När oktober övergick i november och de sista skördarna bärgats inträffade vintranätterna (vetrnætr). Detta markerade sommarhalvårets officiella slut och vinterns intåg. I samband med detta hölls en av forntidens mest hemlighetsfulla riter: álfablót (alvablotet).

Hemmets slutna rit

Till skillnad från de stora offentliga bloten i Gamla Uppsala eller vid häradstingen var alvablotet en strikt privat ceremoni inom ätten. Blotet hölls på varje enskild gård och leddes inte av någon kung eller jarl, utan av husfrun.

Under alvablotets dygn var gården fullständigt avskuren från omvärlden:

• Dörrarna låstes och reglades.
• Inga främlingar släpptes in över tröskeln, oavsett rang eller väder.
• Skalden Sigvat Tordarson har i sin berömda dikt Austrfararvísur (från ca år 1020) skildrat hur han red genom Värmland i mörkret och sökte natthärbärge. Vid varenda gård kördes han brutalt bort med orden: "Gå inte in, usling! Vi håller alvablot här, och vi fruktar Odens vrede om vi släpper in en kristen!"

Älvorna som förfädersandar

I den fornnordiska mytologin var älvorna (álfar) inte små bevingade feer som i viktoriansk romantik, utan mäktiga, ljusa naturmakter med djup koppling till de döda förfäderna.

I Ynglingasagan berättas hur kung Olav Geirstadaalv ("Olav Geirstada-älven") efter sin död begravdes i en hög och att man fortsatte att offra till honom för god årsväxt. Älvorna var alltså ättens förfäder som bodde kvar i gravhögarna runt gårdstunet.

Riten och skördetacket

Vid alvablotet slaktades ett djur (ofta en tjur eller bock ur höstslakten). Blodet stänktes över gårdens träskulpturer och gravhögar, köttet kokades till ett rituellt gille, och familjen åt i tystnad och vördnad. Målet med alvablotet var trefaldigt:

1. Att tacka förfäderna för den bärgade skörden.
2. Att be om deras beskydd mot vinterns bitande kyla, vargar och svält.
3. Att förnya banden mellan de levande barnen och de hädangångna anfäderna.

Arvet i Alla helgons dag

När Norden kristnades försökte kyrkan förbjuda de hedniska förfädersbloten. Men människans djupt rotade behov av att minnas sina döda vid höstmörkrets inträde gick inte att utplåna. Seden transformerades istället till Allhelgonahelgen. Än idag vandrar svenskar i miljoner ut till kyrkogårdarna i novembermörkret för att tända levande ljus på sina släktingars gravar – en obruten fortsättning på det fornnordiska alvablotets eld och kärlek.