Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ingar Fridh
Div. prat. Söka tjänst. En orättvis lärare. Söka tjänst. I skolan. En orättvis lärare. Första tjänsten. Läsa för prästen. Namnbyte. Binda fiskegarn. Prästen Collin och namnet Köno. Föräldrarna. Bödetös. Trelleborg. Barka garn. Rep. Div. prat. Torsk. Ålfiske. Sälja fisk. Plocka sillen ur garnen. Grönsaker. Mathållning. Vinterfiske. Spöke. Med. Skeppsbrutna spanjorer. Anekdoter. På Skåre. Strandningar. Drunkning. Segelrännan. Åska. Åska. Dans. Julkalas. Julottan. Kyrkan. "Smittens" ungdomar. Dans. Midsommar. Julkalas. "Smittens" ungdomar. Hus. Lotsar. Strandgods.
"Vaffer", maj, Peregrinus, midsommar
På trankvällen - kvällen före "vaffer" kom tranan. Han lyste i säng, sade de, och därför skulle de lägga sig i dagsljus. Det fick man hålla på med hela sommaren sedan. Man skulle "springa trana" för att inte tranan skul- le ta fötterna på en. Så då skulle man springa barfota en bit även om det låg snö på marken. x Sista april hade de eldar tända här och där vid gårdarna. På första maj skulle de äta och dricka märg i benen. Då hade de som ett litet kalas med mycken mat och så drack de rikligt med brännvin. Peregrinusdagen skulle de springa i skogen och "ropa Pere- grinus för att driva bort vargarna. Det var en gubbe här som trollade bort vargarna för alltid. Han lovade att de skulle få springa så långt som fötterna höll på dem. Bort kom de också och sedan har det aldrig fun- nits vargar här i trakten. x Under renskrivningen av detta hör jag av änkan Anna Larsson Södra Ny född i (Värmlands) Eds socken, att hon varit med i sin barndom och på trankvällen sprungit barfota över "sju mans gödselhögar", för att "härda fötterna". / På midsommarafton brukade de ha majstång och midsommardans. Majstång brukade de ha åtminstone en vid varje hemman. Här i Vitsand var den ganska hög och hade en tvärslå med kransar på. I toppen på den hade de en liten svensk flagga. I Mangen har de majstång än idag. Den är ungefär likadan, men de har en stor riktig flagga i toppen på den. De skulle löva vid dörrarna och inne i stugorna också till mid- sommar. Förr brukade de ha en björk på var sidan om dörren. Men nu när de har verandor nästan över allt, sätter de björkar runt om verandorna. Ungefärligt utseende har majstång i Vitsand enl. Marrit Jönsson. Hon på- pekade särskilt att tvärslån hade två kransar.
Utan titel
Sjelva valborgsmässoafton var det inga eldar ell. fästlig stämning i Tunhems trakten i min barndom. Men första maj vankades ägg i hemmen likasom om påsk. Så bruka läroverksgossarna från Vänersborg gå till fots landsvägen bärande portörer samt dekorerade med löv och blommor då sådant fanns att tillgå. De sjöngo då bland annat: I dag är det första maj etc. Samt andra vår och studentsånger. De besökte då ättstupan, Lilleskog, Munkestens källa och Halleberg. Midsommarvakan! Först skulle man löva både ut och invändigt med de flesta slag av lövträd, såsom björk, Ek, lönn. Ask, bok der sådan fanns m. fl. i förstugan, kök och storstugan. även i en del uthus. Björklöv skulle strös på golvet i förstugan och storstugan. Sedan skulle plockas en s. K. Midsommarkvast av alla slags vilda blommor men först och främst prästkragar. Dessa sattes i vatten. Men även väggarna bekläddes med prestkragar (tjärblomster) och blåklint, invändigt. Majstänger fanns mycket litet i min tidiga ungdom. Vid Lilleskog såg jag en, en gång. Det var gamle stinsen baron Fleetwood som lät resa den vid sidan om bangården. Der dansades en stund på kvällen då en byspelman höll tackten med sin fiol. Munkestens källa och Gästis var sjelva dragningskraften denna tid om midsommar. Vid Önafors fanns majstång och dansbana. Något senare hade Vargöns fabriksbolag anordnat med midsommarfirande och dans kring majstången för sina arbetare.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det och, om en fick höra ”tâltrosten” – när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. Göken slutar gala omkr. 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog myrarna å satte upp den förste myrhässjan, så ”strypte en te strupen på göken.” En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. ”Kvällslappen” var det allt kokel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se’n såg en lika bra i mörkret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra konster med den, så tar jag av mig spett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var finne. Se’n har det inte varit varg här. Han visade dem till lappmarken. ”Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort”. Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag minns det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. ”Lekatten” var farlig. Han stack. Han hade tänder som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. ”Skrea” var sällsynt, men hon fanns här. Men jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för ”spinnrocken”, för jag kan inte tro, att det var den en kallade för ”nattramma”. Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara trollkäringar i stället för skator.
