Transkriberad uppteckning

Skôjrer gick i stora hoper. Jag minns inte någon fa- milj, som var bosatt i trakten här. Från Edskogen och Karlstad kom många. Norska tattare gick mycket här. I Brunskog och Mangskog bodde tattare ("skôjerer"). Ett helt lag Kransar var från Edskogen. Gubben hette Karl Krans. Tattarna for omkring och tiggde mat och kläder, så köpte de lump, tagel, trasor, järnskrot. En del av dem var förtennare och förtennade kastruler, kaffekokare, kopparbunkar. Käringarna och ungarna tiggde. Kar- larna skickade dem in i stugorna. Det brukade vara så att en av ungarna eller en käring med en li- ten unge eller ett par kom först. Sedan kom de un- dan för undan, så att det blev full stugan. Om nät- terna var de i stugorna och stal fläskskinkor, bröd, / potatis och sådant, som de kunde komma över. De erkän- de aldrig. Det var inte de. De var så ärliga. Men de var väldigt tjuvaktiga. De var alldeles opålitliga i allt. Somliga hade hästar och körde. De gamla och de minsta ungarna satt i vagnen. Tattarna hade fullt med ungar med sig. De var så näs- visa. Kom de in, så var det inte lönt att säga något till dem. De gjorde som de ville och svarade näsvist. De kom jämt och tog maten ur händerna på en, när en satt och åt. De äldre traktade inte på dem heller. Det kom en gubbe och käring in. "Det är bara gubben och jag", sade käringen, "gulle i, får vi ligga på gol- vet i natt." -"Ja, då får i väl stanna", sade mor. Men allt efter det led på kvällen, kom den ene efter den andre, så att det blev ett tiotal. Det var fullt med skôjrer över hela golvet. Det gick inte att komma fram. De tog hand om kokkärlen också, ko- kade och stekte sådant, som de hade tiggt ihop. Mor bar in råghalm och lade på golvet, som de fick ligga på. De tog in gamla täcktrasor och bredde / på sig. Karlarna tiggde foder åt hästarna. Det de inte fick, så stal de. De gick ut på jalane och tog havresnes och gav hästarna. Om sommaren betade de utefter vägarna och på backarna. Benämningar på tattarna: "skôjrer", "skôjrepack" (= en fam. eller fler i sällskap), även "tâtrefôlje." Finnar var ett annat folkslag. De bodde här uppe i Värmland. Zigenare var ett slag och "skôjrere" ett annat. De var var för sig. Skôjrer var sådana, som inte ville göra något heder- ligt arbete. Men det var allt nô främmande med dem (= inte riktigt svenska). Både käringar och ungar och gubbar var svarthårige. Jag minns skôjreonger, som hade svart, krusigt hår. Folk var tvungna att hysa dem. En kunde inte bä- ra ut dem i flera graders vinter. Det var omöjligt. Och för det mesta hade de små barn med sig. De sökte sig in till alla. Logi fick de nog / mest i de fattiga stugorna, hos ensamma gubbar och gummor. Där gjorde de som de ville. De hade ingen ordning på något. De gamla gubbarna var varken döpta eller hade gått och läst. Inte var de gifta heller. De gick ihop ändå och höll ihop som om de hade varit gifta. De talade svenska. Det var inte vår dialekt. De hade en särskild dialekt för sig. Jag hörde inte att de kunde trolla.