Transkriberad uppteckning

Anm. till "Något om julfirande fordom (Från Nordmarken)". För att få en någorlunda fullständig bild av livet - sålunda även julfirandet - i Nordmarken för 100-150 år sedan torde det vara av intresse att känna något om bostäderna och deras anordning. Bostäderna voro ännu mestadels samlade i byalag. Tomtplats är vald med - så vitt möjligt - dominerande utsikt och nästan alltid med gavlarna i norr och söder. Man lade stor vikt vid bostadens dominarande läge och yttre utseende ej blott för den fria utsikten från hemmet utan även för att den skulle göra intryck av storvulenhet och rikedom, då den sågs på avstånd. För att få huset "solrätt" brukades att ta märke efter polstjärnan. Det obligatoriska solmärket kunde då redan från början inskäras vinkelrätt i sydfönstret. Huset var upptimrat av grovt, på utsidan oskrätt timmer, och yttertaket bestod av näver med torv och hade ringa lutning. Tomtningen var låg med jordbänk i st. f. stenmur. En förmögen bondes stuga var nästan alltid byggd i två våningar. Rummens anordning kunde ju inom olika socknar vara något varierande ehuru med den urgamla enrums-nordmarks- stugan som uryp. Fönstren hade små gröna blyinfattade rutor. (Den, som närmare önskar studera bostadsförhållandena i Nordmarken, hänvisas till doktor David Anderssons arbete "Bostadsförhållandena hos allmogen i Vedbo och Nordmarks härader", vilken redogörelse är grundad på omsorgsfulla och grundliga ortsstudier. Ej i bokhandeln.) Vi göra ett besök i ett allmogehem en av juldagarna. Redan före inträdet märka vi framför "trampen" det i rosett väl lagda granriset; även den (alltför) närbelägna sophögen är "högtiden till ära" belagd med granris. Genom husets enda dörr kliva vi över den höga tröskeln in i "gången", rätt trång men med en brant trappa, som leder till "oppå". Vi antaga att denna dörr befinner sig på husets östra långvägg längst till höger. Skulle vi av misstag stiga in genom dörren rätt fram i "gången" komma vi till "koven". Denna är liten och trång, med / stor öppen spis och med ett, stundom två små fönster åt norr och väster. Rummet lyses dock upp av den nu vit- menade muren och blankskurade kopparkärl i taket. Det var dock ej den gästfrie nordmarksbondens sed att låta främlingen stanna i "koven". Vi stiga till vänster in i "stugan", ett stort rum, som genast inger en in- tensiv känsla av hemtrevnad. Golvet, vars breda plankor i somras efter golvsömsågningen drivits väl tillsammans, är nu skurat och - om det är en helgdag - bestrött med hackat granris. Väggarna äro rappade och liksom muren vitmenade, möjligen behängda med någon hemmålad bonad. Framför den väldiga öppna spisen, där den utvalda "jul- veden" nu som bäst sprider ljus och värme i rummet, står "långstolen". Emellan de två fönstren på rummets södra vägg står julbordet med sin rikedom på mat, juldricka och brännvin. Vid rummets östra vägg står ett i granna färger målat skåp med en avundsvärd rikedom på silverskedar och do bägare, vackra tennfat och tallrikar men även väl svarvade bollar, fat och tallrikar av trä. Vid rummets sydöstra hörn står den målade hemmagjorda nordmarksklockan i sitt vackra fodral, liksom skåpet försett med namn och årtal. Ehuru enkelt inrättad med sina trähjul, trävisare, trätavla och täljstenslod är den pålitlig och kontrolleras för övrigt av solmärket i fönstret. I hörnet längst fram till höger är den i två våningar uppförda skåplika sängen med grannt målade dörrar. Kistan, mors allra heligaste, som även är målad av samma mästare och har årtal och namn i locket, står längre till höger. Vävstolen, som under hösten flitigt dunkat vid östra väggens fönster, är nu utflyttad, så att utrymmet är rikligt. Inga onödiga möb- ler eller smaklösa prydnader; allt är tillverkat hemma och ger intryck av något helgjutet och solitt. Taket med de synliga fasade bjälkarna är liksom dessa nyskurat och glänsande brunt. Vi slå oss ned på en av de under helgen nedtagna vackra långbänkarna, "försätt" (fösekätt); möjligen bli vi erbjudna stabbestolen, fars plats. / Hur vilt främmande vi än kunna vara trakteras vi med vad huset förmår, och det är ej så litet just under julen. Skulle än besöket vara tillfälligt och visiten kort kan dock den, som satt sin fot inom tröskeln, ej undgå "supen" eller att åtminstone smaka på trästånkans