Renlighet. Hemmet. ULMA T9
Det var inte så noga med att tvätta sig förr i världen. Om det blev en gång i veckan så skedde det inte mer. De brukade inte tvätta händerna före måltiderna å det tror jag inte de gör än i dag för så vida de inte sysslat med sådant att de äro alldeles tvungna. Ibland och det var ganska of- ta under min första tid som lärarinna här i socknen, kom bar- nen otvättade och okammade till skolan. De kunde ha tvättat sig litet mitt i ansiktet å händerna kanske, men halsen, nacken och öronen var otvättade. Det kunde gå så långt så det var 'talle' på nacken och bort efter öro- nen. Föräldrarna tvättade vanligen barnen. Men det fanns ju föräldrar som inte var så noga med barnen om de var tvättade eller inte. Till midsommar och jul tvät- tade de sig bättre än vanligt och särskilt på julaf- ton, för då tog de in ett kar å ställde mitt på / golvet, å då skulle alla tvätta sig grundligt i det. Eljest brukade de tvätta sig på lördagskvällen eller sön- dagsmorgonen, för så vitt de skulle någon vägen, eljest fick det kanske vara då också. Jag mins gamla gum- mor, som tvättade sig på det viset, att de spottade på en trasa å torkade sig i ögonen och ansiktet med den, så spottade de i handen å strök upp håret med den, sedan tog de en kam å kammade till det litet. Somliga spottade på händerna och torkade dem med en trasa. Det var allt. Om händerna var spruckna tvättade de dem i urin. Det var allt mycket brukligt att kvinnorna tvät- tade karlarna i huvudet. De skulle tvättas som barn. Kvinnorna använde kammen flitigare än karlarna. För kvinnorna brukade allt ta sig en stund på söndagen att kamma håret. Männen kammade sig inte annat än då de skulle någon vägen. De var inte alls noga med håret. Det fanns 'luskammar' å 'grovkam- mar'. 'Luskammen' användes att kamma lössen ur huvudet med. Förr i världen så brukade män- nen ganska långt hår. Det föll över rockkragen / i nacken. Det klipptes tvärt av i nacken. Kvinnor- na satte upp sitt hår. Det flätades till en fläta å sedan rullades det upp bak i nacken till en rulle och fastsattes med kammar och nålar. Näsduk användes inte i vardags. Till kyrkan hade de näsduk. Men jag tror inte de nändes använda den utan de snöt sig allt i näven. Näsduken var med mer för syns skull. Så länge jag minns har de badat i öppet vatten här. Det förekom knappt bland kvinnorna, men männen brukade allt ta sig bad ibland på sommaren. Å en del av dem kunde simma. (A.P. Johansson i Krakstad, f. 1855, simmade som ung pojke tvärs över Krakstadstjärnet enl. hans egen be- rättelse. Uppt. anm.) Mycken ohyra fanns, loppor och löss höll på att äta upp folk. De fick gå åt skogen ibland sommartid å lusa av sig. Det var omöjligt att bli förskonad för sådant för den ene drog med sig till den andre. Det behövdes blott att en person satte sig på en soffa / eller en stol, så kunde han ha lämnat efter sig fler stycken på en gång. Det fanns inga andra medel att ta bort dem, än att lägga ut fällar å sängkläder å piska dem. Sänghalm byttes inte mer än ett par gånger om året. De kunde ligga men så litet halm i madrasserna så de låg på sängbottnen. Särk och skjorta byttes varje söndag eller lördagskväll. Det var vanligt bland mera ordentligt folk. Skosmörjan förr i tiden bestod av en blandning av tjära, vax och fett. Så blev det ju blanksvärta till de finare skodonen. Men för det mesta användes becksömsskor å till dem behövde man inte annat än 'Tjärsmörja'. 