Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Alma Boman
B348B2: Diverse om barndom och ursprung. Raka hö. Skärshults läge. Lin och väv. Linberedning. Ull och får. Spinna och karda. Linne. Ullgarn. Sticka och binda. Brödbak. Kärna smör. Ysta. En utflykt. Smör- och ostförsäljning. Pölsa och slakt. Bryggning. Slåtter. Handskära. Virka täcke. B349A: Ryamatta till kyrkan. Diverse. Gå till kyrkan. Torv. Diverse. Ärjekrok. Diverse. Ta upp säd. Marknad. Till kvarns. Diverse. Den första bilen/tåget/cykeln. Jul på Berg. Ortnamn. Barnen. Diverse. Tandläkeri. Kloka gubbar. Diverse. Lindebarn. Skolgång. Diverse. En blind visförsäljare. Slåtter.
Julafton
Förberedelser till julen. Det skulle göras rent och snyggt över allt, allt skul- le tvättas och putsas - ända upp från taket och ned till golvet. Det skulle bryggas, bakas och stöpas ljus, så skulle det slaktas. Det var vanligt att man slaktade en gris till jul och någon annan "nmåfänad". Först skulle ljusen till kyrkan stöpas. Man bar med sig var sitt ljus till kyrkan på julnatten. Så skul- le man stöpa ett grenljus, d.s.k. "julljuset". Det skulle vara en arm för varje familjemedlem. Det skulle stå på julbordet. Så stöptes det ljus till granen. De ljusen kallades för "danken". Vida- re stöptes ett antal vanliga ljus. Tidigt på julaftons morgon satte mor på en / gryta med kött att koka, för det skulle kokas så mycket att det räckte över hela julhelgen. De större barnen fick sina arbeten att utföra, t.ex. att hacka granris som skulle strös på golvet. Husmor dukade julbordet. Hon lade en ren fin duk på bordet. Mitt på bordet ställde hon grenljuset och runt omkr ljuset lade hon av alla slag som bakats till julen. För var och en lades en "julhög" på bordet. Det var mycket i den högen. Den understa och största kakan i högen var "kulkakan", som var rund och garnerad med en krans i kanten och en stjärna i mitten. Garneringen var av olika slags små- brödsdeg, som man hade bakat småbröd av till julen. Den kakan skulle tas på juldagen när man kom från kyrkan. Så fanns det två stora kakor av rågmjöl. De kallades för "plogans- kaker" el. "såkaker". Den ena av dem var rund. Ovanpå den låg det litet ost. Den andra ka- kan var mera försiggjord. Den ena av dessa kakor / åt man upp och den andra smulades sönder och strödde ut den i säden. Det skulle bli myc- ken skörd av det. Det var på våren när våran- tiden började man gjorde så med brödet. Från tjugodag Knut till den tiden låg det gömt i spann- målsbingen. -Ovanpå dessa kakor låg "kôrsstom- pen". el. "#######" och överst ett stort peppar- kakshjärta. Ingenting dukades av bordet när man ätit julkvällen. När man hade varit till kyrkan på morgonen, gick man i bäddarna och lade sig att sova. Den som sov längst fick bästa hälsan un- der året. Far i huset gav alla kreaturen ett extra mål på jul- kvällen. Jag tjänade hos en bonde i socknen. Där fick jag bä- ra ut ett grötfat på julkvällen och sätta ut på farstukvisten. Den gröten skulle tomten ha. Jag vågade inte, men då följde han med mig, för han var inte farlig, sade han. / Husmor trodde att de döda kom upp ur gravarna på julnatten. De kom för att se om julljusen brann i stugorna. Tidigt på julottan steg man upp och tände ljus och satte i fönstren. Man satte ett el två ljus i varje fönster, allt efter som man hade råd på ljus till. Ljusstakarna var träklossar med hål för ljuset. På vägen till kyrkan lyste de sig fram med "blôss" Långa rader med kyrkfolk gående och åkande. När man for hem från kyrkan gick det med en väldig fart. Den som kom först hem fick den bästa skörden.
