Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också någon sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Frågor om djur
Alla väntade de på att få höra göken ("jöken")gala om våren, för när de fick höra den, så hade somma- ren kommit. Å första gången de fick höra den ga- la, så lade de noga märke till från vilket vä- derstreck de hörde den, för det skulle ha bety- delse. Fick en höra honom från söder, så spådde han sorg å ledsamheter, från norr skulle det be- tyda ### ifrån väster betydde det glädje och go- da omen och från öster att en skulle få tröst. Det var värst att få höra honom från norr el. söder. Å det hölls för så säkra tecken detta. Å det här ta- let om göken har de allt ännu på orten. Den 10 eller 12 maj väntas göken komma. Är han inte här då så har han försenat sig. Om han kommer innan det hunnit bli något/ grönt på kvistarna, så skall det bli ett dåligt skördeår, men väntar han att komma till dess att det börjar grönska i lövskogen, så väntar han ett bra år. Om man härmar göken, så spottar han blod och slu- tar gala och en kan bli sjuk, om en står och här- mar honom. Det var ju mest barnen, som tyckte det var roligt att härma honom, men fick de äldre höra det, så bannade de barnen. När flera gökar kommer i närheten av varandra så "kappgol" de, å ingen vill ge sig. Då håller de på länge. Göken slutar att gala när han får höra bryn###- ### på sommaren eller vid den tid som slåttern börjar. De gamle har hört att han inte orkar hö- ra att en brynade lien. När han hade slutat gala så blev han hök. Gökhonan lägger ett ägg å det lägger hon hos sä- desärlan, som får kläcka det å föda ungen, för gökhonan har för brått med att gala./ Göken gal mest när vädret är litet regnigt och di- sigt när det slutat regna. Om en sköt en gök, så fick en otur eller olycka med något. Om en ville ha göken att spå sig, så skulle en smyga sig under det träd som han satt och gal och där skulle en fråga honom. De brukade fråga ho- nom hur många år de skulle få gå ogifta eller hur många levnadsår de hade kvar eller hur många barn de skulle få. "Gök, gök på kvist, säg huru många barn jag får för visst." Om skatorna höll till eller trivdes särskilt bra vid någon gård, så troddes det att de samlades där för det skulle ha olycka med sig när en dödade en ska- ta eller rev ned hennes bo. Skatorna hörde skam till. Å om en tog en skata, så fick en skabb på/ kroppen. Skatan spår väderleken, för om hon bygger högt så blir det torksommar å bygger hon lågt så blir det regnsommar. Skatan har hållits för att vara en elak och listig fågel. När hon sitter sig till att skratta invid gården så vän- tar hon främmande. Kornknarren ("röggnarka") är sällan att någon får se. Hon håller sig på åkrarna, å det blir tjock å fin säd där hon håller till. Lärkan å vipan kommer först av alla vårfåglar. Om lärkan kom mycket tidigt, så blev det sen vår för så långt som hon "spela" före vårfrudagen skulle hon få vara tyst efter densamma. Blev det snö se- dan hon kommit, så grävde hon ned sig i snö å kom inte upp förrän det blev bara fläckar på marken. När det led så långt att backen började bli torr så kom "säsärla". Fick en först se henne på marken blev det kort lin det året men om hon flög eller satt på taket så blev linet långt. Fick en se henne/ hemifrån, så spådde hon gott, men om hon vände "sköfte" till så spådde hon sorg. Hon var alltid välkom- men på backarna och är ännu i dag, för att det är en fin fågel. "Gulärlan" kommer litet senare. När hon kommer så är rätta tiden att så. Om en kan hinna att få all sä- den i jorden medan hon är kvar, så blir det bra skörd av allt samman, för då har det blivit sått i rättan tid. "Kattugglan" ha en inte tyckt om. När hon kom å satte sig vid gården å skrek "klä vitt", så blev det lik. Om någon händelsevis låg sjuk å hon kom å skrek, så var det då säkert att de sjuke inte skulle stiga upp mer. Men hon var bra, för hon tar rötter. "Gulsparven" är inte framme annat än när det är riktig vinter. Å ju mer gulsparv det är desto kal- lare blir det och desto mer snö. Han kommer sällan till husen, om han inte väntar snö å kallt. Kommer "gråsparven" fram till husen, så blir det töväder./ Om anen flyger upp å sätter sig i björkarna, så väntar hon stark vinter å mycken snö. "Hackspetten" kallas också "timmerman". Han hackar upp bo i träden åt de andra fåglarna. När han skri- ker, så väntar han regn. När nötskrikan kommer fram, så blir det töväder. Det var så farligt att riva ned svalbo, för flytta- de svalorna från gården, så blev det otur med kreaturen, för fler svalbo det var under tak- hövsen eller i ladorna desto bättre var det. När svalan flyger lågt, så väntar hon regn, fly- ger hon högt, så blir det vackert väder. De ha sett att svalorna ha kunnat prata med varan- dra. Somliga ha trott, att hon har bott på sjö- botten över vintern, men när hon har känt att vatt- net har börjat bli varmt, så har hon kom- mit upp. "Grågässen" kommer inemot det skall till att bli rik- tig vår i luften. Om de kom tidigt så troddes det att en skulle få börja våranden tidigt. En/ skulle inte räkna dem. Om en räkna dem, så blev de vilsna och kunde inte hitta vägen det de skulle fara. Den kråkan, som kom fram i mars, kallades för "mars- kråka. Den var ätbar. När en fick se dem, så kunde en börja att äta spekekött, spekefläsk å spekekorv. Tranan skrämde de barnen för. Hon skulle komma å hac- ka dem i benen å fötterna på sommaren, men för att hon inte skulle göra det, så skulle barnen springa barfota runt omkr stugan tre gånger på "vafferkvällen": Storken. De ha inbillat barnen att storken har kom- mit flygande med alla små barn, som kommit till världen. "Trôlljäder å trôllorre" brukade de kalla sådana fåg- lar som intet skott bet på. De trodde att det var förtrollade fåglar som "skogråa" eller "trollkärin- ar hade skickat åt skogen. Myrstackarna skulle vara i fred. Om en tog en levande orm å släppte i en myrstack, så skulle inte/ ormarna komma åt det hållet mer. Vit orm var sällsynt. Jag tror knappt att någon har sett en sådan. Men den skulle vara vådligt bra, men inte mer än en människa kunde få nytta av den. Ormen skulle kokas, å så skulle spadet dric- kas. Den som druckit spad kunde veta all- ting sedan.
Kungsbackagumman
Min syster blev gift med Britta Lenas son, så jag var ofta där borta och fick hjälpa till att dra ben i rätta och så där. Britta Lena Andersson var född den 25 mars 1824. I sin ung dom tjänade hon ute på Små Höga i Hanhals, och där träffade hon en klok gubbe. Denne lärde henne det viktigaste, att dra i ordning leder, sköta sår etc. Men den viktigaste lärdomen, gåvan att kunna bota folk, hade hon fått en gång då hon såg en vit orm. Hon var i syne och såg ofta likfärder och annat. En hennes son är också i syne, det tycks vara i släkten. / Det mesta hon gjorde var att bota benbrott och sår. Hon hade olika slags smörja: värmesmörja för benbrott, skarp smörja för värk, vit salva för klåda, skär salva för sår som aldrig läktes annars. Smörjan kokade hon själv av en massa örter, som gummor upp i Förlanda plockade åt henne. De kommo dit med hela lass av säckar med växter i. Mot födelsemärken och inre sjukdomar var hon ofta hemlighetsfull beträffande ordination. En gång kom en gubbe till henne och han hade som en tuppkam i ansiktet. "Du skall ta en tupp och hugga huvudet av honom och tvätta dig i blodet," sa´ hon. Han gjorde så och blev bra. Inspektor Lundgren fick en dotter, / som hade spetälska. På insidan av benen och upp på magen ville skinnet aldrig hålla, det blev sårnader för jämnan. Föräldrarna voro alldeles olyckliga och sökte alla möjliga läkare men ingen- ting hjälpte. Kungsbackagumman ville de inte till, "det är bara vidskepelse," sade de. Av en händelse kom emellertid modern att träffa henne, och då sa´ Kungsbackagum- man: "Du har stått framför spisen mens du var i femte månaden, och så har elden fallit ner, och då har du blivit rädd och tagit dig på benen. Tag aska och slå vatten på och gör en deg och klen på såren, så blir flickan bra." Modern gjorde så, och det dröjde inte många dagar, förrän skinnet började läkas, och inom kort hade flickan likaså bra skinn där som annanstans på kroppen. / Om folk hade finnar eller piggar, rådde hon dem att sätta bort dem på andra. De skulle ta ett mynt och röra vid piggen och sedan lägga det ifrån sig. Den som sedan tog i myntet, fick piggen. En kom dit som hade ett födelse- märke som en liten mus. Han skulle skära halsen av en råtta och stryka på blodet. Han gjorde så, och märket gick bort. Vid gastakramning läste hon något hemlighetsfullt. "Lilla-Tina", hennes sista jungfru, trodde sig kunna de orden, hon läste dem över min syster för några år sedan. Engelska sjukan botade hon med droppar, men hon hade också en ordination, att gammalt linne, som var insmort med någon salva, skulle brännas till fnöske / Detta skulle sys in i påsar och viras om handlederna. Så fick de sitta kvar en viss tid, eller tills den sjuke blev frisk. Se´n skulle klippas av och brännas upp. För bleksot hade hon något slags pulver, anis och järnfilspån bl.a. Gulsot botade hon enligt följande: En docka gult silke skulle klippas sönder i små, små bitar och bakas in i en pannkaka eller annan kaka, som den sjuke fick äta. Men den sjuke fick på inga villkor ha nys om saken. Hennes specialité var botande av benröta. Hon kunde ibland ha upp till ett 20-tal patienter liggande hemma hos sig. Så gick hon omkring och plockade ut en benflis då och då, men bra blev de alla. Hon var också mycket säker / till att dra leder i rätta. Jag minns så väl en Marie Bebådelse- dag, när det var stort kalas hemma hos henne. Vi satt fullt med gäster i stora stugan och roade oss ordentligt. Då kom det ett par karlar från Värö. Den ene hade fallit ner från ett ränne och fått axeln ur led. Vi bar genast in karlen och la´ honom i stugan invid bordet. Så gav hon honom en sup och se´n börja hon undersöka partierna kring halsen. Kvick var hon i fingrarna och samtidigt pratade hon mycket. En av hennes söner satte sig grensle över karlen och fattade i hans båda armar. På en blink av Britta Lena ryckte han till i den ena armen, så att både karlen och gumman flög upp. Axeln var i led, och vi fort- satte kalaset, sen gubbarna fått sig ett par / supar. Britta Lena talade alltid sin breda halländska dialekt. Hon sa´ du till alla människor. En gång hade doktor Lind i Göteborg fått blodförgiftning i ett finger. Gumman petade och skar en stund, så utbrast hon: Här har du nog låtit doktor Lind peta. Hon hade det mycket enkelt hem- ma hos sig. I det rum där hon tog emot folk fanns bara ett slagbord, en pinn- soffa och några stolar med träsits. Britta Lena blev gift med Andrias Andersson och hade med honom åtta barn. Mannen var allmänt känd under namnet "Britta Lenas Andrias". Han var kohandlare och for ofta ute och söp längs landsvägarna. Hon var godhjärtad och snäll mot alla och det var aldrig någon / som gick ohjälpt ifrån henne. Det fanns sådana som inte brydde sig om att betala smörjan de fick. De kunde tycka det var vidskepelse och dumheter. Det sa´ hon aldrig något om, jag är lika rik för det, kunde hon säga, och huvudsaken är, att de bli hjälpta. Efter- åt kunde det komma tacksägelebrev, som kunde röra en till tårar, och då var det pengar med. Annars tog hon nästan alltid 50 öre för en flaska (en kvartersbutelj) smörja och 50 öre för sitt besvär. Själv kunde hon varken läsa eller skriva, men i slutet av sitt liv brevväxlade hon med många. Min syster skötte hennes korrespondens en tid, det var mellan 30 - 40 brev varenda dag. En vecka i månaden hade hon mottagning i Göteborg. Hon hade hyrt två rum på Haga Östergata 17. / Det var mycket märkvärdigt, när hon dog. Det var den 23 eller 24 okt. 1904. Det var en söndagsförmiddag kl. 11. Just som anden rann upp, inträffade en så svår jordbävning, så det har aldrig inträffat något liknande. Min syster, som skött henne och hört på all hennes viskepelse och visste, hur fast hon trodde på allt hon lärde, hon var ensam närvarande vid dödsbädden och höll nästan på att bli galen, när möblerna hoppade och fönsterrutorna sprang ur. Britta Lenas hus står ännu kvar och en sonhustru har tagit patent på smörjorna. Hon fortsätter alltjämt, men har ju ingenting av det vidskepliga kvar. Härom året skulle de riva en källarlänga på hennes hem. Men det var nästan omöjligt, för på natten spökade det i ett. De kunde höra, hur hon / flyttade sina buteljer och ordnade med sina smörjor. (Britta Lena Andersson var född i Vallby, Fjärås socken. Vid unga år kom hon i tjänst hos Jöns i Gårdshorn i Idala, vilken påstods vara"klok".)
