var ingen skillnad på ringningen. Det var lika för barn och vuxna, män och kvinnor. När prästen hade fått bud om den döde så blev det själaringning, så fort den hanns med. I senare tid har den ringningen skett efter gudstjänsten. Jag hörde ingen läsa böner vid ringningen. Kanske någon läste tyst för sig själv, suckade och nämnde Guds namn. Det såg jag heller inte att männen kastade en spade jord över kistan efter prästen. Det kanske var något bruk före min tid. Det vet jag inte. Det var kyrkväktaren som skötte om rigningen. Ingen döpsalm användes vid tacksägelsen. Jag såg ingen präst som hade vit duk i handen vid alta- ret eller predikstolen. Det var så olika intresse för nattvarden. En del gick till nattvarden var gång den delades ut. Men en / eller ett par gånger om året var nog det vanligaste. När vi gick och läste så förmanades vi till att gå till natt- varden så snart det var tillfälle. Det blev ju inte så. En skulle fasta och förbereda sig, innan en gick till natt- varden. Det var Missionsförbundet som skickade kolportörer som predikade i stugorna o de höll bönemöten. Jag var inte myc- ket med på det, så jag vet litet om det.