Transkriberad uppteckning

Det var en gammal vana att skörden skulle va- ra inne till "Meckelsmäss." Det var så brått, för ingen ville just ha något ute efter den dagen. En sådan räknades för att vara en slarv. Man talade inte så väl om honom. Om det såg ut att bli frost så skar en hellre förtidigt än att frosten skulle få "sve" säden. Detta gällde särskilt om den säden en skulle ha till utsäde. Övrig säd gjorde inte så mycket. Det betydde ingenting, om han frös efter det han var skördad /havren/. - Men en var allt aktsam för att en skulle skära säden för grön. Om kornet small, när en bet av det, så kunde en ha det till utsäde. Om det var vackert väder annandag påsk / så fal en vackert bergningsväder för höet, är det vackert väder tredjedag påsk så får en vac- kert väder vid bergningen av säden. Men om "det regner om Petri fäng så mälter så rôgen på äng." Detta språk vet jag di gamle bruka att ha. Ingen särskild dag för skördearbetets början. Man brukade att följa någon av grannarna, som man litade på. Vid sädesskörden så begagnade karlarna lien. Kvinnfolken tog upp och band neker. Så fick de vara med och sätta upp säden. Ingen särskild klädsel. Av praktiska skäl kunde kvinnfolken ta gamla tröjärmar el.dyl. på armarna, för att de inte skulle sticka sön- der sig. Om någon skar illa, så skrattade man åt ho- nom och flepa. Om någon välte med ett lass under bergning- en, så fick han bestå "vältekanna" åt de som / var med vid skörden. Om en var ond på den som tog upp säden efter en, så skar en så fort en orkade, för att jaga henne, så lade en skåra så att den blev besvärlig att ta upp. Att skära sista stycket eller de sista stråna kallades att "ta har'n." Det sista skar en i rundel, och då hettes det att en skulle "ringa ikring haren." Det fanns riktiga harar i vallen och säden. Det var ba- ra ett skämt att en skulle "ta har'n." Det sista kärven kallades för "löckenek." Den gjor- de en som de andra. Men blev han mindre än de andra så fick en dålig gröda nästa år. Därför bru- ka di allt att räkna ut på slutat, så att de skulle få minst lika mycket i den som i de andra kärvarna. Om en nek blev över, när en satte upp säden, så fick den heta "horonge." Det var skam för ett kvinnfolk, om hon fick den, för det tydde på att hon hade varit i lag med karlfolk på / ett dåligt sätt. Då retades man med den som fick den neken. Det var inte något gott märke, om det blev udda nek. Om en fick dubbelax i säden, så skulle en få mycken råg året därpå. När en slutade att skära rågen eller havren, så brynde man lien. Den skulle vara vass till näs- ta år. Och så var det liksom ett tecken att en hade skurit färdigt. Var det flera, så bryna di liarna i kapp. En skulle se vem som kunde ha bästa slängen och handlaget med brynstickan. Det som blev sist med skörden i byn räkna- des som lat och mindre för sig. "Kan inte förstå, att dä ä så odrygt i laâ. Dä måtte vare nô ont, som drev ifrå en." Seder med sista lasset känner jag inga. När säden lades in i sädesladan, så försökte en att la så att inte råttorna skulle kunna ta till den så svårt. Man började att lâ mitt i ladan, och lade axändarna upp. Så lade man / så packat lätt som möjligt, och alltid så att rötterna kom mot väggarna. Den som lade säden kallades för lokatt." Di strävade efter att kunna få det första potatisko- ket till midsommar. Man satte på ###. Man vil- le ha dem uppe till Årjängsmarknaden. De sista "po- tätestånna" skulle stå kvar i backen. Det var som att en skulle vänta sig bättre skörd nästa år av det. När allt var skördat i hus, så hade en "skårgille". Då fick en "klingås". Det var en kaka med smör och riven sandost på. Gröt förekom också. På herrgårdarna, där hela laget var samlat, blev det dans.