Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Husdjuren
Förr i världen så "körde di medda" här. Min far- mor, som var vallpiga i sin ungdom hade varit med om det. Det var på Kristihimmelsfärdsdag som di "körde medda". Di gjorde små kransar av löv och trädde på horna på korna. Och när di kör- des ut första gången, och det var på Kristihim- melsfärdsdag, så hade "hôlingen" /= vallpojken/ en lång vidja av rönn och smet kvigorna med och tala om för dem vad de skulle heta. Så skul- le "hôlingen" pynta och ha fint i fjuset den da- gen. Om julen skulle en inte tänka på sig själv bara utan det var lika noga med att djuren skulle ha. Om julkvällen skulle korna veta att det var jul. Innan en själv satte sig till julbordet, / så skulle en ha varit i fjuset först och delat till kreaturen av det bästa höet en hade. För att de skulle ha reda på julen så sa en så här: "Ät väl, trivs väl, lägg hullet på reva och inte på rompa, dä ä julekväll i kväll." På julmorgonen fick de var sin nek havre, om det var så, att en hade råd till det. Den fick de göra kalas på, medan en var till julotte kyrkan. Första gången, när de släpptes ut om våren, och efter gammalt så skulle det vara om Kris- tihimmelsfärdsdag, så skulle di krypa mel- lan benen på husmora eller piga. Hon ställ- de sig så högt upp i dörren att de kom under henne. Det skulle vara förmånligt, så att en skulle få tur med dem under somma- ren. Se'n skulle det vara hår och varjehan- da / under tröskeln. Stålet skulle frälsa dem från det som var ont. "Dä ha allt komme nô ont över den kon", sa di om en "gallko" /ko, som inte ville ta sig med kalv/. Om en ko kom i lag med troll, så kun- de hon bli sådan. Kröttra fick "sleka", för att de skulle gå hem om kväl- larna. Slekan gjorde di ihop av mjöl och salt. Den fick de slicka i sig ur handen eller ur en kôlla. När en hade ställt in en ko i fjuset, som en hade köpt, så gav en henne det bästa fodret en kun- de få fatt i, så klappa en henne och smekte henne och sade att hon skulle trivas och inte längta tillbaka, för hon skulle få det lika bra när mig som hon hade haft där hon kom ifrån. Hästen, som en hade köpt, skulle in i köket och fägnas med bröd, innan han leddes åt stallet. Man tog av ströet och torkade ljuvret med efter kalvningen. En hötapp eller halmtapp kunde en ta. I den dryck, som kon skulle ha efter kalvningen / lades vitlök, en sillbit, mjöl och litet fradga av den mjölk hon mjölkade. Första gången kon mjölka- des hängdes en nål i flaskan. Det skulle vara stål, för att inte mjölken skulle bli skämd. När kvinnfol- ken gick in med mjölken, så höll di förklädet över flaskan för att inte det skulle bli nô ont med kon eller mjölken. Den färg som den bästa mjökkon hade blev den bäs- ta färgen. Den färg en hade bästa turen med för- sökte en att hålla på. Kreaturen ställdes in vid Meckelsmäss. När en klippte fåren, så tog en in dem i stugan. Brukade binda ihop benen på dem. När fåret var klippt, så fick det en brödbit i munnen. Så bruka de säga något. "Kom igen till året med lamm vid låret." Bina fick en att sätta sig om en spred vatten över dem.
Tattare.
Skôjrer gick i stora hoper. Jag minns inte någon fa- milj, som var bosatt i trakten här. Från Edskogen och Karlstad kom många. Norska tattare gick mycket här. I Brunskog och Mangskog bodde tattare ("skôjerer"). Ett helt lag Kransar var från Edskogen. Gubben hette Karl Krans. Tattarna for omkring och tiggde mat och kläder, så köpte de lump, tagel, trasor, järnskrot. En del av dem var förtennare och förtennade kastruler, kaffekokare, kopparbunkar. Käringarna och ungarna tiggde. Kar- larna skickade dem in i stugorna. Det brukade vara så att en av ungarna eller en käring med en li- ten unge eller ett par kom först. Sedan kom de un- dan för undan, så att det blev full stugan. Om nät- terna var de i stugorna och stal fläskskinkor, bröd, / potatis och sådant, som de kunde komma över. De erkän- de aldrig. Det var inte de. De var så ärliga. Men de var väldigt tjuvaktiga. De var alldeles opålitliga i allt. Somliga hade hästar och körde. De gamla och de minsta ungarna satt i vagnen. Tattarna hade fullt med ungar med sig. De var så näs- visa. Kom de in, så var det inte lönt att säga något till dem. De gjorde som de ville och svarade näsvist. De kom jämt och tog maten ur händerna på en, när en satt och åt. De äldre traktade inte på dem heller. Det kom en gubbe och käring in. "Det är bara gubben och jag", sade käringen, "gulle i, får vi ligga på gol- vet i natt." -"Ja, då får i väl stanna", sade mor. Men allt efter det led på kvällen, kom den ene efter den andre, så att det blev ett tiotal. Det var fullt med skôjrer över hela golvet. Det gick inte att komma fram. De tog hand om kokkärlen också, ko- kade och stekte sådant, som de hade tiggt ihop. Mor bar in råghalm och lade på golvet, som de fick ligga på. De tog in gamla täcktrasor och bredde / på sig. Karlarna tiggde foder åt hästarna. Det de inte fick, så stal de. De gick ut på jalane och tog havresnes och gav hästarna. Om sommaren betade de utefter vägarna och på backarna. Benämningar på tattarna: "skôjrer", "skôjrepack" (= en fam. eller fler i sällskap), även "tâtrefôlje." Finnar var ett annat folkslag. De bodde här uppe i Värmland. Zigenare var ett slag och "skôjrere" ett annat. De var var för sig. Skôjrer var sådana, som inte ville göra något heder- ligt arbete. Men det var allt nô främmande med dem (= inte riktigt svenska). Både käringar och ungar och gubbar var svarthårige. Jag minns skôjreonger, som hade svart, krusigt hår. Folk var tvungna att hysa dem. En kunde inte bä- ra ut dem i flera graders vinter. Det var omöjligt. Och för det mesta hade de små barn med sig. De sökte sig in till alla. Logi fick de nog / mest i de fattiga stugorna, hos ensamma gubbar och gummor. Där gjorde de som de ville. De hade ingen ordning på något. De gamla gubbarna var varken döpta eller hade gått och läst. Inte var de gifta heller. De gick ihop ändå och höll ihop som om de hade varit gifta. De talade svenska. Det var inte vår dialekt. De hade en särskild dialekt för sig. Jag hörde inte att de kunde trolla.
