Transkriberad uppteckning

I en och annan stuga hade de Fjellstedts bibel. Den läs- tes som andakt. Det var utläggningar i den och förklaringar så att en fick veta vad bibelspråken betydde. Psalmboken lästes mycket. En bok hette ”Själaskatt”. Bönebok var en annan. Jag minns inte vem som hade skrivit dessa böcker. Luthers postilla hade de här och där i hemmen. Kate- kesen kunde många utantill. Och det fanns de som kun- de en hel hop psalmer utantill. Inga särskilda psalmer sjöngs i hemmet om julafton. Då skulle det i så fall vara ”Var hälsad sköna mor- gonstund”. I mitt hem förekom ingen psalm- sång på de stora helgdagsaftnarna. Kanske kunde det förekomma på något enstaka ställe. I kyrkan sjöng vi ”Var hälsad sköna morgonstund” på julottan. Med husandakten var det dåligt i hemmen. Inte före- kom / andakt både morgon och afton. Det var om söndagarna när någon läste ur bibeln eller postillan. Det ville inte bli tid till någon särskild andakt. Före begravningen hölls ett tal. Det hölls innan de for från hemmet med den döde, innan locket spikades på kis- tan. Det var någon äldre talför av gästerna som höll talet. Var prästen med så höll han talet. Den van- liga psalmen var ”Jag går mot döden var jag går min väg bland dolda skiften”. De sörjande satt under gudstjänsten. De reste sig inte någon gång. Jag var aldrig med på något kalas, där de sjöng en sång eller psalm efter maten. Det var inte brukligt på min tid. När de läste i bibel mer för ro skull, så läste de ”Breven”, Apostlagärningar och Uppenbarelseboken. Det var mycket som kunde tydas efter Uppenbarelseboken. Gamla testamentet lästes. Det var mer för ro skull. Det var någon enstaka familj som hade psalmodi- kon. Di tog upp psalmerna efter det. Det var bara / en sträng på det instrumentet. Klockarn hade psalmodi- kon. Prästen hade kalken med sig, när han kom och skulle ge nattvarden. Jag kan inte minnas något exempel från min tid att prästen förhörde paret, innan de fick lysning. Var det någon som var alltför dum, så fick han förmaning att han skulle läsa Guds ord. Prästen kände bra till var och en från husförhören. Kyndelsmässafton firades inte på något sätt inte heller andra gamla, nu försvunna helgdagar och helgdagsaft- nar. Någon gång på året var det roligt att komma till en främmande kyrka. Att det var allmän sed och viss sön- dag kan jag inte påminna mig. På botdagen och långfredagen ville de allt gärna vara svartklädda, när de gick till kyrkan. Men i hemmet gick de inte svartklädda. Det kunde vara någon gam- mal gumma som ville vara så klädd hela dagen. Om midsommar skulle det vara ljus dräkt åtmin- stone / brukade de yngre vara ljusklädda. Jag såg ingen böja knä när Jesu namn nämndes vid textläsning i kyrkan. För det mesta var någon från familjen i kyrkan. När den- ne kom hem så berättade han vad han hade i min- net av predikan. Särskilt lade de märke till vad prästen predikade om, vad han hade för ämne. Om man inte kunde tala om något ur predikan, så hade man suttit i kyrkan och sovit. ”Han satt i körka och snarka å sôv”. Ja, det förekom ofta att folk satt och somnade i kyrkan. Men stöten kom och puffade till den som sov, så att han vaknade. Det var i al- la fall skamligt, att sitta i kyrkan och somna. An- dra fick roligt åt det. Det blev allt omtalat att den och den satt i kyrkan och sov medan prästen predikade. Sämst var det om någon av de yngsta satt och somnade. ”Di kunne ligge inne om nättera å inte sette i körka å sômne”, sa’ di äldre. ”Mässa” brukade mor säga, när hon kom hem från kyrkan. Hon tog ingen i hand. De äldre brukade läsa någon stund / i bibeln, postillan eller psalmboken. Det kunde vara nå- gon stund både på förmiddagen och aftonen. Prästen läste på från predikstolen var husförhören skul- le hållas. Ingen särskild psalm nämndes. Prästen tog upp psalmerna på husförhöret om inte klockarn var med. Det var inga särskilda bruk under fastan. Det var fast- lagspredikningar i kyrkan. Långfredagen