Transkriberad uppteckning

Det var ett tattarpar som for omkring över allt i socknarna. Gubben kallades för Kalle Dal och käring- en Kalle-Dalska. Hon hette Karolina Johansdotter Dahl. Det var konstigt med dem två för de slog sig ner där de ville. Dahl gick aldrig in och frågade om han fick ställa in hästen i stallet. Han tog från och satte in utan vidare. Det var ing- en som ville neka honom. De var så väl kända i varenda stuga, och Kalle-Dahlska hade alla respekt för, för hon kunde trolla. Och när de väl hade fått in hästen och fod- rat honom, så gick de in i stugan. Han fodrade av det hö som fanns i stallet. Se'n kanske de hittade på att stanna i både två och tre dygn. Det hjälpte inte om det / var självaste julafton. Hände det att de kom då, så kunde man få hysa dem hela julhelgen. Det var ingen så djärv att han vågade säga till dem att fara. Dessa var av de bästa skojarna. Det hände aldrig att de var oförskämda eller pockande på något sätt. Men alla andra skojare som for omkring kunde allt tala om för bönderna vad andas barn de var. Ibland kunde de ösa över folk de allra grövsta skällsord som fanns. Det var ifall de inte fick som de ville ha. Skojarna hade en sjungande, utdragen och jämmerlig dialekt när de tiggde. Oftast ville man inte neka dem utan gav dem något för att de skul- le försvinna fortast möjligt. Man ville inte ha dem inne i stugan. De förde sånt väsen och så var de så lortiga och smutsiga. Löss och loppor fick man av dem. Så var det inte med Kalle Dahl och hans kä- ring. De försökte att hålla sig snygga. Kalle-Dahl hade ett särskilt yrke. Han for / över hela Värmland och Dal och kastrerade hingst- föl och tjurar. Man väntade gärna till dess att Kal- le-Dahl skulle komma, för det fanns ingen som kunde bättre än han. När han kom i bygden, så frågade han efter undan för undan, var det fanns en tjur eller hingst att kastrera. Och den ene bonden varskodde den andre, att om man träffa- de Kalle-Dahl, så skulle man visa honom till den eller den som ville ha hjälp med kast- rering. Ingen ville stöta sig med honom, för då kunde han ställa sig vrång, när han blev anmodad att kastrera. Båda två var så mörka att hyn verka- de mera svart än vit. De var som barkade i ansiktet. De höllo ju till på vandringar bå- de vinter och sommar. Båda två hade tjockt och mycket hår och alldeles ramsvart till fär- gen. - Ingen visste varifrån tattarna hade kommit. Det var löst folk, som hade givit sig ihop undan för undan. Allt slags skrot / möttes undan för undan, så blev det barn. Kalle-Dahl hade hår så långt att det hängde ner till axlarna. Han hade knutit ett band fram över huvudet för att inte håret skulle falla ner i ansiktet. Kalle-Dahlska hade så långt hår så att det räckte till midjan. Det var flätat i tre flä- tor. Kalle-Dahlska pratade inte så mycket som andra skojare. Inte gubben heller. När hon kom till sådana, som tog emot henne som en liten nåd, så fick hon upp språklådan, och då kunde hon ha mycket att berätta. Kalle-Dahl var klädd i en lång rock och stöv- lar. Hela året om gick han klädd på det viset. Andra skojare brukade ha slokhatt på huvudet, men Kalle-Dahl hade skärmmössa. Kalle-Dahlska hade flera klänningar på sig. De voro långa, så att de släpade. Så var hon klädd i schal. Ibland hade hon flera schalar / på sig. Det var vanligt att alla skôjerkôner hade schalar. Och det var ju brukligt av alla frun- timmer den tiden. Man hade åtminstone en långschal som man tullade omkring sig. Båda var snyggt kläd- da