Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Sådd o skörd
När den gula sädes- ärlan kom på våren, gick det an att så. En kaka bröd skul- le hänga på varje bog- träd hos hästarna, så det alltid fanns till hands. När pappa o farbror började så, sa' de: "I Jesu namn börjar jag att så!" När de sådde, ville de ha sydlig eller sydvästlig vind. / Det finns en "sämask" i jorden, den har åtta ben, om de två främre benen var längst, blev den första säden bäst, men var de två bak- re längst, blev den senare säden bäst. I slåttern gick man upp o bör- jade kl. två på morron, så höll man på till sex, då fick man filbunke eller smörgås eller något sådant. Man bytte hjälp då, vi kunde vara en 13, 14 pojkar, som bådades upp, då / var det mycket mat, men ingen dans. Vi började då alltid kl. fem på e.m. och arbe- tade till åtta, då gick vi i bredd o slog. Kl. åtta var det kvälls- mat, risgrynsgröt eller pudding, fläsk, kött, hembryggd dricka o kaffe. Efter detta skulle man slå så länge man såg. Var det sedan något kvar på det vallskif- tet, började man på morron igen, så det var färdigt till kl. tre, sen skulle man slå hemma. Hittade de tvil- / lingax vid sädesbärg- ningen, hade de för sig, att det skulle bli bröllop i gården. De försökte i gårdlagen att bli först med skörden. Då anså- gos de vara kvickast i arbetet. Den, som blev först med skörden, skulle göra första höst- bjudningen. När man skurit sista neken, gjorde man två band på den, o så hurrade man o skrek. Man sa' att "man tog haren", när man tog det sista. / Ingen ville bli sist i arbetet, den, som blev det, fick höra det hela tiden till våren, "***sjusôvare", sa' de för det mesta. När man gick o räfsade med hand- räfsa, måste man räf- sa så väl. Ty om tom- ten fann strån kvar, tog han dem, o så tog han dubbelt så många till av det de arbetat med. Så bar han detta till den granne, som rakat bäst. Skar de illa, sa' de, att grenarna "blev större än trädet." / "Harrumpa" kallade de sådant som stod kvar av hö eller säd. "Lyckonek" var namnet på den sist bundna kärven. Den sista av all strå- säd bands med två band. Den neken ville de ha närmast log- balken i årflon. Där la' de ner frukt i en liten trälåda och bränn- vin ibland också. Man fick ej tappa ett strå, när man körde in säden, då försvann så mycket ur ladorna. Köraren fick samla upp det. / Första flon i ladan lades med axen opp o andra flon med axen mot dem. "***Årflo" kallades den första, "***årfloa", sen var det vanlig "***kärvflo" eller "***nekflo". Om ej brännvin lades ner i årflon, så brukade det i alla fall bli halven, när det var färdigtröskat. Till vårbruket gjordes särskilt bak, och det skulle räcka till "Larsmäss kaka" kom. När säden var färdigbärgad skulle det vara gröt i hemmen "lyckogröt," det var ris- / grynsgröt. Den var till- delad på tallrikar med smörhål i o kanel på, och mjölk fick de ta efter behag. När potatisen var inne, skulle det första höstkalaset bli, o då blev det bal, helt enkelt. Ibland kunde två ställen slå sig ihop, men för det mesta var det kalas i var stuga. När de slag- tröskade, talade de om "partrösking, treman- o fyrmantrösking." Att tröska på kvällarna var farligt, då kom tomtegubben / fram "änne mä ett" (med samma). I den gam- la logen här var lyset törebloss till att börja med, sedan blev det små blecklampor. Om det kom främmande pojkar in, när de tröskade, la' de slagan om halsen på dem, de skulle lära "lovisan." De måste lova att bjuda dem, som arbetade på logen, på traktering, brännvin eller kaffe eller något. Det var svårt med maten ibland mellan "Orsmässkroken" o "Larsmäss kaka."
Forna förhållanden. Karin Utterberg berättar ur sitt liv.
Karin Utterberg var enka efter, den siste sol- daten, Nils Utterberg i Utterbyn Fryksände socken. Trots sina 82 år rask och rörlig. Om finnar kom ned åt bygden ibland? Ja di kom, 4 å 5 i följe å tiggd skrämjöl, å "nôa litôge" (lin- tåga) Dä va mäst kvenfolk å onger som "geck å ba[d]" (tiggde). Dä va småttom (svår tid) den tia, å "finnan" (finnarna) sådd ingen havver, dämmä tiggdi skrä- mjôl. När oss va vi fäll mang små (barn). se en fick allt lov å " kom te andre" tiligt, nä jä va ått år kom ja bort som barnjänt å pass onger. Ja kom "dit sö i jâl" (där sö, syd i gjärdet" när ja va fjorton år, som tjenstepiga, dä var ett stort bonnställ, mang kor / å häster, å 67 får, hadd di, "Sönna jâl" fåra gette vi i hemskogen te "messamar", å dena skeck di fåra åt Lia i finnskogen ve Norske gränsen. Di skörd 140 "tôtter" lin, en tôtte, 13 "brugder" grovhäklat lin, 12 brugder i sjelva tôtten å en brugda vriden om de tolv i totten. Som betalning för betet åt fåren gav de 40 totter lin, av de 100 tottarna spanns det garn under de långa vinterkvällarna vid skenet från elden i den stora "langgruve" spisen i köket. Dä va int nô anne ljus än varmen i spisen åss te lys mä fôresticker. Om lusse slakte di ett stort svin. De geck åpp klåcka 2. å en feck stå å lys mä steckelôge i brygghuset te kl 8. om môran. Om Lusse fick vi 3 frukoster, den / Den förste, ost å limpe å en sup. Andre smörgås mä fårkött, den 3 fläsk tå huvve tå den grisen, som di hade slakte på "ätterhögstnatta". På förjula va dä så "möa" (mycket) med bakning å slakting så dä va inga "jâl" (jâl ingen måtta på det). Di bak tônnbrö tå två tönner råg blannat med havremjöl, di lejd sånn kvenfolk som kunn bak å stek tönnbrö. Di kavvel ut tunnbrö på e stor slätt hall å senn rull di kakne på en käpp, å bar döm på käppen, å rull dôm tå på bakomsbôtten. Nä di tok ut "flabröe" som di åg kallet, så vek de kakorna dubbla, varefter de hängdes vikna över smala stänger under taket i köket, när det torkat, bars det på stängerna ut åt visthusboden. / Det bakades mycket på förjulen, mellan Lusse å jul, palt av blod och rågmjöl i alla paltbröden var i mitten ett hål att träda ett brödspett igen- om, paltbröden voro svarta, upplades på takstänger i kökstaket, paltbröden blevo mycket hårda, de sönderslogos och lades i spadet, när det kokades "mâjjar" (kött å korv) om söndagarna, detta åts då som "daggel" före middagen om högtidsdagar å sön- dagar. Paltbröd, tunnbröd, samt blannbröd av råg å havre var avsett att vara tills dä "blev av nyer i gen" (Det gamla skall nå det nya) se, Celander Nordisk jul. "Vigselkaka" stod på en hylla i matboden så länge de gamla makar- na levde på gården, den var mycket fin, å så länge den stod i boden skulle dä alldrig bli tomt för mat.
Djävulen.
