Nordisk Seder & Bruk
Livets Riter I: Födsel, Knäfall & Namngivning
Hur ett barn välkomnades in i ätten: knäfall inför husfadern, forntida vattenösning (austa vatni), namngåva och Torshammarens beskydd mot trolltyg.
I det fornnordiska samhället var individen aldrig ensam – man var en länk i en obruten kedja av förfäder och efterkommande. När ett barn föddes var det därför en händelse som berörde hela ätten (ætt).
Knäfallet (knésetja)
När ett barn föddes lades det enligt seden först på golvet framför husfadern. Fadern granskade barnet: om han lyfte upp barnet och lade det i sitt knä (knäfalla, knésetja), bekräftade han därmed officiellt att barnet var hans och upptaget som fullvärdig ättling med arvsrätt och släktens skydd. Denna sedvänja var så grundläggande att begreppet "knäfalla ett barn" levde kvar i svensk rättsordning i århundraden som beteckning för faderskapserkännande och adoption.Vattenösning (ausa vatni)
Många tror att rituell vattenösning vid namngivning kom med kristendomen, men källorna visar tydligt att nordborna praktiserade ausa vatni (ösa vatten) långt innan kristet dop introducerades.I Hávamál strof 158 sjunger Oden själv:
"Ett sjätte kan jag, om en kämpe mig beder
ösa vatten över ungen sven:
han faller icke, fast i fält han drar,
ej svärd biter på den svennen."
Under ceremonin östes rent källvatten över barnets huvud, och husfadern eller gode mannen uttalade barnets namn inför vittnen.
Namngåvan och förfädernas kraft
Att namnge ett barn var ett heligt förtroende. Man trodde att en persons lycka (gæfa), heder och karaktärsegenskaper var knutna till namnet. Därför namngavs barnet nästan alltid efter en nyligen avliden, aktad förfader – man sade att förfadern "vaknade upp" i barnet.Vid namngivningen gavs också en namngåva (nafnfesti), ofta ett smycke, en silverring, ett djur eller ett stycke mark. När barnet fick sin första tand gavs ytterligare en gåva, tannfé (tandgåva).