Transkriberad uppteckning

Rös Olle flytta från Bjärn där han bott i en jordkula och till det gamla hemmet på tomta i Björkebol och bodde där medan han timrade sin stuga i Bråtarna strax nedanför tomtesättra, dät var stampad lera till golv der han bodde och om julekvällen bar dom inn halm och bredde utöver golvet, den kallades julehalmen, på våren flyttade de till Narstesätterbua å där va dä öppet vid golve utefter väggarna. Min mor tyckte dä va för kalt där för de minste barna därför tog hon hem till sig den minste flickkan som hette Emma, sydde klänning till henne, å far jorde henne skor, nä den nya stugan va färdig, fick hon flytte hem, en utå barnen "Matilda" var länge sjuk, hon satt i en stol och virkade spetsar och sydde, när hon förstod det led mot slutet ville hon äntligen tale med prästen, det blev sänt bud äfter honom, det var Berggren som då var präst här och hon hade hört talas om hans pradiks (?) i kyrkan. Prästen kom, han körde till Björkebol, gick över skogen till Bråtarna när han kom dit satte han sig på sågbockken som stod utanför dörren och såg sig omkring, han tyckte dät var vackkert, med älven där nedunder och de skogklädda åsarne som bakgrund, När han kommit inn i stugan som endast hade ett rum samt hälsat, talade dän sjuke om att det var något hon ville tala med prästen om, dänne som trodde det var ganska alvarliga saker bad de andra gå ut en stund, dätta tyckte hon ej / var nödvändigt, varför hon började berätta: "Då jag tjänade i Västgård stal jag två spolar oblekt bommulsgarn varav jag virkade spetsar och satte på särken och en tröja", hon brast i gråt och trodde att hon aldrig skulle få förlåtelse därför trots hon ofta bett Gud därom, då hon lugnat sig började Prästen förklara för henne om Guds nåd, hon skulle säkert få förlåtelse och tillade, om ingen gjorde större synd skulle Gud säkert ha överseende, hon lät sig trösta, men levde dock ej länge där äfter hon dog på tjugondag jul. Samma dag på kvällen skulle det vara tjugondagbal med kalas i Östuga i Björkebol, därför sändes bud om dödsfallet ty enl sed dansade ingen i Hemmanet då lik stod ovan jord. När budet kom fram, hade dansen redan börjat, särskilt lades merke till en okänd pärson som dansade flitigt, sista dansen som var skams masurka dansade han mäd Agusta på bärje Lysås mussiken tystnade, men han ville inte slute dansen , å lätt dansa han, man skildes och gick hem, Nä Augusta kommit en bit på vägen, såg hon att den okände kom äfter henne, da tötte hon att dä va den onde själv, han böjde sig ner å tok ätter bena på henne, men då la ho i å springe, hemkommen kröp hon innom sin mor i sängen å la sig. Nar. Nar begrav- ningen blev talade Prästen över orden. Sådan tro har knapt funnits i Israel, var det så säkert att alle han jordkastat var innom himmelens port som hon, skulle han känne sig lycklig. I marginalen: Berättat av Stina Andreasson f i Lysås Karlanda S n år 1865 Uppteknat där år 1936 C J. Karlstedt / Vattenväsen. För länge sän var det två kvarnar i Lyssebäckken, de var en kväll på hösten som de va en gubbe från Lysås som var där å mol säd, nä han fått kvarnen väl igång, ba han en pojke han hade mä sig te å passe kvarna, geck själv å la sig å såva på en bänk. Om en stund stande kvarna, pojken väkte honom å tala om att kvarna stant, du får ta e lysesteckke mä dig å gå ut te vassjulet se äfter vad dä ä fatt, pojken kom inn förskräkt å ropa "å far" å far", de sitter en gubbe på masten å håller kvarna still. "Låt en sitte du, å stäng dörren!" sa gubben. Om en stund började kvarnen gå möe värre änn förut Berättat av Hemmansägaren Abel Martinsson, Lysås Karlanda s.n. f. derstädes år 1870 Uppteknat i Lysås 28/2 1936 C J. Karlstedt