Örmanäs i Sept. 1949
Örmanäs i Sept. 1949 Till Västsvenska kolkminnesarkivet. Göteborg 3. Då Undertecknad år 1945 gjorde uppteckningar för ovannämnda arkivs räkning gjorde jag mig skyldig till ett par felskrivningar som - innan jag går vdare ber att få rätta. Gåtan om synålen lyder: Sitter på min stol, tittar i mitt hål och tänker i mitt sinne, de´vore gott han vore inne! Jag hade tyvärr glömt raden: tänker i mitt sinne ... Vidare hade jag nedskrivit en visa efter en gammal båtsmansänka - den s.k. "Tolv- talsvisan," som började: "En visa vill jag sjunga om tal i skriften finns ... men jag hade skrivit: "omtalt" vilket är alldeles fel! - alltså: om tal ... Vidare säges ordet Elementer vara både 4 och 7. Det senare skall troligen vara: Sju äro regnbågens färger ... men detta har jag inte fått bekräftelse på så det är bara ett antagande.---------------------- Då jag för någon tid sedan i tidningen Nordhal- land läste ett kapitel kallat: Om tomtar och troll och andra mystiska väsenden. Ett utdrag ur C.M. Bergstrand : "Hallandsägner" tager jag mig friheten att nedteckna följande om det kan vara av intresse. Man skriver att i Ölmevalla finns en förstenad kvinna som blev sten för att hon gjort sabbatsbrott. Ehuru själv Ölmevallabo vet jag ej var denna kvinna står, men förmodligen i vår sockens norra del kanske i trakten om kring kyrkan där jag ej kän- ner till bygden så noga, men däremot att en jätte skall ha kastat en sten mot Ölmevalla kyrka har jag hört. Helt nära mitt hem och några stenkast från havet ligger på Fröken Anna Johanssons ägor N= 9 Örmanäs en stor sten något liknande en på ändan stående tun- na som kallas: "Grötabötta"(Grötbytta) min far hörde i sin barndom en sägen att en jätte skulle ha stått ute på Nidingen och kastat den mot kyrkan, men inte orkat slänga den längre än där den nu ligger och det är mycket långt från kyrkan. --- Flera gamla kan berätta om hur när de kommo ut i stallet om morg- narna hästarna ridits av "maran". De stodo al- deles genomsvettiga med manen flätade i oupp- lösliga knutar i s.k. "Marevas" (Mare -vås) betoning på å / en bonde hängde en lie över hästen, detta skulle hindra marritten trodde man, men om morgonen när han kom ut fann han sin egen son hängan- de död på hästen. Berättelsen om s.k. "Förbud" (För-bud) betoning på för, har jag hört av bl.a. min far. Vissa människor kunde man höra sådant för- bud för innan de själva uppenbarade sig om de t.ex. voro ute om kvällarna och man väntade dem hem, kun- de man t.ex. höra dess steg utanför, nyckeln sättas i låset o.s.v. långt innan de själva anlände. När de omsider själv innfunno sig upprepades precis samma ljud som iakttagit långt före deras ankomst. Min fader hade en släkting i Hanhals, som sades ha ett särskilt starkt "förbud". En dag hade han varit i staden ett ärende och köpt bl.a. en järnlänk, på kvällen satt hustrun och väntade honom, plötsligt hörde hon ett åkdon svänga fram på gården och stanna och någon som kastade av en järnlänk som med ett rasslande ljud föll i gårdens stenläggning, i tanke att maken kommit gick hon ut men ingen människa syntes till, allt var tyst, hon gick åter in och satte sig, en god stund därefter kom verkligen maken körande, då hördes samma ljud som nyss, järnlänkens slammer mot marken o.s.v. ---------------------------- Påståendet att sägnerna om bottenlösa mossar blott förekomma inom ett område från Fjärås till Frillesås stämmer kanske inte riktigt. Långt in i Värö skogsmarker finns en mosse som kallas "Prästamossen" i denna finnes en "ö" som består av oupptagen torv på denna ö ligger en nästan rund tjärn med blankt svart vatten, det ser märkvärdigt ut med denna relativt lilla i förhållande till "ön" cirkel- runda öppning. Det var någon gång på 1920- talet jag gick där förbi i sällskap med min gamla mormor. Hon berättade då att den säges vara bottenlös. Sägnen förtäljer att en man en gång ville mäta dess djup. Han tog en hörgarnsten d.v.s. en ten med lin- garn i vars ena ände han satte en tyngd och firade ned, när han hunnit ett stycke ropade det ur djupet: "Mäter du mina / väggar så ska ja blöta dina läggar så den vita bjällerkoa flyter ut Vära" (Vära är allmogetal på Värö) Vilket betydde att varelset som bodde i djupet skulle i sitt raseri över att bli oroad i sitt våta element ordna om så att mossen svämmade över och den vita bjällerkon som betydde Värö vitkalkade kyrka skulle flyta bort. Mannen blev förskrämd och upphörde genast med sitt mätande. Sägner om gas- tar förekommer och. Det berättas om en man som bodde långt in i Värö ödsliga marker, en vinterdag begav han sig med häst och vagn den långa vägen till Bua, för att köpa ett lass halm åt sina djur. På hemvägen var han inne och hälsade på hos en broder, han sökte övertala honom att stanna hos sig över natten och inte fortsätta hem, då vädret såg ho- tande ut, det rådde snöstorm och började bli mörkt. Men han ville inte stanna på grund av att han inte ville oroa hustrun med sin nattliga bortovaro. Under hemvägen tilltog ovädret så våldsamt att att han själv omkom, hästen slet sig dock loss och tog sig hem, när man nästa dag gick att leta efter mannen hittades han ihjälfrusen vid den ensliga vägen bredvid det kullstjälpta halmlasset. Ett stenrös lades vid vägen för att utmärka var han hittades. Det sägs att den mannen blev en "gast". Man kunde vintertid om kväl- / larna vid annalkande snöstorm höra honom ropa till varning åt andra att akta sig för att bege sig ut i ovädret som skulle komma. Det sägs att han ropade --naturligtvis med olika intervaller beroende på när snöstorm skulle komma ---- i så många år han skulle ha levat om han dött en "naturlig" död. Min morfar som är död nu kom en vinterkväll in till sin familj och sade: "nu blir det snöstorm ty nu ropar .... varvid han nämnde den dödes namn, det skulle han inte ha sagt, ty han blev i detsam- ma mycket sjuk. De gamla kallade det att bli "krammad" d.v.s. "gastkramad". Så berättar min mor född 1887. Mycket förklarligt finns ju på vår jord, men detta var säkert mycket orätt mot den döde, ropet man hörde kom väl tro- ligen från något vilddjur, möjligen en räv som varslade oväder. Att min morfar blev "gast- krammad" liksom många andra var väl helt enkelt någon naturlig sjukdom fast folk- fantasien fick det att bli något helt annat det är väl det mest troliga. Högaktningsfullt Ogden Carlson
Brödet och dess tillredning
Lysviks socken Värmland Brödet och dess tillredning Baka: dialekt ”bak” perf. ”bak”. Knäckebrödsbak gjordes två gånger om året; en gång på förhösten och en gång på vintern. En knäckebröds kaka hade alltid hål. ”De bak knäckbrö” till skillnad från annat bak, då ”de ba´k kak”. Kakan hade inga hål. Det sistnämnda baket gjordes till alla större helger. ”De ba´k te juLa.” ”Man tog hjälp te bak.” Manfolk deltog aldrig i baket. Köpebröd kom till socknen i slutet av 1800-talet. / Med ”gusslån” menas all mat. Det ansågs som stor synd att misshålla [ändrat till: misshushålla] med brödet, slarva eller leka med och som grov synd att trampa på det. Kaka och knäckebröd var vardagsbröd. Limpa, kallad ”stomp”, var finbröd och kom att vara helgdagsbrödet. Uttrycket ”bröföa” och ”brölös” förekommer. Man ”tog någon i maten”. En storätare var ”storäten”. En bit bröd var ”en bröbet”, en fjärdedels kaka, vanligaste biten för smörgås, kallades ”en fjaLing”. Brödkant är ”en bröskaLk”. Av tunt mjöl fick brödet ”ståLrann”. Namnformer: ”kak, stomp, juLkus / bakad av stålsikt, fesk bakad av vetedeg i form av en fisk, såkaka ”dän va langt före mi ti, dän grävd de ner i bingen å åt ôpp dän dan de sådd.” Såkakan hörde liksom julkusen och fisken till julbrödet. [Illustration.] Julkusen. [Illustration.] fisken naggades i kanterna med kniv, russin till öga. Man bakade inne i ”stugan”, köket, i bakugn. Denna hade plan botten och välvt tak: ”Omsbôtten” och ”valve”, 1 ½ meter djup, ½ meter bred (omkring). Lyshålet bredvid ”lucka”. Bakugnsöppningen hade / järnlucka. Veden lades ”liksom i res”. När veden bränt ut karades glöden ut över botten så att det blev jämnsvarmt. I valvet ett draghål, ovanför luckan två ”lysstenar”. Dessa kunde skjutas åt sidan. När eldningen var slut sköts de igen Redskap: ”raka, sopa, kakbôtten å gressla”. Alla med långa skaft. Med gressla vände man kakorna. Ugnen sopades ren med ”sopmôssa: ”Sopa” var en lång stång, kluven i ena änden. Här sattes en tapp mossa och en järnring höll igen käftarna. Blev ugnen för het strödde man grovt salt över botten. Efter en / stund sopades saltet ut. ”Glohôpper”, som stekades på spisen, hade meddelaren hört äldre personer tala om. Järnspis, kallad ”fyr”, kom i bruk på 1870-talet. Därförut hade man en ”järnhall mä ringer å lôck” uppmurad. Eldstaden under en sådan mycket stor. För bakningen använde man stora bakskivor; så stora att man fick plats med tre bakerskor vid skivan: ”en gjorde ämne, en kavla för, och en kruskavla”. Den fjärde skötte eldningen och stekningen Degen – dialektord ”däjen” – ”vres ôm” i ”baktrôge” med en stor slev. För jäsning lades över degen ”vite saker, gammeL duker”. / Mjölet förvarades ”i e ark i boa”. Man bar in i säckar för storbak, men för småbak bar man i mjölkar. För utbakningen använde man: ”slättkavveL, kruskavveL, peck”. Lagom degkvantitet arbetades till en avlång, lagom tjock klump, vilken skars till ämnen. Dessa sköts åt sidan till den, som slätkavlade. Denna hanterade kavlen med högra handen och med den vänstra förde ämnet runt. När det kavlats ut togs kakan om hand av den, som kruskavlade. Denna kavlade kakan på båda sidor, lade den på kakbotten med rätsidan ner. Stekerskan vände kakan, då den sköts in i ugnen, sedan hon pickat den med ”pecken”. / Tunnbröd naggades även med en ”rullpeck”. Bakskivan skrapades ren med en gammal kniv. Mjöl: För knäckebröd sammalet råg, för stomp stålsikt, för kaka av båda sorterna. Kryddor: Anis och fenkol till stomp, till knäckebröd endast salt. En del hade litet kummin i stompdegen. Jäst: ”Dä va te å ränn i stôgan å tigg jäst i en butälj. De hadd stor drecktônner; på en del ställ hadd de dreck på jämt så en va säker ôm te å få”. / Arbetet: ”De knôdd däjen på kväll å vre ôm mett på natta.” Degen sattes i ett tråg. ”Däj-spa”, varmt vatten, hälldes i mjölet. När man ”vre ôm” sattes genast ny deg. Salt och jäst tillsattes genast. Om man tagit till för mycket vatten så att inte mjölet räckte till sa man: ”Nu ha ve fôrknôtt ôss.” ”Däjen äser” – ”däjen ä äst.” Pressjäst kom i handel ”nån gång på 80-talet. Den som kruskavlade kunde vara så skicklig att hon med kruskavlen tryckte till hårt i bortre kanten och med kaveln vända kakan. / Stompen rullades till önskad storlek och lades på en duk. Mellan var stomp veks duken upp och bildade mellanlag. Efter stekningen träddes knäckebrödskakorna – det gick nio kakor i ugnen på en gång – på ”ett bröspett”, vilket hängdes i taket. Stompen lades efter stekningen ned ”i något kLäde”. [?] Vid bakning skulle alltid de närmaste grannarna ha smakkaka, vilket alltid var en mjuk sådan, något vetebröd, ”en skôrpbulle eller kringla”. ”Dä va så roLet å gå mä bakbrö.” Helgdagsbröd. Klengås gjordes av en / ”gåskak”. Skulle alltid finnas vid kalas, bröllop och begravning. Stompen åts som förrätt, en bra tjock skiva utan smör, med ost och brännvin. Detta bjöds genast man kom till kalasgården. Bjöds omkring på en bricka. Andra rätter ”Monker” bakades av kokt potatis och vetemjöl, kryddades med salt, ”möjligen lite socker”. Stektes i ”monkpanna”. ”Vaffler”, ”rektangulära, stektes över öppen eld, åts till kaffe. Pannkaka av skrädmjöl stektes på stora runda järn. ”Revpannkak”, stektes med flott. Plättar stektes i plättlagg, se omstående teckning. / Plättlagg från Lysvik, ägare fröken Agnes Blomberg, arv efter hennes morföräldrar. grovt gjutjärn. 40 cm. med skaftet 26 cm diameter 3 cm. tjock [Illustration.] / ”Palt” bakades i runda kakor med hål. Man kavlade ut degen över hela bakskivan, stansade ut kakorna med ”paltmått”, som även tog ut hålet, breddes på duk för jäsning, stektes på vanligt sätt i ugnen. Efter stekningen hängdes ”palten” på tork i taket. Meddelare fröken Agnes Blomberg, född i Stävarbyn, Lysvik, 1870 Upptecknare Linus Brodin, mars 1948 / Lysvik, Värmland Linus Brodin (ULMA 19350)
Från kyndelsmäss till midsommar.