'Stortvätt' brukade de ha två gånger om året, höst å vår. Då tvättades alla 'lortiga' kläder. De bru- kade då 'laka kläderna' - lägga dem i en tunna å ösa het lut över dem upprepade gånger. Det var efter det de hade 'skrôbba' dem. Sedan de tagits ur heten, vreds luten ur dem å så sköljde de i en damm eller i sjön. Efter sköljningen vreds vattnet / ur dem å så var de färdiga att hängas upp till tork- ning. När kläderna voro torra 'manglades' de. Då hade de på en del ställen en stor 'stenmangel' som de manglade på men de flesta måste rulla plagget på en 'kavle' å mangla med mangelbräda. Brädet sköts fram på ka- veln så att den snodde runt. Så drogs kaveln till- baka å så klämde man till på brädet igen å sköt det framåt. Strykjärn fanns i min barndom. Det var sådana med 'lo' till eller ock ett helstöpt järn ("paschjärn"). Stuggolvet rengjordes genom sopning och skurning. Det var inte så säkert att golvet sopades varje dag. Men för det mesta så blev det ju så, att det so- pades fram efter middagen. På lördagen sopades ju golvet särskilt väl ifall det inte blev skurat, vilket ofta hände. De gamle hade minne på att golvet in- te skurades mer än två gånger på året å det var till midsommar och jul. Då var det så 'talligt' att de fick ta en träspade å skyffla bort det grövsta / med. Sedan slog de vatten på golvet å gnodde med 'tvagor'. I min tid har det allt varit regel att golvet skurats varje lördag. I senare tid på fredag. Förr i världen skul- le man alltid strö hackat granris på golvet strax efter det var skurat, så lade man granris utan- för 'trampen' som man skulle gno 'lorten' av skor- na på. Gårdsplanen brukade rengöras på våren när snön gått av marken. Då sopades den å allt skräp fraktades bort. Till midsommar brukade man också sopa den.
Bönder och tjänstefolk.
På 1860-talet hade drängarna på Orust inte mer än 30 kronor om året kontant och 5 kronor i städja. Mellan den 24 oktober och 1 november hade de frivecka. De lejde ungefär vid midsommar eller allra senast i augusti. Hade de tagit emot städja, så var de tvungna att komma; det var detsam- ma som att de skrivit under ett kontrakt. De "aggedera" om villkoren. Det var vanligt att en dräng fick sätta en sättung potatis på husbondens åker - det är en halvskäppa. Han fick sköta dem på samma gång som bondens. Han fick sälja dem till vem han vill; jag köpte många gånger potatis av drängar. En kostym arbetskläder av verken skulle drängen ha vart år - det var ylle till väft och linne till varp. Så fick han ett par stövlar med hela skaft och ett par krökestövlar. Och / så skulle han ha ett par kalsonger och två skjortor och två par ullstrumpor. Inte någon huvudbonad; den fick de själva bestå. Inga fridagar - de fick de be sej lov. Min hustru hade plats på Gäddevik, innan vi gifte oss 1878. Hon hade 30 kronor kontant om året där, och det var det mes- ta någon piga hade i socknen. Så hade hon två par käng- or och två par strumpor och några alnar linväv till särker, "småklär" som de sa. Jag hörde inte jätt att de skulle få någ- ra skor halvsulade; det fick de kosta själva. Det mesta jag hörde var lagårdspigan på herrgårn, Sand- vik. Hon hade 50 kronor om året omkr. 1880. Hon hade knap- past några småpersedlar, när hon hade så pass betalt. 1868 när jag exercerade lejde de en stalldräng på herrgårn för 50 kronor om året; då fick han inga persedlar. Jag tror det var slut omkr. 1880 det där att de skulle ha persedlar.