Lekar och övningar
"Provgå" Ex. Damerna fick stanna inne å herrarna fick gå till ett annat rum. Var å en av herrarna skulle ha sin jänta. En herre stannade inne hos damerna å gav dem nam- net på var sin pojk. När det var gjort så ropades den förste pojken in. Han gick å tog en jänta i armen å gick framåt golvet. Började han att halta, så var det inte hans. Då fick han gå ut å en annan ropades in. Så fick poj- karna hålla på till dess var å en hade funnit den rätta. "Frie på narri" Det lektes lika som den föregående, men det var bara så att pojken bugade sig för jäntan. Om hon inte be- svarade hälsningen, så fick han vända om å gå ut igen. / "Hälften ute å hälften inne". Lektes som föregående. "Gömme skällingen". Deltagarna sitter i en ring tätt intill varandra. Så har de en skilling, som de skiftar mellan sig. Det skall gå fort. En av deltagarna står inuti ringen å skall passa på att ta den. Han slår på en hand. Finns skillingen i handen, så får han byta plats med den som har ringen. Händerna röres jämt. Så sjunger man: "Denne skilling den ska vandre frå den ene te den andre, låt den gå, låt den gå, låt den aldrig stilla stå. "Gömme nöckeln" Deltagarna sitter i en ring. Mitt i ringen en delta- gare, som har en schal el. annat skynke över sig. I snipen som hänger bakpå ryggen, har man hängt en nyckel. Den nyckeln skall vara så stor att man kan blåsa i den. De som sitter i ringen passar på att ta nyckeln å blåsa i. Om han kan vända sig om å slå till den som blåser i nyckeln, innan denne släppt den, / så får han sitta ned å den andre får gå in i ringen. Man knyter en var sin näsduk för ögonen på ett par sty- cken. De sättas mot varandra. Mitt mellan dem ställer man en pall el. dyl. På pallen sätter man en skål med soc- ker. Dessa "blindbockar" får sitta där å mata varan- dra. Så passar någon på att byta ut denna skål med en skål med salt el.a. Leke blinnbock. Man binder en näsduk för ögonen på den som skall "gå blinnbock". Så skall han gå omkr å söka få fatt i nå- gon och säga namnet på den. Säger han rätt namn så byter de så att den tagne blir blindbock. Byte käring. De sätter sig par om par å sjunger någon "gångvisa". Så är det en udda för ständigt så byter de jänta med varandra undan för undan. "Kaste vant" De sätter sig i en ring efter väggarna i stugan. En person ställer sig i mitten. Så har man en / "trasboll" som man kastar till varandra. Det gäller för den som står i ringen att ta bollen innan den når nå- gon. När han tagit den så får han byta plats med den som sist kastade bollen. Gömme nöckel. Den leken vet jag säkert genom äldre att den lekts här sedan 1700-talet. - Man har en nyckel i handen. Sen går från den ene till den andre, d.v.s. att den ene smyger den till den andre. Så är det en som skall gissa vem som har ringen å slår till handen på en. Om han inte har nyckeln, så fortsätter nyckeln att gå. När "udden" slagit rätt, så får han byta plats med den, hos vilken han fann ringen. "Brandbackeleken" Den minns jag inte har man lekt, men jag minns den här stråfen ur den: "Vi ska gå på brandvak varenda lördagskväll---". Dessa lekar som nu nämnts brukade man leka på julhalmen i stugorna förr i världen. På sommaren brukade de mycket leka en lek / som de kallade "siste par ut". Då ställde de upp sig i en rad parvis - pojk å tös. När den som stod främst ropade "siste par ut", så sprang det sista paret. Då skulle han passa på att ta jäntan från hennes make å ställa sig främst i raden. Pojkarna hade andra lekar för sig. "Munka el. drive munk" Man hade en stor trissa å var sitt slagträd. Man ställde upp sig i två lag med lika många i vart laget. Så skulle man driva varandra. Där trissan stan- nade, fick hon ligga till dess att det lag som slagit fram henne kom, så fick det andra laget slå hen- ne tillbaka. "Mosa". Man hade en stor kägla el. "mos". Den ställdes upp på en plan plats. En skulle passa "mosen". Den kallades för mos. De skulle komma å slå om- kull "mosen". De kasta träkavlar från ett visst avstånd. Dessa skulle de själva hämta till- baka. Den som var mos hade ett långt spö. Han / skulle resa upp "mosen", slå till någon av dem som hämtade kavlarna å slå omkull mosen igen, innan den andre kommit tillbaka med kaveln. Hann han med allt detta, så fick den som blivit slagen med spö- et "stå mos". -De brukade hålla på i bygatorna med dessa lekar. Så förekom den inte annat än på som- maren. Något som de ofta brukade roa sig med var att lägga en sticka på bordskanten, så att stickans ena ände låg utan- för kanten. Så gick man i tur och ordning farm till stic- kan å försökte slå ned den med pekfingret. Det skulle hållas rakt fram. "Att trolla i ett vassglas". En pojk tar ett glas vatten å kliver upp på en stol å håller glaset upp mot taket. Så tappar han kniven som han skall trolla med. Då kommer någon kvickt fram å skall ta upp kniven. Då stjälpes vattenglaset i nacken på den. Att sota varandra i ansiktet var ett omtyckt nöje. Men det var inte alla som tålde det utan blev onda. / Vighets- och styrkeprov. De brukade roa sig med att se vem som kunde hålla sig stående längsta tid på ett ben. "Lägge bena på nacken" Man satte sig eller lade sig på golvet å lade det ena eller båda benen på nacken. "Väge salt" Två pojkar vände ryggarna mot varandra å fattade med armarna i varandras "armkrok", så vägde de upp varandra från backen - den ene på den andres rygg. Stå på hôve. Man ställde sig på händerna med fötterna i vädret. Gällde vem som kunde stå så längst. I Björkenäs finns en "löftesten". Den brukade de hålla till vid om söndagarna å pröva om de kunde lyfta den.