Från kyndelsmäss till midsommar. Dalsland, Rölanda socken. Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hällan, Hökedalen. 1923 Bestämda fest- och märkesdagar. Kyndelsmässodagen. Vid kyndelsmäss ansågs hälften av kreaturens "innestöa" vara förbi, och det gällde att se efter om man hade hälften av fodret kvar. / Droppade det från taken på kyndels- mässdagen, så betydde detta att det skulle bliva ett gott smörår. Jungfru Maria tvättade sina kläder vid denna tid och fördenskull var det såpa i vattnet. Den, som ville ha rena, skinande kläder skulle passa på och tvätta dem vid denna tid. På kyndelsmäss-söndagen skulle var- enda kvinna, såvitt hon orkade, iväg till kyrkan. De som hade mycket lång väg att gå, måste ge sig iväg på lördagsafton och så övernatta hos någon bekant på vägen. Det sades, att skatan lade första pinnen till sitt bo på kyndelsmässdagen. Några märken på denna dag för årets väderlek och fruktbarhet kännes icke till. / Men Pålsmäss var en sådan märkesdag, den första mest betydande för året. Det hette om denna: "Skiner solen denna dag, om inte längre än att man hinner sadla en häst, så skall det bliva ett gott och grödeligt år." Petter Katt. Petter Katt har kastat en het sten i vattnet, hette det. Denna dag var nästan en fest- och glädjedag, det var vårens förelöpare som var kommen. Härefter skulle isen täras av stenar, pinnar och han skulle "ätas" undan för undan. Fyrtio martyrer. Nionde mars var emotsedd med stor / spänning. Den spådde väderleken för fyrtio dygn framåt. Tredje dagen (11:e mars) var den egentliga utslagsgivaren – om det blåste nordan och var kallt de två första dagarna men på tredje dagen kastade om och blev milt, så var detta utslaget; "tredje dagen bryter". I mitten av Martyrerna kunde en smärre ändring komma och därför vänta- des med spänning på denna dag ifall "vin- tern var rasande" Gregoriusdagen. "Gregori gång, natt och dag lika lång." Att springa Gregorius var allmänt i bruk. På morgonen skulle man sätta iväg och springa barfota i is och snö. Ju längre man kunde springa och ju / fortare, desto bättre. Om man sprang riktigt duktigt, så kunde man vara säker på att slippa ifrån "stenbörder" och annan ömhet i fötterna under sommaren. Vårfrudagen. "Vafferdagen" ansågs för den första vår- dagen. Sådan som denna dag var, sådan skulle sommaren i det stora hela bli. Lärkan skulle låta höra sig då; hade hon kommit förr, så hade hon fått "sitta inne". Första april. Att narras på denna dag var allmänt i bruk, och dagen erhöll en festlig munter- het av detta bruk. / "Ärlevintern." Efter sädesärlans hitkomst – någon av de första dagarna i april – skulle det bli en köldknäpp, och denna kallades för "ärlevintern". Adertonde april. Då utgick Fyrtio martyrer, och sedan kunde man vänta mera ostadigt och nyck- fullt väder. Om snöandet i april hette det: "April- snö likasågott som fåragö." "April våt å maj kall, fyller bondens lada all." Första maj. Då maj gick in var det fäst och det / skulle då vara en hel del extra till mat och dryck. Ägg var något ovanligt i mat- väg på den här trakten förr i tiden. (En två à tre höns på varje gård var det van- liga). Men på första maj vankades det ägg och smörgåsar, hembryggat dricka – och supen, ej att förglömma! Man skulle dricka märg i benen, hette det, man behöv- de att bliva stark i vårantiden. Korsmäss. Vid korsmäss blev det en köldknäpp. Nu skakade sig älgkon så kraftigt att hennes kalv föddes. Straxt efter korsmäss skulle göken komma. Om man på fastande mage fick höra göken första gången för året, så blev man "dårad", man blev / illamående. Det hette om göken: "Gal göken från bar kvist, så blir sommaren torr förvisst." Midsommar. Till denna högtid skulle stugorna fejas in- och utvändigt, bl.a. så skulle stenfoten och skorstenen vitlimmas. Unga björkar spikades upp vid dörren och inne i rummen fästades björk- löv uppe vid taket, på muren och kring skåpen. På midsommarafton gick man ut i backarna för att plocka "midsommar- koste", ju flera sorter blommor man kunde få i denna, ju bättre var det. / Ungdomen skulle rå sig själv på midsommarafton, och när de kommit samman i följen, så drogo de iväg till majstångsdansen eller till dans på någon loge. Majstång restes oftast vid något förnämligare ställe i bygden t.ex. vid officersboställena, "herrskapsställe". Majstången var en reslig stång med tvärslå såsom ett kors, den virades med blad och blommor och på tvärarmarna hängdes kransar. Varje ungdom fick hänga på sin medförda krans eller "koste" och det gällde ju att ha så fina sådana som möjligt. När stången var färdig börjades ringdansen, och hela natten förgick under dans, sång och glam – "midsommarnatta ä enga stönn". / Midsommardaggen var den säkras- te boten för skabb. Man sökte upp någon plats i ängen där det var mycket blom- mor och där skulle man rulla sig naken i daggen tidigt på midsommarmorgonen. Många gamla berätta, om huru de blevo av med den förskräckliga skabben genom detta bad i daggen. Fastlag, påsk och pingst. "Sju veckor fasta och sju veckor vår blir det så länge världen står." Med fastans ingång följde en hel del föreskrifter. Att ställa till med dans eller / gillen under fastan var synnerligen hedniskt. Lysning till äktenskap fick heller inte ske. Dymmelveckans dagar hade särskilda namn: köttmåndag, fläsktisdag, klockons- dag (askonsdag), skärtorsdag, långfredag, påsklördag. På klockonsdag fick inte spinnas, ty då blev tråden till rep åt påskkäringarna, sådana som de hade behov av vid färden till Blåkulla. På köttmåndag skulle det kokas kött- soppa, och på fläsktisdag skulle det vara fläsk till middag. Skärtorsdagen hölls såsom "lätthelg". På långfredag gjordes på lagårdsdörrarna kors av krita, på påskafton tjärades kors. / Detta skulle skydda för påskkäringar, som ville in och mjölka eller skada korna, klippa fåren och sådant. På långfredags morgon gällde det att komma fort ur säng, annars blev det ris att få. Man skulle inte trampa barfota på golvet denna dag, ty då fick man bölder under fötterna. Rägn på långfredag bådade en torr sommar. Minsta möjliga arbete skulle utföras i "domleveckan". Storstädningen skulle vara undangjord före denna vecka. Påskaftons middag började karlarna att skjuta, för att skrämma bort häxorna, och på kvällen tände de yngre väldiga bål för att med eldens hjälp hålla "styggelset" på avstånd. Det var liv och rörelse i / bygden på påskkvällen. De yngre, som voro ute med påskbrev fingo vara för- siktiga, så att de inte blevo fångade och igenkända, ty då var det förstört. Påsk- breven voro fullritade med höns, kyck- lingar och ägg, sopar, rakor och smörje- horn och så var det påskrim, förstås. Prov på påskbrevsrim. I. Nu är det påska med buller å bråska, då ska vi ut å rida med vapen vid vår sida. Sopa, raka, smörjehorn sänder jag dig till resedon. Sopan är liten å rakan är kort men smörjan i hornet är tämligen gott. Smörjer du väl, så rider du fort, så mötes vi åt vid Blåkulla port. / II. Jag skulle min smörja koka, men glömde att dörren kroka. In kom galne mor Britta med en kopp kardemumma och en kopp salt, å dä var dä värsta av allt. I påskbreven var det vanligtvis kara- meller, konfekt eller andra godsaker inlag- da. Adressatens titel var "påskgubben, "påskherrn", "påskfröken". På påskkvällen åts alltid ägg och gröt. Den som var ute på påsknatten kunde allt få se många märkliga saker, då var påskkäringarna i farten, och redo fram / genom luften på kvastar eller halm- kärvar. Man måste skydda sig och sina kreatur för de leda påskhäxorna – tjärkorsen på lagårdens dörrar fredade kreaturen. Man trodde, att påskkärin- garna samlades på någon bestämd plats till fest och att den "Stygge" själv då var med. Om en påskkäring under sin luftiga färd blev igenkänd och ro- pad i namn, så föll hon ögonblickligt ned, och vad värre var, hon blev sedan halt för hela sitt liv. Om Blåkulla hade man inte något klart begrepp utan det var "en mystisk ort långt, långt borta". Det lever ännu sägner om häxor och deras fester. Här äro att par i kort- het antecknade. / Det var en påskafton för längesedan som några soldater här från denna trakt lågo i fält nere i Tyskland. De voro inkvarterade hos en gumma. Nu på påskafton tänkte var och en på sitt hem och samtalet kom att röra sig om vem av dem som hade den bästa och trognaste hustrun. En soldat T. var särskilt ivrig att framhålla sin lagvigda, som ett mönster av dygd. "Kan du veta om din hustru är trogen nu när du är så långt borta? Vill du se huru hon har det, så skall jag föra dig hem i natt", utbrast vär- dinnan, som hade lyssnat till soldater- nas samtal och blivit intresserad. T. var med om detta, och på kvällen fick han sätta sig bakom värdinnan på / en halmkärve och så bar det iväg mot norden. "Akta dig, så att du inte fastnar på Göteborgs domkyrkotorn", varnade häxan. När soldaten om natten kom till sitt hem sovo alla och allt var tyst. Då tager soldaten försiktigt ut en föns- terhalva och smyger sig in. Och vad han då får se gör honom rasande. Hustrun sover tillsammans med en främ- mande mansperson. Och på kvällen ha de säkerligen hållit kalas, ty bordet är fullt med mat och godsaker av alla slag. Soldaten som var rysligt hungrig slår sig tyst ned vid bordet och äter sig mätt, sedan ser han sig om i stugan och får se ett par nygjorda kängor stå på soffan. / Nu gick det upp för honom, att den usling som förstörde hans hem och lycka, var grannen – skomakaren. Han gjorde raskt sitt beslut, smög sig tyst ut genom fönstret och tog den ena kängan med sig. Han fick sätta sig upp på halmkärven, och så bar det iväg till Tyskland igen. När tjänstgörningen var slut och han komme hem, skulle hustrun få svara för sin otrohet. Kängan skulle han ha med och visa dem. – – – – Det var i en kvarn som häxorna brukade samlas till fest under påsknatten. En man hade en påsknatt gömt sig i kvarn- vidjan, för att få se om det skulle hända något, och frampå natten började påskkärin- garna att komma, det kom en hel mängd / och till sist kom själve den "Stygge" också. Påskkäringarna hade knyten med sig, och det var smör som de skulle skatta åt "Fursten i ondo". Det var en käring som hade för litet smör och fick till straff att vara "lysekäring", lysa medan de andra festade. Mannen som låg gömd var oförsiktig, och de fingo syn på honom och rusade då förskräckta iväg. Mannen hörde huru de under villervallan ropade åt den "Stygge": "Kvitens för smöret, kvitens för smöret!" På påskdagen kunde man i kyrkan få se påskhäxorna om man lyftade selen från hästen och spottade under den, man / fick då se huru häxorna sutto baklänges i kyrkan, med ryggen mot prästen. När solen på påskmorgon gick upp bugade den sig tre gånger. Var pingstdagen varm skulle som- maren bli kall, trodde man. Arbetslivet under vårhalvåret. Det var en hel del arbeten som skulle göras undan före vårandtidens början. Tunnbrödsbakningen skulle ske "tras" på vår'n, och då skulle det bakas så mycket att det varade till höstbaket före / jul. Av havremjöl bakades papperstunna en meter i diameter stora kakor, vilka gräddades med det samma och sedan lades upp på varandra till höga "ruvor". Bak- ningen började vid 3- à 4-tiden på morgonen och om "bakekäringarna" voro flinka, så blev det en massa kakor under dagen. Det var ett slammer av "kävlen" och ett muntert prat och glam, brödbake- dagen var rent av något festligt. Natur- ligtvis var det något särskilt med det som hände