Transkriberad uppteckning

Lysviks socken Värmland Brödet och dess tillredning Baka: dialekt ”bak” perf. ”bak”. Knäckebrödsbak gjordes två gånger om året; en gång på förhösten och en gång på vintern. En knäckebröds kaka hade alltid hål. ”De bak knäckbrö” till skillnad från annat bak, då ”de ba´k kak”. Kakan hade inga hål. Det sistnämnda baket gjordes till alla större helger. ”De ba´k te juLa.” ”Man tog hjälp te bak.” Manfolk deltog aldrig i baket. Köpebröd kom till socknen i slutet av 1800-talet. / Med ”gusslån” menas all mat. Det ansågs som stor synd att misshålla [ändrat till: misshushålla] med brödet, slarva eller leka med och som grov synd att trampa på det. Kaka och knäckebröd var vardagsbröd. Limpa, kallad ”stomp”, var finbröd och kom att vara helgdagsbrödet. Uttrycket ”bröföa” och ”brölös” förekommer. Man ”tog någon i maten”. En storätare var ”storäten”. En bit bröd var ”en bröbet”, en fjärdedels kaka, vanligaste biten för smörgås, kallades ”en fjaLing”. Brödkant är ”en bröskaLk”. Av tunt mjöl fick brödet ”ståLrann”. Namnformer: ”kak, stomp, juLkus / bakad av stålsikt, fesk bakad av vetedeg i form av en fisk, såkaka ”dän va langt före mi ti, dän grävd de ner i bingen å åt ôpp dän dan de sådd.” Såkakan hörde liksom julkusen och fisken till julbrödet. [Illustration.] Julkusen. [Illustration.] fisken naggades i kanterna med kniv, russin till öga. Man bakade inne i ”stugan”, köket, i bakugn. Denna hade plan botten och välvt tak: ”Omsbôtten” och ”valve”, 1 ½ meter djup, ½ meter bred (omkring). Lyshålet bredvid ”lucka”. Bakugnsöppningen hade / järnlucka. Veden lades ”liksom i res”. När veden bränt ut karades glöden ut över botten så att det blev jämnsvarmt. I valvet ett draghål, ovanför luckan två ”lysstenar”. Dessa kunde skjutas åt sidan. När eldningen var slut sköts de igen Redskap: ”raka, sopa, kakbôtten å gressla”. Alla med långa skaft. Med gressla vände man kakorna. Ugnen sopades ren med ”sopmôssa: ”Sopa” var en lång stång, kluven i ena änden. Här sattes en tapp mossa och en järnring höll igen käftarna. Blev ugnen för het strödde man grovt salt över botten. Efter en / stund sopades saltet ut. ”Glohôpper”, som stekades på spisen, hade meddelaren hört äldre personer tala om. Järnspis, kallad ”fyr”, kom i bruk på 1870-talet. Därförut hade man en ”järnhall mä ringer å lôck” uppmurad. Eldstaden under en sådan mycket stor. För bakningen använde man stora bakskivor; så stora att man fick plats med tre bakerskor vid skivan: ”en gjorde ämne, en kavla för, och en kruskavla”. Den fjärde skötte eldningen och stekningen Degen – dialektord ”däjen” – ”vres ôm” i ”baktrôge” med en stor slev. För jäsning lades över degen ”vite saker, gammeL duker”. / Mjölet förvarades ”i e ark i boa”. Man bar in i säckar för storbak, men för småbak bar man i mjölkar. För utbakningen använde man: ”slättkavveL, kruskavveL, peck”. Lagom degkvantitet arbetades till en avlång, lagom tjock klump, vilken skars till ämnen. Dessa sköts åt sidan till den, som slätkavlade. Denna hanterade kavlen med högra handen och med den vänstra förde ämnet runt. När det kavlats ut togs kakan om hand av den, som kruskavlade. Denna kavlade kakan på båda sidor, lade den på kakbotten med rätsidan ner. Stekerskan vände kakan, då den sköts in i ugnen, sedan hon pickat den med ”pecken”. / Tunnbröd naggades även med en ”rullpeck”. Bakskivan skrapades ren med en gammal kniv. Mjöl: För knäckebröd sammalet råg, för stomp stålsikt, för kaka av båda sorterna. Kryddor: Anis och fenkol till stomp, till knäckebröd endast salt. En del hade litet kummin i stompdegen. Jäst: ”Dä va te å ränn i stôgan å tigg jäst i en butälj. De hadd stor drecktônner; på en del ställ hadd de dreck på jämt så en va säker ôm te å få”. / Arbetet: ”De knôdd däjen på kväll å vre ôm mett på natta.” Degen sattes i ett tråg. ”Däj-spa”, varmt vatten, hälldes i mjölet. När man ”vre ôm” sattes genast ny deg. Salt och jäst tillsattes genast. Om man tagit till för mycket vatten så att inte mjölet räckte till sa man: ”Nu ha ve fôrknôtt ôss.” ”Däjen äser” – ”däjen ä äst.” Pressjäst kom i handel ”nån gång på 80-talet. Den som kruskavlade kunde vara så skicklig att hon med kruskavlen tryckte till hårt i bortre kanten och med kaveln vända kakan. / Stompen rullades till önskad storlek och lades på en duk. Mellan var stomp veks duken upp och bildade mellanlag. Efter stekningen träddes knäckebrödskakorna – det gick nio kakor i ugnen på en gång – på ”ett bröspett”, vilket hängdes i taket. Stompen lades efter stekningen ned ”i något kLäde”. [?] Vid bakning skulle alltid de närmaste grannarna ha smakkaka, vilket alltid var en mjuk sådan, något vetebröd, ”en skôrpbulle eller kringla”. ”Dä va så roLet å gå mä bakbrö.” Helgdagsbröd. Klengås gjordes av en / ”gåskak”. Skulle alltid finnas vid kalas, bröllop och begravning. Stompen åts som förrätt, en bra tjock skiva utan smör, med ost och brännvin. Detta bjöds genast man kom till kalasgården. Bjöds omkring på en bricka. Andra rätter ”Monker” bakades av kokt potatis och vetemjöl, kryddades med salt, ”möjligen lite socker”. Stektes i ”monkpanna”. ”Vaffler”, ”rektangulära, stektes över öppen eld, åts till kaffe. Pannkaka av skrädmjöl stektes på stora runda järn. ”Revpannkak”, stektes med flott. Plättar stektes i plättlagg, se omstående teckning. / Plättlagg från Lysvik, ägare fröken Agnes Blomberg, arv efter hennes morföräldrar. grovt gjutjärn. 40 cm. med skaftet 26 cm diameter 3 cm. tjock [Illustration.] / ”Palt” bakades i runda kakor med hål. Man kavlade ut degen över hela bakskivan, stansade ut kakorna med ”paltmått”, som även tog ut hålet, breddes på duk för jäsning, stektes på vanligt sätt i ugnen. Efter stekningen hängdes ”palten” på tork i taket. Meddelare fröken Agnes Blomberg, född i Stävarbyn, Lysvik, 1870 Upptecknare Linus Brodin, mars 1948 / Lysvik, Värmland Linus Brodin (ULMA 19350)