Tattare
Det var ett tattarpar som for omkring över allt i socknarna. Gubben kallades för Kalle Dal och käring- en Kalle-Dalska. Hon hette Karolina Johansdotter Dahl. Det var konstigt med dem två för de slog sig ner där de ville. Dahl gick aldrig in och frågade om han fick ställa in hästen i stallet. Han tog från och satte in utan vidare. Det var ing- en som ville neka honom. De var så väl kända i varenda stuga, och Kalle-Dahlska hade alla respekt för, för hon kunde trolla. Och när de väl hade fått in hästen och fod- rat honom, så gick de in i stugan. Han fodrade av det hö som fanns i stallet. Se'n kanske de hittade på att stanna i både två och tre dygn. Det hjälpte inte om det / var självaste julafton. Hände det att de kom då, så kunde man få hysa dem hela julhelgen. Det var ingen så djärv att han vågade säga till dem att fara. Dessa var av de bästa skojarna. Det hände aldrig att de var oförskämda eller pockande på något sätt. Men alla andra skojare som for omkring kunde allt tala om för bönderna vad andas barn de var. Ibland kunde de ösa över folk de allra grövsta skällsord som fanns. Det var ifall de inte fick som de ville ha. Skojarna hade en sjungande, utdragen och jämmerlig dialekt när de tiggde. Oftast ville man inte neka dem utan gav dem något för att de skul- le försvinna fortast möjligt. Man ville inte ha dem inne i stugan. De förde sånt väsen och så var de så lortiga och smutsiga. Löss och loppor fick man av dem. Så var det inte med Kalle Dahl och hans kä- ring. De försökte att hålla sig snygga. Kalle-Dahl hade ett särskilt yrke. Han for / över hela Värmland och Dal och kastrerade hingst- föl och tjurar. Man väntade gärna till dess att Kal- le-Dahl skulle komma, för det fanns ingen som kunde bättre än han. När han kom i bygden, så frågade han efter undan för undan, var det fanns en tjur eller hingst att kastrera. Och den ene bonden varskodde den andre, att om man träffa- de Kalle-Dahl, så skulle man visa honom till den eller den som ville ha hjälp med kast- rering. Ingen ville stöta sig med honom, för då kunde han ställa sig vrång, när han blev anmodad att kastrera. Båda två var så mörka att hyn verka- de mera svart än vit. De var som barkade i ansiktet. De höllo ju till på vandringar bå- de vinter och sommar. Båda två hade tjockt och mycket hår och alldeles ramsvart till fär- gen. - Ingen visste varifrån tattarna hade kommit. Det var löst folk, som hade givit sig ihop undan för undan. Allt slags skrot / möttes undan för undan, så blev det barn. Kalle-Dahl hade hår så långt att det hängde ner till axlarna. Han hade knutit ett band fram över huvudet för att inte håret skulle falla ner i ansiktet. Kalle-Dahlska hade så långt hår så att det räckte till midjan. Det var flätat i tre flä- tor. Kalle-Dahlska pratade inte så mycket som andra skojare. Inte gubben heller. När hon kom till sådana, som tog emot henne som en liten nåd, så fick hon upp språklådan, och då kunde hon ha mycket att berätta. Kalle-Dahl var klädd i en lång rock och stöv- lar. Hela året om gick han klädd på det viset. Andra skojare brukade ha slokhatt på huvudet, men Kalle-Dahl hade skärmmössa. Kalle-Dahlska hade flera klänningar på sig. De voro långa, så att de släpade. Så var hon klädd i schal. Ibland hade hon flera schalar / på sig. Det var vanligt att alla skôjerkôner hade schalar. Och det var ju brukligt av alla frun- timmer den tiden. Man hade åtminstone en långschal som man tullade omkring sig. Båda var snyggt kläd- da jämfört med alla andra tattare. Det hände ibland att Kalle-Dahlska hade ett fint silkeklä- de på huvudet om sommaren. Det var en del stamtillhåll där de trivdes bra. Där kunde de stanna i flera dagar. Vanligen hade de ingen brådska. Bara vid de tider på året, när han skulle kastrera föl och tjurkalvar, fick han brått. Kalle-Dahl var inte tokig efter fylla, men en och annan gång tog han sig ett rus. Han var ingen slagskämpe. Var det någon gång han brusade upp, så satte käringen ögonen i honom, och då blev han genast spak. Kalle-Dahlska hade så svåra ögon. De voro så skarpa. När hon satte de på en, så kunde en inte neka något. Dessa ögon var folk mest / rädda för. Hon behövde aldrig tigga som andra tat- tare. Bara hon spände ögonen i bondmoran, så kunde hon inte neka något. De vågade inte. Folk sa, att Kalle-Dahlska trollade med ögonen. Trolla kunde hon bestämt. Det var många gånger en hör- de talas om detta. "Tretum" på Steglund var inte god till att få några barn med sin hustru. Det tyckte han var skamligt, för på den tiden brukade det fin- nas många barn i stugorna. En gång som han träffade Kalle-Dahlska, så bad han henne att hon skulle lära honom, hur han skulle bära sig åt, så att hans hustru blev med barn. "Ja", svarade Kalle-Dahlska, "jag vet bestämt att om du tar en vit orm och slår henne i ändan med tre gånger och sedan kryper på henne, så skall hon ta sig med barn. Om "Tre- tum" fick fatt på någon vit orm spordes inte, men att det blev barn, det gjorde det. Kalle-Dahl bodde i Späslanda i By. Han hade / vagnen stående ute på backen. Bonden på stäl- let skjutsade vagnen ut för backen, så att han knöt sig. "Det skall du få ut för", skrek Kal- le-Dahlska med sin grova röst. På morgonen, när bonden kom till stallet på morgonen, så låg hästen död i spiltan. När Kalle-Dahl kastrerade, så hade han svårt att få blodet att stanna ibland. Men då var det käringen, som skulle göra sitt. Hon kunde stäm- ma blod. Hon bara lyfte upp huvudet på dju- ret och tittade det skarpt i ögonen. Då slu- tade blodet att rinna. Medan hon tittade, så mumlade hon. Det förstod man inte för det var inte svenska. När käringen och gubben inte ville att folk skulle förstå vad de pratade om, så talade de ett annat språk. Hon kunde förgöra djur, skämma smörkärnor och trolla sattyg på folk. Men hon kunde också konsten att ta bort sådant. Dessa konster ville hon inte lära bort till någon. Om hon gjorde det så / skulle hon mista kraften att göra dem. Det var hennes hemlighetsmakeri. Hon hade många småsaker med sig att sälja - virk- krokar, strumpstickor, nålar, band, häktor och hakar och annat smått sybehör. Makulja el. vitt ha- de hon också. Man gav kreaturen av det, om de blev sjuka. Så begagnade man det att ta liv av flugorna med. Man stötte socker och blandade litet arsenik i det och hade det på en tallrik och satte det i ett fönster eller på bordet. Kalle-Dahl och Kalle-Dahlska var aldrig gifta med varandra. I ett 40-tal år hade de i alla fall följt varandra. De färdades efter häst och vagn. Tattare brukade att ha en vanlig arbetsvagn, men dessa hade en vagn med fjädrar. Kalle-Dahl körde aldrig fort. När det bar uppför, så slog han av och gick bredvid vag- nen, men käringen satt kvar och åkte. - Ibland bytte han häst på marknaderna. Men han ställ- de alltid att han hade fina hästar och god / var han vid dem. Kalle-Dahlska kom på fattigvården i By. Hon var inackorderad hos ett folk. Hos dessa dog hon 1897 och Kalle-Dahl dog i Botilsäter 1892.