en sådan dag. Kom det någon främmande den dag som man bakade tunnbröd så kallades han för "brödfot", och det var ett lycko- tecken när en sådan kom, det skulle vara lycka och välsignelse under den tid brödet / varade. "Brödfoten" skulle undfägnas och så skulle han hava bröd med sig när han gick. Om kakorna ville reva sig om kävlet så betydde detta, att det på gården snart skulle bliva att linda småbarn. Den sista kakan skulle bakas åt hästen, den var tjockare än de andra och kallades hästläfsa. Det var många märken för tiden då sådden skulle börjas. Göktytan och gulärlan visade sig när rätta tiden var för handen. Det var en liten fest som kallades "börjebete" när vårarbetena tog sin början. Vårandtiden, som kal- lades för "plogen" eller "plogane", räckte i många veckor, ty åkern handhackades / för det mesta, och detta var ett arbete som behövde både tid och krafter. Såkakan, som var bakad om jul, tog man fram vid "börjebetet", hästen skulle ha en smakbit av denna kaka. Ärterna skulle sås först, man skulle vara mån om att få ut dem tidigt. Vid Erik skulle linet sås. Och på denna dag brukades det att bada och tvätta hästarna. Vid Urban skulle all sådd vara avslutad. "Den som sår efter Urbani ti', får store ax men lite i." Man trodde, att tegarna skulle kunna bära bättre skörder om man skaffade jord från kyrkogården och strödde ut på dem. Men att taga jord på detta sätt var inte hederligt och många voro de som / bittert ångrade sin "synd". På Valborgsmässodagen eller vid kors- mäss skulle kreaturen ut på bete. Det kunde hända att trollen voro framme och bedrevo sitt iltyg, kreaturen kun- de vara omöjliga att få hem, och då hade de blivit "häfta av troll". Man fick försöka att driva bort trollen genom att skjuta över kreaturen. I bergen kunde man hitta en underlig "metall", hårdare än allt annat och konstig formad som man kallade "bergesmi", och lade man denna i bösspipan då man sköt, så verkade det på trollen så att de funno för gott att ge sig av. På Kristi himmelsfärdsdag "drogs medda", och det var hölingarnas glädjedag. / Korna behängdes med kransar, och de yngsta fingo namn. Skällorna hängdes nu på – före "drag medda" fick inga skäl- lor komma i bruk. När kossorna kom- mo hem, så fingo de mjölkeblom (kabbeleka) och mjöl i sin bytta, och i denna låg det även ett ägg åt hölingen som fick äta sin middag ute denna dag. Man trodde, att jättarna som bodde i de stora bergen även hade kreatur, stora hjordar, och att dessa voro ute på bete om natten. Många har berättat om huru de hört jättekornas skällor och jättarnas lock under natten. Väderleksmärken och annat. Första söndagen i advent visade väder- / leken för vårandtiden; andra söndagen för slåttern; tredje söndagen för skårn; fjärde söndagen för hösten. Nedanets sista torsdag är märkesdag för nästkommande ny. Lördagsny är sällan gott, hette det, det bådar kyla och rusk för hela nyet. "Måndag krank gör hela veckan blank." Långa alhängen spådde grödeligt år, men korta kallades hungerknopp. "Mars med sitt skägg lockar barnen om vägg, april med sitt skinn skrämmer barnen in." När kråkan kom tillbaka från "sille- bygden" då var fläsket från höstslaktet spiket. "Kråkan ä så go som en orre när ho kommer frå sillebygda", hette det.
Anm. till Något om julfirande fordom Från Nordmark...
Anm. till "Något om julfirande fordom (Från Nordmarken)". För att få en någorlunda fullständig bild av livet - sålunda även julfirandet - i Nordmarken för 100-150 år sedan torde det vara av intresse att känna något om bostäderna och deras anordning. Bostäderna voro ännu mestadels samlade i byalag. Tomtplats är vald med - så vitt möjligt - dominerande utsikt och nästan alltid med gavlarna i norr och söder. Man lade stor vikt vid bostadens dominarande läge och yttre utseende ej blott för den fria utsikten från hemmet utan även för att den skulle göra intryck av storvulenhet och rikedom, då den sågs på avstånd. För att få huset "solrätt" brukades att ta märke efter polstjärnan. Det obligatoriska solmärket kunde då redan från början inskäras vinkelrätt i sydfönstret. Huset var upptimrat av grovt, på utsidan oskrätt timmer, och yttertaket bestod av näver med torv och hade ringa lutning. Tomtningen var låg med jordbänk i st. f. stenmur. En förmögen bondes stuga var nästan alltid byggd i två våningar. Rummens anordning kunde ju inom olika socknar vara något varierande ehuru med den urgamla enrums-nordmarks- stugan som uryp. Fönstren hade små gröna blyinfattade rutor. (Den, som närmare önskar studera bostadsförhållandena i Nordmarken, hänvisas till doktor David Anderssons arbete "Bostadsförhållandena hos allmogen i Vedbo och Nordmarks härader", vilken redogörelse är grundad på omsorgsfulla och grundliga ortsstudier. Ej i bokhandeln.) Vi göra ett besök i ett allmogehem en av juldagarna. Redan före inträdet märka vi framför "trampen" det i rosett väl lagda granriset; även den (alltför) närbelägna sophögen är "högtiden till ära" belagd med granris. Genom husets enda dörr kliva vi över den höga tröskeln in i "gången", rätt trång men med en brant trappa, som leder till "oppå". Vi antaga att denna dörr befinner sig på husets östra långvägg längst till höger. Skulle vi av misstag stiga in genom dörren rätt fram i "gången" komma vi till "koven". Denna är liten och trång, med / stor öppen spis och med ett, stundom två små fönster åt norr och väster. Rummet lyses dock upp av den nu vit- menade muren och blankskurade kopparkärl i taket. Det var dock ej den gästfrie nordmarksbondens sed att låta främlingen stanna i "koven". Vi stiga till vänster in i "stugan", ett stort rum, som genast inger en in- tensiv känsla av hemtrevnad. Golvet, vars breda plankor i somras efter golvsömsågningen drivits väl tillsammans, är nu skurat och - om det är en helgdag - bestrött med hackat granris. Väggarna äro rappade och liksom muren vitmenade, möjligen behängda med någon hemmålad bonad. Framför den väldiga öppna spisen, där den utvalda "jul- veden" nu som bäst sprider ljus och värme i rummet, står "långstolen". Emellan de två fönstren på rummets södra vägg står julbordet med sin rikedom på mat, juldricka och brännvin. Vid rummets östra vägg står ett i granna färger målat skåp med en avundsvärd rikedom på silverskedar och do bägare, vackra tennfat och tallrikar men även väl svarvade bollar, fat och tallrikar av trä. Vid rummets sydöstra hörn står den målade hemmagjorda nordmarksklockan i sitt vackra fodral, liksom skåpet försett med namn och årtal. Ehuru enkelt inrättad med sina trähjul, trävisare, trätavla och täljstenslod är den pålitlig och kontrolleras för övrigt av solmärket i fönstret. I hörnet längst fram till höger är den i två våningar uppförda skåplika sängen med grannt målade dörrar. Kistan, mors allra heligaste, som även är målad av samma mästare och har årtal och namn i locket, står längre till höger. Vävstolen, som under hösten flitigt dunkat vid östra väggens fönster, är nu utflyttad, så att utrymmet är rikligt. Inga onödiga möb- ler eller smaklösa prydnader; allt är tillverkat hemma och ger intryck av något helgjutet och solitt. Taket med de synliga fasade bjälkarna är liksom dessa nyskurat och glänsande brunt. Vi slå oss ned på en av de under helgen nedtagna vackra långbänkarna, "försätt" (fösekätt); möjligen bli vi erbjudna stabbestolen, fars plats. / Hur vilt främmande vi än kunna vara trakteras vi med vad huset förmår, och det är ej så litet just under julen. Skulle än besöket vara tillfälligt och visiten kort kan dock den, som satt sin fot inom tröskeln, ej undgå "supen" eller att åtminstone smaka på trästånkans innehåll, det straka, hembryggda julölet, oberoende av om vi äro törstiga eller ej. Ingen får "bära ut julen". Detta ansågs som en helig plikt att förhindra. Andra våningen är indelad såsom den nedre men har sängar, rika på bolstrar, dynor och skinn- fällar med den allra präktigaste vita ull. När vi ändå gett oss så gott om tid, måste vi naturligen även titta in i stall och ladugård, där vi först observera de mångstrukna tjärkorsen på dörrarna och kniven i tröskeln eller dörrposten till skydd mot de leda trollen. I stallet skvallra de trinda små hästarna om tomtens trägna omsorger och de underliga, oupplösliga "nisseflätorna" på gammal- hästens man och svans om samma tomtes underliga infall. Sedan den gången, då far efter en vårdslös kör- tur ledde in den svettdrypande och skälvande hästen och just vid dörrposten fick en eftertrycklig örfil av tomten, har han med synnerlig omtanke sett om hästarna. Så en titt in i ladugården (fjuset). De små korna njuta ännu av "julmaten", äro väl ryktade men sakna ljus och luft. De jäm- förelsevis talrika fåren och getterna knapra på sitt torra asplöv. Vid en kritisk blick in i ladan övertygas man dock om att detta dystra rummets arma invånare inte länge få njuta jul- dagarnas välfägnad. På våren blir nog halmen jämte möjligen hopsamlad mossa och renlav kornas liksom aspbarken fårens och getternas föda, varför påståendet att man på våren måste ha korna hängda i "gäll" emedan de av kraftlöshet ej själva skulle kunnat resa sig icke är bara lömskt förtal. Men omvårdnad saknas ej. Varmt vatten få korna varje dag. Den ena kon, som just nu kalvat, är föremål för särskild om- vårdnad. Pigan kommer just nu från "koven" med hennes / varma sörpa. Över spannen har hon lagt fars gamla byxor (nya skulle ej duga), desamma som mor under julbaket lagt över degen för att den skulle "gå". I botten på drickesspannen ligger ett knivblad. När i samma vevan kon första gången mjölkas, har i mjölk-kollans (mjölk-kärl av trä med ett handtag, "öre") handtag fästs en stoppnål (någon gång användes en vigselring, stundom bådadera). Dessa försiktighetsmått skyddade kon från att bli "förstulen" (inte att förväxla med bortstulen). ____ Till sist några anmärkningar som, utan att direkt beröra julfirandet, ändock kunna bidraga till kännedomen om forna tiders föreställningar, seder och bruk: 1. Vid bryggning av dricka, som ju i huvudsak tillgick på enahanda sätt överallt, användes den s.k. jäst- kubben (synlig mitt på bilden) Denna utgjordes av en kort björk-kubbe med skrovlig bark och försedd med en ögla eller annat fäste för upphängning. Den skrovliga barken fullsmetades med jäst (från botten av drickes-ankaret), som sedan torkades väl. Vid nästa brygd nedsänktes denna i vörten för att åstadkomma jäsning. Därefter in- smordes den ånyo osv. Gick ofta i låne emellan gran- narna. 2. Vid bröllopp gick det stundom överdådigt till. Till kyrkan red brud och brudgum på varsin häst i bredd (brudsadel synl. å bilden). Emellan sig höllo de en korg med matvaror, som kastades ut bland folk, som var ute för att se på brudståten. Spelmannen gick före in över kyrkgolvet och spelade brudmarschen. Även vid kyrkan vankades efter vigseln mat och brännvin. Efter hemkomsten vidtog ätandet. Sista "rätten" bestod på skämt av exempelvis snö, garnerad med lingosaft, ett tomt fat med en slev osv. Efter maten lästes högt en bordsbön och sjöngs en psalmvers, vilka dock ej alltid valdes med den rätta urskillningen, t.ex. "Gud med nödtorftig spis du oss styrker etc." eller / "När vi skola till vårt fädernesland och skiljas vid detta elände etc." - Så vidtog förärandet av brudgåvor. Brudgummen skulle förära bruden en friaredosa (synlig å bilden: hyllan) med silverpengar. Dessa slantar förvarades. En dylik slant i barnets lindor kunde sedan skydda detta att bli "bortbytt"; även i badvattnet lades en slant. Om det var av dessa slantar man sedan an- vände i smörkärnan för att raskt få smör eller i bot- ten av kons första sörpa efter kalvningen (med samma verkan som knivbladet) har jag ej fått bekräftat men anser det troligt. Allmänt bruk var att (andra brölloppsdagen) röva bort bruden. Ngon utklädde sig till "den fule" och med sitt sällskap drog i väg med henne. Stundom körde de hen- ne med "en otämd stut" för att det skulle gå lustigt och oregerligt till. Brudgummen med sitt följe skulle upp- söka och återerövra henne. Det blev stundom nappatag, ja urartade någon gång till slagsmål. 