Bröllopsseder
När det var "lyst ut" för ett fästfolk, hette det om dem att de hade "brutit benen av sig" Om det skulle vara kyrkbröllop, så hade de det hälst på annan- dag jul. Andra bröllop kunde de ju ha när som helst på året. I så fall for de till prästgården och blev vigda. Gästerna var aldrig med på vigseln vare sig den var i kyrkan eller hos prästen. Det var bara följesfolket och smådrängarna som var med dit. Det var två smådrängar. De körde brudparet till kyrkan, för dit fick de ej åka i samma vagn, men från vigseln for de tillsammans. Följesfolket var ett gift par utav släktingar och grannar. De skulle vara med som vittnen. När brudparet kom hem så mötte småpigorna - det var också två stycken - brudparet i förstugan med varsin välkomstsup. Sedan började bröllopsmåltiden. Där var bara gift folk med, och så syskon till bruden och brud- gumen. Det var sittande bord med brudfolket bredvidvarandra. Först fick de smörgås och sup och sedan brukade det vara tre rätter. Först någon "supmat" (soppa), sedan kött och till sist någon sorts efterrätt. På bordet hade / de en penningskål och i den lades pengar som de närvarande ville ge i bröllopsgåva, men om någon ville skänka dem t.ex en ko, så skrev han det på en lapp och lade den också i skålen. När bröllopsmåltiden var slut, så började bruddansen. Till dess kom "ströfolket" också. Dem bjöd de inte utan de kom ändå. De fick vara med om dansen och mat och brännvin fick de också. Den första dansen skulle bruden och brudgumen dansa med varandra. Sedan brukade var och en av gästerna och ströfolket - karlarna vill säga - dansa en lek ut med henne. De hade ett bord i danssalen med smörgås och brännvin och en penningskål. För var dans någon dansade med bruden skulle hon ha pengar i skålen, och till tack fick han en sup och en smörgås. Många dansade många gånger med bruden för suparnas skull, så det kunde bli ganska mycket pengar i den skålen. Ett bröllop brukade vara i två eller tre dagar. Var dag började det med sittande bord för gästerna och sedan kom ströfolket, och så började dansen. Sista dagen började som de föregående men då slutade de dansen tidigare för då skulle de äta brudgröten. Det brukade vara vid niotiden på / kvällen. Den bestod av risgrynsgröt med mjölk och kanel och serverades vid sittande bord. Men då gällde det att ha ordentligt med bordsutrymme, för då var allt ströfolket med och så brukade prästen och hans fru vara med då. Det var det gladaste ögonblicket på hela bröllopet. Men då var det också slut. När brudgröten var äten blev det ingen dans mer, utan sedan gick var och en till sitt. Förning skulle alla husmödrar ha med till bröllopet. Den brukade be- stå av kött eller ost eller pannkakor och kanske även någon bättre sorts bröd. Den brukade mororna komma med dagen förut, och då blev det liksom ett extra kalas för dem dagen förut. Som jag minns brukade brudarna vara helt svartklädda, men på kjolen var det fullt med röda band som gick runt om och upp ungefär på halva kjolen. På huvudet brukade de ha så mycket blommor så att det såg ut som en hög mössa av bara blommor. Men brudgumarna brukade ha vanliga svarta kläder och lång- byxor. Knäbyxor har de inte använt mycket i min tid. Det var bara en och annan gammal gubbe som kunde ha det ibland.
Alb. Johnsson
Alb. Johnsson Lekvattnet, Värmland Ordstäv och gängse uttryck från Lekvattnets församling Värmlands län Han tar för sig som en häst i en havreåker. När det regnar välling har den fattige ingen sked. Det passar ihop som ler och långhalm. Smakar det något så kostar det också något. Det är så varmt så man kan steka sill på väggarna. Den som är slagen till slant blir ingen krona utav. Nu är det slut på hvisslingen sa gubben när han skar läpparne af sig. Sist i påsen ska först ut. Det är inte sant allt vad prästen säger Han tjänar inte till salt i vällingen Lite lort är godt. Det var en ny sorts djävul sa fan när han fick se sotarn. När den fattige blir rik blir han skam lik. Den tar man inte där man släpper honom. / Den galet hörer han galet förer. Det blir att ta skeden i vackerhanden Mitt sa finn om Stockholm Han gör allt det han ser med händerna Sakta ty gumman är gammal. Hej, sa Skröder, slog magen i tak. Det går den vägen som hönan sparkat. Stor i orden liten på jorden. Liten lever än. Kyss mig här och där så träffar du väl räva nånstans. Bra karl hjälper sig själv. Det är inte guld allt som glimmar. Konstân ä mang men knepa ä fler. Flickornas tro är som vatten i en ho. Dä går som lusa på tjärstecka. Dä va fell inga ko. Gud ger igen. / Nu förstår jag schäsen sa Skam nä han åkt på vältern. Myss mig i môra i dag ä jä int hem. Dä ä kallt se stecka sprätter. Inga årning sa katta om julkvälln (vart utkasta) Dä ä int jul mer än en gang om år men påsk ä dä hôrt år. Dä blir fell nôa rå sa käringa, nä ho steckt brö på stabben. Låt mig se sa den blinde. Klippt, klippt sa käringa när ho for genom forsen. Nä musa blir mätt se blir mjöl beskt. Dä kommer mer å mer, sa den som sket i byxân. Det sitter som tjära i hår. Fort och väl ä int mang som jär. Nu ä dä, sa Söper, nä han vart gift. Detta är ett litet prov af den rikedom på ordspråk och ordstäv, som finnes här, och är provsändningen samlad ett och ett från det hvardagliga livet, och från umgänget / med folk i hälg och söcken en del äro nog hela svenska folkets egendom, men jag hoppas att åtminstone något är typiskt för vår trakt, enlikt mitt tycke har somliga kommit till sin fulla rätt även på riksspråket andra derimot har jag tyckt mist sin orginalitet genom överföring till riksspråket, och därför fått behålla sin allmoge- dräkt, och i hopp att med detta i någon mån bidraga med mitt lilla strå till stacken har jag äran tekna Albin Johnsson Lillberg Lekvattnet
Frieri, lysning och bröllop