Djur
Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det ock, om en fick höra "tâltrosten" när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. - Göken slutar gala omkr 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog my- rarna å satte upp den första myrhässjan, så "strypte en te strupen på göken". En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. "Kvällslappen" (flädermusen) var det allt ko- kel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en / passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se'n såg en lika bra i mörk- ret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra kon- ster med den, så tar jag av mig sprett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var fin- ne. Se'n har det inte varit varg här. Han vi- sade dem till lappmarken. "Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort." Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag mins det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. "Lekatten" var farlig. Han stack. Han hade tän- der som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. "Skrea" var sällsynt, men hon fanns här. Men / jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för "spinnrocken", för jag kan inte tro, att det var den en kallade för "nattramma". Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara troll- käringar i stället för skator.
Jordens fruktbarhet, växttiden
Om julkvällen och julmorgonen, så gick en till la- dugården och gav kreaturen ett "skrôvmål". Det lagades iordning på julaftons morgon. Då var en på logen och vandla ihop hö, som de skulle ha. De fick var sin vandel hö. När kon fick hövandel, så sade en: "Ät väl, må väl, lägg hulle på reva, ta märgen i bena, det är julekväll i kväll". Samma sades på julmorgonen, men då bytte en ut julkväll mot julmorgon. - Då skulle en få nytta av gödseln och det som växte på åkern skulle bli kraftigt. Om julmorgonen så körde folk i kapp från / kyrkan. Alla hade så brått, så de höll knappt på att få i selstickorna. Den som kom först hem skulle få börja andtimmerna först och få skörden inbergad först. En gammal gumma på Strand hade en ko. Hon var så noga med att ta vara på gödseln. Men om jul var hon särskilt noga. Hon lade den gödseln sär- skilt, för den skulle det vara riktig märg i. Och så skulle den spridas tunt, där hon ville ha rik- tigt grann gröda. Mor bruka att kasta ut brödsmulor åt fåglarna om julafton, för om en inte delade med sig av brödet, så fick en otur med grödan. Hon bru- ka alltid att säga att en fick igen det en gav fåglarna om julen. Minns inte annat från midsommar än att det fanns gummor som smög sig bort på ägorna för andra och tog daggen. Di tog kraften ur åkern och tog till sin gård. Om en kände till var det låg någon rik person / begraven på kyrkogården och en gick och tog mull från den graven och strödde ut på åkern, så skulle det bli must i jorden och grant med gröda. Vet att de gamle bruka skoja och säga som så: "Vet inte annan råd än vi få låne jol på körgår'n å strö på".
