Transkriberad uppteckning

Sedan julhelgen dansats ut på tjugonde dag Knut, var man åter inne i det gråa vardagslivets mödor, svält och tråkigheter. Dagen användes av männen i regel till skogs- arbeten, och kvinnorna skötte husdjuren samt stickade strum- por och "bälvantar" åt sina män och tjänare. Hushållen voro i regel stora, emedan det var många barn i famil- jen, dussinet fullt och ofta däröver hörde inte till ovan- ligheten. När aftonen kom efter den korta, ofta kalla vinter- dagen och mörkret föll på, blev det tyst i huset en stund, innan brasan i ringspisen tändes. Det var då "kvällvart", och var det då någon som bullrade, så bull- rade det igen, sen folket lagt sig och störde sömnen. Emellertid så tändes brasan, och "lysestätta" kom fram, en stake på fot av trä med en "klyp" i toppen och / en på sidan. Dessa voro av järn. Staken såg ut så här: Männen "spikade" stickor av furuträ, vilka tändes och sattes i klypan samt vändes och "snattades" (kolet avlägsnades) samt utbyttes mot en ny, när den först tända tog slut och så un- dan för undan. Detta var den belysning, som man skulle arbeta vid. Männen sysslade med träslöjd. Det gjordes träskedar, slevar, "tvärrar" (grötkräcklor), sel- pinnar, yxskaft, snöskovlar, "stenglar" (trägafflar, som användes till gödselgrepar), kaffehoar med trinsor för krossning av kaffe, sopkvastar av björkris, toffelbott- nar, träskor o.s.v. Samtidigt underhöllo de elden på spiselhällen. Kvinnorna sysslade under tiden med spå- nad. Mor själv spann tagel eller ull, vuxna döttrar eller tjänsteflickor blånor, och någon kardade ull. Vid arbetets gång under de långa vinterkvällar- na berättades underbara historier, varibland spök- historier spelade stor roll. Till omväxling sjöngs vi- sor, ofta grovkorniga, men ibland även vackra och rörande. Gissegåtor och ordspråk hunno passera revy / under den långa vintern samt sagor om tomtar och troll, bergjättar, drakar, sjöjungfrur, skogsrår, näcken o.s.v. Sen arbetet var slut, blev en enkel måltid serverad (härom mera sedan), varefter husfadern läste kvällsbönen. Hus- modern ryktade upp elden och lade glöden till rätta samt "släppte spjället". Äldre barn och tjänare sysslade med att bädda nattlägren, varefter man gick till vila under sotad ås i grova, hårda bäddar. Fars och mors säng var gemensam och olik de andra, emedan den hade sparlakan och var ofta väggfast. Sparlakanen voro fästa i en fyrkant av list i taket och hängde ned till golvet med en delning mitt för sängens långsida. De voro hemvävda i rutiga färger, såsom svart och vitt, gult och grönt och stundom blått och gult. De voro dels av linne, dels av ylle. På bot- ten av sängen lades förr råghalm, därpå breddes ett grovt linnelakan, så en lång huvudkudde, stoppad med agnar, hackelse eller i bästa fall klipp- ta trasor av gamla kläder. Sedan kom den ob- ligatoriska fårskinnsfällen och så sticketäcket. När / man så lagt sig, drogs sparlakanet samman, och sen råd- de de sig själva. I tjänstefolkets och barnens bäddar, som utgjordes av soffor och s.k. liggebänkar, var enahanda inrede med den skillnad, att där fick s.k. blångarnslakan och en- tänningslakan samt hårtäcken duga. Vad mat och dryck angår, så fick man inte vara nogräknad i vardagslag. Brödet var blandat med in- till hälften havre, när det var fråga om "kaka" eller mjukt bröd, och havre i sin helhet, om det gällde det papperstunna torra brödet i kakor på c:a 3 fots diameter. Av detta sistnämnda bröd bakades alltid mycket på en gång. Man brukade ställa till med "bake- dar". Grannkvinnor uppbådades till hjälp, och 3 à 4 kvinnor kunde då sitta och rulla ut sådant bröd i 2 och 3 dygn. Far själv satt vid stora bakugnen och eldade. Han kal- lades "brynare", emedan han stekte brödet. Elden hölls så stark, så han kunde hinna undan för alla 4 bakers- korna. Drängen i huset eller älste sonen "knödde" degen av vatten och havremjöl. Vad tillredningen av detta / bröd angår, så var det en fingerfärdighet och en konst, som de flesta både kvinnor och män i våra dagar skulle ha svårt för att göra efter. Sen brödet var bakt, lades den ena kakan på den andra i "ruvor", som sedan buros upp på vinden och lades i "bröhäcken". Den var gjord av en brädbotten, som hängdes i vidjeband fästade i taket, ty råttorna unnades ingenting då heller. Då häcken var full, slutades bakningen, och så hade man tunn- bröd för ett halvt till ett helt år framåt. Brända bröd- kanter åtos sedan med nöje, ty den som åt sådana fick gott mål till att sjunga vackra visor, och det var loc- kande. Det tjocka, mjuka brödet, som bakades var vecka, användes till frukost med för det mesta sur eller söt mjölk till samt som sovel spicket fläsk eller kött. Frukosten åts vid 7-tiden på morgonen. Mellan 10-11 f.m. åts den s.k. dageln, som bestod av havregryns- välling och tunnbröd. (Havregryn och korngryn maldes av egen skörd på handkvarnen.) Klockan 2 åts mid- dagsmål. Därvid förekom de flesta dagarna i veckan / sill och potatis, i brist på sill stundom kummin och salt, eller grädde och salt. Andra dagar koktes ärter och fläsk. Sön- och helgdagar serverades alltid kött och soppa, vari potatis, morötter, kålrötter och palster- nackor samtidigt kokats. Det tunna havrebrödet till- hörde även denna måltid. Det "syllades" i ett fat, och överöstes med fet buljong. Den rätten kallades "mölja". Var soppan kokt på fårhuvud och fårben, kallades den för "bullersoppa". Aftonvard vid 5-tiden av 1/4 kaka med smör och ost till samt kaffe eller mjölk. Kvälls- varden bestod i regel av havregröt med söt, blåsur, eller sur mjölk och så tunnbröd med en klick smör på. När våren nalkades, vilket räknades från Gregorius, som då var den 12. mars, brukade man "inviga" den med att "springa Gregorius" på kvällen samma dag. Det till- gick så: man befriade sig från all fotbeklädnad och sprang runt huset tre gånger sak samma hur stark vinter det var eller hur mycket snö det var på marken. På detta sätt kunde man förvärva sig gott "grokött" = läkekött. / Efter Gregorius-dagen utbyttes spinnrockarna av kvin- norna mot vävstolarna, som nu skulle in. Det under vin- tern tillverkade garnet skulle nu vävas färdigt, innan "vår- antiden" kom. Det vävdes linnevävar, blångarnsvävar och entänning i långa banor. Sedan sattes upp vadmals- väven av rent hemspunnet ullgarn till kläder åt män- nen och klädningsväven för kvinnornas beklädnad. Så kommo handdukeväven, näsdukeväven, säckeväven och hästetäckeväven, vilken senare till största delen bestod av "ragg" d.v.s. hår av husdjuren, hästar och kor o.s.v. Den under våren tillverkade linneväven, blångarns- väven och entänningen lades senare på våren ut på marken till blekning. Vadmalet sändes till "stampen", för att färgas och stampas. Färgerna voro svart till hög- tidskläder, mörkgrå och ljusgrå till vardagskläder. Kvinnornas klädningstyger medsändes till stampen för pressning, ev. färgning.