När de ville ha en pojke gift så bestämde föräldrarna vem han borde ha och sedan skickade de en bönkarl till flickans föräldrar som skulle höra efter om det var lönt att han friade och om hon hade några pengar. För se kärleken gick efter skatterna på den tiden. Blev svaret gynnsamt så skickade de sedan iväg pojken till att fria och fick han då ja så var de förlovade. Men nog blev det många olyckliga giftermål på det viset. Något vidare arbete med utstyrseln hade nog inte flickan i allmänhet för det började de tidigt med. Men när det blev bestämt att de skulle gifta sig så satte hon upp en klädesväv för det var sed att alla hennes kamrater och alla kvinnfolk som var med på bröllopet skulle få ett huvudkläde utav bruden. Ibland vävde hon inte själv utan lejde någon till att göra det. När de skulle ha lysning så skulle prästen ha pengar. Och när lysningen var uppläst så kallades det ”att de hade ramlat utför predikstolen och brutit benen av sig” och för det behövde de käpp. Så därför drev de med dem och gav dem käppar i oändlighet. De allra flesta bröllop var på annandag jul. När jag gifte mig så hade vi utlyst till i början av november men varken prästen eller någon annan ville ha vigseln förrän annandagen så vi fick lov att vänta. Då var vi fem par samtidigt. Det var alltid brukligt att när de for till kyrkan så hade de brännvin med sig och då och då stannade de utefter vägen och tog sig en sup. När de for ifrån kyrkan var det likadant. Då brukade den som hade hand om brännvinet fara först och när han tyckte det passade så vände han hästen tvärt över vägen och så sa han att ”nu ta vi oss en sup”, och så gjorde de det. Det var en präst som var med på ett bröllop upp i Tönnet och då blev gubbarna fulla och började slåss och prästen hade också fått så pass mycket så att han var glad i hågen. Han tittade på de församlade en stund och sen sprang han upp och tog av sig prästkragen och kastade den på bordet. ”Där ligger prästen, men här är jag”, sa han och slog näven i bordet och ”kutade” iväg ut till de andra och började slåss med dem. Och han blev värst. När brudparet for till kyrkan så for brudgummen före och bruden efter men när de for tillbaka åkte de bredvid varandra. Då brukade de passa på och hänga en gammal sko på vagnen eller släden också för det skulle betyda lycka. När de kom hem så stod bröllopsbordet dukat och i det rummet hade de satt dukar på väggarna och till och med i taket över brudparets plats hade de spänt ut en. Och i den duken hade de hängt alla de där huvudklädena som bruden hade gjort i ordning. Dessa delade de ut sedan emot slutet av bröllopsfirandet. Alla skulle lägga i brudskålen efter ”råd och lägenheten” som det hette då. Den skålen stod på middagsbordet. När ströfolket kom, så skulle alla karlarna ha en dans med bruden och för det fick hon danspengar. Men alla som skänkte något till brudparet skulle också ha en sup till tack. Ett bröllop höll alltid på i tre dagar om det skulle vara någon heder med det. Ibland kanske de höll på i åtta dagar också. Varje morgon under bröllopsfirandet for brudparet omkring hemma hos gästerna och bjöd på frukost och längre fram på dagen kom de och fick mat i bröllopsgården och på kvällen kom ströfolket. Sista kvällen åt de brudgröten och då var ströfolket också med.
Husdjuren
Allt medan en ko mjöl- kade råmjölk, skulle en stoppnål hänga på en tråd i mjölkkärlet, när de mjölkades. I första drickan, en ko fick efter kalvning- en, skulle en kniv ligga. Den tog de upp sedan o tog runt kon tre g:r o så satte de den upp över henne o sa: "Nu sätter vi opp denne fällekniven över däj, kossa, så du blir / frisk o kry igen!" Kni- ven skulle gå genom skaftet, annars var det ej riktigt. Och så skulle ett par manfolksbyxor ligga över ämbaret, o så la' de dem över kon o sa': "Nu kossa, ska du vare så snäll o äte o drecke o vise däj snart igen!" Så skulle hon äta o dricka o sova på det där, o så tog de väl byx- era å 'a. Det var e här i Averstad, som gjorde så, hon hade det efter de gamla. Orsten skulle / de också ha när de kalvat. Det var e käring här i Averstad, som skickade ut troll- harar o mjölkade and- ras kor i ladugården. Det satt skomakare där i gården före jul o gjorde skor till långt fram på kvällen. Då hade gumman ett stort fat på ett bord där, o skomakaren såg den ena haren efter den andra komma o kräkas smör i fatet. Och ef- ter en stund var det rågat. Hennes gubbe talade om, att hon / sålde två skeppund smör efter var ko om året. En herrkär i Karl- stad köpte smör av gumman, men så ta- lade en annan gumma om att det var troll- smör, han tog då en kniv o skar i smöret, o då stod det en blod- rand i skåran. Så se- dan föste han undan gumman när hon kom. Den gumman kom hit från Alsters sn. men egentligen kom hon från Bergslagen. Grannarna talade om att varenda påskkväll / hade hon korna ute o for kring gödselsta'n med dem. Hararna, som drog, såg ut som van- liga harar, men de var gjorda av "kåst- kvistar" (kvast-) o stickor, brända i båda ändar. Men en gumma här sa', att fick de se dem i lagår'n o slängde benet över dem, så for de ihop i en hög. De drog korna annars, så de bara mjölkade blod. Dottern till den gumman fick också mycket efter sin ko. En soldat / här, som hette Alm, blev kallad till en grann- stuga, ty en finngubbe skulle kurera korna där. Finngubben hade sagt: "Ni ska' ha hit en gubbe som skjuter över korna, o sen gör ja' resten." Och så sa' han: "När ni ha sköte, så kommer den gumma hit som förstört dem o vill låna nå't, men vis av 'a." Soldaten skulle så skjuta vissa skott över dem, två eller tre, jag minns inte. Han sköt o käringen kom o ville / låna nå't av kläder, men de visade bort henne, sedan blev det aldrig mer oreda i den lagår'n. En lie sattes över korna o en yxa skulle de gå över när de gick ut. Och så fick de "tuttar" av packad orsten. Så gjorde de i Gren här.