Tro, sed, sägner samt sagor.
Folktro och folkseder. Småbarn var mycket utsatta för troll- dom, särskilt innan de "kristnats". För den skull borde alltid en silverpenning insys i lindan och en nål eller dylikt fästas i mössan. Om man haft besök av någon trollkäring eller någon, som man var osams med, var det säk- rast att springa ut efter den besökande med en eldbrand, dennes trollkonster blevo då utan verkan. Då en ko kalvat skulle en kniv läggas i det första "varmt" man gav henne att dricka, och då hon mjölkades första gången efter kalvningen skulle en nål vara fästad vid örat på "kôlla". Mjölken fick ej heller bäras under bar himmel, därför lades en duk över då den bars från ladugården in i köket. När korna släpptes ut på våren skulle några "tjärtullar" ligga vid dörrtröskeln. Ett slags gul svamp, som brukar bildas på murknande trä, var farlig, särskilt om den visade sig i ladu- gården. Den kallades "pukharsdyyng" och borde under uttalande av besvärjelser piskas med ris, och detta sedan uppbrännas, om dess ödesdigra egenskaper skulle försvinna. De fruktade trollkäringarna kunde ej blott sätta sjukdom på människor och djur utan även bota sådan. De synliga hjälp- medlen vid sådana tillfällen voro vanligen mycket enkla, sålunda använde en troll- / käring, som skulle bota en sjuk gris, endast en kopp, litet skrädmjöl och en täljkniv. Kni- ven måste vara sådan att knivstålet gick ige- nom hela skaftet. Då grisen skulle kureras hölls kniven upp och nedvänd över grisen, under det att käringen mumlade konstiga ord. I en gård i Kärne var en ko sjuk. En "käramor", som ansågs läkekunnig, tillkallades. Ditkommen begärde hon en kniv och litet deg. Husmodern förstod då att det var trolldom med i spelet och följde därför ej med "käramor" till ladugården. Kon lär ha botats på så sätt, att gumman med kniven gjort ett litet snitt i kons svans och härur tagit tre droppar blod. Dessa uppsamlades i deg- biten, och denna gavs åt kon. Därmed må vara hur som helst, hon blev från den dagen frisk. Stulna och igenstulna föremål var också utmärkta botemedel för husdju- rens åkommor. En gång hade klockarmor i Kärne mist ett linne och "Elsa" misstänk- tes för stölden. Elsa bodde då i Gersby skolhus, och när klockare Larsson en gång höll skola där, såg han det försvunna plag- get bland Elsas tvättkläder. Då Elsa en gång var borta gick klockaren in i hennes bostad och "stal igen" linnet. Detta använ- des sedan i klockargården rätt långt fram i tiden att giva sjuka djur remsor utav. Och ändå var kloc- karen en stor fiende till trolldom och vid- skepelse. Om grannarna voro onda och avund- sjuka, kunde de, med en kunnig persons / bistånd, skicka trollskott på kreaturen. Ett sådant gick hur lång väg som helst och utestängdes ej av varken sten- eller träväggar. I Olle-Osch-gården i Kärne hade en kalv "stendött". Då man drog av skinnet, som var fullkomligt helt, och öppnade kalven, fanns invid hjärtat en stor klump bestå- ende av hår, beck, hyskor och hakar m.m. Alltså ett trollskott. Den förutnämnda "käramor" i Kärne brukade även företaga Blåkullafärder. En påskkväll då "Ola i Jonsbol" skulle gå bort med påskbrev, fick han se henne utrustad för resan "väst i môôsen". Hon lovade honom då, att om han talade om vad han sett för någon, skulle det gå honom illa. Emellertid torde det ej ha varit alldeles helt med hans tystnad, och han hade allt sedan dess en svår sjukdom, som han fick dragas med hela livet. Ville man gå händelserna i förväg och utforska, vem som skulle bli ens tillkom- mande, fanns många sätt att välja på. Flic- korna brukade ofta koka "drömgröt". De skulle då vara tre tillsammans och ganska lätt klädda, alla tre skulle koka gröten och ingen fick varken då eller under ätandet tala eller skratta. Gröten bestod av tre skedar vatten, tre skedar mjöl och tre skedar salt. Följande natt skulle de då dröm- ma om sin blivande man. Ett annat sätt var också bra: Tre personer skulle tre torsdagsnätter å rad plocka "kaser" på ett ställe där ingen förut plockat sådana och sedan bränna upp "kaserna" tillsammans, / allt under tystnad och utan att skratta. Efter tred- je kasplockningen hade man utsikt att se dunk- let över framtida öden skingrat. Ett tredje, mycket använt medel med samma resultat var blomsterplockning på midsommar- natten. Tre personer skulle då plocka nio sorters blommor på ett ställe, där de aldrig plockat blom- mor förr och sedan sova på ett ställe, där de aldrig sovit förut. En omtänksam husmoder höll sig också ute midsommarnatten, fastän i mindre romantiskt syfte. Hon band då ett lakan om ena foten och gick, med detta släpande efter sig, över grannarnas ägor. Den dagg, som samlades i lakanet vreds sedan noga ur och gavs åt korna. Dessa skulle då ge god avkastning under året. För länge sedan bodde i Åmberg en hand- lande, som var rysligt snål. Han spädde ut och förfalskade och ockrade så mycket han nånsin kunde. Så en dag fick han en otrevlig kund, den onde själv. När han väl kom dit var det inte möjligt att få honom till att avlägsna sig. Slutligen måste pastor Skånberg tillkallas och han borrade ett hål i en fönsterruta. Genom detta hål fick den onde sedan krypa ut. På "Öster Hea" i Åmberg fanns också en gång en mycket snål gubbe. När han sålde spann- mål använde han en fjärding, som hade en lös botten inuti, över den riktiga bottnen. / Köparen fick på så sätt mindre spannmål än han skulle ha haft. En gång kom den onde själv och bad att få köpa spannmål. "Men då vill ja ha ur den fjärdingen, som har två bottnar". Så slog sig den onde ned vid spisen och där satt han, trots alla försök att få honom där- ifrån. Omsider hämtade man prästen, som skulle "läsa ut" den fruktade gästen. När det blev denne för hett om öronen gick han ut och satte sig på den stora stenen öster om byggningen. Där syns alltsedan märken i stenen efter honom. Nedanför Ransäters station fanns förr i världen en liten sjö: Abbortjärn. Några Ruds- torpsgubbar kommo överens om att försöka låta sjön rinna ut i älven för att därigenom skaffa sig fin åkerjord. De grävde och grävde, men sjön gick inte. Då kom en finnkäring och trollade åt dem, så att sjön gick med väldig fart. Då bildades de stora Kanalbankarna och sandgrundet i Älven nedanför Ransäters kyrka. När sjön blev tom, sprang sjöråa till en liten sjöhåla i närheten: Totjärn. Finngumman tyckte emellertid att hon fått för litet betalt av gubbarna och trolla- de därför på dem så att de snart dogo. (Eller drabbades de månne av den hemlösa sjöråns hämnd?) Inföding.