3. När flera barn döptes samtidigt i samma vatten, var man angelägen att flickorna vattenöstes först. De skulle annars få skägg. 4. En giftaslysten flicka skulle få se "vem hon skulle ha" om hon tre torsdagskvällar efter varandra åt saltpann- kaka. Denna tillreddes av 3 skedar salt och 3 do mjöl med mjölk eller vatten. 5. På våren (den 25 mars eller enl. annan uppgift påskdagen) drogs dagg. Man gick runt ägorna och drog efter sig sitt lintyg eller ett lakan. Detta skulle skydda åkrarna mot förtrollning. - "Vafferdan" (25 mars) tävlade man att vara tidigt uppe och att få röken ur skorstenen att stiga så högt som möjligt. Detta skulle betyda lång och tidigt mogen säd. Man brukade därför kvällen förut samla enris eller annat lämpligt rykande bränsle. - Samma konster påskmorgonen hade med sig att "fåren skulle bli feta". - Inte hugga något på skärtorsdagen. Då skulle korna "få ont i benen". / 6. Slutligen några typiska utdrag ur Töcksmarks sockenstämmo- protokoll. År 1821 den 25 februari: § 11 "Af förekomne anledningar stannade Socknemännen i följande beslut: 1 mo Dansgillen på Juhldag, påsk- och pingstdag ävensom på Långfredag och Böndagen skola vara alldeles förbjudne vid 3 Rdr 16 sk. Bco böter för den, som tillåter sådana sammankomster i stt hus och Ståckststraff för dem, som sådana bevista på förenämnde högtidsdagar. 2do Skola alla Dansgillen, vid ovannnämnde vite för husägaren och Ståckstraff för den, som Dansgillet be- vistar, vara slutade kl. 10 från 1 september till 1 maj och den öfriga årstiden kl. 12 efter middagen utan afse- ende antingen de hållas i boningsrummen, på Loge eller under bar himmel. 3tio Den, som anmodas att spela till Dans vid före- nämnde tillfällen, vare sig på Viol eller annat instrument, undergår en söndags Ståckstraff om han fortfar med Musiken över den i 2de punkten föreskrifne tid." Punkt 4 stadgar stockstraff om ungdom samlas i uthusen på kvällarna utan dans; punkt 5 likaledes för den, som är under 16 år och besöker dans, auktion e.d.; punkt 6-7 om ansvars- påföljd för den, som öppnat hus för tillställning, där det går oregerligt till, den som medför och utskänker brännvin - och slutligen "8o: Ovannämnde böter och Ståckstraff fördubblas vid varje förnyad förbrytelse." - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde" År 1825 den 16 Januari: §1 - - - "Anmält att Drängen Anders Olsson i Töresbyn den 4 innevarande månad x) i Hans Mikelsons i Töresbyn hus utfarit i skällsord och under svordom förövat våldsamhet mot Drängen Nils Torstensson i förenämnda x) alltså under julen / hemman ---". Efter en "allvarlig erinran" beslöts att "skulle meranämnde Anders Olsson hädanefter beträdas med öfverdåd, smädeord och ofrid i samqväm eller annorstädes, skall han utan skonsmål beläggas med En Söndags Ståckstraff under allmän Gudstjenst i Tyxmarks kyrka." - - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde". År 1831 den 2 oktober: §3 "Döfstumma pigan Maria Larsdotter, som enligt beslutet vid sista sammanträdet med Fattigvårds Direktionens Ledamöter nu borde bortaccorderas på ett års försörjning och vård, ville ingen emottaga, ehuru hon utbjöds för 3 Tr Hafre och 3 Rdr Bco, och då hennes epileptiska sjuklighet svårligen medgiver att hon föres över hela socknen eller på någon av de 3 vid- sträckta fattigrotarna, så skulle hon ånyo utbjudas på entrepenad den 16 oktober" - - Den 16 okt. åtog sig Engelbrekt Andersson i Gråbol henne för 3 Tr Havre och 3 Rr Bco med det förbehåll, "att om hennes sjuklighet skulle så tilltaga, att hon blifver för svår att vårda, han då i Sockenstämman avsäger. sig henne utan att begära någon ersättning för den tid hon varit i hans hus." - - "In fidem protocolli O. C. Schagerström". År 1833 den 19 maj: §11 "Som allt spel i kyrkan för brudfolk är alldeles stri- dande mot 15 Cap. 25§ i kyrkoordningen, så skall dylikt "otjänligt buller" vare sig med violer eller annat instrument vara alldeles afskaffadt vid laga ansvar. Af förekommna anledningar ålade Pastor kyrkoväktaren tillse, att intet brännvinssupande före eller efter Gudstjensten förövas i Sockenstugan eller annorstädes inom Kyrkans område". - - - "Ex officio N. O. Atterberg"
Sjukdomar
"Klå" kom så en visste inte varifrån hon kom. Den kunde en få på sig från vad skit som helst. Man för att en skulle få bort henne så tog en tjära å ister å blandade ihop å smörjde på. Det var att gå till "bastua" å ställa sig å smörj. En stod spett naken. Det fick inte vara en enda kläsklut på. Se’n när en hade smörjt så var det att sätta på sig det sämsta linnet en hade. Alla i huset skulle smör- ja sig. För de som inte hade haft det så kun- de de få det. "Knarren". Det var i lederna (handleden) som en kunde få den. Det vren i leden. Det äldsta barnet i huset kunde bota den. Då skulle en lägga handleden på tröskeln till dörren / som gick ut. Den som skulle hugga tog en yxa så högg han tre gånger på vardera sidan om le- den. Först på högra sidan leden sedan på vän- stra , och så skulle den sjuke fråga: vad hug- ger du för? Den som högg svarade: "Jag hugger ur led å i ved". Det var att säga det sex gång- er. "Kvesa". Det var ett slags utslag på kroppen. Endera kunde en göra en femuddastjärna av garn å lägga på kroppen å ha den på under natten eller tog man en näver av en björk å skrapade på innersidan av nävern å strödde på kroppen. "Matle". När en skulle bota den åkomman, så stal man en brödbit å gick till av trädet med, så stack en ned den genom det ena hålet å tog upp den genom det andra med vänstra handen. Det skulle en göra tre gång- er å sedan stå å titta ned i vänstra hålet å äta upp brödbiten. / Om en blev ormbiten, så skulle en ### i vän- stra skon å ta det å stryka på såret. Så skul- le en ta en gul silketråd å knyta ovanför så- ret. "Förstoppning" kunde folk trolla på en. Det gick till så att en tog en gammal bösspipa, å så tog en gödsel å stoppade i mynningen så att det blev tätt, så gick en å lade bösspipan i en bäck. Förstoppningen varade så länge att gödseln hade gått ur pipan. "Fallsjukan". Den började med att det blev så fula drömmar. Om inte den havande tålde att se blod och fick se det medan hon var sådan, så kunde barnet få "fallsjukan". Men det var också bot för den. Då tog en en bit av den sjukes skjorta å lade i förläddningen till ett skott, så tog en bössan å gick till säng- en där den sjuka låg, så riktade en bössan mot nordstjärnan å sköt över den sjuke i sängen. Det mins jag att de gjorde över en / pojk som fått ”fallsjukan”. "Lungsot och ont i bröst". Det begagnade de dal- bränd tjära att kurer sig med. Man gjorde tjär- piller, knådade litet mjöl i tjären å rullade ihop till pillen. Så tog de 2 à 3 piller om da- gen. Så begagnades att ha terpentin på yl- ledukar å lägga på ryggen å bröstet. Se’n så begagnades också att den sjuke andades in ånga av terpentin. Tjära å terpentin höllo för att vara bäst mot den sjukdomen. En skulle driva den ur kroppen på det viset. "Tarmvred el. magrev". Det blev illa svåra mag- plågor, så att den sjuke kastade sig i sängen. Men då tog en fram en "salthall" (en liten plan stenhall) å en sten, så tog en svart krut s som till ett skatt, så gned en sönder det till fint pulver eller som fint mjöl å tog det i munnen å sköljde ned det med brännvin. "Sand på ög". Det visade sig så att / det blev små flädrar på ögonen. En strök "gratika" på det. ”Gratika” fick en på apotek. "Nagel på ögat". Om en hade det så skulle en annan hjälpa en å bot. Han tog "namnlösen" (= ringfingret) å satte nageln vid ögat å strök med nageln tre gånger runt på ögat. Han vred runt motsols. "Benbrott". Det spjälkades ihop. Men för att det skulle växa ihop å bli riktigt starkt så tog en en mässingkam å filade, så att en fick fint mässingpulver. Så tog en in det i en deg- bit. Det gick till det skadade benet å slog ihop. "Bisteck". Brännvin smörjdes på. Man tog göd- sel i botten på stalldynghögen å lade på. ”Näsblod”. Kallt vatten i nacken. Men det var bäst om en skrämde den som blödde. En skul- le vara kvick att skrämma honom. "Brännsår". En "döva varmen" i kallt vatten. Se’n så smörjde en på fett. / "Utslag". Om en fick något som en märkte utanpå kroppen. Om en skulle ta reda på varifrån en hade fått det, så skulle en ta en sten på backen, en sten i vattnet å en sten ur skor- stenen, så värmdes stenarna, så att de blev heta, så kastades de i vattnet. Den sten som det fräste mest av, skulle en rätta sig efter. Om det nu var den som en tagit på backen så hade en fått utslaget ur jorden. Då tog en litet av sina kläder å grävde ned i jorden där en trodde att en varit å fått utslaget. Se’n skulle en bli bra. "Bölder". En peta hål på bölden med en pinne, så att en fick blod på den. Så tog en å gick till ett träd å slog pinnen i nordsidan på ett träd och sade: Du bölder blå å klene du sitter här allene. "Engelska sjukan". Det var vanligt att barnen "smörjdes" under brokiga trädstammar å i / brokiga träd. För att en inte skulle bli "gastkramad" så skul- le en rita tre kors ovanför kudden där en låg om natten, så skulle en hugga täljkni- ven i det tredje korset. Det kunde komma nå- got ont som gasten å mara å plåga en om natten. Men då var de bet, om en hade gjort på detta viset. Om en hade råka få se en hare, så kunde en bli hes av det. En kurer sig med att äta bränt bröd. "Hecka". Det var en annan som hade bestyr med en. Men om en tog kallt vatten, så gick hic- kan bort. "Stong" (= stygn). Det hörde jag de sa, att läs- te för "stonga". Men hur det gick till vet jag inte. "Magknip och magplågor". För detta onda begag- gnades att en tog in peppar, starkpeppar, spansk peppar, malört och sådant i brännvin. Det skulle vara så starkt att det sved igenom / hela kroppen. "Stämma blod". Jag hade huggit mig i benet så att blodet sprutade. Det där, sade far min, skall du inte bekymra dig om, så kom han å strök med handen över såret, å han stängde blo- det med en gång. "Värk i kroppen". De försökte att hjälpa sig med ådring. Det var att ta fram åderbilen å slå ett hål på armen. Jag mins att de lätta åra på far en gång å tog en full tenn tallrik med blod. Då blev han matt, men han frisk- nade till å fick nytt blod. "Sår" av kniv el.dyl. Det var vanligt att de slog brännvin i såret, se’n band de spindelnäv å en trasa om. Det fick sitta tills det ha- de gatt ihop å sårruven föll av. Om barnet hade svårt för att tala så klipp- tes "tongspen" av. "Ryggvärk, knäpp i ryggen, ryggskôtt". Om en fick se skrea, så skulle en knäppa av sig bältet / å lägga det så att skrea gick över det. Om en har det bältet, så kunde en inte få ont i ryggen. Sådana bälten var det ont efter, för det var inte många som fick se skrea. Ringorm. Hade en fått ett sådant utslag på kroppen, så skulle en ta en mässingkam å dra den tre gånger motsols över ringor- men.