Julafton
Julaftons morgon steg man upp tidigare än vanligt. Karlar- na hade fullt upp att göra med vedhuggning, för julveden skulle vara huggen till middag. Det var taxan. Ingen tävlan om att komma först upp. Alla ville allt komma tidigt upp den morgo- nen, t.o.m. barnen. Julveden skulle räcka till nyår. Och skulle det vara riktigt noga, så skulle högen vara så stor att den räckte över nyårshelgen. Arbetet avslutades ungefär kl. 12. Då ville man att det skulle vara "jul". För det var ingen jul så länge en hade fullt upp med julstök. Karlarna tog sig åtminstone "julfrid" på middagen. Kvinn- folken hade ju mycket att styra med hela aftonen. Julstänger. Kan inte minnas något om julstänger. Fågelkärven. Fågelkärven kallades för "speckeneck". Den sattes upp före middagen, så att fåglarna fick middagsmål julafton. / Den som ingen nek hade spikade upp en liten låda på en stör å hade litet havre i den. Far brukade all- tid att sätta en nek på vardera sidan logedörren. Neken skulle vara vid uthusen å inte som nu för tiden inpå stugan. Neken sattes uppe i ändan på en stör. Två band snoddes om henne, så att hon skul- le sitta riktigt fast på stören. Det var åt sparvar- na som den neken sattes upp. Den som hade god råd på havre, satte upp stora "speckeneker" å den som hade mindre råd fick nöja sig med mindre. Den ne- ken skulle sitta till vårfrudagen. Då skulle den tagas ned och ges åt kreaturen. Det skulle vara bot för all- ting. Jag mins många, som ha gjort det i mitt minne. Doppa i grytan. När arbetet hade slutats på middagen doppade de i grytan ("dôppe i gryta"). När klockan hade slagit 12 så skulle alla arbetare på Svaneholm in i herrgårdsköket å dop- pa i grytan. Då gick de fram och tillbaka mellan gry- tan och bänken för rätt som det var fick de lov att doppa kakbiten i grytan. Samma sed var hos bönderna. / När bönderna var det vanligt att det skulle vara bränn- vin och glögg att skölja ned kakan med. Glöcken drack de visst innan de började doppa i grytan. Kreaturen. I Hallanda gav de kreaturen av all slags mat från julbor- det på julkvällen. De skulle ha en sked fisk å en sked gröt var sig, så skulle de ha en liten bit av varje jul- brödssort. Hästen fick en "slurk" havre. Far och flera till brukade hälla en stor sup på den havern. För var och en ko som de gav lästes det: "Ät väl, trivs väl, ta kötte på reva å märgen i bena; trint som ett ägg å fet som fläsk å tjock som stocken i vägga." När detta hade sagts så knuffade de till kon. "Håvor- na" lades i krubban till dem. När de hade fått denna spisningen, så fick de hö, sen fick de reda sig till / morgonen, men då fick de hö igen å kanske någon "kakbit". Hästen fick havre och brännvin. Brännvinet rördes samman med havern. Julbadet. I Hallanda tog de in ett stort kar å det mins jag att de gjorde i mitt hem också, när jag var liten. Så häll- de de varmt vatten i karet. Se'n "bada" de efter varandra. Kvinnorna hjälpte varandra vid badet å männen fick hjälp av kvinnorna. Men det var noga med att männen inte skulle se på när kvinnorna badade. Det var inte på alla stäl- len de tog "julbad". Somliga nöjde sig med att tvätta sig riktigt på halva kroppen. Stugans klädsel. Jag mins inte mig ha sett att de prydde väggar o. dyl. på särskilt sätt. Julgranen. När jag var barn blev det bruk att ha julgran blant "sim- pelt" folk och fattiga. På herrgården hade de haft julgran därförut men i hur många år vet jag inte. Jag kommer ihåg att vi tog en liten granbuske å satte i / en butälg. Det var de första julgranarna vi hade här. Den busken ställdes uppe på ett bord. Mor klippte papper å hängde på busken. Så hade vi 4 el. 5 hemstöpta små ljus i den. När jag var 16 år så hade vi den första stora julgranen, som sattes fast på ett träkors. Den var prydd med papper. Det var stjärnor, slöjor och ### Äpplen hade vi också samt hemstöpta ljus. Julhalmen. Mor talade om att de hade "julhalm" på golvet i hennes barndom och ungdom. Somliga bar in halmen som han var å strödde över golvet å andra hackade av den till "hac- kelse". Jag minns litet till att de hade hackat av halm å strött på golvet, men på halmen hade de strött hackat granris. Julbrasan. Far gjorde "julbrase". Han "reste en varme". Den fick inte någon röra utan den skulle brinna ned som han stod. På morgonen gick far först upp. Han "titta" efter om det skulle finnas spår i askan ("fâlken"), om det var en fot skulle det bli förändring för folket i huset å var / "fäl" efter djur, så skulle det bli förändring bland djuren. Veden var en hel aln lång. Alltid björkvet. Han reste veden som en mila. Julklappar. Jag kan inte minnas några julklappar den tiden. Julbordet och julbröden. Mitt på julbordet låg först en siktad rågkaka. På den kakan "Julkorset". Man hade tagit hål efter kanterna med ett glas på fyra ställen, så att kakan såg ut som ett kors. Däruppå en "vörtelimpa" och högst upp en ost. Vart och ett barn hade sin "julhög" liggande på bordet. Allt detta skulle ligga på bordet till "tjugnedagen". En del gömde "julhögen" eller en del av den till första "plogdagen" eller "sådagen" på våren. Då fick det ligga i "spann- målsbingen". Julaftons kvällsvard. Först fick vi lutfisk, endera stuvad med potatis eller och hel som han var med potatis till. Smörgås åt till den. Efter lutfisken fick vi gröt. I äldre tid havergryns- gröt (gryn malda på handkvarn) och i senare tid av / risgryn. "Smörhôl" i gröten. Brännvin och julöl hör- de till. Innan vi satte oss till bordet läste den minsta av oss, som kunde läsa, en matbön. Ingenting annat än de söliga tallrikarna fick dukas bort från bordet. Alla matrester skulle stå kvar. Det var så noga med det så. Det hände i stället att en ren tallrik sattes i den begagnades ställe. Ren sked lades också dit. En änka sade: "Jag sätter väl dit en tallrik åt min man som jag brukat". Å det var ingen julkväll än hans tallrik stod på bordet. Det var tomtar å andeväsen som skul- le ha traktering. Jag tjänade hos en skogvaktare på Svaneholm. När han kom in frågade han varför jag inte hade dukat av bordet som vanligt. Nej, svarade jag, här på trakten brukar en del låta allt stå kvar på bor- det till morgonen å en del brukar låta smör, bröd å brännvin stå kvar, nu har jag låtit en del stå kvar för att jag inte visste hur han ville. Men han hade inte reda på sådant utan bad att jag skul- le duka bort. / Somliga brände ljus hela julnatten. Varför vet jag inte. Det ljuset kallade de för "julljuset". Men på morgonen brände vi två ljus i vart fönster, å det var allmäm sed och är ännu i dag. Tomten fick mat på julkvällen.
