Transkriberad uppteckning

Att dödsfall skulle inträffa i huset var man aldeles säker på om t. ex. dörren sprang opp med en smäll eller om räven satt utanför huset och skrek. Liket sveptes i vitt av en kvinna. På händerna sattes vantar och på fötterna strum- por. Ofta lades psalmbok och glasögon med ned i kistan, eller också brännvin ost och limpa. Golvet i begravningsgården pryddes med hackat granris, ävenså gårdsplanen. På grindstolparna sattes små granar. På stänger, som voro i taket, hängde man kläder, hemvävda tygbitar, rutigt eller randigt, till prydnad. Begravningen varade i 3 dagar, och började på sön- dagen. Efter det man frukosterat inbars liket och ställdes på 2 stolar på golvet. Över ryggstödet på stolarna hängdes ett vitt tygstycke. 1 ljus skulle brinna på var sida om den döde. Locket spiktes igen, då det förr ej fanns några skruv till de hemgjorda kistorna. Liket bars ut och ställ- / des på en vanlig arbetsvagn. Till bärare utsågs 4 bekan- ta personer. De skulle vara lika långa, enär de skulle bära liket på en bår med skalmar som höllos på ax- larna. Prestaver funnos inte. Liket kördes först. I det- samma man körde från begravningsgården sjöngs en psalm. 2 av de duktigaste sångarna skulle då gå på var sin sida om liket och sjunga till dess psalmen var slut. Om det var en kvinna, som begravdes, skulle likhäs- ten ha ett vitt tygstycke fastknytet i den vänstra selkroken, om det var en man skulle tygstycket knytas i den högra. Var det en förnämligare begravning skulle alla hästarna ha vita band hängandes på var sida om munnen, alltså i betselringarna. Då man framkom till kyrkan, mötte präst och klockare vid porten. Liket bars fram till kyrkan, mitt för dörren, där det jordfästes. Sedan bars det till graven. Präst och klockare gingo först. Liket nedsattes i graven med vita linor. Om det var många lik, som nedsattes i en grav, brukade 2 man gå ned i graven och mot- taga likena. Sedan präst, klockare och en del av gäster- / na, gått in i kyrkan, stannade några kvar ute vid graven och öste igen den med detsamma. Kransarna vo- ro icke många. De, som medhavdes, lades icke i graven utan hängdes inne i kyrkan, där de kunde hänga i flera år. Vart och ett begravningslag hade sina bestämda platser i kyrkan. På de platserna hängdes även kransarna. Varje midsommar ombyttes platserna. Vid hemkomsten från kyrkan, skulle allting vara färdigt. Först emottogos gästerna av värden med en malörtssup och en sockerbit eller karameller. Därefter bjödos de på kaffe med dopp. Sedan framsattes ost, limpa och en sup på bordet till var och en. Till sist bars en bricka omkring med gåsar. De voro beredda på vanlig kaka med ett lager med smör först, sedan riven sandost. Efter detta intogs varmmaten. Den framsattes på bordet och gästerna placerades om- kring. De närmast sörjande bjödos först på maten. En "spandersmästare" var utsedd till att bära omkring matsuparna vid bordet. Om det uppstod någon öppning i likprocession- / en, skulle snart ett lik till, gå efter samma väg. Om en begravningsskjuts ej fick sin häst iordning lika fort som de andra vid begravningsgården, skulle snart ett lik komma från hans hem. Självmördare begrovos alltid på norra sidan om kyrkan. De fingo ej bäras genom porten utan skulle lyftas över muren. Här från Sunne har jag hört att man till avsked brukade stryka med 2 fingrar på den dödes panna, strax före avfärden till kyrkan. En spökhistoria, som jag tycker är värd att nedskriva bör i samband härmed upptecknas. Den är hämtad från Borås och har mig berättats av en 60-årig kvinna. Ett lik skulle bäras ned utav ett vindsrum, och som det var svårt att få det nedför trapporna måste flera tillkallas. Liket var nämligen en kvinna. En utav hennes närmaste bekan- ta nekade att hjälpa till, enär han var rädd för att få se henne död efteråt. En tid därefter, då han kom från sitt kontorsarbete, märkte han att någonting följde honom vid sidan. Då han närmare såg efter såg han att det / var samma kvinna som dog. Hon var utan huvud och hade en schal över axlarna. Då han kom till porten försök- te han att stänga henne ute men det gick inte. Först då han kom fram på gården till brunnen, försvann hon där. Elin Olsson, Rottnesund.