Rös Olle flytta från Bjärn där han bott i en jordkula och till det gamla hemmet på tomta i Björkebol och bodde där medan han timrade sin stuga i Bråtarna strax nedanför tomtesättra, dät var stampad lera till golv der han bodde och om julekvällen bar dom inn halm och bredde utöver golvet, den kallades julehalmen, på våren flyttade de till Narstesätterbua å där va dä öppet vid golve utefter väggarna. Min mor tyckte dä va för kalt där för de minste barna därför tog hon hem till sig den minste flickkan som hette Emma, sydde klänning till henne, å far jorde henne skor, nä den nya stugan va färdig, fick hon flytte hem, en utå barnen "Matilda" var länge sjuk, hon satt i en stol och virkade spetsar och sydde, när hon förstod det led mot slutet ville hon äntligen tale med prästen, det blev sänt bud äfter honom, det var Berggren som då var präst här och hon hade hört talas om hans pradiks (?) i kyrkan. Prästen kom, han körde till Björkebol, gick över skogen till Bråtarna när han kom dit satte han sig på sågbockken som stod utanför dörren och såg sig omkring, han tyckte dät var vackkert, med älven där nedunder och de skogklädda åsarne som bakgrund, När han kommit inn i stugan som endast hade ett rum samt hälsat, talade dän sjuke om att det var något hon ville tala med prästen om, dänne som trodde det var ganska alvarliga saker bad de andra gå ut en stund, dätta tyckte hon ej / var nödvändigt, varför hon började berätta: "Då jag tjänade i Västgård stal jag två spolar oblekt bommulsgarn varav jag virkade spetsar och satte på särken och en tröja", hon brast i gråt och trodde att hon aldrig skulle få förlåtelse därför trots hon ofta bett Gud därom, då hon lugnat sig började Prästen förklara för henne om Guds nåd, hon skulle säkert få förlåtelse och tillade, om ingen gjorde större synd skulle Gud säkert ha överseende, hon lät sig trösta, men levde dock ej länge där äfter hon dog på tjugondag jul. Samma dag på kvällen skulle det vara tjugondagbal med kalas i Östuga i Björkebol, därför sändes bud om dödsfallet ty enl sed dansade ingen i Hemmanet då lik stod ovan jord. När budet kom fram, hade dansen redan börjat, särskilt lades merke till en okänd pärson som dansade flitigt, sista dansen som var skams masurka dansade han mäd Agusta på bärje Lysås mussiken tystnade, men han ville inte slute dansen , å lätt dansa han, man skildes och gick hem, Nä Augusta kommit en bit på vägen, såg hon att den okände kom äfter henne, da tötte hon att dä va den onde själv, han böjde sig ner å tok ätter bena på henne, men då la ho i å springe, hemkommen kröp hon innom sin mor i sängen å la sig. Nar. Nar begrav- ningen blev talade Prästen över orden. Sådan tro har knapt funnits i Israel, var det så säkert att alle han jordkastat var innom himmelens port som hon, skulle han känne sig lycklig. I marginalen: Berättat av Stina Andreasson f i Lysås Karlanda S n år 1865 Uppteknat där år 1936 C J. Karlstedt / Vattenväsen. För länge sän var det två kvarnar i Lyssebäckken, de var en kväll på hösten som de va en gubbe från Lysås som var där å mol säd, nä han fått kvarnen väl igång, ba han en pojke han hade mä sig te å passe kvarna, geck själv å la sig å såva på en bänk. Om en stund stande kvarna, pojken väkte honom å tala om att kvarna stant, du får ta e lysesteckke mä dig å gå ut te vassjulet se äfter vad dä ä fatt, pojken kom inn förskräkt å ropa "å far" å far", de sitter en gubbe på masten å håller kvarna still. "Låt en sitte du, å stäng dörren!" sa gubben. Om en stund började kvarnen gå möe värre änn förut Berättat av Hemmansägaren Abel Martinsson, Lysås Karlanda s.n. f. derstädes år 1870 Uppteknat i Lysås 28/2 1936 C J. Karlstedt
Svartkonst
De skulle få lära sig att trolla o göra allting i Wittenberg. De skulle vara tolv i sänder, och när de kom utanför denna porten i en rad, så kom Satan och mötte dem. Han skulle då ta den förste, för han skulle ha en. "Nej, ta denna," sa den han skulle ta o peka på den som kom efter. Då gick han dit, denne sa' likadant, så fortsatte Satan tills han kom till den siste. "Nej, ta denna," sa han också och pekade efter sig, där var hans skugga, och den tog Satan, så denne siste hade aldrig / skugga mer. De skulle få lära sig allt av svartkonst i den skolan. Det var en gång vid Glava kyrka för mycket längesedan som en häst hade sparkat av puls- ådern på sig. Prästen fick också se det. "Ä dä nôn sôm ha smort skone sine i da?" sa han. "Ja," sa då en flicka. "Ta hit den vänstre!" sa prästen. Så sa han: "Så säkert skall denne själen stå i helvetet på domedag som blogen ska stoppe!" Och så höll han skon intill såret. Blodet stanna, men flickan blev vansinnig. Dä ha allt varit de som skrivit kontrakt med djävulen för att få den "boka" (svartkonstboken). De skulle "sväre säj in te Satan / å tillhöre honom i tid o evighet." Det var en som sett boka, in- ledningsorden var: "Från Gud jag mig vänder, o i Satans händer befaller jag min själ o kropp!" Men han såg bara det. De kunde aldrig bli å mä 'a heller, kasta de henne i varmen, så kom ho allt tebaka. Det var e flicke som skulle följe med påskkäringarna, hon hade fått e bok, men så blev hon ångrad och frågade prästen hur hon skulle göra. Hon hade kastat boken i varmen, men den var ändå i fickan. "Du ska ta o äte opp 'a, för den ä skreva mä ditt ega blod!" sa han. Det gjorde hon också. De kalla henne / för "Troll-tösa", Satan skulle skära henne i armen o skriva in 'a i denne boka. Men hon blev allt utströka, när hon ätit opp boka. Om de skar med en troll- kniv ur smör, så rann det blod ur smöret. De skulle smi tre tors- dagskväller på en sådan kniv efter solens nedgång, tredje torsdags- kvällen kom den onde till smeden och såg om kniven var sådan som han ville ha den. De kunde allt göre ont mä den kniven på långe håll om de visste namnet på den som de ville skada. De gjorde ett hjärta och satte på väggen, stack kniven i detta o sa: "Nu ska den dö!" / Det skulle vara stål i kniven av sådant som de funnit här o där, hittade hästskor och sådant. Men så skulle tången gå ut genom skaftet. "Frisköttekuler", gjorda av huvudhår och silver, kunde träffa en person var som helst om de bara visste namnet på honom. Mattes i Glassnäs satte sitt lass ute på landsvägen om natten när de var på väg till Fredrikshald. Och när de kom opp tidigt på mor- ron, stod det allt en kar vid hans lass och höll i en järnstång. "Be en att han kommer in o får en sup o kaffe för att han vakta lasse i natt," sa Mattes. Om de ville trolla bort loppor, löss o vägglöss, så skulle de ta en / kniv o hugge den i väggen över sängen först en gång, så en gång till o tredje gången skulle de hugga in den riktigt o säja: "Där ska du sitte te domeda!" Sen skulle de inte bite. "Skämme bösser" skulle de göra på ett visst område, då går de en "hôlming" där på afton just som sola går ner mot solen och så tillbaka till utgångspunkten. Där skulle de ta jord under vänstra foten och lägga i geväret och skjuta mot solen just när hon försvinner. Då får ingen något sedan i det området. Om bössan är skämd så laddar en, o så skaver en lite av en ring som varit under brud- vigsla tre gånger och lägger i. / Genom en sådan ring kan man också se tomtar o sådana som vill göra sig osynliga. Och så gick det att bota ett slags värk med den, tandvärk o huvudvärk, om de skrapar lite av den. De skulle bränna en "brôte" (svedja) här, och en gubbe skulle gå omkring den först så inte elden skulle gå över. "Nu ä dä fardit," sa han. Men elden gick allt över i alla fall. De borra ner kvick- silver i lagårdströskeln, det är ett bra skyddsmedel. Om de drar dagg över grannens egendom, så tar de all kraften ur denna, så pass skall det bety. De skulle gå ut högste natta till mesommardagen o dra lakan / över jorden. Sen vred de ur dessa lakan och gav kreaturen, nötkrea- turen och hästen också. De "tar nötta" av den andre. Det skall allt vara bot också om bössan är skämd att stryka pipan under vänstra foten.