Handel och livet på färdevägar. Marknader m.m.
Jag mins inte annat än att de "lutte" till Arvika å handla, när jag var barn. Kan inte minnas att det fanns handelsbod på närmare håll. Man fick köpa allehanda slags varor av sådana som gick omkr. å handlade. Det kom västgötar, dalkarlar, smålän- ningar å tattare å sålde varor. Västgötarna sålde klädesvaror, knappar, spännen, nålar, remmar o. dyl., smålänningarna sålde vävskedar, dalkarlarna kom med alla slags järnvaror och tattarna sålde kam- mar, klädeshängare o.d. - allt gjort av horn, ben el. trä. Från Dalarna kom även kvinnor. Marknad. Från denna trakt ha de brukat hålla sig till Arvikamarknaden, som hålles första veckan i oktober. Förr i världen hölls den marknaden i / tre dagar, torsdag, fredag och lördag. Det var kreaturs- marknad. De som skulle köpa eller sälja kreatur for till den marknaden. Skinn, fågel och villebråd hade de med sig. På marknaden passade de på att kö- pa sådant som de nödvändigtvis behövde, såsom salt, laggkärl, slipstenar, liar, yxor m.m. Så köptes alltid något gott med hem till barnen, såsom papparkakor, karameller, leksaker el. d. Det skulle också vara nå- gon "mâtensgåve" till de äldre som var hemma - ett halskläde, huvudduk, förkläde, tyg el. dyl. Pojkar o. jäntor gick till marknaden för att få träffa varandra. Fästfolk förlovade sig på marknaden. Barnen togs sällan med. De skulle allt vara bra vuxna, innan de fick följa med. Jag mins, att det stod någon vid kyrkan om söndagar- na å sålde tobak, liar å äpplen. När folk kom ur kyr- kan, så gick de å köpte av handelsmannen. Skogskörslor förekom. På vintrarna var det mycken kolkörning. De som hade skogar, brukade kola en och flera milor. De kolen kördes till bruken / på vintern. Alla som kunde komma från gick till Norge eller Norr- land å sökte sig arbete. De gick på våren å kom till- baka när det led fram mot jul. I Norge var de med på jordbruksarbete å i Norrland arbetade de på sågvärken. Själv var jag i Norrland i min ungdom å arbetade på sågvärk. Det var bättre betalt där så att vi kunde få några kronor över. Hantvärkare brukade allt komma då å då, såsom sotare, förtennare o.d. I min ungdom gick en sotare Blixt omkr i dessa trakter å sotade, men han gick omkr i hela Värmland å sotade. Traken besöktes av "skôjrer" (tattare). Sådana var det gott om i min barndom. De brukade komma många i sällskap. Oftast hade de en gammal "hästkrake" att köra med. De bytte hästar. Man- nen sysslade med förtenning, horn.- el. benarbeten. Kvinnorna gick i stugorna å tiggde mat å kläder. Barnen följde med in i stugorna. Det första "e skôj- rekône" sade när hon kom inom dörren var att / det var så vacker väder, regn, snö, kallt, varmt å gott i stugan. De gick gärna direkt fram till spisen utan att fråga. Kvinnorna rökte pipa. Småbarnen bars på ryggen. Trasiga och eländiga. Tiggare kom från andra socknar.
Vaggvisor och ramsor.
