Transkriberad uppteckning

Örmanäs i Sept. 1949 Till Västsvenska kolkminnesarkivet. Göteborg 3. Då Undertecknad år 1945 gjorde uppteckningar för ovannämnda arkivs räkning gjorde jag mig skyldig till ett par felskrivningar som - innan jag går vdare ber att få rätta. Gåtan om synålen lyder: Sitter på min stol, tittar i mitt hål och tänker i mitt sinne, de´vore gott han vore inne! Jag hade tyvärr glömt raden: tänker i mitt sinne ... Vidare hade jag nedskrivit en visa efter en gammal båtsmansänka - den s.k. "Tolv- talsvisan," som började: "En visa vill jag sjunga om tal i skriften finns ... men jag hade skrivit: "omtalt" vilket är alldeles fel! - alltså: om tal ... Vidare säges ordet Elementer vara både 4 och 7. Det senare skall troligen vara: Sju äro regnbågens färger ... men detta har jag inte fått bekräftelse på så det är bara ett antagande.---------------------- Då jag för någon tid sedan i tidningen Nordhal- land läste ett kapitel kallat: Om tomtar och troll och andra mystiska väsenden. Ett utdrag ur C.M. Bergstrand : "Hallandsägner" tager jag mig friheten att nedteckna följande om det kan vara av intresse. Man skriver att i Ölmevalla finns en förstenad kvinna som blev sten för att hon gjort sabbatsbrott. Ehuru själv Ölmevallabo vet jag ej var denna kvinna står, men förmodligen i vår sockens norra del kanske i trakten om kring kyrkan där jag ej kän- ner till bygden så noga, men däremot att en jätte skall ha kastat en sten mot Ölmevalla kyrka har jag hört. Helt nära mitt hem och några stenkast från havet ligger på Fröken Anna Johanssons ägor N= 9 Örmanäs en stor sten något liknande en på ändan stående tun- na som kallas: "Grötabötta"(Grötbytta) min far hörde i sin barndom en sägen att en jätte skulle ha stått ute på Nidingen och kastat den mot kyrkan, men inte orkat slänga den längre än där den nu ligger och det är mycket långt från kyrkan. --- Flera gamla kan berätta om hur när de kommo ut i stallet om morg- narna hästarna ridits av "maran". De stodo al- deles genomsvettiga med manen flätade i oupp- lösliga knutar i s.k. "Marevas" (Mare -vås) betoning på å / en bonde hängde en lie över hästen, detta skulle hindra marritten trodde man, men om morgonen när han kom ut fann han sin egen son hängan- de död på hästen. Berättelsen om s.k. "Förbud" (För-bud) betoning på för, har jag hört av bl.a. min far. Vissa människor kunde man höra sådant för- bud för innan de själva uppenbarade sig om de t.ex. voro ute om kvällarna och man väntade dem hem, kun- de man t.ex. höra dess steg utanför, nyckeln sättas i låset o.s.v. långt innan de själva anlände. När de omsider själv innfunno sig upprepades precis samma ljud som iakttagit långt före deras ankomst. Min fader hade en släkting i Hanhals, som sades ha ett särskilt starkt "förbud". En dag hade han varit i staden ett ärende och köpt bl.a. en järnlänk, på kvällen satt hustrun och väntade honom, plötsligt hörde hon ett åkdon svänga fram på gården och stanna och någon som kastade av en järnlänk som med ett rasslande ljud föll i gårdens stenläggning, i tanke att maken kommit gick hon ut men ingen människa syntes till, allt var tyst, hon gick åter in och satte sig, en god stund därefter kom verkligen maken körande, då hördes samma ljud som nyss, järnlänkens slammer mot marken o.s.v. ---------------------------- Påståendet att sägnerna om bottenlösa mossar blott förekomma inom ett område från Fjärås till Frillesås stämmer kanske inte riktigt. Långt in i Värö skogsmarker finns en mosse som kallas "Prästamossen" i denna finnes en "ö" som består av oupptagen torv på denna ö ligger en nästan rund tjärn med blankt svart vatten, det ser märkvärdigt ut med denna relativt lilla i förhållande till "ön" cirkel- runda öppning. Det var någon gång på 1920- talet jag gick där förbi i sällskap med min gamla mormor. Hon berättade då att den säges vara bottenlös. Sägnen förtäljer att en man en gång ville mäta dess djup. Han tog en hörgarnsten d.v.s. en ten med lin- garn i vars ena ände han satte en tyngd och firade ned, när han hunnit ett stycke ropade det ur djupet: "Mäter du mina / väggar så ska ja blöta dina läggar så den vita bjällerkoa flyter ut Vära" (Vära är allmogetal på Värö) Vilket betydde att varelset som bodde i djupet skulle i sitt raseri över att bli oroad i sitt våta element ordna om så att mossen svämmade över och den vita bjällerkon som betydde Värö vitkalkade kyrka skulle flyta bort. Mannen blev förskrämd och upphörde genast med sitt mätande. Sägner om gas- tar förekommer och. Det berättas om en man som bodde långt in i Värö ödsliga marker, en vinterdag begav han sig med häst och vagn den långa vägen till Bua, för att köpa ett lass halm åt sina djur. På hemvägen var han inne och hälsade på hos en broder, han sökte övertala honom att stanna hos sig över natten och inte fortsätta hem, då vädret såg ho- tande ut, det rådde snöstorm och började bli mörkt. Men han ville inte stanna på grund av att han inte ville oroa hustrun med sin nattliga bortovaro. Under hemvägen tilltog ovädret så våldsamt att att han själv omkom, hästen slet sig dock loss och tog sig hem, när man nästa dag gick att leta efter mannen hittades han ihjälfrusen vid den ensliga vägen bredvid det kullstjälpta halmlasset. Ett stenrös lades vid vägen för att utmärka var han hittades. Det sägs att den mannen blev en "gast". Man kunde vintertid om kväl- / larna vid annalkande snöstorm höra honom ropa till varning åt andra att akta sig för att bege sig ut i ovädret som skulle komma. Det sägs att han ropade --naturligtvis med olika intervaller beroende på när snöstorm skulle komma ---- i så många år han skulle ha levat om han dött en "naturlig" död. Min morfar som är död nu kom en vinterkväll in till sin familj och sade: "nu blir det snöstorm ty nu ropar .... varvid han nämnde den dödes namn, det skulle han inte ha sagt, ty han blev i detsam- ma mycket sjuk. De gamla kallade det att bli "krammad" d.v.s. "gastkramad". Så berättar min mor född 1887. Mycket förklarligt finns ju på vår jord, men detta var säkert mycket orätt mot den döde, ropet man hörde kom väl tro- ligen från något vilddjur, möjligen en räv som varslade oväder. Att min morfar blev "gast- krammad" liksom många andra var väl helt enkelt någon naturlig sjukdom fast folk- fantasien fick det att bli något helt annat det är väl det mest troliga. Högaktningsfullt Ogden Carlson