Transkriberad uppteckning

Göken skull dår en om en fick höra honom på fasten mage. Så var det och, om en fick höra ”tâltrosten” – när den tog te å spel. En skulle ha en smula i munnen, för då var det inte farligt. Göken slutar gala omkr. 14 dagar eller tre veckor efter midsommar. När en slog myrarna å satte upp den förste myrhässjan, så ”strypte en te strupen på göken.” En kan få höra honom gala den 7 el. 8 maj, men när det blir den 18 maj, så är han tvungen att gala. ”Kvällslappen” var det allt kokel med. En tog ett metspö å gick ut, för när han fick se det så kom han, så slog en ihjäl honom med metspöet. Så skulle en passa sig å ta av det blodet. Det skulle en smörja på ögonen, se’n såg en lika bra i mörkret som han. Det var en trollgubbe här som sköt en gök var vår. Folk frågade vad han skulle ha den till. Jo, svarade han, när jag skall göra konster med den, så tar jag av mig spett naken. Han hade den till trolldom. Det var en här som satte å med vargarna. Han kallades finn-Per-gubben, för han var finne. Se’n har det inte varit varg här. Han visade dem till lappmarken. ”Han gjorde nô i vargspôra, så att vargen kom bort”. Det var med trolldom. I min ungdom var detta. För det fanns varg så att jag minns det. Finnarna var de enda som kunde rå på dem. ”Lekatten” var farlig. Han stack. Han hade tänder som sylar å gift i dem. Det blev farligt, om han bet. ”Skrea” var sällsynt, men hon fanns här. Men jag mins inte något om henne. Hon skulle vara bra mot sjukdom. Det mins jag. Kornknarren kallades för ”spinnrocken”, för jag kan inte tro, att det var den en kallade för ”nattramma”. Det var styggt om en fick se att skator samlade sig i skock å skrattade, för det kunde vara trollkäringar i stället för skator.