Transkriberad uppteckning

Det var bestämda tider, när en skulle börja med andtiderna, men i min tid har det inte varit så noga. Gräset fick stå tills det var moget. Det brukade bli 14 dagar efter midsommar. Då höll en på med slåttern i ett kör tills en hade höet bergat. Det var bra, om en kun- de hinna med så mycket som möjligt tills "fruntimmersveckan" gick in. Somliga kunde hin- na att få höet bergat innan den veckan. Rå- gen brukade komma strax efter det en fått in höet. Och då blev det lika brått med den, in- nan en fick den bergad. Snesen skulle stå ute i bortåt åtta och tio dagar, innan en fick köra in den. Den skulle vara kruttorr, innan en körde in den. All skörd skulle / vara under tak till första oktober. Då skulle en vara färdig att börja plöjningen. Det bruka en allt säga att det är bättre att vi får en grön snes ä en frösa. Den frusna säden var inte mycket i värde. Märgen frös ur säden. Så blev halmen stelare om den frös. Om det led så långt på året att en skulle vara rädd för frostnätter, så skar en havren halvgrön. Om havren var mogen till hälften, så tyckte en inte att det var illa, för då fick en både till ut- säde och mäld tur den. Det slöa malde en också. En var rädd att skära för grönt. När en skulle känna efter om kornet var mo- get så satte en ett korn mellan tänderna och bet. Om det då small, när en bet till så var det bra. Eljest brukade en också att bryta av laven (?), för att en skulle känna, om säden var mogen. Om inte kärnan var stagnad, så dugde det inte till utsäde. Om solen sken på juldagen, annandagen / och tredjedagen så fick en fint väder me- dan andtiderna. - Och den säd som en sådde efter Urbanus fick en inte mogen. Di börja att skära säden vem dag som helst i veckan. Men det brukade bli så att en väntade till i slutet av veckan. Men jag minns allt, att en börja om måndag också. När rågen var mogen, fick en passa på och skära, så att en inte fick den på backen. På ett par dagar kunde han hinna mogna så, om det var varmt. När di tog upp säd, så hade di strump- ben el. trasor på armarna, så att di inte skulle sticka sönder sig. Inga särskilda maträtter förekom. Strån som blev stående kvar, slängde en av med lien, när en gick tillbaka för att börja en ny skår. Lien slipades två gånger om dagen - morgon och kväll. Om lien blev fort slög, så var det inte något bett i den. Det berodde på stålet i den. / Att skära sista stycket kallades att "ta har'n". Då hade di brått, för det var roligt att ta det sista. Det sista stycket skar en runt, för då kom haren i säcken. Vet inte annat, än att det var ett tal bara. Den sista neken kallades för "löktenek". Den band en med tre band och så lades hon särskilt på ett ställe, där hon fick vara i fred. Om julkvällen dela en den mellan kreaturen. Hästen fick en lock tur den ock- så. Den gjordes större än de andra neker- na, för att hon skulle vara till kreaturen om julen. Det förekom både på herrgårdar och på smågårdar. Rågmjölsgröt av den nya rågen fick en inte förr- än han var bärgad. Brukade att torka den ute på backarna. Se'n kunde en mala litet på handkvarnen och koka gröt. Det var inte ofta som en välta med hölass eller säslass. En var försiktig, när en körde. Välta / en, så fick en bestå på ett halvstop bränn- vin. Det kallades för "vältekanne". En skulle ha "vältesupen". Om det blev uddanek, när en sätte upp säden, så blev det dåligt år. När sista lasset var pålässat och snört, så fick kör- karlen hjälpa den, som raka efter, på lasset, för alla skulle åka i lasset. Så körde en så fort det kunde gå. Bitvis körde en i spring. En var då så glad, att en hade det bergat. På ladans botten lades den tjockaste "floa". Den kal- lades för "åsto". Den skulle vara djup och lätt lagd och packad, för att inte råttorna skulle ta sä- den så hårt. Om en lade den slarvigt så fick en råttorna i ladan. Den som skulle vara "lokatt" och lâ i ladan skulle kunna lâ, så det var inte vem som helst som fick göra det. Äldre kvinnfolk bruka få göra det. Nekerna lades med ut- änden nedåt, så att inte axen skulle komma till lagolvet. De lutades litet på sned mot var- andra / och klämdes hårt till varandra. Nekerna lades så från vägg till vägg, men när en skulle lâ tillbaka ovanpå "åstoa", så lades topparna ned. Allöv och alpinnar lades här och där i säden för att råttorna skulle sky. Jag minns ock- så att det fanns di som skar ett kors på pinnen, för att det skulle vara till mat för "dragdocka" di kalla, som di trodde inte var sä- ker än, att hon drog från en. Somliga lade ett varv med enris i botten på ladan. Men det var också för att skydda säden mot fukt. Såg på finnskogen att di tog alpinnar och satte runt hässjan, för att inte råttorna skul- le gå i den. Alla kreatur hölls noga undan lasset. Det var med det värsta en visste om det kom ett kreatur och ställde sig att äta av lasset. Vad det betydde vet jag inte. Om det sista lasset blir litet och knölligt, så blir det knölligt med säd nästa år. Blir / det stort, så får en mycken gröda. Di skrämde en för att tomten var i ärtåkern, så en skulle akta sig för att gå dit och ta något. När vi var små, så skulle vi smyga oss dit. Men vi var så rädda, att han skulle komma. En trodde sig nästan aldrig in i säden, för det kunde vara "osynlia" där. Den 1 augusti så skulle en kunna koka nya potatis. Då var det inte farligt att di var för färska. Men en kunde allt ta upp något kok potatis i juli. En pela under stånden och fick fatt i de största. De första dagarna i oktober skulle en ha potatisarna uppe ur backen. En höll allt på det, men det blev ju också att en fick rätta sig efter väderleken. Fast det fick reg- na bra, om en skulle gå ur potatisåkern. En bru- kade be om "potätehjälp", om en var litet med folk. Det gick inte fort att ta upp dem för en hade inte annat än att hacka upp vart stånd med en hacka. Så tog en tag i stjälken och / resta av potatisarna. Man skilde från de allra minsta. De fick en koka åt svinen. De kallades för "svinpotäter" eller "småpotäter". "Kok- potätera" bar en åt källaren. De lades på halm. De sista stånden var en inte så noga med om de kom upp eller inte. Frös de ned så, så var det lika gott. När en kom in i augusti, så bruka di att koka po- tatis om kvällarna och äta. Kallades för "potätekväl- ler". Det var en del som tyckte om att steka po- tatisen på glöden med skalen på. När allt var instökat så hade di "löktekalas". Då kom ungdomen och hade spelman med, och då blev det lek och dans en hel natt. Det var på större gårdar.