Transkriberad uppteckning

Minnen från Wärmland Under åren 1877-84 vistades jag på Sölje bruk i Wärmland. Jag fann där, bland de gamla, tron på det under- bara mycket mera almän än förhållan- var frå Dalsland. Så för exempel fanns vid bruket en gammal gubbe som kunde "stämma blogen och döva värken" genom läsning. Han var då jag såg honom över 70 år, och var en ganska beskedlig och skämtsam gubbe. Han hade förr varit glassmältare, så han vanligen gick under namnet Gamlesmältarn och har jag glömt hans namn. Läsningen till- gick så att han lade händerna på den sjuke och läste /bad/ tyst för sig sjelf, men det hade ingen värkan om ej den sjuka trodde. Wad han läste fick jag aldrig veta, men de belackare påstod han läste Fader Wår baklänges. Någon betalning för sin tjenst tog han ej. En gång hade jag tillfälle att se när han utövade sin läsning. En sågare Nils Hjärpe hade på kantsågen fått två fingrar avskurna. Gamlesmätarn blev i hast / efterskickad att stämma blogen och döva värken. Han kom, tog Nils sårade hand i sina och mumlade något för sig sjelf för några minuter och frågade sedan "Tror du nu Nils." "Ja, svarade han, kära smältarn, ja ä väl pockad att tro". Att dömma av tonen på rösten lät det ej som värken gått bort. Medan detta pågick stod alla arbetar- na stilla och andäktiga, somliga med hattarna av, och som detta hände mitt i natten, så såg det ganska mystikt ut. Nils mor letade upp de avsågade fingrarna, lade dem i en ask och begravde dem i Stafnäs kyrkogård, ehuru vägen dit var tämligen lång; tro- ligen för att NIls vid uppståndelsen ej skulle gå miste av sina fingrar. Wid Sölje fanns även en gammal mora "Kajsa ve Kvarna" benämnd som kunde göra "åt i vatten". Det tillgick så, att hon höll händerna över en vattenfyld skål och "läste". Det var bra för all sorts värk, om man blott trodde; att bota egentliga sjukdommar, försökte sig ej på, varken Kajsa eller Smältaren. En sågare, som var s.k. läsare, hade / en gång fått spån i ett av ögonen så han ej kunde öppna det. Han gick till "Kajsa ve Kvarna" att göra "åt" för det onda. Jag frågade honom om det hjälpte, ja han trodde så, är det ej trolleri frågade jag, "nej det är vid "gurs ol" hon gör det. Jag kan ge ett exämpel på, huru viktigt folket ansåg att bliva be- gravna i vigd jord. En flicka vid Sölje bruk hade straxt vid födselen kvävt sitt oäkta barn. Ehuru de hade en lång väg till Stafnäs kyrkogård gingo flickan och hennes mor dit, en natt, med liket, för att begrava det. De gjorde det ej bättre, än detta blev känt; länsman kom, och flickan fick fyra år. Wid Tångberg, ej långt från Sölje, fanns en källa, vars vatten var gott att dricka för helsan, om det skedde på midsommar afton och man offrade en penning. Wi ungdomar gingo dit för nöjes skull, men en del av dem förde hem i buteljer vatten till sina hemmavarande sjuka. / Ägaren av källan var ej stort belåten med att ungdomen samlades där så någon tid före det var brukligt for oss att samlas där, grumlade han upp vattnet för att göra det odrickbart men det hjelpte föga. Huru gammal seden att dricka brun där var, känner jag ej. Källan var en helt vanlig. Löjliga svar. Ett inbrått hade skett tidigt en Söndags morgon i en av järnbodarna på Sölje. En spiksmed Korp-Olle hade sett händelsen och var vitlye (?) vid rättegången härom. När han var frågad av dommaren, vid vad tid inbråttet skedde, svarade Olle helt oskyldigt: Wad tia le nådi dommarn kan ja inte rätt sije men sola va som e halv brökaka. En inbärspojke kom, när han gick och läste för prästen, till kyrkan nära nog lika svart som när han gick i arbetet, så prästen för att genom honom en pik sade: Det måste var'a bra ont om vatten på Sölje. Ja, sade pojken som ej ville förstå, det ä bare nog för tre höns å donken. (Tre spikhamrar och en smälthammare)