Skördebruk, högtidsseder
När de tog slutet av skörden så sade de att de "tog haren" och det säger de allt än i dag. Den sista kärven som de fick den lade de särskilt undan och gömde till julen, då skulle de ta några strån ur den och ge åt var ko. Utav rågen valde de ut särskilt kraftiga strån och dem gjorde de ett slags takkransar av till julen. Då hängde de upp dem och de fick hänga julen över. De tog fina trådar genom piparna. Uppe i dem hade de en tranlampa, de kunde verkligen bli så starka att de höll en sådan. Julgranar fanns före min tid. De var vanliga i Sunne i min barn- dom. Nästan alla hade utav dem. Men de var varken så stora eller så utstyrda som de är nu. De var i allmänhet rätt små och inte större än att de stod på ett bord. Men ljus hade de i dem. När de stöpte de andra ljusena så doppade de mindre garnändar i talgen och gjorde / små dankar som de band fast i granen. Jag vet inte vad meningen är med julgranar, men antagligen är det väl för det att granen inte förändras utan är grön för jämnan, som de tog in dem. Om långfredagsmorgonen fick man pisk med björkris. Det var för att man skulle vara frisk under året. Vid midsommar hade de majstång vid alla dansplatser. I Rågmyra i Sunne minns jag att de hade majstång med en tupp som visade vädret högst uppe i toppen. Omkring majstången dansade de. På sådana där dansplatser – några påkostade dansbanor hade de inte på den tiden – samlades de inte bara när de skulle dansa utan så snart ungdomen ville komma tillsammas och ha något roligt. Där fick pojkarna och jäntorna träffas. Det ville de gärna och det vill de väl än i dag. Det tror jag är det enda som inte har ändrat sig sedan forna tider. Men pojkarna i byn blev onda och avundsjuka, om det kom någon från annat håll och hade ärende till någon av flickorna. Då ville de slåss.
Med anledning av eder utsatta pristävlan i Handels...
Med anledning av eder utsatta pristävlan i Handelstidningens Veckoblad vill jag underrätta om några fornminnesplatser i Klövedals socken på Tjörn Bohuslän. På gården Pilandas ägor ligger sk Dommarringar omkring ett 20 tals stenar resta. Längre Norr över på gården Basteröds ägor hällristningar ett 10 tal båtar. Vid Kyrkesunds fiskläge där det säges att Sankt Olof en gång i tiden skulle segla igenom där och skar itu Bergen så att den smala segelleden som nu finnes uppstod, och då restes upp stenar på berget ovanför vilka benämnes Sankt Olofs valar, och nedan för berget ligger en dal vilken i urminnes tider har varit plats för sk Majstång och vid Sankt Olofs valar Påskeldar och Midsommarseldar. På ett berg i Viks Ödegärde ägor finnes en stor stenrös vilket säges skall vara en gravkammare under vilket benämnes Backe rös, längre ut på samma gårds ägor finnes en liknande vilken benämnes Viks rös. På Långekärs ägor finnes och en liknande vilken benämnes Gröt rös. På gården Böö ägor finnes ett stort / hål i sk Buråsberget vilket benämnes Burås Kyrka säges gå ovanligt långt in i berget uppe på bergets topp har också alltid varit plats för eldar om Midsommar och Påsk. På gården Vik finnes ett litet vattentjärn som ligger vid foten av ett berg med stora stenblock omkring varom det säges att en man en gång i tiden skulle mäta eller loda djupet och då ropades det från djupet (mäter du mina väggar mäter jag ditt tak) det tjärnet säges vara bottenlöst. Långekärr Hoga den 10/3 1922 John Jansson
Olyckshändelse, förbrytelse kommer i dagen genom en dröm.
Många gånger händer det, att folk drömmer om döda människor, men sådant betyder just ingenting annat än att det snart skall bliva något ruskväder. Men då det stundom händer, att somliga drömma, att de riktigt tala med de där döda, så få vi vara nästan säkra på, att det har något att betyda och kommer att slå in. — För fem år sedan [från 1905] hände det sig, då den där Backas Heikas-Heik, Bondes Fi och Backas Heikas mågen, som de kalla för Westeras Herman, och kvinnan hans, Fi, voro på en stadsresa, det de omkommo alla fyra på vägen hem. Det var bittida på försommaren det där skedda, och ingen levande människa vet, hur det gick till den gången, då de voro nyktert folk allihopa. Båten hittade de genast råkande (drivande) upp och ned där vid Mastören, och rned draggandet fingo de upp tre av liken. Men den där Bondes Fi var det omöjligt att hitta, fast de voro ute från varenda gård i byn och höllo på i flere dagar och letade. Då hände det sig ett par veckor bakefter, att den där Klubbis Selma där ute vid Sommarsund, drömde en natt, att Bondes Fi visade sig för henne och sade: »De ha nog letat efter mig överallt, men de kan inte hitta mig, för jag ligger fastklämd mellan två stenar på sjöbottnet. Men efter ett par veckor ska de nog hitta mig än.» Och så gick det också. Fyra veckor bakefter de drunknade hittade de Bondes Fi uppsköljd på stranden nära Mastören. Det var just bakefter midsommaren. Och vet ni folk, hur Fi såg ut? Hon höll på och smälte upp, och det syntes tydligt, det hon hade legat fast mellan några stenar, för hon var allt skråmad och riven över hela sin kropp.