sjukdomar och folkmedicin
Det sades, att "frökrav" (sådant som "frö orna gav ifrån sig i vattnet om våren) skulle vara bra bot för frossa. Jag fick själv förtära sådant då jag hade frossa ("flônsa"). Det blandades med dricka, så att det skulle bli någorlunda smakligt. Vid tandvärk var det mycket vanligt att man sökte bota den genom att sätta blod- iglar på tandköttet. De fick sitta och suga blod så länge till dess att de själ- va släppte taget. De kunde sitta och suga till dess de sprack. Jag vill minnas, att det räknades som ett bra tecken, att de spruc- ko. Det fanns personer, som hade sådana där i butelgen. / Och jag vet de personer so "pecka" (pe- tade) sig i tänderna med stickor, så att de fick blod på stickan, så gick de till ett av vatten kringflutet träd och skar upp litet av barken och stack in stickan där, sedan klämde de barken till trädet igen.An- dra gjorde spikar rödheta och stack på tan- den. En del ansåg att salt skulle vara myc- ket förmånligt och lade i den meningen salt på tänderna. Det sades, att tanden skulle spricka sönder av det. Det var bra, om man på ett eller annat sätt fick tanden att "fly- ga sönder." Bölder. Jag vet att de tog en koppar- slant och kletade av böldens var på den, sedan gick de till en korsväg sedan solen gick ned och kastade slanten mitt i korsvägen. Kom en annan person och tog upp den slanten, så fick han bölden. Barnen varnades alltid för att ta / upp det ena eller andra föremålet som de fann på vägarna. Man sade, att det kunde finnas "uschliket"(?) i det. En näs- duk kunde de kanske ta upp. Men var det så att man hittade ett föremål och tog det så skulle man spotta tre gånger på det innan man tog upp det. För vad sjukdommins jag inte, men jag mins, att de hämtade stenar, som fanns i nordrinnande vatten, vilka de sedan värm- de vid elden och höll intill kroppen. "Ryggskôtt". För denna åkomma brukade de "ådra sig." "Ränna", "skitränna" (Diarré) mot detta onda tog man i "spansk peppar." Kikhosta. Den vanliga medicinen var stomjölk. "Späbörda" (inflammation i brösten). Mot det- ta onda skulle kvinnan dricka stomjölk och smörja brösten med sådan mjölk. / Kvarren ("kvârn"). Man tog tre pinnar ur en sopkvast och högg av varje pinne tre gånger eller på tre ställen och så frågade man: "vad hugger du för?" "jag hugger för kvarn", skul- le den sjuke svara. Samma fråga och svar upprepades för varje gång man högg. På samma sätt tillgick det att "bota för storsteget." Själv var jag till en gubbe för att få bot för sistnämnda åkomma. Han tog en stopp- nål och rullade upp ögonlocket på den, så läste han något - "Fader vår" - eller vad det kunde vara. Självvärk. Man blandade sammans osaltat smör och tuggad kaka och lade omkring det onda, så band man en trasa omkring. Eller man lade varm gröt omkring. Somli- ga läste "Fader vår" baklänges över en vat- tenskål och bad näcken ta det onda. Sår som orsakats genom kniv eller annat föremål / ("hoggsår," "knivsår", "krôssår"). Man smörjde så- ret med en blandning socker och konjak, så lade man spindelväv därpå och rullade en tra- sa omkring. Detta fick sitta till dess att det föll bort och tog "ruven" med sig. Så lade man "läkeblacker" på sår. De "re- nade" såret, sade man. I Boda var det en person, som fick "vass- ota" i sin säng en natt. En annan person hade "trollat" dit det.