Renlighet. Hemmet.
I min barndom var det inte noga med "rens- liheta" i stugorna. Det var allt som det kunde litet varstädes då. Då tvättade sig inte gubbarna var dag. Det kunde allt få gå fjorton dagar å tre veckor in- nan en vasskvätt fick komma i ansiktet. Om det var så att de inte skulle till kyrkan eller till annat stäl- le där det var noga, så kunde det allt få gå vec- kor. Det var mest när det började på att bli nå- gon ordning på skolan, som folk började å vilja tvätta sig litet mer, för barnen blev tillsagda av lärarna att de skulle komma tvättade å rena till skolan. Om inte de var tvättade på halsen å nac- ken, så fick de stå i skamvrån. Det var mest så, att när de skulle tvätta sig så blev det mitt i ansiktet, halsen, nacken å öronen fick vara / "tallite". I regel brukade de nog tvätta sig på lördagskväll eller söndagsmorgon. Pojkarna brukade tvätta sig innan de gick ut till jäntorna på lördagskväll å de äldre kunde allt tvätta sig den kvällen också, eljest fick det väl också vara tills på morgonen, innan de gick till kyrkan. Till julen skulle en tvätta hela kroppen ("jul- lôga"). På sommaren kunde en gå till en damm eller vattenhåla å tvätta sig. Kvinnfolken hjälpte karlar- na att tvätta huvudet, öronen å halsen. När en hade tvättat sig, så brukade en ju också kam- ma sig litet. Det blev inte så väl gjort. Kammar- na var inte så bra den tiden. Å det fanns allt de som inte hade en kam i huset. Då fick de låna kam i grannstugan när det var något riktigt noga så att de "lutte" kamma sig. "Luskam" hade en, som en kammade bort lusen med. Klippningen av håret var ingen konst förr i världen för det var bara att klippa av det i nacken å runt huvudet. Håret skulle hänga på axlarna den tiden. / Aska, såptvål, sand, gräs o.d. begagnades vid tvättningen för att en skulle bli ren. De som ville bli vackra skulle ha "pess" eller björksav i vattnet. Finnar å andra utslag skulle gå bort av det. Näsduk begagnades inte annat än vid högtidliga tillfäl- len. Kvinnfolken hade särskild näsduk som de hade med sig när de gick till kyrkan ("körknäsduk"). Småbarnen tvättades med en trasa som blöttes i vatten. Jag mins jag såg någon gång att modern inte ens använde vatten utan spottade på trasan å torkade barnet i ansiktet. På sommaren brukade de allt gå till sjön å "lôgge säj". Kvinnfolken brukade inte bada så mycket. Någon gång kunde de smyga sig till det. Men de var så rädd för att någon karl skulle komma å få se dem nak- na. I "basta" tog en bad till julen. Eljest var det van- ligt att en tog in ett stort kar på julafton å öste vatten i. Så badade alla i huset. Ohyra. Det fanns de som var så väl van vid lus å loppor / så de blev onda om någon ville hyfsa dem ren. De trivdes inte, om inte de hade fullt med lus å loppor i kläderna. Lusen kammades ur håret med "luskam". Fanns inte sådan kam, så brukade någon "löske" hu- vudet. Lusen plockades ur huvudet å släpptes i elden eller ock dräptes de mellan tumnaglarna. För det mesta dräptes de med tumnageln. Så brukade de att hjälpa varandra med att "löske" i kläderna. Nå- gon hjälpte till med att brätta upp skjortan på ryggen, undersöka alla sömmar å ta dö på lössen som fanns där. Det var kvinnfolket som hjälp- te till med det. Råttorna togs med fälla, så hade de kattor i husen. Matskålar o.d. diskades allt en gång om dagen. Det fanns ju de som inte var så noga, utan åt fle- ra gånger ur fatet innan det diskades. Grytan brukade de turas vid att skrapa. När hon var skrapad, så diskades hon med varmvatten. Grantvaga användes vid diskningen. Sänghalm byttes när det blev så litet i / madrassen att en fick ligga på sängbotten. Det var inte så gott efter halm den tiden så en fick va- ra sparsam. Före jul och före midsommar bruka- de de allt byta halm. Det som tömdes ur madras- sen användes till strö under kreaturen. Skinn- fällen lades ut ibland för att lopporna skulle kom- ma ur den. Ibland tog man den till bastun å gjorde ren den. På sommaren vädrades sängkläderna ett par gånger men inte på vintern. Skjorta byttes var åttonde eller fjortonde dag. En ville gärna ha en vit å ren skjorta att ta på sig om söndagarna ("söndasskjorte"). Det talet hade de allt att "vränge skjorta", när hon blev för svart på ena sidan, men jag mins inte om någon gjorde det. Kläderna befriades från mal genom att lägga malört i dem. Helgdagskläderna borstades när en hade tagit på dem. Fläckar borstades bort med kaffesump. Skosmörjan bestod av talg och tjära. Så fanns blanksvärta att få köpa i handeln. Av sot å / socker blev skorna blanka. Stortvätt brukade de göra höst å vår. Både linne och garn lades ut till blekning på våren. I febr. el mars månad brukade de lägga ut å ble- ka. Då fick det ligga till dess snön gick av marken. Det lades på snön. Det fick ligga ute natt och dag. När kläderna blev torra efter tvättningen så ströks de min- dre plaggen och lakan och dyl. "kavlades". På lördagen gjorde de rent i stugan. Lördagsafton var det vanliga. Då brukade de vänta till inemot kväl- len. Det var kvinnfolken som gjorde det. Karlarna del- tog inte. Golvet sopades med kvast. Förr i världen gjordes kvastarna av smidigt björkris. Enris och få- gelvinge användes också. Den senare anvädnes mest att sopa i spisen med. Det var många ställen där de inte sopade var dag. I andtiderna kunde allt so- porna få ligga över golvet i flera dagar. Blev golvet sopat en gång om dagen så var det allt stort. Sopor- na samlades i en vrå. Somliga var noga med att ta bort dem andra lät dem ligga undan för undan / tills högen blev så stor att inte kvasten kunde skyla den. Golvet skurades av kvinnorna. Som hjälpmedel vid skurningen hade de grantvaga å skurtrasa eller vitmossa. Med mossan ("skurmôse") torkades gol- vet. När golvet var skurat "barades" det. Hackat granris ströddes på. Det fick ligga över helgen. Stolar, bänkar, soffor o.d. som fanns i "kôven", ren- gjordes före skumringen. Sofflocken skurades ävenså sitsarna på stolarna. Bordet ("slagbord") skurades. Rengöring av väggar å tak förekom inte mer än till midsommar å jul. Var taket vitlimmat så limma- des det på nytt. Var det utan limning så tvätta- des det el. man nöjde sig med att sopa det. Väg- garna vitlimmades. Det var vanligt med vita väggar förr i tiden. Spindelväven togs bort med kvasten. Men det var nästan så att de var rädd för att ta bort spindelväv förr i världen. Vädring av stugan förekom rätt som det var. Då rök- te en med enris å lät röken gå ut genom dörren. / Röken tog den dåliga luften med sig ut. Det var häl- sosamt att röka med enris. Det blev friskt efter. Hönsen hade de inne i stugan. Men på den tiden hade de inte mer än ett par tre höns var sig. Smådjur, såsom kalvar o.dyl. togs in i stugan om de var sjuka. Gården rengjordes på våren och till midsommar. Då sopades den, å allt skräp bars bort.
100 frågor
1/ Jag har inte hört något om "Pelle Jägare" nu på många år. Det är många Herrans år sedan jag hörde honom i skogen häruppe. Det var en kväll. Men det lät som om det hade varit full luften i hundar. Somliga av dem skällde fint å andra grovt. Det var ett fasligt väsen i luften, när han var ute. Vet inte vad det kunde vara. Men mor sa' att det var "Pelle Jägare". 2/ Jag har inte hört talas om att näcken var helt som en häst, men han skulle ha bakben som en häst å häst- svans. 3/ "Lucifers" släkte var ett ont släkte som regnade ned från luften. Alla onda väsen hörde dit, tomtgubbar, skogs- rået, näcken å alla de andra. De skulle kunna bli män- niskor, om någon ville byta med dem, eller om de kunde lura någon till sig. / Det skulla allt vara i en annan socken, som trollen höll på att fägna sig med julöl ut ett "dryckeshorn". När de höll på så kom det en ryttare som skulle fa- ra till kyrkan. "Trôlla" stannade hästen för honom å så gav de honom att dricka ur en bägare. Men han drack inte utan kastade ut det som var i bägaren. Så red han fort därifrån å behöll bägaren. "Trôlla" sprang efter å skrek å skulle ta honom, men då skrek ett troll från ett berg, att han skulle "ri tvärt över tôrvera". Då red han ned på åkern å då blev trollen efter. Så hörde jag sagan av mor. 7/ "Fôlk geck vilse. Å dä berodde på att di kom ut för skogråa. Dä va ho som feck skulla te dä". 8/ Vättar har jag inte hört talas om på den här trak- ten. 9/ Det var en gubbe i Källtegen, som hade "Spertus". Han hade den i en silverdosa. Det skulle vara en "dra- gare", som drog till den person, som hade den. "Spertus" såg ut som en lysmask. 12/ Det var mycket tal om "gasten". Jag mins att vi blev / skrämda för den när vi var barn. Det var något som for i luften å bräkte som ett får. Det skulle vara "gasten". Somliga kallade det för "hôresegöken". Det skulle inte vara så bra om den for över en. Men så hörde jag ock- så talas om att alla som tog livet av sig eller omkom, blev "gastar" till den tiden som de skulle ha dött en van- lig död. Den tron hade allt de gamla mycket för sig. 13/ Ett barn som blivit mördat kallades "fante". 14/ Jag har inte hört att maran ser ut som en katt. Det skulle allt vara en människa, som var "mara". När jag var i Amerika, så fick jag maran på mig en natt. Å det var som om de skulle ha lagt en stor "klomp" på bröstet på mig. 18/ De tog vara på ormskinn å kokade. Så skulle det smör- jas på, när en orm hade bitit. "Älmetjära" hade de ock- så. De tog "älmer" på träden å hade i tjära å rörde ihop. Det var bra att binda silke över där ormen hade bitit. 19/ Om en bröt av ett ben, så skulle en röra ihop fin filspån i deg å äta. Filspånet skulle gå genom / kroppen å till det brutna benet, å så skulle det gro ihop det. Så skulle en lägga gröt på för att "svôl" skulle gå ur. 23/ Benämning på engelska sjukan: rise, älta. 25/ Jag har inte sett att någon lånat mull eller ben från kyrkogården, men det var tal på det i mors barndom. Då hörde jag sägandes att sjuka gick å lånade ben om natten å låg på för att de skulle bli friska. Men jag tror inte att de fick ha dem hemma mer än i två nät- ter. Om de behöll det tredje natten, så kom den döde å tog igen det. 26/ Med en människas vård menas att en "ser valn för henne". Hon visar sig på en plats där hon i värkligheten inte är. 27/ En har ju trott att själen har varit borta från krop- pen med drömmen. En kan ju drömma att en är långt bort. 28/ Mor talade om, att hon hört talas om av sin farmor, att de flyttade kyrkklockorna från "Körkudden" till Svaneholm. Det var på vintern, så att de begagnade släde. Men "valles" det var, så brast isen å den ena / klockan for i sjön. Ingen kunde få upp den. Å där skall hon ligga ännu. De for över Mellansvan. Lillklockan skall hänga i kyrkan. Hon säger, när de ringer med hen- ne: "Tôrsten Långben, Tôrsten Långben, min make lig- ger i Mellansvan. 29/ Om en ekorre springer tvärs över vägen där en går fram skall det betyda sorg eller olycka för en själv eller någon an- nan i huset. När "kattugglan" kommer inpå väggar- na å skriker, så skall hon vänta lik. I fjol höst dog en bonde i Hallanda. Pojken i huset hade fångat en "katt- uggleonge" i ett träd invid stugan. Den hade han i en bor. Så en dag kom en granngumma å fick se den. "Den där skall du släppa ut", sade hon, "för den bådar inte något gott. Det betyder att någon skall dö". Det var inte många veckor därefter förr än husbonden i huset dog. Det var inte farligt förr än ugglan kom intill gården. När "säsärla" kom fram, så var det våren. Göken skall vara här fram i maj. Om han gal på bar kvist, så blir det hårt år. När han får höra brynstic- kan mot lien, så flyttar han å slutar gala. / När "marskråkan" kommer, så går det an att äta "spe- kekött". Det skulle också gå an att skjuta den kråkan å äta. 30/ De kastade kvistar på det ställe där någon dött. Hö- gens benämning: "ôffervål, vål". 40/ Se särskild uppteckning efter samma sagesman ang. of- ferkälla. Uppt. anm. 43/ Prosten Göransson skulle ha varit i skola i "Witten- berg". Å där fick han lära, så att han kunde binda pesten å driva bort satan. Han var prost i Gillber- ga. 44/ Den som slaktade hästar kallades "puke" eller "rac- kare". 45/ Benämning på en utgammal häst: "Höstkrake", "en ut- gammel utlevad hästkrake". 48/ Har inte hört talas om damm eller bäck vari kvinnorna ba- dat för att bli fruktsamma. 49/ De äldre brukade inbilla barnen att de små barnen kom från skogen, att en käring kom med dem eller att det var storken som kom flygande med dem. / 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara tur med det för släkten. 52/ Det var "jättekôna" som kom å bytte till sig barn. Det barn som hon lämnade i stället kallades "bortbyting". - Se tidigare uppt. eft. samme sagesman. Uppt. anm. 54/ Det skulle inte båda något bra, när kreaturen dog. Men jag vet inte något särskilt om det. 60/ Se uppt. från sagesman i Hallanda, Uppt. anm. 62/ Se uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 63/ Om det blev en obesådd fläck i åkern så skulle den dö under året, som sått åkern. 68/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 69/ Om säljaren tog i kon, innan köparen ledde henne från går- den, så längtade hon. Men kon fick komma in till spi- sen först, innan hon leddes in i lagårn, å då trivdes hon. 73/ Julgrisen slaktades omkt. 14 dagar före jul och kunde man tog den tre veckor före jul också. 75/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 86/ "den som sår efter min tid får korta strå å itnô i, sade / Urbanus. 99/ om "nôrrskene" trodde de att det var så stora fiskstim i havet, så att de glänste lång väg. 100/ På påskkvällen har de eldat på bergen och vid sjöar- na, men inte under annan kväll på året. De eldarna kal- lades för "påskeller". På Ranneberget brukade de elda "påsk- el" om påskkvällen för i världen. Det var ungdomar från gårdarna här. De drog ihop enris å torr ved å tände en stor eld, som lyste långt.
