Transkriberad uppteckning

En julotta vid Köla Kyrka 1870, när jag var 8 år gl. När vi, jag och min 10 år äldre broder Olov vid 5 tiden på morgonen kommo ut på den "biväg" som vi hade att gå fram till "stora landsvägen" som ledde till kyrkan, funno vi att under julnatten hade fallit närmare en halv aln snö. Allt efter som vi närmade oss "stora vägen", fingo vi höra "bjeller" allt flera (dombjeller å pinkebjeller) De som hade många bjellror, sades ha "sangvârk". Dätta var de som åkte till "ottan" efter häst. Så småningom blev väglaget bättre efter det att alla hästskjutsar kört förbi de som gingo till fots. Framme vid kyrkan löpte fyra "kyrkväga" tillsammans, där mer än ett 50 tal Kyrkskjut- sar kom på varje väg. Ett mycket stort antal av gående, och även åkande hade ljuse-lôge (en 3 alnar lång sticke- låga av furustickor hopbundna med vridna björkvidjor. / När de som hade jullôger kom i närheten av kyrkan satte de "lôgene" med den ända som ej brann i snön efter vägkanten, dessa stod då tjogtals och brun- no fortfarande, en mängd av dem kastades i en stor hög på talebacken utanför kyrkomuren, där ett väl- digt bål brann tills full dag inträdde. När jag kom in i kyrkan där hundra tals juleljus voro tända i ljuskronor, samt även i bänkraderna tyckte jag att grannare kan det väl inte vara i himlen. I sockenstugan brann i den stora "longgrunespisen" en väldig brasa, helar rummet var packat av män gamla och unga, och från större delen av dem osade det brännvin. Där pratades, och där trängdes de om att komma fram till "spisen" ty många voro otroligt dåligt klädda, och kyrkan, som ofta i dessa varga- vintrar var uppe i bortåt 40 gr celsius. När hemfärden fram mot middagen skulle ske blev det liv å rörelse innan alla fingo sina hästar försatta, och vid sockenstugan där, körsvennera skulle ha reda på kvinnfolken som de då skulle ha med sig rådde ett fruktansvärt virrvarr / av frustande gnäggande hästar ur vilkas munnar imman stod som en vit rök. Hästarna som i kylan stått ute bundna under flera timmar, voro nu vita av rimfrost, voro nu som galna, innan de kom- mo iväg hemmåt. Till närmare denna tid, troddes det att den som kom först hem från kyrkan på juldagen, fick sin skörd först mogen och in- bergad. Denna tradition "hang" nog ännu i många, varför ännu "kappköring" och omkör- ning förekom tills in på 1870 talet. Det har berättats att en Eda bo som körde över en sjö på hemvägen från kyrkan välte så både "käringa hans å en pojke föllo ur. Men strax efter honom kom en annan bonde från samma hemman, och för att inte denna skulle komma före hem kasta- de han upp släden samt körde ensam hem samt fick i hast i sig en sup och en bit bröd, ty om det skulle gälla fullt ut så måste de hinna att få något i sig innan nå- / gon annan granne inom hemmanet hann hem. Sedan for Eda bonden ned på sjön efter käringen och sin pojke. Det berättas även om en Elgå bo, att när han kappkörde en juldag hem från kyrkan tappades en selpinne en fjerdings från hemmet men det hjepte inte utan "lellepetter" körde hem före den andre fast han hade blott en fimmelstång, till följd varav släden låg tvärs över vägen så den andre kunde ej av denna anledning komma förbi och så kom Petter först hem, fast han blott hade en selepinne. I Hälle Köla sn skulle varje ko ha en havrenek och en halv kaka blandbröd av årets skörd, i lögvatt- net lades blommor, som plockats om midsommar, kreaturen gavs på julkvällen något av lögvattnet (överföring av kraft för kommande år till djuren)