På 1860-talet hade drängarna på Orust inte mer än 30 kronor om året kontant och 5 kronor i städja. Mellan den 24 oktober och 1 november hade de frivecka. De lejde ungefär vid midsommar eller allra senast i augusti. Hade de tagit emot städja, så var de tvungna att komma; det var detsam- ma som att de skrivit under ett kontrakt. De "aggedera" om villkoren. Det var vanligt att en dräng fick sätta en sättung potatis på husbondens åker - det är en halvskäppa. Han fick sköta dem på samma gång som bondens. Han fick sälja dem till vem han vill; jag köpte många gånger potatis av drängar. En kostym arbetskläder av verken skulle drängen ha vart år - det var ylle till väft och linne till varp. Så fick han ett par stövlar med hela skaft och ett par krökestövlar. Och / så skulle han ha ett par kalsonger och två skjortor och två par ullstrumpor. Inte någon huvudbonad; den fick de själva bestå. Inga fridagar - de fick de be sej lov. Min hustru hade plats på Gäddevik, innan vi gifte oss 1878. Hon hade 30 kronor kontant om året där, och det var det mes- ta någon piga hade i socknen. Så hade hon två par käng- or och två par strumpor och några alnar linväv till särker, "småklär" som de sa. Jag hörde inte jätt att de skulle få någ- ra skor halvsulade; det fick de kosta själva. Det mesta jag hörde var lagårdspigan på herrgårn, Sand- vik. Hon hade 50 kronor om året omkr. 1880. Hon hade knap- past några småpersedlar, när hon hade så pass betalt. 1868 när jag exercerade lejde de en stalldräng på herrgårn för 50 kronor om året; då fick han inga persedlar. Jag tror det var slut omkr. 1880 det där att de skulle ha persedlar.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