Påsk
Namn på de särskilda dagarna under dymmeln ("dimmern") och påsken: "Kôrvmånda, fläsktisda, âskonsda el. dimmelonsda, skärtorsda, pannkak- fräda el. långfräda, påsklörda el. påskafta, påskdan, ânda- å trejda påsk. Den askan som blev på askonsdag skulle tillvaratagas, för den skulle va- ra så bra att koka lut av. Det var så noga i den veckan att en inte fick bullra eller skramla. Särskilt noga var det från midda- gen dymmelonsdagen. Efter den timmen å fram till påskdagen skulle det inte gå an att väva, spin- na eller mala på kvarn. Om en gjorde det skul- le en få ont av trollen hela året. Men somliga hade det för att det skulle vara "den stilla veckan". De skulle liksom börja att fira Jesu död / på onsdag. Torsdag fick ingen tälja med yxa eller kniv, så att det blev stickor. Kom kreaturen å "trôdde" (trampade) på dem, så fick de ont i benen. På långfredagsmorgon kom far med en björkvidja, å då fick vi några lätta slag med den ("lång- fredagsstryk"). Det var för att en skulle påminna sig om Kristi lidande å död. Påsdagen gjordes tjärkors på alla uthusdörrar, som var stänge för djur, så lades kvicksilver under trös- keln till lagården. Det var för att hindra "påsk- käringarna" att göra illa vid kreaturen el. ta nyttan från dem. På aftonen började skjutningen ("påsk- smäller, påskskôtt"). Det sköts inte så mycket förr, men här å var lossade de av ett bösskott, pojkar sköt med stora bodnycklar eller de hade borrat hål i berget el. i en sten, laddade det med "bergkrut" å dynamit. De höll på att skjuta till kl. 12 på natten. Det skulle vara för att skräm- ma "påskkäringarna". När de fick höra smällen så vågade de sig inte åt det hållet. På kvällen / klädde ungdomen ut sig å gick som "påskgôbber" å "påskkäringer". Pojkarna klädde sig i fruntimmers- kläder å kvinnfolken i manskläder. Sådana gick de ute på vägarna å smög. De hade "påskbrev" med sig, som de lade ned i stugorna. Om de hann så hängde de dem på dörrhandtaget el. ock kastade de dem i gången. De var försedda med käppar å "på- kar". Någon enda eld fick en se den kvällen. Det var på något högt berg. Benämning: "påskel" el. "risvål" - "bränne risvål". En stor hög med ris samlades uppe på berget. När det blev mörkt på påskkväl- len, tände man eld på det riset. All ungdom från trakten däromkring var vid elden. Å där höll de på till kl. var tolv på natten. De stod å såg på elden å bar på nytt ris undan för undan. Så hade pojkarna brännvin med sig. De gjorde konster å sprang genom röken, kastade eldbränder upp i luften så att gnistorna flög. Men det var bara för att ha roligt. På påskafton brukade en allt få var sitt ägg eller / kanske två. Det berodde på om en hade höns. Äg- gen målades inte. Påskkvällen skulle barnen hållas inne å dörren väl stängd. En kunde inte veta än nå- gon "påskkäring" kunde komma. Påskkäringarna for till "Blåkulla" på påskkvällen så kom de tillbaka frampå morgonen innan solen gick upp. Om en såg genom nyckelhålet så upptäckte en påskkäringarna. På påskmorgonen gick en å såg på solen. Då dansa- de hon. En höll ett svart silkekläde för ögonen, å såg genom det. Jag såg så riktigt att solen "hop- pade".
Påsk med fastlagen
"Fastlagsris" har jag inte hört talas om an- nat än att man tog in "palmer" (blom av sälg o.d.) och satte i vatten. Under fastan fick man inte spinna. Ja de gamle ville inte hål- las med något som gick runt den tiden. När fastlagen gick in bar husmodern spinn- rocken på vinden. Dans fick heller inte förekomma i fastan, men sådana beslut som förbjudandet av dans hade man fattat på sockenstämman. Man tyckte f.ö. att det var ett hån mot Kristus att anord- na danstillställningar den tiden. Men vad beträffar spånaden under fastan, så var det en gammal tro att trollen spann upp garnet, om man spann under sagda tid. / Det sades också att djävulen fick makt över spinnrocken. Om möjligt ville dessa, som re- dan voro gamla när jag var ung, att garnet skulle vara färdigt till fastan. Mins inte något om att man skulle åka långt lin el. dyl. fettisdagen. (Uttrycket "Sätta en rova" finnes på orten. Det sades så eller sä- ges så fortfarande, då någon halkar omkull på is.) Barfotaspringning förekom inte den dagen. På denna ort var det vanligt på "vafferkväl" (vårfrukvällen). Jag vill minnas att de gamle bruka vilja ha ärter och fläsk fettisdagen ("fet-tisdan." Namn på de särskilda dagarna under dym- meln och påsken: "Askemåndan", "fet-tis- dan", "dimmelonsdan", "skärtorsdan", "långfre- dan", "påskelördan", "påskdan", "ânda påsk" "trejda påsk", "fjärda påsk". Häxornas ("påskkäringarnas) blåkullaresor ägde rum långfredag. Då började de fara. Men / de voro farligast att vilja ställa till rac- kartyg på påskkvällen. De skulle väl an- tagligen vara tillbaka från blåkulla före so- lens uppgång på påskmorgonen. Man bruka- de måla tjärkors över ladugårdsdörren och även över eller på dörren till stall och vist- husbod. Somliga vaktade ved eller i ladu- gården och passade på att skjuta, om de fick höra något misstänkt. hörde man talade om sådant. Andra gjorde kors över kreaturen. andra återigen brukade lägga en yxa eller annat eggjärn under tröskeln eller man högg två yxor i kors med varandra på eller innanför tröskeln. Skaklor o.d. lades i kors. Smöret korsade man över med en kniv. Påskäggen åts om påskafton. Särskilda bruk ang. ätandet av påskägg inte i minnet. Har hört talas om att man för långt tillbaka sedan i tiden kunde spela varandra / spratt på påskkvällen. De klädde ut "tras- gubbar"- eller gummor och ställde upp fram- för farstun eller fönstret hos den man onska- de driva skämt med. Och bruket att kasta "påskbrev" är fortfarande kvar. De modiga kläd- de ut sig till "påskkäringar" och skrämde me- ra fåkunnigt folk. Långfredagen tävlade man om att komma först upp ur sängen. Ty då viste man, att det vankades "långfredasstryk" för den som råkade försova sig. Den som först kom upp ur sängen kallades "lôppa" och den sist uppstigne "lusa". Den som råkade bli "lusa" blev föremål för de andras nojs hela dagen och kanske ännu flera dagar. I min tid har långfredagsriset väl endast förekommit som ett skämt. Men hade man agg till nå- gon, så var det ju passande att gå och ge honom denna lovliga avbasning. Även barnen fingo smaka på riset. / Det sades av gammalt att solen "dansade" på påskmorgonen, emedan Kristus då hade uppstått från de döda. Påskskjutning förekom före min tid. Men det var väl mera så att man då endast avlos- sade ett eller annat skott med en bössa för att skrämma påskkäringar. I min ungdom brukade de skjuta i borrade hål i stenar och berg men även med bössa. Något skott skulle väl alltid lossas vid gården.
