När decembermörkret är som mest kompakt och kylan biter i knutarna inträffar en av Nordens mest stämningsfulla och unika traditioner: Lucia den 13 december.

Lussebrudens förvandling

Innan den moderna kalendern infördes år 1753 sammanföll den 13 december med vintersolståndet – årets längsta natt. I folkmun kallades den Lussenatten. Det var en farlig natt då Lusse (ett troll- eller djävulsväsen kopplat till mörkret) var i farten och djuren sades kunna tala i fähusen.

Ur detta folkliga mörker växte seden fram i västsvenska herrgårdar under 1700-talet att låta en ung kvinna, klädd i vit särk och med tända ljus i håret, gå runt och bjuda husets folk på kaffe, lussebullar och brännvin i ottan för att sprida trygghet och ljus.

Det moderna tåget

År 1927 arrangerade Stockholms-Tidningen det första offentliga Luciatåget med kortege genom Stockholm, och traditionen exploderade i popularitet. Idag firas Lucia tidigt på morgonen i varje svensk skola, förskola, kyrka och på arbetsplatser:

• Lucia: Bär vit fotsid särk, rött band om midjan och en krona av lingonris med levande eller elektriska ljus på huvudet.
• Tärnorna: Går bakom med glitter i håret och tända ljus i händerna.
• Stjärngossarna: Bär höga vita pappersstrutar prydda med stjärnor och bär gyllene stjärnor på stänger.
• Tomtarna och pepparkaksgubbarna: De yngre barnen klär ofta ut sig till tomtar med lyktor eller glada pepparkaksfigurer.

Doften av saffran och glögg

Luciadagen är oskiljaktig från sina smaker:

• Lussekatter (lussebullar): Gyllengula jästbullar färgade och smaksatta med äkta saffran, formade som en s-formad spiral (judaskors) eller julkors med russin i virvlarna.
• Pepparkakor och glögg: Spröda kryddiga pepparkakor med kanel, ingefära och kryddnejlika, sköljda ned med varm kryddad glögg med russin och skållad mandel.

Adventsstjärnorna mot mörkret

Traditionen kompletteras av adventstiden. Från första söndagen i advent hänger det i nästan varje svenskt hem en upplyst pappersstjärna eller en sjuarmad elljusstake i fönstret mot gatan. Att lysa upp vägen för den som vandrar ute i vinterkylan är en levande gästfrihetssed med rötter djupt i vår historia.