Transkriberad uppteckning

Folktro och folkseder. Småbarn var mycket utsatta för troll- dom, särskilt innan de "kristnats". För den skull borde alltid en silverpenning insys i lindan och en nål eller dylikt fästas i mössan. Om man haft besök av någon trollkäring eller någon, som man var osams med, var det säk- rast att springa ut efter den besökande med en eldbrand, dennes trollkonster blevo då utan verkan. Då en ko kalvat skulle en kniv läggas i det första "varmt" man gav henne att dricka, och då hon mjölkades första gången efter kalvningen skulle en nål vara fästad vid örat på "kôlla". Mjölken fick ej heller bäras under bar himmel, därför lades en duk över då den bars från ladugården in i köket. När korna släpptes ut på våren skulle några "tjärtullar" ligga vid dörrtröskeln. Ett slags gul svamp, som brukar bildas på murknande trä, var farlig, särskilt om den visade sig i ladu- gården. Den kallades "pukharsdyyng" och borde under uttalande av besvärjelser piskas med ris, och detta sedan uppbrännas, om dess ödesdigra egenskaper skulle försvinna. De fruktade trollkäringarna kunde ej blott sätta sjukdom på människor och djur utan även bota sådan. De synliga hjälp- medlen vid sådana tillfällen voro vanligen mycket enkla, sålunda använde en troll- / käring, som skulle bota en sjuk gris, endast en kopp, litet skrädmjöl och en täljkniv. Kni- ven måste vara sådan att knivstålet gick ige- nom hela skaftet. Då grisen skulle kureras hölls kniven upp och nedvänd över grisen, under det att käringen mumlade konstiga ord. I en gård i Kärne var en ko sjuk. En "käramor", som ansågs läkekunnig, tillkallades. Ditkommen begärde hon en kniv och litet deg. Husmodern förstod då att det var trolldom med i spelet och följde därför ej med "käramor" till ladugården. Kon lär ha botats på så sätt, att gumman med kniven gjort ett litet snitt i kons svans och härur tagit tre droppar blod. Dessa uppsamlades i deg- biten, och denna gavs åt kon. Därmed må vara hur som helst, hon blev från den dagen frisk. Stulna och igenstulna föremål var också utmärkta botemedel för husdju- rens åkommor. En gång hade klockarmor i Kärne mist ett linne och "Elsa" misstänk- tes för stölden. Elsa bodde då i Gersby skolhus, och när klockare Larsson en gång höll skola där, såg han det försvunna plag- get bland Elsas tvättkläder. Då Elsa en gång var borta gick klockaren in i hennes bostad och "stal igen" linnet. Detta använ- des sedan i klockargården rätt långt fram i tiden att giva sjuka djur remsor utav. Och ändå var kloc- karen en stor fiende till trolldom och vid- skepelse. Om grannarna voro onda och avund- sjuka, kunde de, med en kunnig persons / bistånd, skicka trollskott på kreaturen. Ett sådant gick hur lång väg som helst och utestängdes ej av varken sten- eller träväggar. I Olle-Osch-gården i Kärne hade en kalv "stendött". Då man drog av skinnet, som var fullkomligt helt, och öppnade kalven, fanns invid hjärtat en stor klump bestå- ende av hår, beck, hyskor och hakar m.m. Alltså ett trollskott. Den förutnämnda "käramor" i Kärne brukade även företaga Blåkullafärder. En påskkväll då "Ola i Jonsbol" skulle gå bort med påskbrev, fick han se henne utrustad för resan "väst i môôsen". Hon lovade honom då, att om han talade om vad han sett för någon, skulle det gå honom illa. Emellertid torde det ej ha varit alldeles helt med hans tystnad, och han hade allt sedan dess en svår sjukdom, som han fick dragas med hela livet. Ville man gå händelserna i förväg och utforska, vem som skulle bli ens tillkom- mande, fanns många sätt att välja på. Flic- korna brukade ofta koka "drömgröt". De skulle då vara tre tillsammans och ganska lätt klädda, alla tre skulle koka gröten och ingen fick varken då eller under ätandet tala eller skratta. Gröten bestod av tre skedar vatten, tre skedar mjöl och tre skedar salt. Följande natt skulle de då dröm- ma om sin blivande man. Ett annat sätt var också bra: Tre personer skulle tre torsdagsnätter å rad plocka "kaser" på ett ställe där ingen förut plockat sådana och sedan bränna upp "kaserna" tillsammans, / allt under tystnad och utan att skratta. Efter tred- je kasplockningen hade man utsikt att se dunk- let över framtida öden skingrat. Ett tredje, mycket använt medel med samma resultat var blomsterplockning på midsommar- natten. Tre personer skulle då plocka nio sorters blommor på ett ställe, där de aldrig plockat blom- mor förr och sedan sova på ett ställe, där de aldrig sovit förut. En omtänksam husmoder höll sig också ute midsommarnatten, fastän i mindre romantiskt syfte. Hon band då ett lakan om ena foten och gick, med detta släpande efter sig, över grannarnas ägor. Den dagg, som samlades i lakanet vreds sedan noga ur och gavs åt korna. Dessa skulle då ge god avkastning under året. För länge sedan bodde i Åmberg en hand- lande, som var rysligt snål. Han spädde ut och förfalskade och ockrade så mycket han nånsin kunde. Så en dag fick han en otrevlig kund, den onde själv. När han väl kom dit var det inte möjligt att få honom till att avlägsna sig. Slutligen måste pastor Skånberg tillkallas och han borrade ett hål i en fönsterruta. Genom detta hål fick den onde sedan krypa ut. På "Öster Hea" i Åmberg fanns också en gång en mycket snål gubbe. När han sålde spann- mål använde han en fjärding, som hade en lös botten inuti, över den riktiga bottnen. / Köparen fick på så sätt mindre spannmål än han skulle ha haft. En gång kom den onde själv och bad att få köpa spannmål. "Men då vill ja ha ur den fjärdingen, som har två bottnar". Så slog sig den onde ned vid spisen och där satt han, trots alla försök att få honom där- ifrån. Omsider hämtade man prästen, som skulle "läsa ut" den fruktade gästen. När det blev denne för hett om öronen gick han ut och satte sig på den stora stenen öster om byggningen. Där syns alltsedan märken i stenen efter honom. Nedanför Ransäters station fanns förr i världen en liten sjö: Abbortjärn. Några Ruds- torpsgubbar kommo överens om att försöka låta sjön rinna ut i älven för att därigenom skaffa sig fin åkerjord. De grävde och grävde, men sjön gick inte. Då kom en finnkäring och trollade åt dem, så att sjön gick med väldig fart. Då bildades de stora Kanalbankarna och sandgrundet i Älven nedanför Ransäters kyrka. När sjön blev tom, sprang sjöråa till en liten sjöhåla i närheten: Totjärn. Finngumman tyckte emellertid att hon fått för litet betalt av gubbarna och trolla- de därför på dem så att de snart dogo. (Eller drabbades de månne av den hemlösa sjöråns hämnd?) Inföding.