Julseder
Om julaftons morgon var allmänt att de var uppe tidigt å högg ved, vid bloss eller eld på vedbacken, om de hade övernog med ved huggen förut så skulle det huggas ändå. Det var så högtidligt å man var så glad att julen äntligen var kommen, när de huggit en stund så kom far i huset med "besken" (glögg) var något att "bita i". Juldagsmiddag, skulle alla vara högtidsklädda om det var rik- tigt, fågelneken uppsatt, julbordet ordnatt efter gammal tradition. Doppandet i grytan började nu. (En person berättade att vid Lusse skulle "all trösk" vara gjord, varefter halm lades på golvet i Ko- ven ("Koven" vardagsrummet) den fick ligga till den bars ut på jul- kvällen eller juldagen medan folket var vid kyrkan, sednare i tiden brukades barkvistar som lades över golvet, så tog det emot något av vattnet när alla lögade sig i lögkaret i kvällningen dagen före julafton. Om julekvällen låg de å lekte på halmen, dä va nog inte utan att de hade fått supar. De "drog rövekrok" å sprätta varandra överända i halmen å hade roligt. / Den som fann bönan i julgröten blev gift innan nästa jul, åt tomten sattes gröt i stallet och var alltid uppêten om morgonen. Plats för dem som dött under året vid bordet. Grenljus med stam som sattes i en stake, och tändes. Julkväll, Nyårskväll, Trettondedkväll, som kallades "de tre julkvällarna" Det var för att det var så hög- tidligt med dessa ljus. När de var färdiga att lägga sig togs ett ljus å sattes på en tallrick, å tändes lite vatten häldes på tallric- ken som sattes mitt på golvet att brinna hela natten, ljuset skulle brinna för jultomten julängelen, kanske ock för att driva bort onda makter. (Kappas om att komma hem från kyrkan först synas ha bortkommit) snart sagt i hela Värmland). Den som ej fick något nytt till jul sades få "sitta på skampallen" (Östervallskog). Julgubbar bockar å grisar bakades, å stäldes upp vid julhögarna, ofta bakades dessa av barnen. I en krans som hopböjes av en kvist och omvirad med lingonris å tallkvistar sattes ljus 4 till 6. Även nämdes att havrestrån me kornen i virats om dessa ljuskransar, eller om detta varit nu på senare tid efter någon avbildning i någon tidskrift eller om det var för mycket länge sedan vågar jag ej säga. De brukar emmellertid nu, sades i Töcksmark, hava sådana kransar om jul Det torde vara något som förekommit för länge sedan och nu kommit igen. / Allt måste vara rengjort å putsat till jul, om något blev glömt å ej putsat å tvättat så "grät det". Juldagen var å en hemma hos sig. Somliga uppgav dock att ungdommen om juldagskväll klädde ut sig till Julbockar. Ju värre fillete å stygga de var dess bättre, ansigten av gammalt fällskin med ullen ut. Annandagen skulle ungdomen "rå sig (fria till någon) Då gicko med stjärnan, som vanligt sjöngs sånger utanför ett fönster. De tre visemännen voro vitklädda med spetsformade ### höga, uppe i toppen av mössan (eller hatten/ - ett ljus som bran medan de uppträdde. När de kommit in föll "pajas (bocken Judas) med pungen - ibland nämd som timmerman - på knä inom dörren och sjöng. Jag svarten är av solen bränd! här slog han ett slag med sin bila i golvet. Jag är en gammal timmerman, så ett slag med bilan. I från det judiska land, och så tredje slaget med bilan. Nedanstående gamla salmvers sjöngs också. De himmelska härar med högan röst, begynte med ängelen sjunga. De lovade Gull med glädje och bröst, med helig odödelig tunga. Pris vare Gud i höjdene, och frid på jordene, och menisjone en god vilja. Patron Bisert på Töcksfors, bjöd alla sina underkavere upp till sig på julfesten att doppa i grytan, han sände kusken omkring med mat till de fattiga, samt ett "körkeljus" att ha med sig i kyrkan om Julnatten. / De dödas julnatt. Det var i Ärttjärn Töcksmark. En bonde vaknade på julnatten å trodde han försovit sig, satte för hästen å körde över sjön på väg mot kyrkan, när han kom så han fick se kyrkan var där ljust i fönstren, men snart började han möta folk som kom från kyrkan, han såg många av dem som han kände igen såsom döda för många år sedan. När han kom fram till kyrkan blev det mörkt i den, då över. fölls han av stor mattighet å blev så trött att han höll på att somna i släden när han för hem. Han satte in hästen å lade sig, å somnade, när han vaknade, var hans mor upp- stigen, han talade om allt för henne. Du ha väl drömt sa hon, hon gick då åt stallet å där stod hästen påselad å svettig, släden stod utanför, med is å snö fullt bakom skärmen. Hon förstod då att det var de döda han sett, och att de vid midnattstid hållit sin julotta. Den som kom först upp om nyårsdagens morgon blev först upp hela året, (fick lätt för att vakna och stiga upp). En 90 årig gumma berättade att när de ätit om julkvällen föllo alla på knä å husfadern läste fader vår, se dä va husandakt den tia sa hon.
Bondens år
Bondens år. Vårarbete. (Rågen skulle sås under tiden 12-16 aug., ty då var bästa tiden att så. (Det var frågan om höstråg, förstås.) Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle Urbanus liksom säja.) Om det var kallt i veckan vid Korsmässa, blev det ett gott år och varm sommar. På Peregrinus skulle de springa runt sko- gen, där fåren skulle vara, och så skrek de: "Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!" Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet. När den gulaktige sä'särla kom fram, var det rätte plogansdagarne. Då blev det brått att så havern. Och var det då grann knopp på alen, blev havern grann. Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.) betydde det gott bärgningsvä'r för skörden. Snö på skogen i arvänta (advent) och rim- frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år. Blev det grönt på backen, strax när snön gått bort på våren, blev det dålig skörd. Så var det på sextioåtta. / Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke. Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård vinter. Om åskan går, innan havren är sådd på våren, är det inte bra. Om isen ligger länge, innan den går opp (när den är tunn och svag) blir det ruttet hö. När de sådde, var det bäst, om det var kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk, när de gick och skulle börja så, var det inte bra. Då vände de och gick hem igen och vänta till nästa dag. När de börja vårsådden, skulle hästarna ha utå' den kaka, som bakades till jul. Linet såddes ofta av kvinnorna. Först hade de varit på körgåln (kyrkogården) och hämtat lite' jord och strött ut, för att linet skulle bli bra. Om de fick se sä's- ärla första gången på taket, blev det långt, vackert lin. Om de fick se henne på backen, blev inte linet längre "än bena på säsärla". Rågen skulle sås så pass tjockt, att sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen). Att ta' bort jordfasta stenar i åkern ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk- / dom nergrävd i jorden under stenen. (Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar till senare tid full med islagna spikar. Ett annat medel mot tandvärk – något kusligare – var, att när det regna, skulle de gå till en grinn', där de burit ett lik och ha några regndroppar på tanden, så hjälpte det.) Slåtter och skörd. Slåttern började senare förr än nu. Ängen skulle vara utblommad. Löktskår var den siste skåra, som mejades. Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde till då. När de sista stråna skars, gjordes ett hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att det var färdigt. De "sköt har'n", hette det. Om de fick ont i ryggen eller armarna under arbetet, sa' de, att de fick lepekken. "Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det långvarigt regn och besvärligt med skörden. På Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n skulle det malas av den nya skörden. När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas. / Vid tröskningen ville man inte hålla på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram och ofredade och härmade dem som tröskade. På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid 2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll) och här lades några vedträ'n och törrestecker på och gjordes upp eld, som tjänade som lyse. Men, på kvällen gick det inte an att tröska. Till jul skulle all tröskning vara färdig. ― Under jakten hände det, att bössan blev skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs) en man råkade vådaskjuta en kamrat. När mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt, att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då skämd och gick inte att använda mer. Det var också mycket noga, att ingen annan än skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt. Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd. För fisket hette dä', att Kristi Himmels- färdsdag var förste metereda'n. / Lucia. På lussemo'rron gick man opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak- ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var det magert kosthåll annars under året, var det i stället så mycket mera mat vid Lusse. Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och annan kraftig mat sattes fram och därtill rikligt med brännvin. Då åts och då dracks så mycket de förmådde. På herrgårdarna skulle torparna och arbetsfolket fram till herrgål'n att undfägnas, så något arbete förekom inte då. Ofta var det någon spele- man, som hade fela med sig och spelade. Djuren skulle också ha extra för- plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna bar man havreneker, och när de åt upp dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl, dä ä' lusse-otte i otte." Bruket med lussebrud, som ju är mycket gammalt, förekom här inte på bonebygda men möjligen på herrgårdarna. Husdjuren. Så mycken trolldom som förekom, gällde det att skydda husdjuren. / På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt på påskkvällen var det ju farligt. Då for påskkäringarna till Blåkulla, så "det surra som spinnrockshjul i luften". Det fanns de, som hade medhjälpare. Djuren var där så välmående, och det blev välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk- hare kallades dessa medhjälpare, som drog tur till gården, men som skaffade otur på andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa. Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta sig med. Skjutvapen voro en god hjälp till skydd mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att fåren, när de släppts ut på våren, blevo som förvildade. Då skulle det skjutas under buken på fåren för att få makt med trolldomen. I östra Värmskog var det en gumma, som tände på trasor och la' på tröskeln, så fåren fick hoppa över, när de släpptes ut på bete första gången på våren. En vår hade en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då alldeles "översejgiva" Ty det gick inte bra att försumma sådant, som måste göras, för att skydda män- niskor och djur. Värmskog den 19 mars 1942. Anna Löfstrand. / Till Karlsbads-Tidningen. Härmed ett litet bidrag till pristävlingen Bondens år – från Värmskog. Intresserad av gamla seder och bruk har jg. roat mig med att uppteckna vad ett par gamla värmskogsbor – grannar här i Ekebol – haft att berätta i samband med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets- grannt återgivet. Med största högaktning Anna Löfstrand. Värmskog den 19 mars 1942.