innehåll, det straka, hembryggda julölet, oberoende av om vi äro törstiga eller ej. Ingen får "bära ut julen". Detta ansågs som en helig plikt att förhindra. Andra våningen är indelad såsom den nedre men har sängar, rika på bolstrar, dynor och skinn- fällar med den allra präktigaste vita ull. När vi ändå gett oss så gott om tid, måste vi naturligen även titta in i stall och ladugård, där vi först observera de mångstrukna tjärkorsen på dörrarna och kniven i tröskeln eller dörrposten till skydd mot de leda trollen. I stallet skvallra de trinda små hästarna om tomtens trägna omsorger och de underliga, oupplösliga "nisseflätorna" på gammal- hästens man och svans om samma tomtes underliga infall. Sedan den gången, då far efter en vårdslös kör- tur ledde in den svettdrypande och skälvande hästen och just vid dörrposten fick en eftertrycklig örfil av tomten, har han med synnerlig omtanke sett om hästarna. Så en titt in i ladugården (fjuset). De små korna njuta ännu av "julmaten", äro väl ryktade men sakna ljus och luft. De jäm- förelsevis talrika fåren och getterna knapra på sitt torra asplöv. Vid en kritisk blick in i ladan övertygas man dock om att detta dystra rummets arma invånare inte länge få njuta jul- dagarnas välfägnad. På våren blir nog halmen jämte möjligen hopsamlad mossa och renlav kornas liksom aspbarken fårens och getternas föda, varför påståendet att man på våren måste ha korna hängda i "gäll" emedan de av kraftlöshet ej själva skulle kunnat resa sig icke är bara lömskt förtal. Men omvårdnad saknas ej. Varmt vatten få korna varje dag. Den ena kon, som just nu kalvat, är föremål för särskild om- vårdnad. Pigan kommer just nu från "koven" med hennes / varma sörpa. Över spannen har hon lagt fars gamla byxor (nya skulle ej duga), desamma som mor under julbaket lagt över degen för att den skulle "gå". I botten på drickesspannen ligger ett knivblad. När i samma vevan kon första gången mjölkas, har i mjölk-kollans (mjölk-kärl av trä med ett handtag, "öre") handtag fästs en stoppnål (någon gång användes en vigselring, stundom bådadera). Dessa försiktighetsmått skyddade kon från att bli "förstulen" (inte att förväxla med bortstulen). ____ Till sist några anmärkningar som, utan att direkt beröra julfirandet, ändock kunna bidraga till kännedomen om forna tiders föreställningar, seder och bruk: 1. Vid bryggning av dricka, som ju i huvudsak tillgick på enahanda sätt överallt, användes den s.k. jäst- kubben (synlig mitt på bilden) Denna utgjordes av en kort björk-kubbe med skrovlig bark och försedd med en ögla eller annat fäste för upphängning. Den skrovliga barken fullsmetades med jäst (från botten av drickes-ankaret), som sedan torkades väl. Vid nästa brygd nedsänktes denna i vörten för att åstadkomma jäsning. Därefter in- smordes den ånyo osv. Gick ofta i låne emellan gran- narna. 2. Vid bröllopp gick det stundom överdådigt till. Till kyrkan red brud och brudgum på varsin häst i bredd (brudsadel synl. å bilden). Emellan sig höllo de en korg med matvaror, som kastades ut bland folk, som var ute för att se på brudståten. Spelmannen gick före in över kyrkgolvet och spelade brudmarschen. Även vid kyrkan vankades efter vigseln mat och brännvin. Efter hemkomsten vidtog ätandet. Sista "rätten" bestod på skämt av exempelvis snö, garnerad med lingosaft, ett tomt fat med en slev osv. Efter maten lästes högt en bordsbön och sjöngs en psalmvers, vilka dock ej alltid valdes med den rätta urskillningen, t.ex. "Gud med nödtorftig spis du oss styrker etc." eller / "När vi skola till vårt fädernesland och skiljas vid detta elände etc." - Så vidtog förärandet av brudgåvor. Brudgummen skulle förära bruden en friaredosa (synlig å bilden: hyllan) med silverpengar. Dessa slantar förvarades. En dylik slant i barnets lindor kunde sedan skydda detta att bli "bortbytt"; även i badvattnet lades en slant. Om det var av dessa slantar man sedan an- vände i smörkärnan för att raskt få smör eller i bot- ten av kons första sörpa efter kalvningen (med samma verkan som knivbladet) har jag ej fått bekräftat men anser det troligt. Allmänt bruk var att (andra brölloppsdagen) röva bort bruden. Ngon utklädde sig till "den fule" och med sitt sällskap drog i väg med henne. Stundom körde de hen- ne med "en otämd stut" för att det skulle gå lustigt och oregerligt till. Brudgummen med sitt följe skulle upp- söka och återerövra henne. Det blev stundom nappatag, ja urartade någon gång till slagsmål. 