Folktro om blodet å själen m.m.
Slaktas skulle det allti på nymånar, köttet ansågs- - i Östervallskog och Skillingmark ej vara fullt bra förr än det blev närmare ett år gammalt, ej not "fast" förr. Somliga tordes eller ville ej förtära något av bloden, det troddes att själen var i blodet, andra drucko dock blod. Om en häst blev ormbiten så togs en aspvidja och vreds avigt och sattes om halsen på den häst som blivit biten av orm. Om askonsdagen strödde de aska på hönsen, berättaren trodde att det var för att de skulle värpa bra. Om någon kom in i lagården å skräppte av korna, "å så granna kor du har", så skyndade sig ägaren å sade "å kjöss koa i rava du" då var det ej farligt att den besökande "tog nyttan av korna. / Om de fällde träd i skogen om skärtorsdagen och kreaturen trampade på dessa, så blev de halta eller bröt benen när de släppte ut dem första gången om våren. En gubbe sade om skärtorsdagen "nu jaggu hogger ja ändå fast dä ä skärtorsdan" när de "släppte" om våren bröt två av korna ett ben. Om midsommar plockades allslags blommor de gömdes till jul och lades i lögkaret sedan alla lögat sig togs de upp och varje "kräk" fick litet derav i julfodret, med orden "ät väl å trivs väl o.s.v. Om skärtorsdagskvällen började de att laga i ord- ning spön av "nâppatalsbösker" (nyponbuskar) med dessa spön gick de så tidigt de kunde om långfredagsmorgon omkring i stugorna, och piskade varandra. De som kunde komma medan de låg i sän- gen var bäst, då ryckte de av dem sängkläderna och "basade" på dem över benen så blodet trängde ut. Somliga säger att det var för att påminna om Kristi lidande på långfredagen.
Majstången och midsommarfirandet
Midsommarafton skulle alla utan undantag hava tagit en riktig rentvagning ute i öppet vatten ell. i basstun. På väggarna i storstugan skulle klädas med löv från ek, lönn och björkträn även på golvet ströddes löv. I förstugorna skulle även klädas med löv. Dessutom skulle hämtas en stor blomsterkvast av alla slag av vilda blommor mest prästkragar för att sättas i vasar. Till majstången skulle även användas alla slags löv och blommor som mest blåklint och prestkragar. Jag vill här inflika att på samma sätt skulle Tunhems kyrka dekoreras med löv och blommor invändigt då barnen begick sin första nattvardsgång antingen dttta skedde om pingst ell. midsommar. Majstången synes hava använts i äldre tid på en del av Tunhems herrgårdar så sent som 1870 a. 80 talet. men torde i det nogersta hava upphört sedan förenings livet börjat bland arbetare klasserna och godtämplare och andra även börjat med majstänger om midsommar. På vargöns pappersbruk dansades omkring majstången de första åren det gamla bolaget drev denna fabrik. På Nygård 1870 talet: då friherre Nils Eriksson residera där fanns alltid majstång om midsommar som dansades ikring. Der var dels vanliga gamla folkdanser och lekar och dels vals och polketter som gamla spelmän underhöll med sin färla. Bland spelmän kan nämnas skräddare Berggren som spelat på tusen brollop han hade lärt sig spela av näcken. Vid denna dans deltog de flästa av godsetts folk även herrskapsfolket var med och deltog i dansen. Vid detta tillfälle och vid den skördefest som hölls om hösten bjöd herrgården på smörgasar och hembryggt svensköl. De som ville röka fick tobak och kritpipor om pipa saknades. Sjelv gick friherre Eriksson omkring och underhöll