Julafton
Mer än vanligt tidigt var det att gå upp denna mor- gon. Tävlan var det inte, men det var så många arbe- ten som skulle göras innan middagen den dagen. Ha- de inte all julved blivit huggen förut, så skulle det göras på morgonen. Då var det att tända upp en eld på vedbacken, så att en såg att hugga veden. Den veden skulle räcka över hela julen, om det skulle vara noga. Arbetet för dagen avslu- tades vid tvåtiden, för då gick helgen in å inte var det långt kvar till mörkret. Julstänger. Kan inte minnas att dylikt förekommit. Fågelkärven. "Fôggelneka" sattes upp när en hade lyktat med det mesta arbetet el. omkr middagen. / Den sattes på lagårdstaket eller på en stör i när- heten av uthusen. Det skulle vara den sista ha- verneken som bands för året. Ett bastant band vreds om mitten på den, så att hon skulle hålla säkert ihop. Några brödsmulor från julbordet bru- kade far få av mor att strö i neken för att det skulle bli riktigt högtidligt för fåglarna. Det skulle bli bra på marken nästa år, om fåg- larna fick riklig "julkôst". Det var gulspar- ven som en väntade skulle komma i neken. Somliga hade en "fôggelnek" andra två, det var allt eftersom de hade havre till. Hon fick sitta till våren. Då var den tom, å då togs den ned å bars till lagården å kreaturen fick äta upp den. Doppa i grytan. Det brukar de ännu. Men i min barndom var det inte så noga för då kom var å en med en kak- bit å doppade direkt i grytan allt eftersom de åt. Det var att hålla kakan el. "stompen" i / den ena handen å korvbiten eller köttbiten i den andra, så gick man åter och fram mellan soffan å grytan. Både barn och äldre väntade mycket på denna måltid, för då fick barnen vara med också såsom de andra. Julafton kallades också här för "dôppredan". Att doppa: "dôppe i gryta". Ingen annan middagsmat den dagen. Sedan fick en reda sig till framåt fyratiden, då en fick kaffe, smör- gås ost och korv. Kreaturen. På dagen iordninglagades särskilt åt varje ko samt åt hästen. "Kröttra" fick av det bästa höet och hästen fick havre å gott hö till "nattfor". När det fodret delades ut sade man: Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva å inte på rompa. Då skulle kreaturen komma att trivas å må gott nästa år. Varenda ko skulle veta om att det var julkvällen. Klockan 12 på julnatten var det så konstigt att al- la djur skulle kunna tala. Men vad som sades har jag inte hört något om. Kl. 7 på kvällen / fick kreaturen detta foder. Å den kvällen skulle en läsa "Fader vår" innan en gick ut ur lagården för att djuren skulle vara bevarade för det onda. Så hade de gamle det. Julbadet. Det största kar som fanns på gården togs in å fylldes med vatten. När arbetet var slut för dagen skulle alla i huset "löge" sig - de äldre först. Då skulle he- la kroppen tvättas. Somliga lade blommor i karet som de gömt från sommaren för att det skulle bli friskt å lukta gott. Stugans klädsel. Jag kan inte själv minnas att särskilda bonader hängdes på väggarna, men säkerligen hade det bru- ket förekommit i socknen, för jag hörde de gamla tala om att de hängt "väv" på väggarna. Det var bara i förmögnare hem. Ljusstakar gjordes av trä el. man gröpade ur äpplen å satte ljusen i å "snudde" papper om. Julgranen fanns ganska allmänt i hemmen på / 1860-talet, men då var det inte många prydnader i den. Äpplen, ljus, pappersremsor klippta i uddar och stjärnor, hembakade ringar var det enda. Många hade bara en liten buske stående på ett bord. Det var trångt i stugorna förr i världen så det kunde inte vara plats för så stor gran. Julhalmen. De tog in råghalm å lade på golvet på julafton. Det lades tjockt med halm över hela golvet. Den halmen lades dit för att det skulle vara likt när Jesus föddes. Barnen lekte i halmen. Även de äl- dre lade sig ned å lekte med barnen. Om bar- nen somnade i den så fick de ligga till morgo- nen. När jag växte upp så var detta bruk så gott som försvunnet, men på enstaka ställen höll de det kvar. Halmen låg på golvet till tredjedag jul. Då togs den bort å bars till kreaturen, för det var inte råd till att ha bort halmen. Julbrasan. Jag mins så väl att far ställde med den / brasan. Han tog björkved å reste på sned mot mu- ren, å det blev en brasa som stod högt upp i skor- stenen. Det var "julkvällsvarmen". Den skulle brin- na ned utan att någon fick röra den. Föll en brand utåt spisen mot rummet så skulle någon dö i huset eller flytta bort nästa år. På morgonen såg far efter om det fanns spår efter männi- skor eller djur i askan. Det skulle betyda att nå- gon skulle komma till el. lämna huset kommande år. Var spetsen inåt kom någon till huset, var den utåt så kom någon att lämna det. Julklappar. Var och en fick nya plagg till julen å det skulle vara som julklapp. Julbordet och julbröden. Mor talade om att de hade två stora ljus brin- nande hela natten i hennes hem. Det var fars å mors ljus. Var mors ljus kortast på morgonen, så skulle hon dö först. Var och en hade sin "julhôg". I den fanns alla / sorters bröd som bakats till julen. Dessa högar fick ingen äta upp förrän tjugnedagen. Det var det sista av julen. Dräng och piga fick ta sitt bröd med sig hem om de ville. Julaftons kvällsvard. Mellan kl. sju och åtta var en färdig att "äte jul- kväl". Då slogs båda slagen upp på slagbordet, å faten sattes fram. Innan man började att äta läste far en bön eller en psalm. Det var noga med det på julkvällen. Där det fanns barn skul- le julgranen brinna medan en åt. Då var det fram- satt skinka, ost, korv, kött, fläsk, smör och bröd. Det fick en äta till lutfisken, om en ville. Huvud- rätterna var lutfisk och potatis och därefter havergryns- el. risgrynsgröt med en mandel i. Den som fick den mandel skulle bli gift un- der det år som kom. Brännvin å hembrygd dricka skulle det vara. Alla deltog i måltiden. Den som blev först att äta från sig, skulle dö först. De skulle "rimme" för gröten, för att det var ett / gammalt bruk, som de äldre varit med om. Bordet dukades inte av för att de som inte var syn- liga skulle se att en inte missunnade dem. Ing- en plats lämnades tom vid bordet. De som trodde på tomten bar gröt till honom. Den sattes i stallet el. lagården.