I. Tusselli lull, kok kittelen full de' kommer tre svultne måger. Den ene va halt å den andre va' blind, den tredje va' trasi', han tord' int' gå in, han gjord sej en eld opp i skogen II. Kling klang i bjälla nol-öst i fjälla. Där galer göken, där växer löken, där sjunger svala, där är gott att vara. III. Ro, ro till Limpe köp en häst för inte / sätten på ditt eget stall ge'en hö å langen halm. Hästen börja kicka kärnga tänkt han vill' dricka. Kärnga tog si bött' å spann, geck dit vatten peck å rann. Bötta sack å spann flöt, kärnga satt på lann å töt, å gubben sa: du va ett nöt. IV. Ro, ro till fiskesjö många fiskar få vi där gädda den store braxmen den go'e. Hugg'en i nacken å steck'en i säcken, göm'en till jul och påskekväll. V. Ickorn gick på änga å slog tita ho rak' å duva ho drog / å lelle grå katten han körde. Inte körer ja mer i dag, tre öre ska ja ha, tre lod pepparkorn. Trana blåser i silverhorn VI. Gubben å gumman de skulle gå vall å gumman hon vill' inte mota. Gubben tog gumman å slog'a i e tall så talla gick opp mä rota. Å opp for gumman å ble så gla: Nu ska ja mota i all min da'. Ptro vall, ptro vall du Broka. Det var en gubbe som var pråmskeppare på Fryken i många år. Men han är mest bekant för att han talade så bakvänt, så de härmar efter honom än i dag. Per Person hette han, men de brukade kalla far hans Stor-Per och då fick sonen heta Lell-Stor-Per. En gång skulle han berätta hur fort han for till Fryksta. Det blev så här: "Ja drack 'tur e smörgås å åt en kaffekopp. / Kom te Fryksta tre vecker inna sola geck opp om messômmersmôran. Slik sjuss på järnbåt skull ingen ha sett." Han bodde på ett ställe som de kallade Busbråten. Gumman hans hette Ingeborg, men de kallade henne Bôra som de brukar göra. De hade en flicka som dog och då blev Bôra ledsen förstås. Det berättade han på detta sättet: "Dä va så ill' mä Bôra. Ho geck imella Busbråten å den annre Bråten å skal' joläppel å gret. Då sa' jä: Gråt int' du Bôra. Jänta ä i himmel å speler klarave'r". Bôra brukade ha blommor och sådant där omkring stugan. Men det tyckte Lell-Stor-Per var onödigt, så en vår sade han till henne: "Ett säjer ja dä Bôra, dä blir inga baratter ikring väggan i år, för dä blir ittnô i magen 'tå tock".
Frieri, lysning & bröllop
När de ville ha en pojk gift så bestämde föräldrarna, vem han borde ha, och sedan skickade de en bärkarl till flickans föräldrar och skulle höra efter om det var lönt, att han friade och om hon hade några pengar. För se kärleken gick efter skattörena på den tiden. Blev då svaret gynnsamt, så skickade de pojken iväg till att fria sedan och fick han då ja så var de förlovade. Men nog blev det många olyckliga giftermål på det viset. Något vidare arbete med utstyrsel hade nog inte flickan i allmänhet, för det började tidigt med. Men när det blev bestämt att de skulle gifta sig, så satte hon upp en klädesväv, för det var sed att alla hennes kamrater och alla kvinnfolk, som var med på bröllopet skulle få ett huvudkläde utav bruden. Ibland vävde hon inte själv utan lejde någon till att göra det. När det skulle ha lysning så skulle prästen ha pengar. Och när lysningen var uppläst så kallade de, att de hade ramlat utför predikstolen och brutit benen av sig och för det behövde de käpp, så de drev med dem och gav dem käppar i oändlighet. De allra flesta / bröllop var på annandag jul. När jag gifte mig så hade vi utlyst i början av november, men varken prästen eller någon annan ville ha vigseln förran annandagen, så vi fick lov att vänta. Då var vi fem par på "###". Det var alltid brukligt att när de for till kyrkan så hade de bränn- vin med sig och då och då stannade de utefter vägen och tog sig en sup. När de for ifrån kyrkan var det likadant. Då brukade den som hade hand om brännvinet fara först, och när han tyckte det passade så vände han hästen tvärt över vägen och så sa´ han att: "nu tar vi oss en sup". Och det gjorde de. De söp förfärligt mycket på den tiden, och prästerna var inte bättre de. Det var en präst här som var med på ett bröllop uppe i Tönnet och då blev gubbarna fulla och började slåss, och prästen hade också fått så pass mycket så att han var glad i hågen. Han Tittade på dem en stund, och sen sprang han upp och tog av sig prästkragen och kastade på bordet: "Där ligger prästen, men här är jag", sa´ han och slog näven i bordet och "kutade" iväg ut till de andra och började slåss med dem. Och han blev värst. När brudparet for till kyrkan, så for han före och hon efter, men när de for tillbaka åkte de bredvid varandra. Då brukade de passa på att hänga en gammal sko på vagnen efter släden också, för det / skulle betyda lycka. När de kom hem så stod bröllopsbordet dukat, och i det rummet hade de satt dukar på väggarna och till och med i taket över brudparets plats hade de spänt ut en. Och i den duken hade de hängt alla de där huvudkläderna, som bruden hade gjort iordning, dem delade de ut sedan emot slutet på bröllopet. Men de fick mycket också. Vid middagsbordet skulle alla lägga i brudskålen efter råd och lägenhet, och när ströfolket kom, så skulle alla karlarna ha en dans med bruden, och för det fick hon danspengar, men den som gav dem skulle ha en sup till tack. Ett bröllop höll alltid på i tre dagar om det skulle vara någon heder med det. Ibland kanske de höll på i åtta dagar också. Var morgon for brudparet omkring hemma hos gästerna och bjöd dem på frukost, och längre fram på dagen kom de och fick mat i bröllopsgården igen, och på kvällen kom ströfolket. Sista kvällen åt de brudgröten, och då var strö- folket med också.