3. När flera barn döptes samtidigt i samma vatten, var man angelägen att flickorna vattenöstes först. De skulle annars få skägg. 4. En giftaslysten flicka skulle få se "vem hon skulle ha" om hon tre torsdagskvällar efter varandra åt saltpann- kaka. Denna tillreddes av 3 skedar salt och 3 do mjöl med mjölk eller vatten. 5. På våren (den 25 mars eller enl. annan uppgift påskdagen) drogs dagg. Man gick runt ägorna och drog efter sig sitt lintyg eller ett lakan. Detta skulle skydda åkrarna mot förtrollning. - "Vafferdan" (25 mars) tävlade man att vara tidigt uppe och att få röken ur skorstenen att stiga så högt som möjligt. Detta skulle betyda lång och tidigt mogen säd. Man brukade därför kvällen förut samla enris eller annat lämpligt rykande bränsle. - Samma konster påskmorgonen hade med sig att "fåren skulle bli feta". - Inte hugga något på skärtorsdagen. Då skulle korna "få ont i benen". / 6. Slutligen några typiska utdrag ur Töcksmarks sockenstämmo- protokoll. År 1821 den 25 februari: § 11 "Af förekomne anledningar stannade Socknemännen i följande beslut: 1 mo Dansgillen på Juhldag, påsk- och pingstdag ävensom på Långfredag och Böndagen skola vara alldeles förbjudne vid 3 Rdr 16 sk. Bco böter för den, som tillåter sådana sammankomster i stt hus och Ståckststraff för dem, som sådana bevista på förenämnde högtidsdagar. 2do Skola alla Dansgillen, vid ovannnämnde vite för husägaren och Ståckstraff för den, som Dansgillet be- vistar, vara slutade kl. 10 från 1 september till 1 maj och den öfriga årstiden kl. 12 efter middagen utan afse- ende antingen de hållas i boningsrummen, på Loge eller under bar himmel. 3tio Den, som anmodas att spela till Dans vid före- nämnde tillfällen, vare sig på Viol eller annat instrument, undergår en söndags Ståckstraff om han fortfar med Musiken över den i 2de punkten föreskrifne tid." Punkt 4 stadgar stockstraff om ungdom samlas i uthusen på kvällarna utan dans; punkt 5 likaledes för den, som är under 16 år och besöker dans, auktion e.d.; punkt 6-7 om ansvars- påföljd för den, som öppnat hus för tillställning, där det går oregerligt till, den som medför och utskänker brännvin - och slutligen "8o: Ovannämnde böter och Ståckstraff fördubblas vid varje förnyad förbrytelse." - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde" År 1825 den 16 Januari: §1 - - - "Anmält att Drängen Anders Olsson i Töresbyn den 4 innevarande månad x) i Hans Mikelsons i Töresbyn hus utfarit i skällsord och under svordom förövat våldsamhet mot Drängen Nils Torstensson i förenämnda x) alltså under julen / hemman ---". Efter en "allvarlig erinran" beslöts att "skulle meranämnde Anders Olsson hädanefter beträdas med öfverdåd, smädeord och ofrid i samqväm eller annorstädes, skall han utan skonsmål beläggas med En Söndags Ståckstraff under allmän Gudstjenst i Tyxmarks kyrka." - - - - - "Ex officio N. O. Atterberg, prost och kyrkoherde". År 1831 den 2 oktober: §3 "Döfstumma pigan Maria Larsdotter, som enligt beslutet vid sista sammanträdet med Fattigvårds Direktionens Ledamöter nu borde bortaccorderas på ett års försörjning och vård, ville ingen emottaga, ehuru hon utbjöds för 3 Tr Hafre och 3 Rdr Bco, och då hennes epileptiska sjuklighet svårligen medgiver att hon föres över hela socknen eller på någon av de 3 vid- sträckta fattigrotarna, så skulle hon ånyo utbjudas på entrepenad den 16 oktober" - - Den 16 okt. åtog sig Engelbrekt Andersson i Gråbol henne för 3 Tr Havre och 3 Rr Bco med det förbehåll, "att om hennes sjuklighet skulle så tilltaga, att hon blifver för svår att vårda, han då i Sockenstämman avsäger. sig henne utan att begära någon ersättning för den tid hon varit i hans hus." - - "In fidem protocolli O. C. Schagerström". År 1833 den 19 maj: §11 "Som allt spel i kyrkan för brudfolk är alldeles stri- dande mot 15 Cap. 25§ i kyrkoordningen, så skall dylikt "otjänligt buller" vare sig med violer eller annat instrument vara alldeles afskaffadt vid laga ansvar. Af förekommna anledningar ålade Pastor kyrkoväktaren tillse, att intet brännvinssupande före eller efter Gudstjensten förövas i Sockenstugan eller annorstädes inom Kyrkans område". - - - "Ex officio N. O. Atterberg"