Julafton
Julaftons morgon steg man upp tidigare än vanligt. Karlar- na hade fullt upp att göra med vedhuggning, för julveden skulle vara huggen till middag. Det var taxan. Ingen tävlan om att komma först upp. Alla ville allt komma tidigt upp den morgo- nen, t.o.m. barnen. Julveden skulle räcka till nyår. Och skulle det vara riktigt noga, så skulle högen vara så stor att den räckte över nyårshelgen. Arbetet avslutades ungefär kl. 12. Då ville man att det skulle vara "jul". För det var ingen jul så länge en hade fullt upp med julstök. Karlarna tog sig åtminstone "julfrid" på middagen. Kvinn- folken hade ju mycket att styra med hela aftonen. Julstänger. Kan inte minnas något om julstänger. Fågelkärven. Fågelkärven kallades för "speckeneck". Den sattes upp före middagen, så att fåglarna fick middagsmål julafton. / Den som ingen nek hade spikade upp en liten låda på en stör å hade litet havre i den. Far brukade all- tid att sätta en nek på vardera sidan logedörren. Neken skulle vara vid uthusen å inte som nu för tiden inpå stugan. Neken sattes uppe i ändan på en stör. Två band snoddes om henne, så att hon skul- le sitta riktigt fast på stören. Det var åt sparvar- na som den neken sattes upp. Den som hade god råd på havre, satte upp stora "speckeneker" å den som hade mindre råd fick nöja sig med mindre. Den ne- ken skulle sitta till vårfrudagen. Då skulle den tagas ned och ges åt kreaturen. Det skulle vara bot för all- ting. Jag mins många, som ha gjort det i mitt minne. Doppa i grytan. När arbetet hade slutats på middagen doppade de i grytan ("dôppe i gryta"). När klockan hade slagit 12 så skulle alla arbetare på Svaneholm in i herrgårdsköket å dop- pa i grytan. Då gick de fram och tillbaka mellan gry- tan och bänken för rätt som det var fick de lov att doppa kakbiten i grytan. Samma sed var hos bönderna. / När bönderna var det vanligt att det skulle vara bränn- vin och glögg att skölja ned kakan med. Glöcken drack de visst innan de började doppa i grytan. Kreaturen. I Hallanda gav de kreaturen av all slags mat från julbor- det på julkvällen. De skulle ha en sked fisk å en sked gröt var sig, så skulle de ha en liten bit av varje jul- brödssort. Hästen fick en "slurk" havre. Far och flera till brukade hälla en stor sup på den havern. För var och en ko som de gav lästes det: "Ät väl, trivs väl, ta kötte på reva å märgen i bena; trint som ett ägg å fet som fläsk å tjock som stocken i vägga." När detta hade sagts så knuffade de till kon. "Håvor- na" lades i krubban till dem. När de hade fått denna spisningen, så fick de hö, sen fick de reda sig till / morgonen, men då fick de hö igen å kanske någon "kakbit". Hästen fick havre och brännvin. Brännvinet rördes samman med havern. Julbadet. I Hallanda tog de in ett stort kar å det mins jag att de gjorde i mitt hem också, när jag var liten. Så häll- de de varmt vatten i karet. Se'n "bada" de efter varandra. Kvinnorna hjälpte varandra vid badet å männen fick hjälp av kvinnorna. Men det var noga med att männen inte skulle se på när kvinnorna badade. Det var inte på alla stäl- len de tog "julbad". Somliga nöjde sig med att tvätta sig riktigt på halva kroppen. Stugans klädsel. Jag mins inte mig ha sett att de prydde väggar o. dyl. på särskilt sätt. Julgranen. När jag var barn blev det bruk att ha julgran blant "sim- pelt" folk och fattiga. På herrgården hade de haft julgran därförut men i hur många år vet jag inte. Jag kommer ihåg att vi tog en liten granbuske å satte i / en butälg. Det var de första julgranarna vi hade här. Den busken ställdes uppe på ett bord. Mor klippte papper å hängde på busken. Så hade vi 4 el. 5 hemstöpta små ljus i den. När jag var 16 år så hade vi den första stora julgranen, som sattes fast på ett träkors. Den var prydd med papper. Det var stjärnor, slöjor och ### Äpplen hade vi också samt hemstöpta ljus. Julhalmen. Mor talade om att de hade "julhalm" på golvet i hennes barndom och ungdom. Somliga bar in halmen som han var å strödde över golvet å andra hackade av den till "hac- kelse". Jag minns litet till att de hade hackat av halm å strött på golvet, men på halmen hade de strött hackat granris. Julbrasan. Far gjorde "julbrase". Han "reste en varme". Den fick inte någon röra utan den skulle brinna ned som han stod. På morgonen gick far först upp. Han "titta" efter om det skulle finnas spår i askan ("fâlken"), om det var en fot skulle det bli förändring för folket i huset å var / "fäl" efter djur, så skulle det bli förändring bland djuren. Veden var en hel aln lång. Alltid björkvet. Han reste veden som en mila. Julklappar. Jag kan inte minnas några julklappar den tiden. Julbordet och julbröden. Mitt på julbordet låg först en siktad rågkaka. På den kakan "Julkorset". Man hade tagit hål efter kanterna med ett glas på fyra ställen, så att kakan såg ut som ett kors. Däruppå en "vörtelimpa" och högst upp en ost. Vart och ett barn hade sin "julhög" liggande på bordet. Allt detta skulle ligga på bordet till "tjugnedagen". En del gömde "julhögen" eller en del av den till första "plogdagen" eller "sådagen" på våren. Då fick det ligga i "spann- målsbingen". Julaftons kvällsvard. Först fick vi lutfisk, endera stuvad med potatis eller och hel som han var med potatis till. Smörgås åt till den. Efter lutfisken fick vi gröt. I äldre tid havergryns- gröt (gryn malda på handkvarn) och i senare tid av / risgryn. "Smörhôl" i gröten. Brännvin och julöl hör- de till. Innan vi satte oss till bordet läste den minsta av oss, som kunde läsa, en matbön. Ingenting annat än de söliga tallrikarna fick dukas bort från bordet. Alla matrester skulle stå kvar. Det var så noga med det så. Det hände i stället att en ren tallrik sattes i den begagnades ställe. Ren sked lades också dit. En änka sade: "Jag sätter väl dit en tallrik åt min man som jag brukat". Å det var ingen julkväll än hans tallrik stod på bordet. Det var tomtar å andeväsen som skul- le ha traktering. Jag tjänade hos en skogvaktare på Svaneholm. När han kom in frågade han varför jag inte hade dukat av bordet som vanligt. Nej, svarade jag, här på trakten brukar en del låta allt stå kvar på bor- det till morgonen å en del brukar låta smör, bröd å brännvin stå kvar, nu har jag låtit en del stå kvar för att jag inte visste hur han ville. Men han hade inte reda på sådant utan bad att jag skul- le duka bort. / Somliga brände ljus hela julnatten. Varför vet jag inte. Det ljuset kallade de för "julljuset". Men på morgonen brände vi två ljus i vart fönster, å det var allmäm sed och är ännu i dag. Tomten fick mat på julkvällen.
Skörden
Det var bestämda tider, när en skulle börja med andtiderna, men i min tid har det inte varit så noga. Gräset fick stå tills det var moget. Det brukade bli 14 dagar efter midsommar. Då höll en på med slåttern i ett kör tills en hade höet bergat. Det var bra, om en kun- de hinna med så mycket som möjligt tills "fruntimmersveckan" gick in. Somliga kunde hin- na att få höet bergat innan den veckan. Rå- gen brukade komma strax efter det en fått in höet. Och då blev det lika brått med den, in- nan en fick den bergad. Snesen skulle stå ute i bortåt åtta och tio dagar, innan en fick köra in den. Den skulle vara kruttorr, innan en körde in den. All skörd skulle / vara under tak till första oktober. Då skulle en vara färdig att börja plöjningen. Det bruka en allt säga att det är bättre att vi får en grön snes ä en frösa. Den frusna säden var inte mycket i värde. Märgen frös ur säden. Så blev halmen stelare om den frös. Om det led så långt på året att en skulle vara rädd för frostnätter, så skar en havren halvgrön. Om havren var mogen till hälften, så tyckte en inte att det var illa, för då fick en både till ut- säde och mäld tur den. Det slöa malde en också. En var rädd att skära för grönt. När en skulle känna efter om kornet var mo- get så satte en ett korn mellan tänderna och bet. Om det då small, när en bet till så var det bra. Eljest brukade en också att bryta av laven (?), för att en skulle känna, om säden var mogen. Om inte kärnan var stagnad, så dugde det inte till utsäde. Om solen sken på juldagen, annandagen / och tredjedagen så fick en fint väder me- dan andtiderna. - Och den säd som en sådde efter Urbanus fick en inte mogen. Di börja att skära säden vem dag som helst i veckan. Men det brukade bli så att en väntade till i slutet av veckan. Men jag minns allt, att en börja om måndag också. När rågen var mogen, fick en passa på och skära, så att en inte fick den på backen. På ett par dagar kunde han hinna mogna så, om det var varmt. När di tog upp säd, så hade di strump- ben el. trasor på armarna, så att di inte skulle sticka sönder sig. Inga särskilda maträtter förekom. Strån som blev stående kvar, slängde en av med lien, när en gick tillbaka för att börja en ny skår. Lien slipades två gånger om dagen - morgon och kväll. Om lien blev fort slög, så var det inte något bett i den. Det berodde på stålet i den. / Att skära sista stycket kallades