Hemliv och hemseder
Sedan julhelgen dansats ut på tjugonde dag Knut, var man åter inne i det gråa vardagslivets mödor, svält och tråkigheter. Dagen användes av männen i regel till skogs- arbeten, och kvinnorna skötte husdjuren samt stickade strum- por och "bälvantar" åt sina män och tjänare. Hushållen voro i regel stora, emedan det var många barn i famil- jen, dussinet fullt och ofta däröver hörde inte till ovan- ligheten. När aftonen kom efter den korta, ofta kalla vinter- dagen och mörkret föll på, blev det tyst i huset en stund, innan brasan i ringspisen tändes. Det var då "kvällvart", och var det då någon som bullrade, så bull- rade det igen, sen folket lagt sig och störde sömnen. Emellertid så tändes brasan, och "lysestätta" kom fram, en stake på fot av trä med en "klyp" i toppen och / en på sidan. Dessa voro av järn. Staken såg ut så här: Männen "spikade" stickor av furuträ, vilka tändes och sattes i klypan samt vändes och "snattades" (kolet avlägsnades) samt utbyttes mot en ny, när den först tända tog slut och så un- dan för undan. Detta var den belysning, som man skulle arbeta vid. Männen sysslade med träslöjd. Det gjordes träskedar, slevar, "tvärrar" (grötkräcklor), sel- pinnar, yxskaft, snöskovlar, "stenglar" (trägafflar, som användes till gödselgrepar), kaffehoar med trinsor för krossning av kaffe, sopkvastar av björkris, toffelbott- nar, träskor o.s.v. Samtidigt underhöllo de elden på spiselhällen. Kvinnorna sysslade under tiden med spå- nad. Mor själv spann tagel eller ull, vuxna döttrar eller tjänsteflickor blånor, och någon kardade ull. Vid arbetets gång under de långa vinterkvällar- na berättades underbara historier, varibland spök- historier spelade stor roll. Till omväxling sjöngs vi- sor, ofta grovkorniga, men ibland även vackra och rörande. Gissegåtor och ordspråk hunno passera revy / under den långa vintern samt sagor om tomtar och troll, bergjättar, drakar, sjöjungfrur, skogsrår, näcken o.s.v. Sen arbetet var slut, blev en enkel måltid serverad (härom mera sedan), varefter husfadern läste kvällsbönen. Hus- modern ryktade upp elden och lade glöden till rätta samt "släppte spjället". Äldre barn och tjänare sysslade med att bädda nattlägren, varefter man gick till vila under sotad ås i grova, hårda bäddar. Fars och mors säng var gemensam och olik de andra, emedan den hade sparlakan och var ofta väggfast. Sparlakanen voro fästa i en fyrkant av list i taket och hängde ned till golvet med en delning mitt för sängens långsida. De voro hemvävda i rutiga färger, såsom svart och vitt, gult och grönt och stundom blått och gult. De voro dels av linne, dels av ylle. På bot- ten av sängen lades förr råghalm, därpå breddes ett grovt linnelakan, så en lång huvudkudde, stoppad med agnar, hackelse eller i bästa fall klipp- ta trasor av gamla kläder. Sedan kom den ob- ligatoriska fårskinnsfällen och så sticketäcket. När / man så lagt sig, drogs sparlakanet samman, och sen råd- de de sig själva. I tjänstefolkets och barnens bäddar, som utgjordes av soffor och s.k. liggebänkar, var enahanda inrede med den skillnad, att där fick s.k. blångarnslakan och en- tänningslakan samt hårtäcken duga. Vad mat och dryck angår, så fick man inte vara nogräknad i vardagslag. Brödet var blandat med in- till hälften havre, när det var fråga om "kaka" eller mjukt bröd, och havre i sin helhet, om det gällde det papperstunna torra brödet i kakor på c:a 3 fots diameter. Av detta sistnämnda bröd bakades alltid mycket på en gång. Man brukade ställa till med "bake- dar". Grannkvinnor uppbådades till hjälp, och 3 à 4 kvinnor kunde då sitta och rulla ut sådant bröd i 2 och 3 dygn. Far själv satt vid stora bakugnen och eldade. Han kal- lades "brynare", emedan han stekte brödet. Elden hölls så stark, så han kunde hinna undan för alla 4 bakers- korna. Drängen i huset eller älste sonen "knödde" degen av vatten och havremjöl. Vad tillredningen av detta / bröd angår, så var det en fingerfärdighet och en konst, som de flesta både kvinnor och män i våra dagar skulle ha svårt för att göra efter. Sen brödet var bakt, lades den ena kakan på den andra i "ruvor", som sedan buros upp på vinden och lades i "bröhäcken". Den var gjord av en brädbotten, som hängdes i vidjeband fästade i taket, ty råttorna unnades ingenting då heller. Då häcken var full, slutades bakningen, och så hade man tunn- bröd för ett halvt till ett helt år framåt. Brända bröd- kanter åtos sedan med nöje, ty den som åt sådana fick gott mål till att sjunga vackra visor, och det var loc- kande. Det tjocka, mjuka brödet, som bakades var vecka, användes till frukost med för det mesta sur eller söt mjölk till samt som sovel spicket fläsk eller kött. Frukosten åts vid 7-tiden på morgonen. Mellan 10-11 f.m. åts den s.k. dageln, som bestod av havregryns- välling och tunnbröd. (Havregryn och korngryn maldes av egen skörd på handkvarnen.) Klockan 2 åts mid- dagsmål. Därvid förekom de flesta dagarna i veckan / sill och potatis, i brist på sill stundom kummin och salt, eller grädde och salt. Andra dagar koktes ärter och fläsk. Sön- och helgdagar serverades alltid kött och soppa, vari potatis, morötter, kålrötter och palster- nackor samtidigt kokats. Det tunna havrebrödet till- hörde även denna måltid. Det "syllades" i ett fat, och överöstes med fet buljong. Den rätten kallades "mölja". Var soppan kokt på fårhuvud och fårben, kallades den för "bullersoppa". Aftonvard vid 5-tiden av 1/4 kaka med smör och ost till samt kaffe eller mjölk. Kvälls- varden bestod i regel av havregröt med söt, blåsur, eller sur mjölk och så tunnbröd med en klick smör på. När våren nalkades, vilket räknades från Gregorius, som då var den 12. mars, brukade man "inviga" den med att "springa Gregorius" på kvällen samma dag. Det till- gick så: man befriade sig från all fotbeklädnad och sprang runt huset tre gånger sak samma hur stark vinter det var eller hur mycket snö det var på marken. På detta sätt kunde man förvärva sig gott "grokött" = läkekött. / Efter Gregorius-dagen utbyttes spinnrockarna av kvin- norna mot vävstolarna, som nu skulle in. Det under vin- tern tillverkade garnet skulle nu vävas färdigt, innan "vår- antiden" kom. Det vävdes linnevävar, blångarnsvävar och entänning i långa banor. Sedan sattes upp vadmals- väven av rent hemspunnet ullgarn till kläder åt män- nen och klädningsväven för kvinnornas beklädnad. Så kommo handdukeväven, näsdukeväven, säckeväven och hästetäckeväven, vilken senare till största delen bestod av "ragg" d.v.s. hår av husdjuren, hästar och kor o.s.v. Den under våren tillverkade linneväven, blångarns- väven och entänningen lades senare på våren ut på marken till blekning. Vadmalet sändes till "stampen", för att färgas och stampas. Färgerna voro svart till hög- tidskläder, mörkgrå och ljusgrå till vardagskläder. Kvinnornas klädningstyger medsändes till stampen för pressning, ev. färgning.