var det inga sär- skilda kyrkliga bruk. I min tid så tyckte att folk att det där, att kvinnfol- ken skulle gå i körka, när di hade fått en onge, han var en tom sed. Många förde spektakel av det. Men det var den ordningen att de skulle dit. Di var inte värdiga att gå in i Guds hus eller ta nattvarden förrän de had- de gått i körka. Den som skulle ta’s i körka gick fram i koret. Där stod en pall som hon fick knäböja på. Prästen mötte henne vid pallen. Medan hon låg på pal- len så läste prästen över henne ur boken. När han hade läst färdigt, så tog han henne i handen, och hon gick upp från pallen. Han önskade henne / Guds välsignelse. Karameller såg jag inte att de hade med sig och bjöd på. Ett kvinnfolk hade hon med sig fram till koret. De som hade fött oäkta barn fick gå in i sakristian och kyrkotagas där. De hade inte så stort värde att di fick gå fram i koret. Ja, det var nog så att vi fick sjunga de vanliga psalmerna på de stora högtidsdagarna. ”Den blomstertid nu kommer” fick vi sjunga om midsommardagen. ”Var hälsad sköna morgonstund” på julmorgonen, ”Upp min tunga att lovsjunga” på påskdagen. Vigseln skedde för det mesta i prästgården. ”Di for te prästen å vigde sä.” Det var ju mest smått och fattigt folk och det gick lättvindigare undan att fara till präs- ten. Det var att få ett par vittnen med och fara till honom, när han hade expedition. Det var bara di store som hade råd att ha kyrkbröllop. Det var inte något särskilt bruk att de nygifta skul- le gå till nattvarden den närmast följande nattvards- gången. Det var som de var sinnade själva. / De hade bestämda bänkplatser i kyrkan. Första söndagen i Advent byttes de. Till långt in på 1900 var det den seden, att kvinnorna skulle sitta på sin sida, till vänster (kvemfolks- sija), och manfolken skulle sitta på sin sida, till höger (kâresija). Det var ingen som tog fel på sida. Hade en karl gått och satt sig i kvinnfolksbänkarna så hade han blivit förlöjligad med en gång. Det var herrskapen som hade den seden från början. För dem passade det. Så har det också ändrats litet undan för undan. Nu sitter de om vartannat. Men ännu är det övervägande man på manfolkssija och övervägande kvin- nor på kvinnfolks-sija. De tre ringningarna till gudstjänst kallades försteringning, andraringning och tredjeringning. Ringningen, som sked- de när prästen kom till kyrkan, kallades för präst- ringning. Det var för att varsko att prästen hade kommit. Han skulle tagas emot med ringning. När kyrkklockorna började ringa så lyfte männen på mössan och kvinnorna neg. Det var bara gammalt / folk som gjorde det. Vi som var ungdom på den tiden gjor- de det inte. Vi tyckte bara att det var dumt. Jag minns flera som tog av sig mössan så snart de fick höra kyrk- klockor. Det var av vördnad för det heliga. Det var ingen skillnad på ringningen. Det var lika för barn och vuxna, män och kvinnor. När prästen hade fått bud om den döde så blev det själaringning, så fort den hanns med. I senare tid har den ringningen skett efter gudstjänsten. Jag hörde ingen läsa böner vid ringningen. Kanske någon läste tyst för sig själv, suckade och nämnde Guds namn. Det såg jag heller inte att männen kastade en spade jord över kistan efter prästen. Det kanske var något bruk före min tid. Det vet jag inte. Det var kyrkväktaren som skötte om rigningen. Ingen döpsalm användes vid tacksägelsen. Jag såg ingen präst som hade vit duk i handen vid alta- ret eller predikstolen. Det var så olika intresse för nattvarden. En del gick till nattvarden var gång den delades ut. Men en / eller ett par gånger om året var nog det vanligaste. När vi gick och läste så förmanades vi till att gå till natt- varden så snart det var tillfälle. Det blev ju inte så. En skulle fasta och förbereda sig, innan en gick till natt- varden. Det var Missionsförbundet som skickade kolportörer som predikade i stugorna o de höll bönemöten. Jag var inte myc- ket med på det, så jag vet litet om det.