Transkriberad uppteckning

Om sjön var hårt frusen, så fick man en sen vår. Och om isen låg länge och inte ville smälta, så hade en inte annat än kallt att vänta. Det blev sent med det en skulle skörda. Om en kunde komma åt att få börja med att slå eller skära en fredag, så höll di det för bäst efter gammalt. Eljest fick en lov att bör- ja, när säden stod mogen. Slåtteranden börjades omkring 14 dagar efter mid- sommar, för gräset var inte växt och moget förr. Avslutningen blev på den dag som det föll sig. Känner inte till att en lämnade strån kvar på åkern oskurna. En försökte i det stället att få med allt. Stod något strå kvar, / så var det bara förargligt att se det, så då tog en att lien och slängde av dem. En gjorde så väl rent så det var allt att gå och leta efter ax och halmstrå, om en skulle finna några. Det var sedan en börja att begagna maskiner, som det blev så vårdslöst. I de sista stråna skulle en "ta har'n". "Så ha vi toge har'n på dä el. dä jâle". Men den gam- la meningen var att en hade "toge har'n", när en hade skurit det allra sista för året. Den allra sista biten skar en runt, för att en skul- le ringa in haren, så att han inte skulle ta sig någon vägen. Om en var flera, så fick den som kom på tur skära det sista. Då försökte di allt att komma undan detta och fuska med var- andra. Men se'n hjälptes alla åt att fösa på haren. Han skulle jagas till grannen. När en hade "toge har'n", så satte en sig och vila en stund, innan en tog till att sätta upp säden. / En gång fick jag stryk för att jag gick och drog riva efter mig och hade tindlarna uppåt. Far hade sagt till mig, att jag inte skulle göra det, men jag tyck- te det var roligt. En skulle dra ned regn om en drog riva efter sig på det viset. - Om far hitta ett ax som var dubbelt så tog han det med sig och gömde. Han blev glad om han fick fatt på sådana, för säden skulle bli vacker nästa år. Om julafton satte en upp "e fôggelnek". Om en hade god råd, så satte en upp två och tre. Den skulle fåglarna ha till vinterkost, för att en skulle få god gröda nästa år. Kom inte fåglarna i den, när en hade satt upp hen- ne, så var en bekymrad för att skörden skul- le bli dålig kommande år. Men om fåglarna /gulsparvarna/ skocka sig i den, så var det bra. Att förstöra sig på lien skulle en akta sig för. En fick värre ont av det än efter annat eggverk- tyg. Det var detsamma med rakkniven. Den / skulle en också passa sig för. Det var ingen annan behandling av nybörjare än att en var elak vid dem till dess att de lärt sig att lägga skåren riktigt, att följa med och att kun- na ta ut skåren. För det mesta bruka di att ges upp. Men då fick di ta ett stycke för sig och skära på. Detsamma var det i slåttern. Då fick en slå ensam på ett ställe också såg far efter, om en hade gjort det bra. Hade en inte det så kanske en fick ett slag av brynstickan eller ett riktigt kok stryk. Om en var flera i skårgången, så fick nybörjaren eller nybörjarna gå sist. Den styvaste gick först. Den sista neken kallade en för "löktenek". Den fick inte var liten. En mätte till på slutet så att en skulle få den stor. Blev hon mindre än de andra så fick en gröda därefter ett annat år. Om en var hasti att gömma den för råttorna, så tog en den till "fôggelnek" om jul. - Det sista lasset skulle vara stort, annars / var det inte bra. Blev det så stort att en inte fick plats att åka i det, så var det bra. Det var också för nästa års skörd. Brukade vila ut litet på åkern, innan en gick hem. Det var som det inte skulle vara bra att ha brått därifrån. - Ibland sjöng en visor, när en gick till och från åkern. Den som arbetade i ladan kallades för "lokatt". Det första varvet en ladde i ladan skulle en la så väl som möjligt och det lade en så att rotändarna kom mot väggen. Axändarna lades uppåt. Ju bättre en lade ned säden, ju bättre var den skyddad för råttor. När en lade ned de första nekerna, kunde en säga som så, att "det skall katten ta den som rör detta". Vid "slåttkalas" fick en kaffe och bröd när en kom, sedan höll en på och slog till fram- på kvällen. Då fick en komma in och få gröt, smor, bröd, ost, pannkaka el.dyl. och brännvin. För det var brännvinet som lockade / mest vid sådana tillställningar. När en hade slutat höstarbetet, så skulle en ha "skårgäll". Till det bakades en kaka till var o. en av det bästa mjölet. Var och en i huset skul- le ha sin kaka. Tjockt med smör och riven sand- ost breddes på kakan. Söndagen efter det en ha- de avslutat arbetet fick en denna kaka. På Hytta och Korpåsen höll denna sed i sig länge. För det var lika på herrgårdarna. De som hade va- rit med vid skörden skulle fram och ha "skårgäll". Då fick de även ha roligt med dans och lek. Karlarna blev bjudna på brännvin och öl. Några särskilda upptåg hade di inte för sig som jag kan minnas. Men det var glädje över, att en hade kommit över denna arbetssamma andtid. Den som blev sist med skörden i byn kunde en flepa och kalla för "säcken". Ingen ville bli den sista. Det var alltid förnedrande. Största äran hade den som blev först. På så vis / höll grannarna jämn takt med varandra. Den som kom först hem till byn från kyrkan om julafton skulle bli först färdig med skör- den. För den skull så kappkörde de från kyr- kan. Den ene körde förbi den andre. Så fort di hann. När fruktträden hade stått så att de blev för- gamla, så slutade de att bära frukt. Men det kunde också ha kommit något ont över dem. Någon bar avund till en. Det var inte bra. Några äpplen brukade alltid få sitta kvar på trä- det om hösten. Då skulle försynen ge en mer ett annat år. De sista potatisstånden lämnades kvar i backen. Det skulle vara något till "frö åt det en inte såg." Tröskningen. Sädeskärvarna lades ut på logen och tröskades med slaga. Man kunde lägga upp ända till 25 kärvar åt gången. Så tröskade man över dem och vände dem, tröska och vände tills / kornen var urtröskade. När en hade slutat trös- ken, så fick en "tröskegröt" den kvällen. Den var kokad av vitt mjöl. Tröskningen borde vara avslutad till jul. Men inte alla hann med det. Man gick upp tidigt på morgnarna och tröska- de och höll på tills man såg av dagen. Då gick man till skogen och ställde om att man hade tjärved att lysa sig med till nästa morgon. Man eldade töre på en stenhall på logen, så att en skulle se att tröska. Det gick som lättast att tröska så där tidigt på morgonen mot på dagen. Om kvällen var det "kvällvart", så då ville en inte stå på logen och dundra.