Transkriberad uppteckning

Min syster blev gift med Britta Lenas son, så jag var ofta där borta och fick hjälpa till att dra ben i rätta och så där. Britta Lena Andersson var född den 25 mars 1824. I sin ung dom tjänade hon ute på Små Höga i Hanhals, och där träffade hon en klok gubbe. Denne lärde henne det viktigaste, att dra i ordning leder, sköta sår etc. Men den viktigaste lärdomen, gåvan att kunna bota folk, hade hon fått en gång då hon såg en vit orm. Hon var i syne och såg ofta likfärder och annat. En hennes son är också i syne, det tycks vara i släkten. / Det mesta hon gjorde var att bota benbrott och sår. Hon hade olika slags smörja: värmesmörja för benbrott, skarp smörja för värk, vit salva för klåda, skär salva för sår som aldrig läktes annars. Smörjan kokade hon själv av en massa örter, som gummor upp i Förlanda plockade åt henne. De kommo dit med hela lass av säckar med växter i. Mot födelsemärken och inre sjukdomar var hon ofta hemlighetsfull beträffande ordination. En gång kom en gubbe till henne och han hade som en tuppkam i ansiktet. "Du skall ta en tupp och hugga huvudet av honom och tvätta dig i blodet," sa´ hon. Han gjorde så och blev bra. Inspektor Lundgren fick en dotter, / som hade spetälska. På insidan av benen och upp på magen ville skinnet aldrig hålla, det blev sårnader för jämnan. Föräldrarna voro alldeles olyckliga och sökte alla möjliga läkare men ingen- ting hjälpte. Kungsbackagumman ville de inte till, "det är bara vidskepelse," sade de. Av en händelse kom emellertid modern att träffa henne, och då sa´ Kungsbackagum- man: "Du har stått framför spisen mens du var i femte månaden, och så har elden fallit ner, och då har du blivit rädd och tagit dig på benen. Tag aska och slå vatten på och gör en deg och klen på såren, så blir flickan bra." Modern gjorde så, och det dröjde inte många dagar, förrän skinnet började läkas, och inom kort hade flickan likaså bra skinn där som annanstans på kroppen. / Om folk hade finnar eller piggar, rådde hon dem att sätta bort dem på andra. De skulle ta ett mynt och röra vid piggen och sedan lägga det ifrån sig. Den som sedan tog i myntet, fick piggen. En kom dit som hade ett födelse- märke som en liten mus. Han skulle skära halsen av en råtta och stryka på blodet. Han gjorde så, och märket gick bort. Vid gastakramning läste hon något hemlighetsfullt. "Lilla-Tina", hennes sista jungfru, trodde sig kunna de orden, hon läste dem över min syster för några år sedan. Engelska sjukan botade hon med droppar, men hon hade också en ordination, att gammalt linne, som var insmort med någon salva, skulle brännas till fnöske / Detta skulle sys in i påsar och viras om handlederna. Så fick de sitta kvar en viss tid, eller tills den sjuke blev frisk. Se´n skulle klippas av och brännas upp. För bleksot hade hon något slags pulver, anis och järnfilspån bl.a. Gulsot botade hon enligt följande: En docka gult silke skulle klippas sönder i små, små bitar och bakas in i en pannkaka eller annan kaka, som den sjuke fick äta. Men den sjuke fick på inga villkor ha nys om saken. Hennes specialité var botande av benröta. Hon kunde ibland ha upp till ett 20-tal patienter liggande hemma hos sig. Så gick hon omkring och plockade ut en benflis då och då, men bra blev de alla. Hon var också mycket säker / till att dra leder i rätta. Jag minns så väl en Marie Bebådelse- dag, när det var stort kalas hemma hos henne. Vi satt fullt med gäster i stora stugan och roade oss ordentligt. Då kom det ett par karlar från Värö. Den ene hade fallit ner från ett ränne och fått axeln ur led. Vi bar genast in karlen och la´ honom i stugan invid bordet. Så gav hon honom en sup och se´n börja hon undersöka partierna kring halsen. Kvick var hon i fingrarna och samtidigt pratade hon mycket. En av hennes söner satte sig grensle över karlen och fattade i hans båda armar. På en blink av Britta Lena ryckte han till i den ena armen, så att både karlen och gumman flög upp. Axeln var i led, och vi fort- satte kalaset, sen gubbarna fått sig ett par / supar. Britta Lena talade alltid sin breda halländska dialekt. Hon sa´ du till alla människor. En gång hade doktor Lind i Göteborg fått blodförgiftning i ett finger. Gumman petade och skar en stund, så utbrast hon: Här har du nog låtit doktor Lind peta. Hon hade det mycket enkelt hem- ma hos sig. I det rum där hon tog emot folk fanns bara ett slagbord, en pinn- soffa och några stolar med träsits. Britta Lena blev gift med Andrias Andersson och hade med honom åtta barn. Mannen var allmänt känd under namnet "Britta Lenas Andrias". Han var kohandlare och for ofta ute och söp längs landsvägarna. Hon var godhjärtad och snäll mot alla och det var aldrig någon / som gick ohjälpt ifrån henne. Det fanns sådana som inte brydde sig om att betala smörjan de fick. De kunde tycka det var vidskepelse och dumheter. Det sa´ hon aldrig något om, jag är lika rik för det, kunde hon säga, och huvudsaken är, att de bli hjälpta. Efter- åt kunde det komma tacksägelebrev, som kunde röra en till tårar, och då var det pengar med. Annars tog hon nästan alltid 50 öre för en flaska (en kvartersbutelj) smörja och 50 öre för sitt besvär. Själv kunde hon varken läsa eller skriva, men i slutet av sitt liv brevväxlade hon med många. Min syster skötte hennes korrespondens en tid, det var mellan 30 - 40 brev varenda dag. En vecka i månaden hade hon mottagning i Göteborg. Hon hade hyrt två rum på Haga Östergata 17. / Det var mycket märkvärdigt, när hon dog. Det var den 23 eller 24 okt. 1904. Det var en söndagsförmiddag kl. 11. Just som anden rann upp, inträffade en så svår jordbävning, så det har aldrig inträffat något liknande. Min syster, som skött henne och hört på all hennes viskepelse och visste, hur fast hon trodde på allt hon lärde, hon var ensam närvarande vid dödsbädden och höll nästan på att bli galen, när möblerna hoppade och fönsterrutorna sprang ur. Britta Lenas hus står ännu kvar och en sonhustru har tagit patent på smörjorna. Hon fortsätter alltjämt, men har ju ingenting av det vidskepliga kvar. Härom året skulle de riva en källarlänga på hennes hem. Men det var nästan omöjligt, för på natten spökade det i ett. De kunde höra, hur hon / flyttade sina buteljer och ordnade med sina smörjor. (Britta Lena Andersson var född i Vallby, Fjärås socken. Vid unga år kom hon i tjänst hos Jöns i Gårdshorn i Idala, vilken påstods vara"klok".)