Transkriberad uppteckning

Fast jag inte är äldre så mins jag att det brukade komma små vargflockar och stryka för- bi norra ändan av sjön Värmeln. Min far berättade att de kunde vara så närgångna att de beto eller sleto ur stänget för svinhusdörren. Så fanns det lodjur, kattlo och varglo. Kattlo var det minsta. De hade den egenskapen att de rev ihjäl fåren. De gav sig inte förr än de hade rivit ihjäl alla fåren i skocken, om de fick fortsätta ostörda. För dessa djur måste de jete el. akte sina kreatur på våren. Särskilt måste man ha uppsikt över fåren de första veckorna sedan man släppt ut dem. Fåren brukade man släppa ut på bete i mitten av april och korna i mit- ten av maj. I allmänhet var fodertillgång- en dålig. Men man ville inte gärna dröja / över mitten av maj. Det fanns de som måla- de tjärkors på korna innan de släpptes ut och inte nog med det, utan man målade även tjärkors över den dörr som de skulle passera. Somliga lade ut gamla utslitna liar, järn- skrot, saxar, knivar el. d. som kreaturen skulle gå över, innan de fick lämna gården första gången om våren. När man jetade fåren, så brukade man släppa ihop fyra eller fem skockar och så följdes vallgossarna och vallflickorna åt. Det var en pojke eller flicka för varje flock. Det blev ju inte så långsamt att valla då. Men of- ta blev dagen nog lång ändå. Det vill till att glömma sina vallår. Jag började valla då jag var åtta år gammal och höll på till dess jag var en 14 el. 15 år. Vallongane hade en liten fesäck på ryggen, i vilken de förvarade neste för dagen. Jag mins en pojk som åt upp sitt neste strax han / hade lämnat hemmet på morgonen. När de andra vallongane anmärkte på detta, så sade han: Då magen har så har han." Men när det led framåt kvällen så blev han så hungrig att han med nöd kunde gå hem. De andra retade honom. Men han gjorde inte om det mer. Vallongane bruka- de leka med varandra. Man klättrade i träd, gjor- de blåspipor av bark och byggde hus av stenar o.d. Gullsbyn, Åmåt och Takene hade sätervall. Bo- ningshuset kallades Säterbo. Det finns ett torp till Finnebäck som heter Nólitte. Det har ur- sprungligen varit sätervall till Finnebäck. Om- kring åtta dagar före midsommar eller något tidigare for man till sätervallen med krea- turen och så stannade man där med dem till dess att slåttanden var färdig. Vid den tid då man "drog iväg" till sätern med kre- aturen, så hade de hunnit bete tå gräset i hagarna invid gården. Och när man kom till- baka med dem, så hade man bete där / slått. Det var merendels ett par döttrar från huset som följdes åt till säterboden, vanli- gen en äldre och en yngre. Den äldre fick skö- ta förekommande sysslor och den yngre var me- ra som ett sällskap. Hon hjälpte ju till det hon kunde. Man beredde mycken ost, smör och mesost under den tid man hade kreaturen på sätern. Varje vecka for bonden till sätern och hämtade vad man tillvärkat och så hade han samtidigt proviant med sig till kullra. Krea- turen släpptes ut tidigt på morgonen, sedan man mjölkat dem och så drev man dem en liten bit från sätern och så fick de gå vilt i skogen. De sökte sig alltid fram dit där gräset växte. På aftonen eller fram mot kvällen släppte man in dem på säterval- len, vilken var inhägnad. Då kreaturen fått vana på att få komma in så där, så brukade de alltid komma hem till sä- tern på bestämd tid. På kvällen brukade / man stöka undan i tid. När man anlade en sätervall, så högg man ned en stor brôte och brände varefter man sådde gräsfrö i brôten. Så byggde man en liten säterbod vid ena kanten av brôten. Det fanns säterbodar både med ett och två små rum. Så hade man en liten smal käl- lare att förvara ost och smör i och så en la- dugård (sômmerlagål) att hysa kreaturen i om nätterna. Alla dessa byggnader voro ju ganska enkla. Stugan var timrad och försedd med utknuter (illustration). Ungdomarna voro alltid mycket intresserade av att gå till sätern om söndagarna. Särskilt hade pojkarna god lust att hålla till där. Och man dansa- de vid sätern och hade mycket roligt. Det fanns de kullor som kunde traktera sin näverlur eller bockhorn så pass att man kunde dansa efter den musiken.