att "ta har'n". Då hade di brått, för det var roligt att ta det sista. Det sista stycket skar en runt, för då kom haren i säcken. Vet inte annat, än att det var ett tal bara. Den sista neken kallades för "löktenek". Den band en med tre band och så lades hon särskilt på ett ställe, där hon fick vara i fred. Om julkvällen dela en den mellan kreaturen. Hästen fick en lock tur den ock- så. Den gjordes större än de andra neker- na, för att hon skulle vara till kreaturen om julen. Det förekom både på herrgårdar och på smågårdar. Rågmjölsgröt av den nya rågen fick en inte förr- än han var bärgad. Brukade att torka den ute på backarna. Se'n kunde en mala litet på handkvarnen och koka gröt. Det var inte ofta som en välta med hölass eller säslass. En var försiktig, när en körde. Välta / en, så fick en bestå på ett halvstop bränn- vin. Det kallades för "vältekanne". En skulle ha "vältesupen". Om det blev uddanek, när en sätte upp säden, så blev det dåligt år. När sista lasset var pålässat och snört, så fick kör- karlen hjälpa den, som raka efter, på lasset, för alla skulle åka i lasset. Så körde en så fort det kunde gå. Bitvis körde en i spring. En var då så glad, att en hade det bergat. På ladans botten lades den tjockaste "floa". Den kal- lades för "åsto". Den skulle vara djup och lätt lagd och packad, för att inte råttorna skulle ta sä- den så hårt. Om en lade den slarvigt så fick en råttorna i ladan. Den som skulle vara "lokatt" och lâ i ladan skulle kunna lâ, så det var inte vem som helst som fick göra det. Äldre kvinnfolk bruka få göra det. Nekerna lades med ut- änden nedåt, så att inte axen skulle komma till lagolvet. De lutades litet på sned mot var- andra / och klämdes hårt till varandra. Nekerna lades så från vägg till vägg, men när en skulle lâ tillbaka ovanpå "åstoa", så lades topparna ned. Allöv och alpinnar lades här och där i säden för att råttorna skulle sky. Jag minns ock- så att det fanns di som skar ett kors på pinnen, för att det skulle vara till mat för "dragdocka" di kalla, som di trodde inte var sä- ker än, att hon drog från en. Somliga lade ett varv med enris i botten på ladan. Men det var också för att skydda säden mot fukt. Såg på finnskogen att di tog alpinnar och satte runt hässjan, för att inte råttorna skul- le gå i den. Alla kreatur hölls noga undan lasset. Det var med det värsta en visste om det kom ett kreatur och ställde sig att äta av lasset. Vad det betydde vet jag inte. Om det sista lasset blir litet och knölligt, så blir det knölligt med säd nästa år. Blir / det stort, så får en mycken gröda. Di skrämde en för att tomten var i ärtåkern, så en skulle akta sig för att gå dit och ta något. När vi var små, så skulle vi smyga oss dit. Men vi var så rädda, att han skulle komma. En trodde sig nästan aldrig in i säden, för det kunde vara "osynlia" där. Den 1 augusti så skulle en kunna koka nya potatis. Då var det inte farligt att di var för färska. Men en kunde allt ta upp något kok potatis i juli. En pela under stånden och fick fatt i de största. De första dagarna i oktober skulle en ha potatisarna uppe ur backen. En höll allt på det, men det blev ju också att en fick rätta sig efter väderleken. Fast det fick reg- na bra, om en skulle gå ur potatisåkern. En bru- kade be om "potätehjälp", om en var litet med folk. Det gick inte fort att ta upp dem för en hade inte annat än att hacka upp vart stånd med en hacka. Så tog en tag i stjälken och / resta av potatisarna. Man skilde från de allra minsta. De fick en koka åt svinen. De kallades för "svinpotäter" eller "småpotäter". "Kok- potätera" bar en åt källaren. De lades på halm. De sista stånden var en inte så noga med om de kom upp eller inte. Frös de ned så, så var det lika gott. När en kom in i augusti, så bruka di att koka po- tatis om kvällarna och äta. Kallades för "potätekväl- ler". Det var en del som tyckte om att steka po- tatisen på glöden med skalen på. När allt var instökat så hade di "löktekalas". Då kom ungdomen och hade spelman med, och då blev det lek och dans en hel natt. Det var på större gårdar.
Elofsbyn 7 Desember 1919
Elofsbyn 7 Desember 1919 Hur jul firas föritiden, Vilket beretas af Elina Svensdotter som i sin barndom såg en mycken het af desa seder och bruk hon var föd år 1844. men ävenberetar endel efter sin fader Sven Svensson i Elofsbyn, som var föd 1806 död 1889. han lefde och var bosat här, som nu beboss af dottern Elina Svensdotter, Plassen är belägen. i hemmanet Elofsbyn i Töcksmarkssoken Nordmarkshärad af Wärmlandlän. (Postt adres är Töcksfors) Brätelsen lyder sålunda klokan 3 på lusotas mårgon skulle julesuga slacktas, Sedan skulle skona som till hörde huses folk smöras. Allt till jul skullle vara färdigt 3 dagar före jul, äfven veden skulle då vara hugen. Och då kåm fästingarna körande till gårdarna och då skulle di ha säd i sina säckar samt kallas. di hade grana säckar med röda och gröna tofsser i säckbanda tömmarne var snoda af röt vit och grönt garn, hästecke var det ock så gröna tofsser i alla 4 hörn. och allt deta skulle fäste piga ha gort. der för när fästingarne kåm till en gård, kåm huses töser utt för att se på ###, för att di skulle lära att jöra desa saker när di blef fästepiger. hästarna skulle klipas 3 dagar före jul tidigt på otta. deta för de att di inte skulle få nisse i stalet. Om julafton skulle man bära in så mycken ved, att man hade över juldagen, och äfven skulle man intaga köt och allt vad man skulle ha tur boden, för om man gjick till skullet eller till boden om juldagen då skulle, = / det icke stope varken ved, eller mat. Om julaftonen skulle lögen in, Och fågelneken upp på midag. fick man fågel i neken strack då fick man får lycka om åre. under julen skulla väggarna vara kläda med boningar eller lakan. om julkväl skulle alla lögas, och ha lögsup, men ingen fick gå i lögekare förän man hade släft varmme der i för det kunde vara neck i vattne. under jule= kvällen skulle jule reset brina, och dessa var noga att resa och skulle resas af husfadern, och under det han bran fickingen kåmma när den och icke fick den ramla af sig skällf uttan den skulle brina stadigt ned, annars var det inte bra. när den hade brunnit ned, skulle man slå en sup bränvin i glase, Reset var bäst om den var af töreved, för då skulle man få fete bässar om åre. Alla man skulle sita till bors om julkväl, och ingen skulle gå utt för det var icke bra. När man sat vid bordet stack någon sig utt och titade in jenom fönstret sat det någon vid borde uttan hufvud den skulle dö om åre, katten fick icke vara ine om julnata, datt det något under bordet när man ått det fick man icke taga upp för om mårgonen skulle man seefter om (det var borta var det borta då hade tom= ten varit der. juleborde var ett långt bord efter den enasvägen, på innersidan var det en fast bänk, på ytersidan var det försyt (?), bordet var dukat med vita (lösa bänkar) dukar af line. över bordet hang kronstanger och på den var det som husets line hang så mycket det fick rom, Den mat som ständigt skulle stå på bordet under hella jul, var en kakrufva, en stomprufva, en ostrufva en smör ask af tre, ett tenstop med öli, en brän vinspottel en drickesbägare, / Även på kakrufva skulle bolakaka ha sin plass den var uttstyrd med figurar på der var jul grisen, harar ringar och den prydliga julebocken med sina stora horn. allt var jort af deg och stegt i bakomen. när man säte sig till bords skulle husfader läse och sungge, och äfven när man gick i från borde skulle det läsas och sunggass, halm skulle uttbredas på gålve i julstugan. Och jule juse skulle brinna hela jule natta om det slocknade det var inte bra för då skulle någon dö om åre, och sorg skulle draba det huse under året, Om julda mårgon fick man icke tända varme från jullejuse uttan det skulle blåsas ut, Om julenata brukade att bare och höfse i fjuse, om julekväl skulle man säga tillvarge djur ätväl och trifsvel i kväll är det julekväl, om julotta skull man även säga ätväl och trifs väl i dag är det judag. tidigt om julottas mårgon skulle man upp för att tända jule jusen i fönstren det var 2 i varje fönster, sedan skulle man till kyrkan der var ottekänst, och då skulle man ha jus med sig till kyrka och det skulle vara grenejus, det var en stam med så många grenar på som det var med lemmar af huse, när husfolket hade rest till kyrkan, då skulle halmen som låg på golve utt bäras, när man kåm från kyrkan skulle man sitta till bors och läsas och skungas om juldan fickingen gå i stugorna på besök för det en skam. men om judakväl då kåm julebockarna. di var kläde i både mans och fruntimersdrägt men styga var di. Ansikte var beklät meden mask af fåreskejn med ulla utt. med hål för ögonen munnen och näsa / Näsan var af skin och ganska lång. till lufva brukades en Peckluva mången gång med en kosvans i topen. dem lefde lustigt och lifvat den de kåm. dem åt och drack som dem ville af maten som stod på jule borde. reset var det äfven då af god björkved. Om