Sjukdomar
”Klå” kom så en visste inte varifrån hon kom. Den kunde en få på sig från vad skit som helst. Men för att en skulle få bort henne, så tog en tjära å ister å blandade ihop å smörjde på. Det var att gå till ”bastua” å ställa sig å smörj. En stod spett naken. Det fick inte vara en enda kläsklut på. Se’n när en hade smörjt, så var det att sätta på sig det sämsta linnet en hade. Alla i huset skulle smörja sig. För de som inte hade haft det så kunde de få det. ”Knarren”. Det var i lederna (handleden) som en kunde få den. Det vren i leden. Det äldsta barnet i huset kunde bota den. Då skulle en lägga handleden på tröskeln till dörren som gick ut. Den som skulle hugga tog en yxa, så högg han tre gånger på vardera sidan om leden. Först på högra sidan leden sedan på vänstra, och så skulle den sjuke fråga: Vad hugger du för? Den som högg svarade: ”Jag hugger ur led å i ved”. Det var att säga det sex gånger. ”Kvesa”. Det var ett slags utslag på kroppen. Endera kunde en göra en femudda stjärna av garn å lägga på kroppen å ha den på under natten, eller tog man en näver av en björk å skrapade på innersidan av nävern å strödde på kroppen. ”Matle”. När en skulle bota den åkomman, så stal man en brödbit å gick till avträdet med, så stack en ned den genom det ena hålet å tog upp den genom det andra med vänstra handen. Det skulle en göra tre gånger å sedan stå å titta ned i vänstra hålet å äta upp brödbiten. Om en blev ormbiten, så skulle en pink i vänstra skon å ta det å stryka på såret. Så skulle en ta en gul silketråd å knyta ovanför såret. ”Förstoppning” kunde folk trolla på en. Det gick till så att en tog en gammal bösspipa å så tog en gödsel å stoppade i mynningen så att det blev tätt, så gick en å lade bösspipan i en bäck. Förstoppningen varade så länge att gödseln hade gått ur pipan. ”Fallsjukan”. Den började med att det blev så fula drömmar. Om inte den havande tålde att se blod och fick se det medan hon var sådan, så kunde barnet få ”fallsjuken”. Men det var också bot för den. Då tog en en bit av den sjukes skjorta å lade i förladdningen till ett skott, så tog en bössan å gick till sängen där den sjuka låg, så riktade en bössan mot nordstjärnan å sköt över den sjuke i sängen. Det mins jag att de gjorde över en pojk som fått ”fallsjuken”. ”Lungsot och ont i bröst. Det begagnade de dalbränd tjära att kurer sig med. Man gjorde tjärpiller, knådade litet mjöl i tjäran å rullade ihop till piller. Så tog de 2 å 3 piller om dagen. Så begagnades att ha terpentin på ylledukar å lägga på ryggen och bröstet. Se’n så begagnades också att den sjuka andades in ånga av terpentin. Tjära å terpentin hölls för att vara bäst mot den sjukdomen. En skulle driva den ur kroppen på det viset. ”Tarmvred el. magrev”. Det blev illa svåra magplågor, så att den sjuke kastade sig i sängen. Men då tog en fram en ”salthall” å en sten, så tog en svart krut såpass som till ett skott, så gned en sönder det till fint pulver eller som fint mjöl å tog det i munnen å sköljde ned det med brännvin. ”Sand på ög”. Det visade sig så att det blev små fläckar på ögonen. En strök ”gratika” på det. ”Gratika” fick en på apotek. ”Nagel” på ögat. Om en hade det så skulle en annan hjälpa en å bot. Han tog ”namnlösen” å satte nageln vid ögat å strök med nageln tre gånger runt på ögat. Han vred runt motsols. ”Benbrott”. Det spjälkades ihop. Men för att det skulle växa ihop å bli riktigt starkt så tog en en mässingkam å filade, så att en fick fint mässingpulver, så tog en in det i en degbit. Det gick till det skadade benet å drog ihop. ”Bisteck”. Brännvin smörjdes på. Man tog gödsel i botten på stalldynghögen å lade på. ”Näsblod”. Kallt vatten i nacken. Men det var bäst om en skrämde den som blödde. En skulle vara kvick att skrämma honom. ”Brännsår”. En ”döva varmen” i kallt vatten. Se’n så smörjde en på fett. ”Utslag”. Om en fick något som en märkte utanpå kroppen. Om en skulle ta reda på varifrån en hade fått det, så skulle en ta en sten på backen, en sten i vattnet å en sten ur skorstenen, så värmdes stenarna, så att de blev heta, så kastades de i vattnet. Den sten som det fräste mest av, skulle en rätta sig efter. Om det nu var den som en tagit på backen, så hade en fått utslaget ur jorden. Då tog en litet av sina kläder å grävde ned i jorden där en trodde att en varit å fått utslaget. Se’n skulle en bli bra. ”Bölder”. En peta hål på bölden med en pinne, så att en fick blod på den. Så tog en å gick till ett träd å slog pinnen i norrsidan på ett träd och sade: Du bölder blå å klene, du setter här allene. ”Engelska sjukan”. Det var vanligt att barnen ”smöjdes” under krokiga trädstammar å i krokiga träd. För att en inte skulle bli ”gastkramad” så skulle en rita tre kors ovanför kudden där en låg om natten, så skulle en hugga täljkniven i det tredje korset. Det kunde komma något ont som gasten å mara å plåga en om natten. Men då var de bet, om en hade gjort på detta viset. Om en hade råka få se en hare, så kunde en bli hes av det. En kurer sig med att äta bränt bröd.. ”Hecka”. Det var en annan som hade bestyr med en. Men om en tog kallt vatten, så gick hickan bort. ”Stong”. Det hörde jag de sa, att de läste för ”stonga”. Men hur det gick till vet jag inte. ”Magknip och magplågor”. För detta onda begagnades att en tog in peppar, starkpeppar, spansk peppar, malört och sådant i brännvin. Det skulle vara så starkt att det sved genom hela kroppen. ”Stämma” blod. Jag hade huggit mig i benet så att blodet sprutade. Det där, sade far min, skall du inte bekymra dig om, så kom han å strök med handen över såret, å han stängde blodet med en gång. ”Vârk i kroppen”. De försökte att hjälpa sig med ådring. Det var att ta fram åderbilen å slå ett hål på armen. Jag mins att de lätta åra på far en gång å tog en full tenntallrik med blod. Då blev han matt, men han frisknade till å fick nytt blod. ”Sår” av kniv el. dyl. Det var vanligt att de slog brännvin i såret, se’n band de spindelväv å en trasa om. Det fick sitta tills det hade gått ihop å sårruven föll av. Om barnet hade svårt för att tala, så klipptes ”tongspen” av. ”Ryggvärk, knäpp i ryggen, ryggskôtt”. Om en fick se skrea, så skulle en knäppa av sig bältet å lägga det så att skrea gick över det. Om en bar det bältet, så kunde en inte få ont i ryggen. Sådana bälten var det ont efter, för det var inte många som fick se skrea. Ringorm. Hade en fått ett sådant utslag på kroppen, så skulle en ta en mässingkam å dra den tre gånger motsols över ringormen.
Läkekonst
Mataledsna - då ville barnen inte äta. Det sa den mora, som hade Bertil åt mej, vad hon gjorde för det. Hon skulle ta en sockerbit avigt genom ett dasshål och ge honom. Men det minns jag inte, antingen det gjorde nån nytta eller ej. Engelska sjukan - skulle barnen få av dåligt folk. Då fila de handtagen på dörrar och skrapa av trösklarna efter dem och gav barnen in det. Bertil var så väldigt bra när han var riktigt liten, tills han var ett par år. Jag arbeta ju på fabriken så jag hade honom hos en gammal gumma. En gång jag kom dit, sa hon till mej, - jag tyckte också pojken såg inte så bra ut som han hade gjort förut. " Tycker inte I att pojken är annervisare nu än förr?" sa hon. "Jo det tycker jag väl," sa jag, men jag har inte velagt sagt nånting till er. "Jag skulle inte vilja säja nånting, för att hon inte skulle tro, att jag mena hon inte skötte´n riktigt." "Pojken har skivera, det är säkert". sa gumman. Han blev bara sämre. Då skicka jag bud till Pärlebo uppe i Kinnarumma, där var en gammal gubbe som gav barn för skivert. Han fick ett pulver som han skulle ta in, men han skulle ha vart enda gryn av det inget fick spillas bort. Jag tog det i mjölk och gav honom. Sen blev han bättre och börja gå igen. Det var då av en människa han fick det, jag vet tydligt vem det var, det var då ett troll. Det var när Dr Andén hade gjort sej med Wingqvistens tös, då skulle alla arbetarna dit fram på kalas. Då kom en människa in till mej, som skulle ha följe med mej, när vi skulle gå dit. När pojken fick se henne tog han till att skrika så, och sen var han aldrig riktig innan han fick det där pulvret. En del tog väl traser av den barnet hade fått skriket av med och gav dem. Det var en här uppe som tog av en rockärm efter en karl. Där var några karlar hemma hos dem en kväll och supit. Hennes pojk tog till att skrika så alldeles och fick så ont i magen. Då laga hon, att hon fick en till att klippa lite av ärmen på den karlen hon misstänkte. Hon gav pojken in det där, hon klippte det riktigt fint och gav honom det. Se, visste man bara när det hade hänt riktigt och så fick tag i av den personen, så var det inte farligt att få bort det. Här är 9 sorters skiver säjer de. Men det var väl bara sådana som bota det, som hade reda på namnen på dem. Om man bara blir rädd för nånting, får barnen epileptiska anfall. Det har jag haft två pojkar som har haft. Den fjärde pojken i ordningen hade det två gånger. Andra gången förstod jag riktigt vad det var. Jag visste visst väl vad jag skulle göra för det, men jag gick och sytte och sytte för det, Jag skulle ha blod av mej själv och ge honom så att han inte viste om det. Men så en gång var jag ute och hade den minste i fånget och han hade en liten kniv i handen. Så högg han till mig här i fingret. Jag slängde ner pojken och krama och krama, så jag fick ut en droppe blod. Det blanda jag i kaffe och gav honom. Han var 17 år då, och han levde tills han var 39 och han hade aldrig ont av det mer. - Jag visste gott vad han hade fått det av med, jag blev rädd en gång, när jag var med honom. Det var en natt, far var inte hemma utan jag var ensam. Det var när vi bodde nere vid fabriken. Där gick en fyllehund utanför och gapa och han slog in fönstret hos oss. Jag blev så rädd och sprang och kallte på dem som bodde intill, vägg om vägg med oss. Det tänkte jag innan den pojken föddes, att får inte han nånting så får då ingen nånting. Och han fick ju fallandesjukan. Jag satt hos homeopaten i Borås och såg på en som fick ett epileptiskt anfall. Där kom två karlar in, en stor och lång, som såg så redig ut. Så fråga den andre, som var med honom, om han inte kunde få gå in först, "för den här har fallandesjuka", sa han. Nej, det skulle han inte kunna få. Och rätt som det var fick han ett anfall. Han sträckte ut och sprattla med både armar och ben - riktigt som när man slaktar en gris. Så sa jag till den mora som satt bredvid mej i väntrummet, " Den mora har sett en gris slaktas". Han drunkna sen, den karlen, ute i Öresjön. De fick aldrig komma i vatten och aldrig röra eld, de som hade fallandesjuka, för då kom det på dem igen. Då mara satt på nån grav, kunde barnen få blåser i ändan. Då skulle de ta gräs på graven och koka och tvätta dem med, och det var då riktigt. Om de hade suttit på en stubbåker blev det likadant. Då skulle de ta av stubben och koka och tvätta på. - Min första tös fick också sådana där blåsor i ändan. Det kom då att jag hade suttit där en varm kaka hade stått. Min gamla mor levde då, hon tog tag och gjorde ihop en deg och baka en kaka på glöa i spisen. Sen satte hon den och lät den stå, så där blev immigt under den. Så tog hon av den imman och strök i ändan på tösen, och så satte hon tösen där kakan hade stått, så att hon fick allt det fuktiga på sej. Och det hjälpte då. Trollakramata hade de för sej de blev ibland. Det hade vi en gammal barnpiga, när hon kom i om kvällarna tog hon alltid en tändsticksask och tände tre stickor och vira dem tre gånger kring huvet och spotta. Hon kallte alltid det för något mot. En del hade för sej de skulle sätta bort piggar bort i träd. Min bror högg sönder en björk en gång som var insatt en massa skräp i, varpåser och sånt. Och han fick värk så han fick gå med kryckor en hel sommar. Då var det en gammal - det var visst en finska - som sa, att han skulle ta av det varet på en brödbit och ge en hund det. "Då får la hunden värkar" sa vi. "Nej, då, han får inte ont av det" sa den finske. Men min bror blev då av med värken. För hundbett tog de ull av hunden och röka med. Min syster blev hundbiten en gång, och det var en gammal fru som tog ull av hunden och röka hennes knä med, det var i knäet hon hade blivit biten. Det blev då bra. Onda bett kan man få i vatten, det kan bli i brunnar. Det är som en liten vit tråd, som är i vattnet. Kommer den i närheten av en finger, så får man värk i fingern. Då skall de ta hål på ett ägg och köra fingern igenom det och ha det i 3 dar. Josefa-mora borta ifrån Öxabäck kan bota det så. Men det ska värka nåt så oanskrämligt. Stolsteg i ögonen kunde man få ibland. Då skulle man sätta stolsteget framför ögat och vrida stolen runt avigt 3 gånger, så skulle det gå bort. Älmbläster - det vet jag inte vad det var - men de skulle ta älvanärv utav almar och röka det med det. Det blir stora vita blåsor, men vad det kom av vet jag inte alls. Nio slags skiver skall det finnas. En sort var stjärnskiver -om mora som var med barn gick ut, och där var en stjärna som trilla ner, föll den över henne, så blev det stjärnskivert. Det skulle vara det värsta slaget. - Om ett barn låg i vaggan och där kom en främmater in, och barnet tog till att skrika, trodde de, det kunde få skiver också. Trôt - då skulle man gå och lyfta i ett hus som är flyttat, och så skall man säja. "Du som är flött, hjälp mej som är trött". Far här hade fått trôtet en gång - de fick det om de förflyfte sej. Han gick och lyfte i den gamla mjölarbyggningen. Det skall de lyfta 3 gånger så hårt de orka. Vätta - det var en gammal käring borta i Bläshult som bota för det. De sa hon tog jord och höll över huvet på dem, och så rabbla hon upp nånting. Men det var då ingen som visste vad det var för nånting. - De skulle värka så hemskt i sömnen, då förstod de att det var vätta de hade fått. De blev riktigt krassliga till sätt och sinne. De kunde få det i vatten. Det finns nån slags fyrfotadjur i vatten , de kall vätta. Det påstår de, att om de blir skrämda skall man få den där sjukdomen.