Transkriberad uppteckning

När de ville ha en pojke gift så bestämde föräldrarna vem han borde ha och sedan skickade de en bönkarl till flickans föräldrar som skulle höra efter om det var lönt att han friade och om hon hade några pengar. För se kärleken gick efter skatterna på den tiden. Blev svaret gynnsamt så skickade de sedan iväg pojken till att fria och fick han då ja så var de förlovade. Men nog blev det många olyckliga giftermål på det viset. Något vidare arbete med utstyrseln hade nog inte flickan i allmänhet för det började de tidigt med. Men när det blev bestämt att de skulle gifta sig så satte hon upp en klädesväv för det var sed att alla hennes kamrater och alla kvinnfolk som var med på bröllopet skulle få ett huvudkläde utav bruden. Ibland vävde hon inte själv utan lejde någon till att göra det. När de skulle ha lysning så skulle prästen ha pengar. Och när lysningen var uppläst så kallades det ”att de hade ramlat utför predikstolen och brutit benen av sig” och för det behövde de käpp. Så därför drev de med dem och gav dem käppar i oändlighet. De allra flesta bröllop var på annandag jul. När jag gifte mig så hade vi utlyst till i början av november men varken prästen eller någon annan ville ha vigseln förrän annandagen så vi fick lov att vänta. Då var vi fem par samtidigt. Det var alltid brukligt att när de for till kyrkan så hade de brännvin med sig och då och då stannade de utefter vägen och tog sig en sup. När de for ifrån kyrkan var det likadant. Då brukade den som hade hand om brännvinet fara först och när han tyckte det passade så vände han hästen tvärt över vägen och så sa han att ”nu ta vi oss en sup”, och så gjorde de det. Det var en präst som var med på ett bröllop upp i Tönnet och då blev gubbarna fulla och började slåss och prästen hade också fått så pass mycket så att han var glad i hågen. Han tittade på de församlade en stund och sen sprang han upp och tog av sig prästkragen och kastade den på bordet. ”Där ligger prästen, men här är jag”, sa han och slog näven i bordet och ”kutade” iväg ut till de andra och började slåss med dem. Och han blev värst. När brudparet for till kyrkan så for brudgummen före och bruden efter men när de for tillbaka åkte de bredvid varandra. Då brukade de passa på och hänga en gammal sko på vagnen eller släden också för det skulle betyda lycka. När de kom hem så stod bröllopsbordet dukat och i det rummet hade de satt dukar på väggarna och till och med i taket över brudparets plats hade de spänt ut en. Och i den duken hade de hängt alla de där huvudklädena som bruden hade gjort i ordning. Dessa delade de ut sedan emot slutet av bröllopsfirandet. Alla skulle lägga i brudskålen efter ”råd och lägenheten” som det hette då. Den skålen stod på middagsbordet. När ströfolket kom, så skulle alla karlarna ha en dans med bruden och för det fick hon danspengar. Men alla som skänkte något till brudparet skulle också ha en sup till tack. Ett bröllop höll alltid på i tre dagar om det skulle vara någon heder med det. Ibland kanske de höll på i åtta dagar också. Varje morgon under bröllopsfirandet for brudparet omkring hemma hos gästerna och bjöd på frukost och längre fram på dagen kom de och fick mat i bröllopsgården och på kvällen kom ströfolket. Sista kvällen åt de brudgröten och då var ströfolket också med.