Tid och tidsindelning
Med uttrycket "i grevens tid" menas i sista ögonblicket. Ex. "nu kom du i grevens tid", d. v. s. i sista ögonblicket Dygnet Uttryck för hela dagen: dan i änne, "Han ä kár hela dán". Man indelade dagen i "ökt" fordomdags. Man talade t. ex. om môraökta å "àf- taökta, el. kvällsökta. Man brukade vanligen beräkna tiden mellan vissa måltider, som emellan frukost och mid- dag, middag och kväll. "Kvällsvàt". Härmed menas den tid på dyg- net då solen lämnat oss. Det blev vat då. Alla tomtar och spöken kom fram. / Man skulle hålla sig så tyst som möj- ligt. Det gick inte an att bullra eller väsnas efter solen gick ned, ty då blev det buller hela natten. Så skulle man ak- ta sig att man inte kom ut för såda- na väsen efter den tiden. Uttryck för gryningen: dàgbräkking. Just vid den tiden försvann allt som hörde till Lucifers släkte. De kunde inte tå- la solen. Om någon blivit sittande fast någonstädes, så blev han löst då. De kunde inte hålla honom läng- re. Kväll (kväl). Beteckning för skymningen: kvällning, sömming. I forna tider, då man inte hade så gott om lyse, brukade man sitta i mörkret en stund på kvällen för att man skulle slippa offra så mycket ljus. En sådan stund kallades sömming. / "Sette e stönn i skômraske." Högsta natten: hökste nátta. Mellan kl. 11 och 12 var d. s. k. "spöktimmen". Då voro alla spöken ute. Gengångare brukade vara uppe den tiden och särskilt på tolvslaget. Om man var ute den ti- den skulle man läsa "Fader vår". Då slapp man att se något "styggt". I forna tider brukade de, som inte hade ur "rätta sig efter solen". De satte en spik på fönsterhyllan eller gjorde en skåra. Kl. 12 på dagen föll skuggan på skå- ran. Veckan och månaden. Benämning på den som förlorat rätta dagen: vèkkvilsen, vèkkvill. Onsdagskvällen brukade nämnas som "lelle gùsilôvskväl" och lördagskväl- len som gùselôvskväl. Dessa kväl- lar brukade pojkarna besöka / flickorna. Särskilda namn på vissa veckor: döm- melvèkka, pèssvèkka el. kvènfôlkvèk- ka, minskevèkka. Namn på en vec- ka i vilken en betydelsefull marknad hölls: màtensvèkka, veckan före påsk: dömmelvèkka el. påskvèkka, veckan före pingst: pingstavèkka, veckan före midsommar: mèsômesvèkka, veckan före Lucia: lùssevèkka, veckan före jul: jùlvekka. Månadernas namn: Jùlmåne: den månaden i vilken julen infaller, slàktmåne: no- vember månad, rötmåne i slutet på juli, och början på augusti. Den må- naden har ansetts som ohälsosam. Den kom med allehanda sjukdomar. Det var bra att "röta linet" i den månaden. Året. Man har sagt åsgris om årsgammal gris, / åsfôl om årsgammal häst el. vinter onge och tväggvintring om ett två år gam- malt kreatur. Årsindelning utan uppenbart samband med den kristna kalendern. Man har sagt på det och det vintertàle o. det och det sômmertàle. Därmed har man menat det el. det året. Man har ansett att vintern börjat i och med november. Sommaren ansågs börja 1 maj. Midsommar ("mèsômmer"). Den natten höll man mèsômmesvàke. Ungdomen samlades till någon plats och dansade och hade roligt kring majstången. Tidsperioder, vilkas namn ansluta sig till marknaderna: kàllstamàten, tiden för mark- naden i Karlstad. Den kristna kalendern. Andersdagen /30/11. Om det blev vinter den dagen / så skulle man få blött och töväder de första juldagarna. Skottdagen har man skämtat mycket om. Då har det stått kvinnorna fritt att fria till vem de önskade. Kvällen till skottdagen har man också brukat ha s. k. "skottårsbal".