Läkekonst
"De offrade bort sjukdomen". Då skulle ta ett hår av hu- vudet, klippa naglarna på händer å fötter så skulle ett kvinnfolk ta hysk å hake - var det en man skulle han ta t.ex. en knapp - å gå å lägga där som man trodde att man hade fått sjukdomen. Så skulle man säga: 'Här har du ditt å nu skall du låta mig få min hälsa igen.' Bölder å tandvärk satte de in i någon 'enstaka' (ensam- stående) rönn. Då tog de en flis av rönnen å petade i tan- den eller på bölden med, sedan satte de den tillbaka å kläm- de tillbaka barken. När jag var tös så hade jag gulsot. Då skrapade mor mos- sa på norra sidan på stugväggen å kokade, så fick jag dricka den saften som blev. Jag tror visst att jag skul- le dricka den på torsdagskvällarna. Blev en biten av en orm så skulle en dricka starkt kaffe / å brennvin. En orm hade bitit en ko hemma. Då skicka- de far bud på en käring å frågade om hon kunde bota kon. Jo det kunde hon bara hon fick litet brännvin i ett glas. Det tog hon å gick till lagården med. När hon kom tillbaka så sade hon, att nu kan ni gå å titta på ormen. Under en gren där korna hade legat å vilat låg ormen, men han var spruc- ken ända från stjärten å fram till huvudet. Det var käring- en som hade trollat på den. Kon blev bra. Jag hade fått blemma på det ena ögat å gick till en kä- ring för att få bot. Käringen tog en brännvinsskvätt å gick in i ett annat rum en stund. Så kom hon tillbaka. Först smakade hon litet på brännvinet, så smörjde hon kring ögat å i nacken mitt emot ögat så slog hon tre drop- par i elden. Se'n fick jag gå, men innan jag gick så sa- de hon att jag inte skulle få göra mina behover efter vägen - inte förrän jag kom hem - å inte tacka å inte hälsa på någon som jag mötte. Och när jag skulle smörja kring ögat å i nacken så skulle det vara på kväl- len. Dörren fick inte öppnas efter det jag hade smörjt. För 'fånga' i magen tog de in hagel. Men det var ett / annat sätt att bota den sjukdomen, som jag vet att min far gjorde. Han tog en liten sinka, som hade suttit i ett kvarn- öga, den höll han för munnen å så hällde han vatten genom det å sväljde ned. När någon blev 'gastkramad' så skulle det mätas med ullsax. Då tog en saxen å mätte med saxens längd från vänster foten till högra axeln och från högra axeln till vänstra foten. Det skulle mätas i kors, om det skulle göra något. Benämning på engelska sjukan: Sôg. När en onge får den sjuken, så blir han 'vesen i bena' å huvudet växer å blir stort. Det fanns en käring i Arvika som botade den sjuken. Jag vet, att de skulle dra ongen under en torva. Ortens benämning på blåskatarr: Ris. "Hogge för vre". När någon hade vrickat handen eller foten så skulle det huggas. Handen lades över en tröskel. En an- nan tog en yxa å högg över leden å frågade vad han högg för. Du hugger för 'vre' svarade den andre. Det skulle hug- gas tre gånger.
Husdjur
Hästen blir allt 18 och 20 år gammal. Nu för tiden har de inte en häst så länge, men förr i världen så hade de allt hästen så länge att han blev tandlös och stelbent. Det var så gott om gamla 'hästkrakar', å det var väl gott att de inte fick själv- dö. När skon var slagen under hoven på hästen, så skul- le en korsa med kniven under hoven för att skon skulle sit- ta fast. Det som skars bort av hoven fick inte kastas ut i gödseln. Gödseln blev skämd av det. Brukade samla det i en trälåda å bränna upp det på en gång. Fick inte vränga betslet på hästen. Om betslet vrängde sig när det togs på, så blev det någon olycka eller otur efter vägen. Då var det bäst att spotta genom det tre gånger. Hästen såg bättre än körkarlen, för han kunde se sådana väsen som körkarlen inte kun- de se å då gick han alltid åt sidan, å det bar / kanske iväg i diket också om inte körkarlen passade upp. Kom det en likfärd i vägen, så kunde hästen se den mitt i mörka natten. Hästarna blev stående ibland å inte kunde ta sig fram. Lasset blev så tungt. Det skulle vara en hop små osynliga gubbar som hängde sig på. Om en gick fram till bets- let och tittade genom beselringen, så fick en se dem, å när en tittade på dem, så försvann de. Om det var så att hästen stod svett i stallet på morgonen, så hade maran ridit honom på natten. Det var inte annat än stål å marbuskar som hjälpte för det. För om de skulle skrämma maran, så var det bäst att sätta upp en gammal vass lie i taket över hästen. Far talade om att det var en som hade fått maran sittande på lien. Det skulle vara en piga, som var mara. Björkkvistar som har knutit ihop sig till en boll, skall vara bra att hänga upp över djuren. Hon skyr sådana buskar. Om en häst inte skulle längta, så skulle han ledas tre gånger runt stugan sedan skulle han in i stugan å få litet fägnad. När en häst spändes från en harv eller plog, så lades skaklarna i kors för att hästen skulle / få vila bättre. Det skulle inte vara något vidare bra att sälja eller ge bort mjölk. Den som fick mjölken skulle kunna trolla i den, så att han tog mjölken från korna. Men om de gamle gav bort eller sålde en mjöktår, så passade de sig att ha litet var- me i den, för då skulle det inte gå att 'skämma' korna. Ingen främmande person släpptes in i lagården. En del kunde 'skämma' kreaturen med ögonen. De hade 'onne öge'. När kon hade kalvat, så fick hon mjöldricka. Den skulle hon ha alldeles med samma som hon hade kalvat. Den skulle vara ljum. Mjöl å salt rördes i vattnet. Kon skulle slicka kalven torr, för då längtade hon inte efter honom, så blev han fortare ren. När kon mjölkades de tre första dygnen efter kalvningen så, skulle en stoppnål med tråd i i kanten på mjölkbyttan. Det var för att ingen skulle kunna 'skämma' mjölken. Första målet mjölkades genom en sax. Till nyköpt ko fick man tur om en mötte karlfolk det första när en ledde hem henne. Så skulle hon fram till stugan först, innan hon sattes i båset. Otur kunde bero på / att det var något under lagården som inte var bra. Inte bra om det låg något djur å vattnade under lagården. Den som ville andras djur illa, gick å kastade ben eller något litet självdött djur under lagården för den som han ville skulle få otur. Det var inte bättre om sådant blev nedgrävt i gödselhögen. Om påsklördag gjordes ett tjärkors på lagårdsdörren för att djuren skulle få vara ifred för påskkäringarna.