jämfört med alla andra tattare. Det hände ibland att Kalle-Dahlska hade ett fint silkeklä- de på huvudet om sommaren. Det var en del stamtillhåll där de trivdes bra. Där kunde de stanna i flera dagar. Vanligen hade de ingen brådska. Bara vid de tider på året, när han skulle kastrera föl och tjurkalvar, fick han brått. Kalle-Dahl var inte tokig efter fylla, men en och annan gång tog han sig ett rus. Han var ingen slagskämpe. Var det någon gång han brusade upp, så satte käringen ögonen i honom, och då blev han genast spak. Kalle-Dahlska hade så svåra ögon. De voro så skarpa. När hon satte de på en, så kunde en inte neka något. Dessa ögon var folk mest / rädda för. Hon behövde aldrig tigga som andra tat- tare. Bara hon spände ögonen i bondmoran, så kunde hon inte neka något. De vågade inte. Folk sa, att Kalle-Dahlska trollade med ögonen. Trolla kunde hon bestämt. Det var många gånger en hör- de talas om detta. "Tretum" på Steglund var inte god till att få några barn med sin hustru. Det tyckte han var skamligt, för på den tiden brukade det fin- nas många barn i stugorna. En gång som han träffade Kalle-Dahlska, så bad han henne att hon skulle lära honom, hur han skulle bära sig åt, så att hans hustru blev med barn. "Ja", svarade Kalle-Dahlska, "jag vet bestämt att om du tar en vit orm och slår henne i ändan med tre gånger och sedan kryper på henne, så skall hon ta sig med barn. Om "Tre- tum" fick fatt på någon vit orm spordes inte, men att det blev barn, det gjorde det. Kalle-Dahl bodde i Späslanda i By. Han hade / vagnen stående ute på backen. Bonden på stäl- let skjutsade vagnen ut för backen, så att han knöt sig. "Det skall du få ut för", skrek Kal- le-Dahlska med sin grova röst. På morgonen, när bonden kom till stallet på morgonen, så låg hästen död i spiltan. När Kalle-Dahl kastrerade, så hade han svårt att få blodet att stanna ibland. Men då var det käringen, som skulle göra sitt. Hon kunde stäm- ma blod. Hon bara lyfte upp huvudet på dju- ret och tittade det skarpt i ögonen. Då slu- tade blodet att rinna. Medan hon tittade, så mumlade hon. Det förstod man inte för det var inte svenska. När käringen och gubben inte ville att folk skulle förstå vad de pratade om, så talade de ett annat språk. Hon kunde förgöra djur, skämma smörkärnor och trolla sattyg på folk. Men hon kunde också konsten att ta bort sådant. Dessa konster ville hon inte lära bort till någon. Om hon gjorde det så / skulle hon mista kraften att göra dem. Det var hennes hemlighetsmakeri. Hon hade många småsaker med sig att sälja - virk- krokar, strumpstickor, nålar, band, häktor och hakar och annat smått sybehör. Makulja el. vitt ha- de hon också. Man gav kreaturen av det, om de blev sjuka. Så begagnade man det att ta liv av flugorna med. Man stötte socker och blandade litet arsenik i det och hade det på en tallrik och satte det i ett fönster eller på bordet. Kalle-Dahl och Kalle-Dahlska var aldrig gifta med varandra. I ett 40-tal år hade de i alla fall följt varandra. De färdades efter häst och vagn. Tattare brukade att ha en vanlig arbetsvagn, men dessa hade en vagn med fjädrar. Kalle-Dahl körde aldrig fort. När det bar uppför, så slog han av och gick bredvid vag- nen, men käringen satt kvar och åkte. - Ibland bytte han häst på marknaderna. Men han ställ- de alltid att han hade fina hästar och god / var han vid dem. Kalle-Dahlska kom på fattigvården i By. Hon var inackorderad hos ett folk. Hos dessa dog hon 1897 och Kalle-Dahl dog i Botilsäter 1892.