annadagjul då väcktes man af skärn gossarna, som stanade uttan för fönstret och sang om den juse skärnan, dem bar två jus under ett såll. (di sang så här) I dag I dag är Andajul vi tacka di så gena, altför den juse skäna, (deta är vad hon mins af visan) på annandagkväl då var det barna kväl, då fick barn börja gå i stugorna och leka. Om nyrsafton skulle man sita till bors igen och då skulle det läsas och skunggas, både till och i från borde. Och då skulle man resa botenreset som skulle brinna till andra året hade in trät. för man skulle vaka utt det gamla året. när det var jort skulle man läga sig att sova, men man fick icke sofva till morgonen uttan husfader skulle upp i mörkret och skrifva det nya årtalet på murvallvet och den som förs skref årtalet den fick bästa skörden om åre. om Nyrdagen fick man att gå i stugorna men det var icke alla som ville gå då häler, män om det kåm en mans person om nyrsdagen de var bra, men var det ett fruntimmer då vart di bedrövade, om träten kväl då skulle man sitta till bors i gen och skunggas och lässas skulle det, samt en god björkreset skulle brina om tjundakväl skulle man dricka julen utt och det på ranner så det förslog. (Slut) jag in sänder deta för att få del taga i eder jultäfvlan, som jag ser i vår käre (Handelstidning, Veko blad. Götteborg) God jul. Och gåt Nyttår önskas eder, af in sändaren som är. E. Mogren Elofsbyn Töcksfors
Livets högtider och skickelser
Födelse, dop och föreställningar om det späda barnet. Före förlossningen. Har inte hört annat än ett skämt att man skulle lägga ett värk- tyg, en hyvel, stämjärn el. dylikt under sängen, om man ville att det skulle bli en pojk. 'Ongen' hade en käring med sig. Anting- en hade hon den i förklädet el. i en nattsäck, eller kom stor- ken å släppte ned 'ongen' genom skorstenen. Att spinna å väva höll de för att vara bra för den som 'var med onge'. Fruntimren brukade allt för det mesta hålla på med olika arbeten till inpå den tiden då de skulle 'få onge'. Den ogifta havande kvinnan var inte ansedd som heder- lig. Hon hade burit sig uselt åt, å om en sådan hade de mycket att prata. Hon kunde inte visa sig bland folk, så skamligt var det. Att ha samlag var inte riktigt förrän efter det de var gifta. / Nedkomsten. Det var trollkäringar som sades kunna överföra förlossningssmärtor- na på mannen. Om en hade kommit över en orm som höll på att ta en tåssa å kunde rädda tåssan å slå ihjäl ormen, så skulle en kunna hjälpa den som hade 'barsnöd'. Då skul- le man ta käppen med, som man hade använt vid till- fället. När en kom in med den å höll den över 'barsängskvin- nan' så skulle plågorna ge sig å hon skulle föda. Man- nen skulle vara närvarande, för det troddes att inte plågorna blev så svåra om han var inne hos henne. Om han höll i henne, så skulle inte plågorna bli så stora. Jag hör- de talas om att barnsängskvinnan satt sig över en bytta eller kar för att hon skulle få lättare att föda. Då föd- de hon barnet i byttan el. i karet. Det fanns ju inte barnmorska förr utan de fick hjälpa sig fram så gott de kunde. Någon mera kunnig gumma anlitades vid ett sådant tillfälle. Om en manlig kom in i ett hus där det fanns ett nyfött barn, så tog de mössan från honom å gömde. På senare tid har det inte varit annat än ett skämt 'Söndagsbarn' skulle bli snälla barn. De skulle inte bli / till mycket ont i världen å torsdagsbarn skulle bli 'i syne'. Den som fötts med 'segerhuva' skulle bli stark å mäktig. Rik skulle han också bli, men han fick också många motgångar. - 'Barsängsgröt' kom käringarna med någon dag efter det barnet var fött. De närmast boende kunde kom- ma dagen eller ett par dagar efter förlossningen. De hade vanlig vit gröt med sig. Den var prydd med socker å ka- nel. Barnet kunde allt få någon styver el. klädesplagg då. Efter förlossningen. Barnet tvättades strax efter födseln. I min tid har de inte haft något vidskepligt för sig, men jag hörde väl de gamla här brukade tala om hur det hade varit. Särskilt brukade man som barn sitta å höra på vad 'rotkäringar' å 'rot- gubbar hade att berätta om sin tid. Så fick en veta att de hade knivar eller annat stål i badvattnet för att inte 'ongen' skulle få något ont på sig i vattnet. Det vattnet skulle vara inburet i stugan före solnedgången å vattnet, som 'ongen' badats i, fick inte slås ut samma dagen. Det skulle stå till morgonen. Det var inte bara / det första vattnet som skulle stå till morgonen, det höll man på med så länge som 'ongen' var späd. Eld brukade de ock- så sticka i vattnet innan ongen badades. Det var mest för sjukdom de var rädda. Vattnet kunde vara 'förtrollat'. Bar- net kunde få 'sôge' (engelska sjukan) eller andra sjukdomar i vattnet, å inte bli som det skulle vara varken till krop- pen el. förståndet. Det var sådant de var rädda för. Barnets kläder fick inte hänga ute efter det solen gått ned eller sedan det börjat falla dagg. Det skulle vara så farligt för barnet om det fick kläder på sig som det fallit dagg på. I vaggan. När barnet lindades sattes en nål i listen för att det inte skulle bli bortfört av onda makter. En silverring var bäst, men det var inte alla som hade sådan. Hår å naglar kasta- des på elden, för det skulle inte vara bra om sådant blev utkastat å kom i luften. Barnet skulle bli sjukt. Främmande kunde komma in när som helst, men man var rädd för tattare och andra kringstrykare. Och barnen voro alltid så skrämda för sådana att de sprang å gömde sig / så snart de fick se en sådan komma. Man trodde att så- dana kunde ha något 'ont' med sig som kunde komma på barnet. - Barnet kunde bli 'bortbyting'. Det var tomtar å troll å t.o.m. 'sjöråa' som kom å bytte. Det var en som hette Kristoffersson. Han hade två pojkar. Den ene var som han skulle vara, men den andre var underlig. En dag ha- de modern skyndat ett ärende till en närbelägen kvarn för att hämta mjöl. Barnet låg i vaggan å sov. När hon kom tillbaka så såg hon med detsamma att det var ett annat barn som låg i vaggan å skrek. Hennes gosse ha- de varit så fin å snäll, men nu låg det en tjock å 'pôsit' onge i vaggan. Den ongen var alltid så 'grinig' å besvärlig. Å han blev så hela livet igenom. Det såg ut som om han skulle ha gått i vatten i hela sitt liv. Fötterna voro så stora så de kunde ha räckt till två Ögonen voro som vatten, å köttet var väl inte annat än vatten det häller. Det skulle vara 'sjöråas' onge det. Så påstods det. Det är den enda bortbyting som jag sett å hört talas om här på orten. Jag hörde sägas att mo- dern inte hade varit något snäll mot det barnet, för / hon trodde att hon skulle få sitt barn tillbaka om hon var elak mot bortbytingen. Dopet. När de hade varit borta till dopet med barnet, så skulle modern gå ut i farstun å möta det, när de kom med det. Å då gav hon barnet en kaka å ett halft skålpund smör. Det var för att barnet aldrig skulle bli utan fö- da i livet. Så skulle modern gå till en nordrinnande bäck å kasta hästskosöm i vattnet för då skulle bar- net få lycka under livet. Kvinnan som bar barnet fick inte stå över en öppning eller springa i golvet när hon höll barnet. Om hon inte iakttog detta så skulle inte bar- net någonsin ligga torrt i sängen. 'Faddrarna' skulle vara släktingar eller närstående till modern. Helst sådana som var kända för goda seder å dygder. Sådana som de var, skulle barnet bli. Det var allt mycket den tron för ett par mansåldrar sedan. Man brukade uppkalla barnet efter någon gammal i släk- ten. Kyrktagningen. Fem eller sex veckor efter det hon fött / barnet så skulle hon 'gå i körke'. Då skulle hon gå fram i koret en söndag å där tog prästen henne i hand å läste över henne. Hon var som en 'hedning' förut. Hon höll sig hemma till dess hon hade 'gått i körke'. Barnsjukdomar. Om den havande kvinnan blev skrämd, så fick barnet 'vådelsemârke' på kroppen.Det var farligt om hon fick se eldsvåda å slog sig på kroppen med handen el. tog sig i ansiktet. Var inte bra, om hon fick se en hare. Då kunde barnet bli 'harmynt'; blev hon rädd för en orm så kunde det bli fläckar på barnet av ormens färg el. det kun- de bli 'ormögt'. 'Skelögt' kunde barnet bli, om hon tittade på någon som var 'skelögd' el satt skelade med ögonen själv. Hon skulle inte ha några konster av något slag med sin egen kropp - inte härma andra el. dyl. Var heller inte bra för henne att närvara vid slakt eller att se en död eller en grav. Benämning på engelska sjukan: 'sôge'. Den sjukdomen kun- de barnet få i vattnet eller om det var ute på kväl- len efter det solen gått ned. Då skulle man ta / upp en torva i gräsbacken å dra barnet tre gånger un- der torvan, så skulle man ta något av barnets kläder å lägga under torvan å trampa till. En del drog med- sols å en del motsols. Avvänjning. Det var nästan så att 'ongen' fick 'pôppe' till dess att mo- dern var färdig att få nästa. Vid tandfällningen brukade tanden kastas bort. Den som kas- tade bort tanden bad för barnet å sade: 'Giv mig en guld- tand i stället för en bentand'.
