I det fornnordiska samhället var gästfriheten inte bara hövlighet utan ett djupt praktiskt system. Vägarna var långa, stormarna hårda och natten fick ingen gå sönder hos en främling – men regeln vilade på ömsesidighet: den som tog emot måste också kunna resa bort och bli mottagen.

Hávamáls gästabudsregler – den höga sången som tillskrivs Oden – ger konkreta anvisningar: den som kommer till dörren ska först ses om kläder och skor (renlighet är den främsta hälsningen); vatten, handduk och välkomnande ord kommer före maten; den kloke frågar och lyssnar, men håller mun med sitt eget förråd av ord. Gåvan förväntas höra gåvan, skrattet höra skrattet – och snålhet på gåvor föder rykte om snålhet. Den storslagne värderades högre än den rike, ty minnet av en god gästgivare gick vidare i bygderna.

Edgången var rättssystemets härd. När ord stod mot ord kunde den som svor en laga ed med stöd av edsgärdsmän (som gick ed på att den svärandes ord var trovärdigt) avgöra saken. Därför var eden inte ett tomt löfte utan en insats av hela ens trovärdighet: den som begick mened förlorade ära, betalningsförmåga och framtida vittnesförmåga. Att "stå för sitt ord" – i handel, äktenskapslöfte, borgensansvar – var hela samhällets bandmedel i ett samhälle utan kontraktssystem.

Arvet lever kvar: handslaget, "hedersord", den ed som avläggs inför domstol och de löften vi i praktiken håller utan papper. Att förstå gästande- och edsreglerna är att förstå hur ett samhälle kan hålla ihop genom tillit snarare än tvång.