Husdjur
309. När kreaturen första gången om våren släpptes ut på bete så var både barn och vuxna med, för kreatu- ren skulle tämjes. Det var att se efter, så att de inte bröt benen av sig eller fördärvade varandra. De skulle ta tag med varandra då. Innan de släpptes ut så skulle en gå runt vart djur med eldkol på en plåt. Så skulle en ta några strå ur rompa och sätta fast över båset, så att kon skulle gå hem till kvällarna. Under lagårds- tröskeln skulle man lägga stål. Det var för att inte kor- na skulle bryta benen av sig. När korna hade varit ute några dagar så började man mjölka tre gånger om da- gen. 310. En livkalv fick namn nästan strax han var född. Intet särskilt tillfälle för detta. 311. Några strå rycktes ur rompan på var ko och sattes / upp över resp. bås. "Sleck" lagades till i bjällan och så gick man och lät korna slicka på det. När de hade slic- kat ur bjällan väl så hängdes hon på "bjällkoa, och sedan kördes de vall. 313. Om inte den nyköpta kon skulle längta, så fick hon lov att komma in i köket och få äta ur stekpan- nan. Så bad man henne, att hon skulle trivas och in- te längta. "Du ska få så bra" sade man och försökte vara henne till lags. Det var så noga med att hon inte skulle längta, för om hon längtade så stod hon bara och skrek. Det blev så litet med mjölk. 314. Kon fick stå stilla en timma el. så efter det hon varit ihop med tjuren. 315. Intet att anteckna. 316. Brukade ta en säck el. annan trasa att torka med. Det skulle vara salt på säcken, så att inte kon blev "skämd". 317. Den "dreck" som kon skulle ha strax när hon hade kalvat skulle vara kraftig, så att hon fick krafter i köttet genast och bli fort ren. Vanligt har det varit att man haft mjöl och salt i "drecken". Men efter vad / jag hörde talas om av de gamle, så skulle det vara myc- ket mer. Mor räknade upp att det skulle vara brännvin, salt, mjöl, ägg, mjölk och stål. Detta rördes ihop. Så skul- le kalven slicka kon för att han skulle bli livlig. Kon måd- de också bra av det. Hon längtade inte efter honom heller. Stålet - en gammal kniv, sax el. dyl) lades i för att inte något ont skulle kunna skämma henne. 319. Intet att anteckna. 320. Bruna kor och gråa har varit bra mjölkkor. Så skulle de vara kulliga. En ko med horn troddes inte kun- na mjölka så bra. 321. Ingen bestämd dag. Så länge det fanns bete, så fick de gå ute. Fåren gick ute så länge det fanns grönt strå. 322. Fåren skulle inte klippas riktigt över hela kroppen. De skulle inte frysa, om en tofs lämnades kvar. 323. Intet att anteckna. 324. När bina svärmade så begagnade en vatten att kas- ta på dem. Man tog en visp och blötte och spridde vatten i luften. Det troddes att bina då skulle sätta sig i de närmaste träden el. buskarna. Flög bisvärmen / bort så fick någon skulden att ha trollat den till sig. 325. Om någon granne missunnades bina, så fick en inte tur med dem. Det var bäst om fler grannar hade bina ihop. Om det kom råttor till kupan, så trivdes de inte el. om det stod en tom kupa i närheten. 326. Intet att anteckna. Det gick inte an att någon främmande fick stå och se på när grädden togs av mjölken. Det troddes att det skulle bli mindre med smör då. Sällan ville de lämna bort någon mjölk till varandra. Det var för att de trodde, att de skul- le mista mjölken på det viset. Och fick någon granne mjölk el. att han köpte, så gick det inte an att lämna bort den förrän de hade varit i närheten av varme med henne.
Klokskap. Folkmedicin
Om man var sjuk o trodde att det var någon känd person, som hade "satt" sjukdomen på en, så skul- le man taga ett ihåligt ben o ställe det i en bäck, som rann norr ut, o när vattnet började "koke" i benet, skulle man ta' det tillbaka, gå o lägga det, (så att ingen såg det) under tröskeln till det hus där den personen bodde o säga något om att sjukdomen ska gå till honom eller henne istället, så bleve man bra igen o den andra personen fick sjukdomen. Ett annat botemedel var att i en påse lägga hakar o märger o knappar o med detta gå till en källa o där kasta ned påsen o säja: "Ta detta o gnag på o låt N. N. vara!" Sedan skulle man ta "värme", ett kol eller en eldbrand, o "varva" tre gånger omkring sig o kasta kolet eller branden i källan efteråt. / Övrig klokskap. För tandvärk skulle man ta en pinne o borra i den onda tanden, sedan köra pinnen in i ett träd o säja: "Gå till N.N. o låt mej vara"! Mot värk eller annan sjukdom skulle man använ- da kyrkogårdsjord. Man skulle gå till dödgrävaren o be att få låna sådan jord. När man kom hem med den skulle man lägga den i vatten o det vattnet skulle man dricka. När jorden var använd tillräckligt, skulle man bära tillbaka den. Annars fick man inte fred för de döde. Hade man vårtor skulle man ta en ärta för varje vårta, trycka dem mot vårtorna o sedan kasta ärterna i en källa. När ärterna sprucko, sprucko också vårtorna. Om man hade "solrev" (revormar) skulle man skära en femhörning i en bite' bröd o ta' med (stryka) brödbiten på revormarna. Sedan skulle man ge brödbiten åt en hund o se till, att han åt upp den. Då försvann revormarna. / Man ska ta ett lakan midsommarnatten å dra' de' över en annans ägor, så tar man kraften från hans kor så att de inte mjölka eller att det inte blir smör efter dom. Om man gör de' så tar lakanet med sig daggen, o då blir fodret kraftlöst. Om en ko blev sjuk, så hade en "trolsk" per- son skickat "skott" på henne. Det var en påse med hakar o knappar o kvastpinnar o. d. Om man hade köpt en ko o var rädd, att den skulle längta, så skulle man ta en bröd- bit under vänstra armhålan. Sedan skulle kon äta den o man skulle säja: "Följ du mej så tätt, som rompa följer dej." Så längta den inte. När krittera va' envisa o inte vill gå hem från skogen om kvällarna, så skulle man viska 'Fader vår' baklänges i örat på dem, så hände det aldrig mer. Om man arbetade i kärr eller mossar eller skog, / så skulle man bära stål på sig, så att inte skogsrå eller troll fick makten över en. Död. Gick en död igen, så att man inte fick vara i fred, så skulle man bara fråga, vad han eller hon ville, för det var alltid något de ville ha uträttat, o sedan skulle man säja: "Gå dit, där du ska vara o kom ald- rig mer hit, för här har du intet mer att göra". Jordgods Där jordgods låg i jorden, lät det ihåligt, när man gick däröver. "De dompa". Spiritus. Spiritus var en mask, som kunde ge en "makt" till det som man begärde, när man fick honom. Ingen fick tala om på vad sätt han hade fått den, men det var fälle av den lede själv. En dräng, vet jag, som hade en, o han kunde spela kort bäst, för han hade "tagit" spiritus på det. Han spela till sig hästar o kor o blev rik på det.