Skörden
Di band en "löktenek" el. "skördenek". Och det var den sista de band. Den skulle vara till "speckenek" om julen. Fåglarna skulle ha den för att en skulle få en god skörd nästa år. En tog henne med från åkern och gömde undan henne i visthusboden. Det var inte farligt att en glömde bort henne på julafton, för det var ingen så fattig, så att han ville vara utan "speckenek". "Ta har'n" hette det, när en skar det sista av rågen, kornet eller havren. Den sista biten skar en runt, runt. Och den som fick sista neken då, fick haren. Han hade "toge har'n". Jag minns, att di gjorde så i gårdarna, när jag var barn. / Om en var på främmande ställe och hjälpte till med skörden så fick en en brödkaka med smör och sandost på med sig hem om kvällen den dagen som en hade tagit haren. Den kal- lades för "skårgås". Det var en kaka av siktat rågmjöl. Så hade de ett litet "skördekalas" i varje stuga. Då bjöd di på "skårgås" och dricka. De av grannarna, som hade hjälpt till något med skör- den, blev bjudna. På herrgården kom hela herr- gårdslaget och skulle ha "skårgåsa". Den tog di med sig hem, så att alla i huset fick smaka på den. Den som kom först hem från julottan, skulle få in skörden kvickast och bäst. Om juldagen skulle en sova, så att en fick lång säd. Finnarna kunde skämma åkern, så att en fick dålig gröda på den. Di slog en "trôll- stake" i åkern. Det var förbannelser lästa / över den staken. Ju djupare di slog ned den staken ju sämre växtlighet blev det på marken. Trollkäringarna gick och plocka alla slags blom- mor på åkrarna och omkring gödselhögarna om midsommarnatten. Så hade di ett lakan med och drog med sig daggen. När lakanet var fullt i dagg så vred hon ur det i en bytta. Di smög sig hem med det och gav kreaturen. Men di hade "söge krafta" ur jorden på det viset. Om åkern hade blivit skämd, så skulle en ta en orm och bränna levande. Så skulle en sopa ihop askan och strö ut över åkern. Då skulle det växa igen. Sådant där gjorde folk i smyg, för di ville inte veta av att di trod- de på sådant där. Om en råka på tvillingax i säden, så skul- le det bli hårdår året därpå. Om det blev en bar fläck i säden, för att en ha- de glömt att så där, så hade såningsman / sått sin grav där. När Erik ger ax så ger Olof kaka. Min bror hade ett järde, som låg i skogen. Mitt i det järdet låg en stor jordfast sten. Den var i vägen. Han sprängde bort stenen. Men se'n blev det sämre att växa på åkern. Han påstod, att det var för att han hade sprängt bort stenen. Han ångra det så mycket och sa att han kunde ha låtit stenen ligga. Skörden skulle en vara färdig med till Mickels- mäss. Det såg illa ut, om det stod säd ute ef- ter den tiden. Det var inte bra att skära för grönt men om en var tvungen för vinterns skull, så skar en den hellre grön än frusen. Om vintern tog sä- den, så sa en att säa frös mogen. När di slog höet så fördela di arbetet så att männen slog och kvinnorna räfsade. Vid hö- körning var det männen som lassade och kvin- norna "trôdde" lassen och rakade efter och / tog med det som blev efter. Så fick de vara i gluggen och ta undan med. Vid sädesskörden skar männen och kvinnorna tog upp säden och band. Om det blev uddanek när en hade satt upp säden, så fick en dåligt år nästa år.
[Gammelspelmannen berättar]
Lången, som jag nämnde, kallad så, emedan han var 13 kvarter lång. Han fick toner i fiol, som ingen annars kunde få. Honom skicka- de efter från alla möjliga håll, för att han skulle spela. Ingen kunde eller orkade sitta stilla, när han spelade - men han skul- le vara litet kant. Ja, det är besynnerligt, är man sorgsen eller nedstämd, då går det inte riktigt bra att spela. Tonerna bli falska. Ju mer li- vad en är, desbättre bli tonerna. Det kan låta konstigt, men det är säkert. Är man sorgsen, vill det gärna bli i moll. Ibland tog husfar ned fiolen av väggspiken och spelade för sin familj. De som spelade bra den tiden fingo många besök från när o fjärran. En spelman kunde tjäna pengar. Under julen var det ba- ler mest varenda kväll. Orkade då spelmannen stå bi, kun- det det bli en bra inkomst. När de lade ihop fick spelman- nen åtminstone inte mindre än 5 kr, och det var pengar på den tiden. På bröllop kunde de få ända till 30 och 40 kronor i spelmansskålen. Ofta blev spelmannen på kant, och i de flesta fall kunde han inte spela längre än till mitten av balen, se'n sjöngo de förresten. / Vid tolvdraget var det då alldeles stösäkert att spelman var full. - För att inte spelmannen skulle tröttna och gå hem, mu- tades han med den ena supen efter den andra. Tyckte han det blev för törst, gjorde han sig till att lagga ned fiolen i påsen. Genast var brännvinsglaset under näsan på honom, och dansen kunde fortsätta. Jag mins hurusom en spelman på trakterna hade fått för mycket till bästa och hade lagt sig under bar himmel och insomnat i köl- den. Någon hittade honom och fraktade hem honom, men hans liv gick inte att rädda. Han hade förfrusit på vägen. - Ja så gick det väl mången, för det söps okristligt den tiden. Ibland voro två spelmän anställda, och då kunde ju dansen få hålla på utan uppehåll. - På balerna kappades de om vem som skul- le vara värst att dansa. De gamla stogo också bi. Många av dem voro uthålligare i dansen än de yngre. Att en 75- à 80-åring stod ut tills fram på småtimmarna var inte allt för ovanligt. Det var sväng och takt och benen på både unga och gamla den tiden. Polskor och valser dansades mest, men även galopp - med nå- got raskare takt än polska. - Sådana bitar som 'den försvunna vallflickan, lofoten och blinde Kalles vals' spelades. Otaligt många olika olika valser och polskor funnos. Men somliga voro mer trakterade än andra. / [Berättat av August Johansson, Sandbol, född år - i Kila] [Uppgiften rör 1) lysgubbar, 2) domarering och kummel] 1) På d.s.k. Sandbolsåsen här i närheten skall det var en lysgubbe. Många av traktens gamlingar ha berättat om honom, hur han irrat omkring däruppe på åsen om kvällar och nätter. På samma ås har folk även mött en vit häst. På en holme i den härnere liggande sjön Sommen, synes ibland under- liga ljus om kvällarna. 2) Strax nedanför missionshuset här i Sandbol en domarering med 18 stenar. De övriga finnes under magasinen dels här i gården dels i Ringlebyn. De gamle berättade, att över de tre mittersta stenarna i domareringen fordom dags en platt sten- häll var välvd. I dess närhet ett stenkummel samt en ättehög. Längre ned mot sjön ett kummel samt en gammal skans, byggd av jord och sten. Den ligger av- passad mot sjön. Någon annan egendomlig rös eller sten- hög ligger i ett hag, inte långt från denna gård.