sig med gamla torpare som bruka sin jord bra. På Koberg Lagmansered socken då gamle friherre Nils Silverskiöld levde var även majstång och midsommarvaka. Der dansades och bjöds på förtäring på samma sätt som på Nygård. Dit gingo först och främst det stora godsets folk men även andra gick dit långväga ifrån. De voro icke nöjda med vad som vankades på stället utan medhavda lomflaskor avsmakades även. När då vikingablodet kom i svallning blev det gräl och slagsmål mellan infodingar och de främmande. Derför tog även denna tillställning slut. Så sent som på 1890 talet då gamle grosshandlaren Franqe ägde Korndals pappersbruk (nu Pappyrus) var der majstång ochså och midsommarvaka i en park på fabriksområdet. Musiken sköttes der av hornmusik. Franke deltog sjelv i dansen. Vid Munkestens gästgivaregård Vänersnäs socken var längen midsommarvaka till på 1880 talet. Här fanns bränvinsförsäljning till 1860 talet: sedan endast Öl och vin samt läskedrycker som upphörde fullständigt för cirka 10 år sedan. Här stöter 3 socknar tillsammans som gjorde, att en hel del ungdommar även äldre samlades hit vid midsommarvakan. I storstugan undre botten tråddes dansen flitigt ibland på logen. Musiken sköttes av någon gammal byspelman. I övre våningen hade ortens pampar samlats som underhöllo sig med sång ur Frithjofs saga, Bellmans bitar etc. Frampå morgonsidan skulle det visa sig vilken sockens folk som var starkast varför de svagare fingo taga till flyckten jagandes av de övriga med indiantjut och käppar längs vägarna. Med den rikliga tillgång på Öl och porter som då fanns ävensom välfylda lomflaskor av annat fludium och utan polis eller ordningsmän kan man förvåna sig över att icke någon blev ihjälslagen. Stryk vankades likväl sällan utan att det var någon bråkmakare som börja. I vår upplysta tid tror jag knappast det skulle gå lyckligt med omskrivna lagar ell. frihet. Det ligger en källa med järnhaltigt vatten ungefär 1 Km från nämde Gästis kallad Munkestenskälla. Den ligger på Tunhems område. Här kommer en liten stråle vatten ur ett stenblock vid foten av Halleberg. Detta vatten kan näppeligen komma annat än från Hallsjön som ligger omkr. 3 Km. derifrån på Halleberg. Hit till denna källa har folk sedan urminnes tider vallfärdat för att dricka vatten midsommarafton. man gick man ur huse dit för hälsans skull. Det troddes att vattnet hade en magisk kraft som särskilt värka midsommarnatten. Ljusalverna trådde sin dans omkring källan midsommarnatten der av vattnets goda värkan. Alla klassers folk gingo hit om icke för annat så blev det en turist färd i den vackra naturen med Hallebergs tvärbranta stenmassa i förgrunden. Huru tron kan värka visar följande en dalsländning hade farit till Munkestens källa för att hämta vatten till någon sjuk på hans hemort. Det bar sig ej bättre än, att han i Vänersborg slog sönder flaskan med hälsovattnet uti, han skaffade sig en annan flaska och fylde på den av vänervatten i Vänersborg. Detta fick den sjuke i den tron att vattnet var från Munkestens källa men han blev frisk i alla fall. Nu mera hör detta som allt annat gammalt till det förgångna. Men ännu kan man få se en och annan vid midsommar såsom gammal vana gå hit och dricka av källans vatten. Att källan såsom jernhaltig är hälsogivande har t.o.m läkare sagt, men vattentillgången är så ringa att här ej lönat sig med en modern hälsobrunn.