Gunnarskogs sn, Jösse härad, Värml.
Gunnarskogs s:n, Jösse härad, Värml. Sagesman: A. Jansson, Prässebo, född den 26. okt. 1855 i Gunnarskogs s:n, Värmland. Föräldrarna också födda i Gunnarskog. Jansson inflyttade till Ale-Skövde 1914. Har bott 17 år i Foss s:n, Bohuslän. Historier om "marebönder", västgötaknallar. Västgötaknallarna kommo på sina "handelsfär- der" även upp till Värmland. Det utbildades flera his- torier om dem. 1. En bonde i Jösse härad hade så dåligt bo- ningshus, att han ådrog sig grannarnas hån och spe. "Varför kan inte du hålla dig med riktiga hus, när du är så rik?" Så lät det. Bonden blev arg och tänkte visa folk, att han kunde bygga riktiga hus. Han byggde så upp en rik- tig villa med många rum och präktig inredning. Men så kunde han inte bo där, för han fick ingen nattro för spöken. Bord och stolar dansade, / ljusens blåstes ut o.s.v. Han nödgades bo kvar i sitt gamla förfallna hus. Så kom en marebonde på besök hos honom och ville ligga där över natt. "Nä, de går då inte, för här är så gammalt och förfallet." "Ja, men i den nya byggningen då, där går väl att få ligga." "Ja, det går an, men jag ska tala om, att där spökar det, och det inte så lite heller." "Hå," mente knallen, "det är ingenting att vara rädd för. Låt mig ligga där bara." Ja, det fick knallen förstås. Han fick själv stå sitt kast. Knallen hade inte väl lagt sig, förrän det bör- jade bullra så märkvärdigt, och det kom fram någon, som släckte ljuset. "Så, så, låt bli det där! Vad är du för en, som inte kan låta folk vara ifred?" skrek knallen. "Du vill väl inte händelsevis spela kort med mig?" / Jo, det ville "spöket". Och så spelade knallen kort med själve Skam på natten. Skam förlorade alla pengar han hade. Han var ute efter flera, både koppar, silver och guld, men allt gick till knallen. Framemot morgonen gjorde knallen en springa i väggen med sin kniv och tvingade Skam att försvinna genom den. Sedan lade sig knallen att sova. På morgonen kom bonden och skulle se, hur det hade gått med knallen. Han väntade förstås att finna honom död. Men till sin förvåning fick han se knallen ligga i sängen och sova i godan ro. "Nå, hur har du haft det i natt?" "Jo, här var visserligen oroligt ett tag. Skam kom och hälsade på. Men jag spelade kort med honom och vann ifrån honom allt det där, som du ser." Och därmed visade han på en hel kista med pengar. "Sen tvingade jag honom att ge sig av genom den där springan i väggen, så nu tror jag väl att han blivit nöjd på det här huset." / Bonden stod stum av förvåning. Knallen gjorde sig emellertid i ordning, tackade för natthärbärget och gick sina färde. 2. En annan knalle kom till en bonde och ville ha natthärbärge. "Ja," svarade bonden, "det skulle du gärna få, men det är så, att jag just i natt har lovat bort mig till Skam. Han kommer hit i natt, och för att jag då skall kun- na klara mig, måsta jag svara på sju frågor, som Skam kommer att ge mig. Och nu vet jag inte, hur det ska gå för mig." "Det ska du inte vara bekymrad för. Låt mig bara ligga här över natten, så ska jag nog klara den ovälkomne gästen." Knallen fick nu ligga i bondens säng, och bonden gick själv och gömde sig. När det lidit ett stycke på natten, behöv- de knallen gå ut. Han gick utanför knuten i bara natt- dräkten. Rätt som han stod där, kom Skam åkande efter sina hästar, så att elden lyste om honom, och / hästarna fnyste eld och gnistor. Hin Håle trodde det var bonden, som stod utanför och började genast framställa sina frågor till honom. "Valla ett?" (Vad är ett?) "Ett är ett, så länge världen står," svarade knallen. "Valla två?" "Två ögon i en skalle." "Valla tre?" "Tre ben under en gryta." "Valla fyra?" "Fyra hjul under en vagn." "Valla fem?" "Fem fingrar på en hand." "Valla sex?" "Sex hål i en hästsko." "Valla sju?" "Sju böner i Fader vår, och ryk och dra nu, så långt vägen räcker, för jag står här och fryser om mina ben, så jag huttrar!" / Skam hade nu förlorat sin makt och måste ge sig i väg. Knallen gick in och talade om för bonden, att han visat av Skam. Bonden blev högligen glad, och så blev där ett festande utan all ända och måtta. 3. Det var en gång en prinsessa, som bodde ensam i ett slott. Inte långt därifrån hade Hin Onde byggt upp ett slott. En gång kom Skam och besökte prinsessan. Hon måste lova bort sig till honom, han fick henne helt och hållet i sitt våld. Men i detsamma kom en förnäm riddare på besök. Denne tvingade Skam att ge sig av genom ett hål i väggen och försvinna. Nu var prinsessan räddad. En tid därefter voro prinsessan och rid- daren ute och rodde på en närbelägen sjö. Då kom Skam återigen. Prinsessan blev då så rädd, att hon svim- made och föll baklänges. Då därvid kjolarna fladdrade upp, fick Skam se något. "Vad är det?" frågade han riddaren. "Jo, det är hålet, som du fick ge dig / ut igenom på slottet, och aktar du dig inte, så får du gå samma väg nu." Då blev Skam rädd och försvann. Han visade sig aldrig mer för dem. Men prinsessan och riddaren blevo ett lyckligt äkta par. _____ EGGVERKTYG lades på tröskeln, då korna leddes ut på våren. Man behövde då ej riskera, att kor- na bröto benen av sig. NÄR "dymmen", dymmelveckan var inne, fick man ej hugga ved, ty om stickor från den veden blevo liggande på marken och korna gingo över dem på våren, så skulle de bryta benen av sig. MED trätjära målades ett kors över lagårds- dörren som skydd mot trolltyg. Detta kors uppfriskades i färgen, när det började bli otydligt. KVICKSILVER var bra att lägga i ladugårds- tröskeln och förresten lite varstans i väggarna. De var me- del mot "ohyran". Kreaturen skulle då ej "skämmas". Det berättas om en gubbe, som t.o.m. borrade in / kvicksilver i horna på korna. MAN brukade samla upp dagg från andras åkrar midsommarnatten. Så sent som för 25 år sedan fanns i Jösse härad en kvinna, som samlade dagg. Hon gick i bara nattlinnet över grannarnas åkrar och samlade upp dagg i ett lakan, vilket hon drog genom gräset. När lakanet var riktigt genomvått, tog hon hem det, kramade ur daggen och gav korna den att dricka. Därav skulle de dricka kraft, få näring av grannarnas gröda. En man, som i början av 1800-talet var chef för ett flottlag från Jösse härad berättade, att han vid flottning i sjöarna i trakten såg en midsommarnatt, hur en kvinna alldeles naken gick omkring på åkrarna med ett lakan och på detta sätt samlade dagg. EFTER mörkrets inbrott fick man inte arbeta utomhus, ty då skulle tomtarna göra en illa. Dock fick man ge kreaturen mat. Men om man gjorde annat arbete utomhus på kvällen, så skulle detta upprepas på natten och ej ge husfolket ro. OM kalkning av jorden uppkom ett ordstäv: / "Kalkning ger rika föräldrar men fattiga barn." FÖR att skydda sig mot räven brukade man lägga en ring av järnskrot omkring ladugården eller det uthus, där räven hade anledning att hälsa på. Detta påstods vara ett osvikligt medel. Räven vågade ej gå över skrotet. När man skulle skjuta eller fånga räven, gick man tillväga på följande sätt. Man följde rävens spår. Ledde detta in i någon skogsdunge, förvissade man sig, om det ledde ut därifrån eller det slutade inne i dungen. I senare fallet hade ju räven stannat inne i skogen. Då trampade man upp spår runt dungen, gjorde en "holme", sättet kallades att "holma" räven. Så uppbådades folk, som bildade en ring längs spåren. Sedan tvingades räven ut ur dungen och sköts. Före mörkrets inbrott vågade sig aldrig räven över de upp- trampade spåren.