Transkriberad uppteckning

När de ville ha en pojk gift så bestämde föräldrarna, vem han borde ha, och sedan skickade de en bärkarl till flickans föräldrar och skulle höra efter om det var lönt, att han friade och om hon hade några pengar. För se kärleken gick efter skattörena på den tiden. Blev då svaret gynnsamt, så skickade de pojken iväg till att fria sedan och fick han då ja så var de förlovade. Men nog blev det många olyckliga giftermål på det viset. Något vidare arbete med utstyrsel hade nog inte flickan i allmänhet, för det började tidigt med. Men när det blev bestämt att de skulle gifta sig, så satte hon upp en klädesväv, för det var sed att alla hennes kamrater och alla kvinnfolk, som var med på bröllopet skulle få ett huvudkläde utav bruden. Ibland vävde hon inte själv utan lejde någon till att göra det. När det skulle ha lysning så skulle prästen ha pengar. Och när lysningen var uppläst så kallade de, att de hade ramlat utför predikstolen och brutit benen av sig och för det behövde de käpp, så de drev med dem och gav dem käppar i oändlighet. De allra flesta / bröllop var på annandag jul. När jag gifte mig så hade vi utlyst i början av november, men varken prästen eller någon annan ville ha vigseln förran annandagen, så vi fick lov att vänta. Då var vi fem par på "###". Det var alltid brukligt att när de for till kyrkan så hade de bränn- vin med sig och då och då stannade de utefter vägen och tog sig en sup. När de for ifrån kyrkan var det likadant. Då brukade den som hade hand om brännvinet fara först, och när han tyckte det passade så vände han hästen tvärt över vägen och så sa´ han att: "nu tar vi oss en sup". Och det gjorde de. De söp förfärligt mycket på den tiden, och prästerna var inte bättre de. Det var en präst här som var med på ett bröllop uppe i Tönnet och då blev gubbarna fulla och började slåss, och prästen hade också fått så pass mycket så att han var glad i hågen. Han Tittade på dem en stund, och sen sprang han upp och tog av sig prästkragen och kastade på bordet: "Där ligger prästen, men här är jag", sa´ han och slog näven i bordet och "kutade" iväg ut till de andra och började slåss med dem. Och han blev värst. När brudparet for till kyrkan, så for han före och hon efter, men när de for tillbaka åkte de bredvid varandra. Då brukade de passa på att hänga en gammal sko på vagnen efter släden också, för det / skulle betyda lycka. När de kom hem så stod bröllopsbordet dukat, och i det rummet hade de satt dukar på väggarna och till och med i taket över brudparets plats hade de spänt ut en. Och i den duken hade de hängt alla de där huvudkläderna, som bruden hade gjort iordning, dem delade de ut sedan emot slutet på bröllopet. Men de fick mycket också. Vid middagsbordet skulle alla lägga i brudskålen efter råd och lägenhet, och när ströfolket kom, så skulle alla karlarna ha en dans med bruden, och för det fick hon danspengar, men den som gav dem skulle ha en sup till tack. Ett bröllop höll alltid på i tre dagar om det skulle vara någon heder med det. Ibland kanske de höll på i åtta dagar också. Var morgon for brudparet omkring hemma hos gästerna och bjöd dem på frukost, och längre fram på dagen kom de och fick mat i bröllopsgården igen, och på kvällen kom ströfolket. Sista kvällen åt de brudgröten, och då var strö- folket med också.